Röda amén hade segrat vid Stalingrad med stora förluster föstås men det var ändå en fullständig seger. Vid Kharkov hade man drabbats av ett hårt bakslag och slagits tillbaka. Fronten hade stabiliserat sig.

I armén rådde kadaverdisciplin. Minsta försök till att avvika från en strid eller att försöka undvika att gå till anfall kunde straffas med döden omedelbart. Ett mycket stort antal officerare och höga befäl avrättades också under kriget. Detta gjorde att både befäl och soldater löpte lika stor risk att avrättas om de undvek att göra sitt yttersta. Detta system hade sannolikt inte fungerat om inte befälen hade löpt denna risk också.

Under åren 1937 till 1938 hade den paranoide Stalin genomfört enorma utrensningar inom arméns officerskår och man hade dessutom politiserat armén med kommisarier som övervakande officerarnas arbete. Detta gjorde att den sovjetiska armén var hopplöst underlägsen den tyska på det taktiska planet och man hade också en akut brist på officerare när kriget startade.

Det ovanstående ledde till att Röda armén led fruktansvärda förluster de första krigsåren. Man skickade också in straffbatljoner och milis i vanvettiga massanfall ofta helt utan vapen eller bara för att röja minfälten, bakom dessa hopar av skräckslagna, dåligt utrustade och ofta helt outbildad människor kom NKVD-trupper som hänssysnlöst dödade alla som inte anföll. Det var ett helt galet missbruk av soldater.

De officerare som var i tjänst under sommaren 1943 var dock sådana som hade överlevt utrensningarna och kriget eller sådana som trots de oerhörda disciplinära omständigheterna hade lyckats stiga i graderna under kriget. Officerskåren var därför oerhört brutal, hänssynslös och hårdhänt. Det måste dom vara, annars skulle de inte ha överlevt. Men de var också skickliga.

Soldaterna i Röda armén kom ifrån hela Sovjetunionen. De kunde vara sibirier, vitryssar, ryssar, georgier, uzbeker osv. Soldaterna hade sämre allmännbildning än de tyska och de var förmodligen sämre utbildade rent militärt. Men soldaternas moral var hög och utrustningen var mycket bra. I leden fanns både mycket veteraner och mycket nya rekryter.

Den sovjetiska armén organiserade pansaret i stora pansarförband i form av pansarkårer och pansararméer. Dessa hade rätt lite infanteriförband, förmodligen därför att man saknade den taktiska skickligheten som krävdes för att samordna vapenslagen på det sätt som tyskarna gjorde. Om den tyska armén kunde liknas vid en orkester så kanske Röda armén kunde liknas vid ett tungmetallband med en rejäl trummis.

Trummisen var det sovjetiska artilleriet. Slagfältets drottning som ryssarna kallade det. Artilleriet var oerhört starkt med mängder med stora fristående artilleri- och raketartilleriförband. Även divisionerna hade betydligt mer artilleri än sina tyska motsvarigheter.

Pansarstyrkorna var i regel utrustade med T-34 stridsvagnen och de lättare T-70 samt en del "LendLease"-stridsvagnar från USA och England. Inga utav dessa stridsvagnstyper skulle hålla måttet mot tyskarna under sommaren, hösten och vintern 1943. Tyskarna fick allt mer stridsvagnar och pansarvärnskanoner som bet på T-34:an. Det fanns många tunga pansarförband med KV-I och en del stormkanonförband med SU-122 och ISU-152.

En stridsvagnschef på en T-34 försöker rädda sig efter att vagnen har blivit träffad av en tysk projektil.

På pansarvärnssidan hade man enorma mängder pansarvärnskanoner med 45, 57 och 76 mm kaliber. Infanteriet använde molotovcocktails, sprängladdningar, minor och pansarvärnsgevär.

När det gällde handeldvapen så hade man inga motsvarigheter till de tyska bärbara kulsprutorna men man hade ett mycket bra kulsprutegevär istället. Som personliga handeldvapen användes geväret Nosin-Nagant 96, automatgevär modell SVT 40 och 41 samt kulsprutepistoler typ PPSH-41. Den tyska kulsprutepisten MP 40 var mycket populär inom framföralllt spaningsförbanden, förmodligen därför att kolven var infällbar. Prickskyttegevär var ovanliga.

Sovjetiska spaningsoldater. Soldaten till höger har en tysk MP40.

Ryska kulsprutor placerades på lavetter med hjul på. Det kunde vara bra att ha om man skulle ta sig fram under beskjutning. Då kunde man släpa kulsprutan efter sig. Men det gjorde dom också mer otympliga än de tyska.

En del sovjetiska soldater blev tilldelade kamoflageuniformer men de var ovanliga. Oftast var det spanings- och stormpionjärförband som fick dessa.

De två sovjetiska fronter (armégrupper) som stod uppställda i Kursk-utbuktningen samt den så kallade stäppfrontens reserver innehöll de följande styrkorna den 1 Juli 1943, fyra dagar innan slagets början.

Sovjetiska styrkor i Kurskutbuktningen
Front	Soldater	Stridsvagnar/Stormkanoner	Kanoner/Granatkastare
Central- Fronten	711.575	1785	12453
Voroezh- Fronten	625.591	1704	9751
Stäpp- Fronten	573.195	1639	9211
	1.910.361	5128	31.415

Jämför med tyska styrkor