Kadettutbildning

Den tyska militärledningens strävan efter en handlingskraftig organisation med djärva ledare på alla nivåer syntes tydligt i den tyska befälsutbildningen.

I England kunde man samlas med en instruktör runt en så kallad "sandlåda" och få ett taktiskt exempel föredraget av sin instruktör. Exakt samma exempel skulle ha visats och föredragits i Tyskland, men vägen till lösningen skilde sig åt dramatiskt.

I Tyskland skulle kadetten ha fått 2 minuter på sig att komma med en lösning. I England skulle kadetten istället ha kommit med en perfekt lösning efter reglementet på 60 minuter.

Tyskarna visste att i strid hade chefen oftast maximalt just två minuter på sig att fatta ett beslut och ge en order. Den tyske instruktören skulle fortfarande ha påpekat felaktiga lösningar och kunnat korrigera dem men han skulle aldrig ha slagit ner på djärva och riskabla lösningar eller okontroversiella sådana. I England skulle dylika aldrig ha tolerererats. Kadetten hade fått ett helvete.

Genom denna tyska fostran till djärvhet och snabb handling fick de tyska militära cheferna ett mycket aggressivt sätt att leda och principen följde med uppåt i hierarkin, med det undantaget att plutonens grupper byttes mot kompaniets plutoner eller bataljonens kompanier och så vidare. Klossarna att flytta på blev så att säga större men aggressiviteten bestod.

I den tyska utbildningen ingick också en stark strävan att förmå ledarna att bli duktiga samordnare. Detta gjorde att tyskarna blev överlägsna sina motståndare på att hastigt formera stridsgrupper (kampffgruppen) av de ofta få och illa tilltygade förband som fanns tillgängliga. Detta sätt att organisera den tyska armén blev allt vanligare mot slutet av kriget när den tyska armén var hopplöst underlägsen i antal och de tyska förbanden mer och mer började likna skelettformationer.

Tyskarna strävade också mot att deras ledare på fältet skulle uppehålla sig så långt fram i stridslinjen som möjligt för att där få sin "fingerspitzgefühl" för striden och händelseförloppen samt truppens moral och förutsättningar.

Chefer på alla nivåer lämnade därför sina kommandocentraler bakom linjerna när striden började och tog med sig en liten stab fram till stridslinjen men lämnade en administrativ hjärna bakom sig som höll kontakten uppåt i hierarkin och med angränsande förband.

När chefen i stridens kaos och förvirring använde sin fingertoppskänsla så fattade han beslut och rapporterade sitt beslut uppåt till närmaste chef via sin bakre stab, sen kunde högre chef vidta åtgärder för det nya läget på högre nivå.

I andra länder var förfaringssättet ett annat. Där orienterade chefen sin högre chef om läget och bad därefter om instruktioner. Fördröjningseffekterna och kvalitetsförsämringen i besluten lät oftast inte vänta på sig.

Effektiviten i det tyska sättet att leda accelererades även av att den chef som inte hade någon order eller ens kontakt (vilket ofta var fallet) tog sig själv en uppgift inom ramen för högre chefs stridsplan och/eller mål med verksamheten. Han handlade också i högre chefs anda vilken som regel var mycket aggressiv.