Östfronten sommaren 1943

Ett bedrägligt lugn råder på östfronten från och med april månad och in i juli 1943. Året 1942 till 1943 hade varit ett händelserikt år av motgångar och framgångar för båda sidor. Lugnet under våren och försommaren kändes ovant för soldaterna som låg i frontlinjen.

Det är lugnet före stormen som ger båda sidors soldater tid att pusta ut efter en hård vinter och den vilopausen skulle visa sig vara välbehövlig för resten av 1943 skulle bli allt annat än lugnt.

Sommaren 1942 hade börjat bra för tyskarna med en framgångsrik offensiv i söder men kriget på östfronten tog en ände med förskräckelse. Hitler hade insisterat på både ett anfall mot oljekällorna i Kaukasus och mot Staden med hans opponents namn. Stalingrad. Det ledde till en ödesdiger kraftsplittring.

Den tyska sjätte armén anföll Stalingrad under hela hösten 1942. Den Röda armén kastade på Stalins direkta order in allt man kunde uppbåda för att försvara staden till sista man. Trots odds på i runda tal 1 mot 2 lyckades nästan den 6:e armén med sitt uppdrag. Men små spillror av sovjetiska trupper försvarade fortfarande varje kvadratmeter mark i staden.

När isen frös på floden Don var tyskarnas hopp om att ta staden ute. Röda armén kunde föra in starka förstärkningar samtidigt som man under Marskalk Sjukovs ledning började förbereda sig för Operation Uranus. En väldig klo skulle hugga av den utsatta 6:e arméns position i Stalingrad.

Rumänska, Ungerska och Italienska förband stod emot de väl utrustade sovjetiska förbanden norr och söder om en utsträckt utbuktning i fronten. Den Röda arméns anfall skar snabbt av 6:e armén i Stalingrad och tyska motanfall misslyckades. Hitler vägrade att låta armén bryta sig ur dödsfällan.

Vintern blev kall och hård. Röda armén fortsatte sin framryckning västerut och avståndet till Stalingrad blev större och större. I januari 1943 kapitulerade den 6:e armén. Närmare 50 000 tyska soldater hade dödats i slaget om Stalingrad från hösten 1942 till januari 1943. Ytterligare 96 000 tyskar togs tillfånga. Av dessa omkom 90 000 i fångenskapen. Den totala förlusten för 6:e armén var ungefär 300 000 man.

De sovjetiska förlusterna i människoliv var oerhörda. Över en miljon man förlorades i slaget och mängder med civila fick sätta livet till. De sovjetiska förbanden fortsatte under tiden sin offensiv men sträckte snart ut sina underhållslinjer för mycket. Vid Kharkov hann döden ikapp även de sovjetiska soldaterna.

Tyska pansarförband under von Manstein omringade en mycket stor styrka i Kharkov och gjorde snabbt processen kort med den. Förlusterna för Röda armén blev återigen oerhörda. Fronten stabiliserades och det bedrägliga lugnet lade sig.

Båda sidor samlades runt sina lägeskartor och båda sidor såg på sin respektive karta två utbuktningar i frontlinjen. Den ena var sovjetisk och formade sig runt omkring Kursk. Den andra utbuktningen var tysk och den formade sig runt staden Orel direkt norr om Kursk-utbuktningen.

Tyska generaler ville slå till så snabbt som möjligt men Hitler ville vänta på sina nya stridsvagnar som skulle råda bot på de överlägsna sovjetiska stridsvagnarna av typen T-34 och KV-I. En del tyska generaler ansåg hela företaget vara en galenskap.

Under tiden som generalerna planerade och fabrikerna försökte leverera nya stridsvagnar i tillräckligt antal så laddade den tyska armén Wehrmacht på order från Berlin upp för ett massivt anfall norr och söder om Kursk och den Röda armén förberedde sig samtidigt för försvaret.

Enorma försvarslinjer i bälte efter bälte med pansarvärnsnästen och 1,3 miljoner minor skulle bryta den tyska anfallskraften i sin linda. Bakom fronten gjorde sovjetiska partisaner livet surt för tyskarna och en mycket stark reserv förbereddes för att kunna sättas in i slaget om Kursk som båda sidor visste var på väg.

Dessvärre för tyskarna så hade Röda armén till och med tillgång till den tyska anfallsplanen och de visste dessutom den exakta tidpunkten för anfallet.

Röda armén hade ett stort numerärt övertag. 1,9 miljoner man med 5000 stridsvagnar och stormkanoner, 33 000 kanoner och granatkastare samt 3300 flygplan väntade i eller bakom fronten och det fanns ännu mer att skicka in om det skulle behövas.

På den tyska sidan stod Wehrmacht med kanske 650 000-700 000 man och 2450 stridsvagnar och stormkanoner, 7500 artilleripjäser och granatkastare samt 1850 flygplan. Oddsen var definitivt emot Wehrmacht. Vid anfall brukar man försöka praktisera 3-1 i anfallarens fördel för att vara säker på att lyckas. Här var oddsen istället de omvända.

För att segra vid Kursk var Wehrmacht helt beroende av sin överlägsna taktiska skicklighet. Den tyska armén var också i relativt god form även om pansardivisionera var långt från fulltaliga så skulle de ändå aldrig bli så starka igen.

Under de första dagarna i juli började de tyska och sovjetiska soldaterna bereda sig för det största pansarslaget någonsin. Det bedrägliga lugnet skulle snart förbytas till ett rytande slag som förebådade ännu hårdare strider på östfronten. De sista 6 månaderna av 1943 skulle innebära enorma sovjetiska förluster och stora motgångar för Wehrmacht.

Men vid Kursk avgjordes kanske framförallt moraliskt vem som skulle stå i bäst positioner vid årets slut.

Braket av intensiv sovjetisk stormeld inledde slaget om Kursk. Röda armén visste den exakta tidpunkten för anfallet och för de tyska soldaterna måste det ha känts som ett ont förebud. Men Wehrmacht lät sig inte stoppas. Snart sprakade ordern Panzer Marsch i de tyska stridsvagnsbesättningarnas hörlurar. Lugnet på östfronten skulle aldrig mer återvända...