Ledningsprinciper

Under det första världskriget utrangerades ett gammalmodigt sätt att kriga. De stora täta formationernas tid var förbi. Eldkraften hade mångdubblats och slakten var ett faktum. I början av kriget på västfronten blev lösningen på problemet att gräva ner sig och försöka krossa fienden med enorma mängder artillerigranater följt av massanfall med infanteri. Stridsvagnar, gas och flygplan tillhörde nymodigheterna men dödläget släppte ändock inte.

På östfronten var problemen någorlunda likartade även om manöverutrymmet var något större. Den ryske befälhavaren Brusilov bröt trenden i sin sommaroffensiv 1916. Han samlade sina styrkor utefter en mycket bredare frontlinje och satsade på överraskning och minutiöst dolda, välplanerade och förberedda infanterianfall. Artilleriet besköt dessutom mera de bakre områdena vilket skapade förvirring och desorganisation.

Brusilov-offensiven blev en mycket stor framgång även om motståndarna var den kvalitativt sätt sämre motståndaren Österrike-Ungern.Tyskarna vidareutvecklade konceptet i vad de kom att kalla infiltrationstaktik.

Det tyska infanteriets stormtrupper skulle försöka infiltrera fiendens försvarslinjer. Överraskningen var mycket viktig. Artilleriet skulle skjuta en rullande stormeld framför stormtrupperna. Dessa välutrustade stormtrupper skulle när väl striden börjat följa det rinnande vattnets princip och rinna förbi det svåra motståndet och pentrera på djupet. För att kunna göra det behövde man flytta ner beslutsförmågan på en mycket låg nivå. De fientliga stödjepunkter som stormtrupperna hade kringgått skulle bekämpas av efterföljande reservtrupper. De tyska offensiverna på västfronten 1917 och 1918 samt i Italien blev framgångsrika.

Men ett mycket allvarligt problem kvarstod, när man väl hade brutit igenom fronten framryckte man fortfarande med samma hastighet som man alltid hade gjort. Underhållsförband och artilleriförband kom även på efterkälken varför resultatet till sist ändå blev att anfallskraften ebbade ut.

Allt detta skulle mer lastbilar, stridsvagnar och radioapparater ändra på. Detta insåg tyskarna och ryssarna under 1920 och 1930-talet men inte engelsmännen (utom ett par högre befäl) eller fransmännen och amerikanarna. Tyskarna och ryssarna utbytte i en ohelig allians erfarenheter och kunskap med varandra.

Tyskarna utvecklade uppdragstaktiken och blixtkriget. Blixtkriget var som en infiltrationstaktik fast med motorfordon, stridsvagnar och flyg samt ett mycket bättre samband med hjälp av radioapparater.

För tyskarnas infanteriförband kvarstod dock infiltrationstaktiken som bas. Redan denna gav det tyska infanteriet ett stort försprång i strid.

Uppdragstaktiken i sin tur byggde på korta och enkla order samt mycket enkla befälsförhållanden. De tyska cheferna på alla nivåer fick en enkel order och blev tilldelade resurser och tidsramar från högre chef. Utifrån ordern och resurserna, tidsramen och det ständigt ändrade läget löste sedan chefen sin uppgift på det sätt som han själv ville och ansåg lämpligast.

En tysk chef agerade snabbt och beslutsamt efter principen att det är bättre att handla och göra fel än att inte handla alls. Om man handlade överförde man osäkerheten och passiviteten på fienden.

Hela det tyska konceptet uppmanade chefer på alla nivåer att hänsynslöst utnyttja uppkomna möjligheter. Agressivitet var A och O.

Allt detta kontrasterade skarpt mot de allierades ofta rigida nästan excersismässiga förfarande där det snarare var regel än undantag att man frågade högre chef om råd innan man tog ett beslut. Vid ett sådant förfarande hade som regel det förhållande som man frågat om råd om, ändrats flera gånger om när svaret till slut kom från en stab långt bak som inte hade en aning om det ursprungliga förhållandet.

Tyskarnas aggressiva förfaringssätt gav inget andrum eller tid till råd. Inte heller Sovjet hängde med i svängarna. Stalin hade rensat bort stora delar av sin officerskår och hela systemet byggde på en oerhörd skräck för auktoriteter vilket fullkomligt förstelnade organisationen.