Operation Zitadelle

Tidigt på morgonen den 5 juli 1943 öppnade plötsligt det sovjetiska artilleriet eld mot de samlade tyska styrkorna tillhörande 9:e armén i norr och 4:e pansararmén och Arméavdelning Kempf i söder. Röda armén visade på detta sätt alla de inblandade tyska soldaterna att de visste exakt vad som var i görningen. Det måste ha känts som ett dåligt omen för tyska soldater i frontlinjen.

Det tyska artilleriet svarade med sin länge planerade stormeld och efter denna anföll de tyska styrkorna sina respektive mål i de sovjetiska försvarslinjerna. Operation Zitadelle hade börjat.

Den första dagen gick bra för tyskarna i söder. Där hade man utan dröjsmål satt in alla sina pansarförband omedelbart. Chocken skickade de sovjetiska styrkorna bakåt till nästa försvarslinje. I norr gick det sämre. Walther Model, chefen för 9:e armén hade valt att hålla tillbaka sina pansarförband. Det gjorde att röda armén istället gick till motanfall och höll stora delar av första försvarslinjen när dagen var slut. I norr var också de sovjetiska styrkorna betydligt starkare än i söder. Det kan ha berott på att tyskarna hade samlat mycket mer artilleri i norr vilket kanske ryssarna tolkade som att ett huvudanfall skulle komma norrifrån.

Den 9:e armén i norr kom aldrig över motgångarna i norr och man fortsatte att sätta in sina pansarförband stötvis. Redan den 11 juli upphörde 9:e arméns anfall och i norr hade också de sovjetiska styrkorna förhållandevis mindre förluster än i söder.

I söder fortsatte dock tyskarna att avancera mycket framgångsrikt. Detta trots mycket stora motanfall. De sovjetiska försvarslinjerna bröts igenom en efter en och sovjetiska förstärkningar slog sönder. De sovjetiska förlusterna började bli mycket allvarliga. Röda armén skickade in mer och mer reserver i stridslinjen men fienden lät sig trots sin underlägsenhet i antal inte stoppas. Situationen började bli kritisk. Ett stort antal sovjetiska förband var på väg att förintas eller upplösas och åter andra var på väg att bli omringade.

Den 12 juli började den sovjetiska offensiven i Orel-utbuktningen mot 2:a pansararmén (denna pansarmé hade bara en pansardivision). Alla offensiva operationer i norr hade då i stort sett redan upphört och snart började man dra ur tyska förband som förstärkning till Orel-utbuktningen.

Möjligheterna för den södra delen av Operation Zitadelle att avskära Kursk-utbuktningen rann nu ut i sanden. De kunde sannolikt inte göra hela arbetet själva. Men slaget fortsatte ändå eftersom det gick bra för tyskarna. Det fanns fortfarande möjligheter för tyskarna att tillfoga Röda armén stora förluster. Situationen blev nu så allvarlig att STAVKA, det sovjetiska överkommandot började sätta in stora delar av stäppfrontens reserver samtidigt som ytterligare stora förband och ännu mera flyg fördes in i stridsområdet.

De tyska förbanden led allvarlig brist på infanteriförband. Det berodde på antalet insatta infanteridivisioner för få. Ett problem som tyskarna skulle drabbas av även i Normandie 1944. Utan flera infanteribataljoner kunde man inte säkra den allt längre frontlinjen och samtidigt ha infanteri nog för att understödja anfallen. De tyska mekaniserade infanteribataljonerna fick allt oftare sättas in i rena infanteristrider när de hade behövts på andra uppdrag.

Hitler vägrade att släppa den 17 och den 23 pansardivisionen ur sin reservstatus. Han var märkbart tagen av den allierade landstigningen i Italien. Inte heller den 5 SS-pansargrenadjärdivisionen "Wiking" släpptes ur reservstatusen. Dessa tre divisioner hade med sina drygt 200 extra stridsvagnar och 18 infanteribataljoner kunnat tippa balansen till tyskarnas fördel och möjliggjort omringningen och nedkämpandet av stora sovjetiska styrkor väster om den tyska inbrytningen.

Striderna började nu mer och mer koncentreras runt den 2:a SS pansarkåren som hade gjort den djupaste inbrytningen och som fortfarande avancerade. Stora sovjetiska pansar- och infanteriförband drogs samman i området runt Prokhorovka. Den 1:a SS pansargrenadjärdivisionen "Leibstandarte SS Adolf Hitler" hade Prokhorovka som sitt anfallssmål. 2:a SS stred längre västerut medan 3:e SS var upptaget österut.

Den 12 juli rullade en enorm sovjetisk stridsvagnsstyrka med infanteri rakt mot de främsta förbanden ur "Leibstandarte SS Adolf Hitler" i det som av tyskarna kallades Prokohorovka-korridoren. Världens största stridsvagnsslag skulle just komma att utkämpas. Men historien om stridsvagnsslaget vid Prokhorovka måste idag skrivas om fullständigt. De Sovjetiska pansarförbanden ur 2:a Gardes pansarmén drabbades av väldiga förluster på 350 stridsvagnar. Leibstandarte förlorade 4 stridsvagnar.

I diverse populärhistoriska böcker har man ofta menat att båda sidors förluster var likvärdiga med 300 tyska och 400 sovjetiska förluster och att tyskarna hade lämnat slagfältet och därför förlorat så många stridsvagnar. I själva verket var det ryssarna som hade fått lämna slagfältet.

Den vanliga föreställningen om detta slag var också att det utkämpades mellan hela 2:a SS pansarkåren och 2:a Gardes pansararmén och att det var ett rent stridsvagnsslag mellan med 700 tyska och 800 sovjetiska stridsvagnar. Så var inte alls fallet. Vid Prokhorovka deltog 70-75 tyska stridsvagnar som slog tillbaka ett anfall av 700 sovjetiska stridsvagnar. Prokhorovka är förmodligen de tyska pansartruppernas största seger under striderna på östfronten.

Efter Prokhorovka började striderna mattas av. Tyskarna fortsatte att avancera och började omgruppera för ett slag mot de sovjetiska styrkor som fanns väster om inbrytningen. Denna operation kallades "Roland" men den blev aldrig av för Hitler begärde att 1:a SS och 2:a SS divisionerna skulle dras ur stridslinjen och förflyttas till Italien. Därmed fanns inga mer möjligheter för tyskarna att fortsätta med Operation Zitadelle.

Den tyska offensiva fasen avslutades därmed av Hitler den 17 juli 1943 och Röda armén övertog initiativet med stora offensiva operationer. I Orel-utbuktningen samt mot Bjelgorod och Kharkov. Tyskarna skulle inte genomföra någon offensiv på östfronten igen förrän 1945. Men de små offensiver som då genomfördes var aldrig ens i närheten så omfattande som Operation Zitadelle.

1941 hade Wehrmacht i Operation Barbarossa anfallit hela Sovjetunionen efter en frontlinje på flera hundra mil. 1942 hade man i Operation Blau anfallit längs med hela armégrupp syds frontlinje. 1943 hade man under Operation Zitadelle med två arméer och en speciellt sammansatt arméavdelning anfallit ett mycket begränsat område i Kursk-utbuktningen. Efter Zitadelle kom inga mer offensiver förrän det tredje riket skakade i sina grundvalar 1945. Den tyska offensiva kapaciteten hade i praktiken försvunnit på tre sommaroffensiver.

Läs om Prokhorovka