Prokhorovka

Den 12 Juli 1943 anföll 500-600 stridsvagnar från den sovjetiska 2:a Gardes pansararmén totalt 70-75 stridsvagnar och stomkanoner från Waffen-SS 1:a Pansargrenadjärdivision "Leibstandarte SS Adolf Hitler".

Huvuddelen av de tyska stridsvagnarna var omoderna PanzerKampfwagen III eller de modernare PanzerKampfwagen IV utrustade med bättre 75 mm kanoner. Stomkanonerna var av typen StuG III med samma 75 mm kanon.

Många sovjetiska stridsvagnar var av den lätta typen T 70 med 45 mm kanoner men merparten var av typen T 34, det fanns även en del tunga stridsvagnar.

Leibstandarte hade också fyra tunga Tigerstridsvagnar från divisionens 9:e tunga stridsvagnskompani. De flesta av det kompaniets vagnar var på reparation.

I en av Tigerstridsvagnarna satt stridsvagnsässet Michael Wittman som den här dagen skulle komma att slå ut 30 stridsvagnar på sex timmar.

Väster om Leibstandarte stred division "Das Reich" och österut fanns "Totenkopf" men dessa divisioner deltog inte i slaget vid Prokhorovka.

I tidigare populärhistorisk litteratur har man ofta menat att det var ett kaotiskt slag där ryska stridsvagnar överraskande störtade upp ur raviner och körde in i stora tyska stridsvagnsformationer på cirka 700 stridsvagnar med ungefär 800 egna stridsvagnar och att det sedan blev ett kaotiskt närstridsslag där man kunde besegra de tungt bepansrade Tigrarna och Pantrarna.

Men tyvärr fanns det inga Panterstridsvagnar hos Leibstandarte och inte heller i någon av systerdivisionerna. Allt detta är ren fiction delvis levererat av sovjetisk propaganda.

I själva verket använde tyskarna både infanteri, pansarvärn, stridsvagnar och artilleri i en välspelande "konsert" av samverkande vapenslag samtidigt som man snabbt manövrerade på slagfältet och försökte sträva efter att skjuta från sidan på de ofta nästan excersismässigt genomförda sovjetiska massanfallen. Resultatet blev en massaker.

När dagen var slut stod uppemot 350 sovjetiska stridsvagnar utslagna på slagfältet och tyskarna hade dessutom kontrollen över slagfältet och kunde därför föra sina skadade vagnar i säkerhet och reparera dom. Det kunde inte ryssarna göra utan deras förluster var oåterkalleliga.

Prokhorovka fick inte heller stopp på den tyska offensiven och det var inte heller det tyska pansarets "svanesång" utan snarare så är det här citatet från Forsbergs sammanfattning i uppsatsen mer träffande:

"Inom Prokhorovkakorridoren handlar det om en vansinnesrush med pansar rakt in i en tysk pansardivision*, dessutom en av de bästa, med katastrofalt resultat. Rotmistrov lyckades med att få Röda Arméns största pansarreserv sönderslagen med en taktisk numerär överlägsenhet på upp till 7:1. Det är knappast ett resultat på lysande pansartaktik. Det är snarare svårt att förstå hur man kan misslyckas."

*Min notering: Leibstandarte var en pansargrenadjärdivison endast på papperet. Styrkan och organisationen motsvarade en pansardivision.

Vidare skriver Forsberg:

"I det sovjetiska överkommandots utvärdering konstateras däremot att de tyska pansarstyrkorna använde sig av nya taktiker för att utnyttja sina fördelar i träffsäkerhet och eldkraft på stora avstånd vilket är den exakta motsatsen till den traditionella bilden."

Forsberg skriver också om "historieskrivningen" som den har sett ut hittils:

"Den dåliga beskrivningen och tolkningen av striderna vid Prokhorovka och Kursk som helhet visar betydelsen av att använda sig av rätt arkivmaterial vid rätt undersökning. Därför skall tyskt arkivmaterial används vid studier av tyska förband och ryskt arkivmaterial användas vid studier av sovjetiska förband. Framförallt är det viktigt att uppgifter som presenteras baseras på originaldokument snarare än andras tolkningar."

Alla divisionerna i den 2:a SS Pansarkåren utkämpade hårda strider under både den 12 juli och dagarna därefter och fortsatte att avancera samt strida hårt. De drabbades inte alls av så stora förluster som den sovjetiska propagandan ville påskina. Inte ens efter Operation Zitadelle drogs de ur stridslinjen särskilt länge utan de kastades åter in i striderna framgångsrikt. Det talar helt emot att 2:a SS Pansarkåren skulle ha blivit utslagen under striderna i Kursk-utbuktningen.

Leibstandarte förlorade 279 döda, sårade och saknade under den 12 Juli. Divisionen hade 77 stridsvagnar operativa den 11 juli och 70 den 13 juli. Den 16 juli dagen innan slagets avslut var man uppe i 96 operativa vagnar.

2:a SS pansarkåren hade haft 494 vagnar operativa den 4 juli och den 16 juli hade manfortfarande 292 operativa efter 12 dagars oavbruten offensiv i högt tempo genom extremt kraftiga försvarlinjer och dessutom mot överlägsna fiendestyrkor.

2:a SS Pansarkåren förlorade mellan den 5 juli och den 17 juli 33 stridsvagnar och stomkanoner som inte gick att reparera Mellan den 5 och 20 juli förlorade kåren 1487 döda, 6442 sårade och 166 saknade i strid mellan den 5 och den 20 juli.