Luftkriget

Luftwaffe var betydligt svagare än de sovjetiska flygstyrkorna i inledningen av slaget. 1830 tyska flygplan stod redo att stödja markstridskrafterna. På den sovjetiska sidan stod 3300 flygplan och de styrkorna skulle stiga i antal till hela 6000 innan slaget var avslutat.

I de tyska flygstyrkorna fanns båda bombplan, störtbombare, markattackflygplan och jaktplan. För att kunna använda flyget brukade Luftwaffe först tillkämpa sig ett lokalt luftherravälde med jaktflyget innan man satte in bombplan och andra flygplan som var sårbara för fientligt jaktflyg.

I populärhistorisk litteratur har man ofta framhävt just flygets stora förmåga att kunna slå ut fientliga stridsvagnar. Detta är dock ren fiction oavsett om det gäller västfronten eller östfronten. Flygplanen var ofta utsatt för mycket intensiv luftvärnseld och prescisionen var inte den bästa. I Normandie 1944 förlorades sannolikt så många som 10 eller 15 allierade flygplan per utslagen tysk stridsvagn.

Både västallierade och sovjetiska flygplan använde ofta raketer mot stridsvagnar dessa har speciellt i väst framhävts som stora pansardödare. De var i själva verket obotligt dåliga på att träffa målet och om dom gjorde det så innebar det ingalunda att stridsvagnen förstördes och få piloter hade lust att flyga ett varv till genom luftvärnselden för att bekräfta utslagningen. Det var sannolikt så att om piloten såg att en automatkanon- eller raketsalva låg mitt i målet så rapporterade han målet som utslaget.

Luftwaffe valde istället att använda kanoner på sina flygplan. Både den gamla störtbombaren Stuka (se bild) och den nya Henschel 129 och markattackversionen av jaktplanet Focke-Wulf 190 använde kanoner. Fockewulfen använde även en speciell bombteknik där man fög på fyra till tio meters höjd och lät bomben studsa in i stridsvagnen. En fördröjning på en sekund för detonationen gjorde att planet hann undan effekten av bomben. Annars var standardförfarandet att attackera bakdelen på stridsvagnen och då försöka rikta mot taket på motorutrymmet.

Det sovjetiska flyget hade ett mycket bra markattackplan som kallades Stormovik. Det var beväpnat både med kanoner och raketer eller bomber. Ett mycket vanligt ryskt anfallssätt var att släppa mängder med små pansarbrytande bomber. Det var dock föga framgångsrikt. Det amerikanskbyggda Bell P-39 Airacobra med en nosmonterad 37 mm kanon användes också för markanfall.

Båda sidors flyg hade i själva verket små framgångar men det tyska lyckades trots allt stoppa ett stort sovjetiskt pansaranfall med koncentrerade flygangrepp.

Efter slaget lovsjöngs de sovjetiska piloterna för deras stora framgångar i att skjuta ner enorma mängder tyska flygplan. Något som Sovjet naturligtvis gladeligen matade populärhistoriska författare med efter kriget.

De tyska förlusterna i flyg var i själva verket mycket blygsamma. Endast 193 flygplan förlorades mellan den 5 och 15 juli i de två flygförband som deltog i slaget. Särskilt många fler förlorades nog inte heller under den 16-17 juli (sovjetiska piloter hävdade att de hade skjutit ner 1400 tyska flygplan!). Tyska flygvapnet rapporterade dessutom alltid alla sina "förluster" vilket alltså betyder att många av förlusterna var flygplan som havererat eller inte längre ansåg vara stridsdugliga och togs ur tjänst. 40 procent av de tyska flygförlusterna på östfronten skedde utanför strid.

Mellan den 5 och 8 juli erkänner ryssarna att de förlorade 566 flygplan medan man för hela den "defensiva" fasen säger sig ha förlorat 1000 flygplan. Under den 5-8 juli rapporterade tyska piloter att de hade skjutit ner 923 flygplan.