Det är mycket svårt att fasställa de absolut korrekta förlustsiffrorna. Antalet förlorade flygplan på den tyska sidan kan var lite för låg eftersom den 16-17 juli saknas i statistiken, men samtidigt så bedöms de sovjetiska förlustsiffrorna i alla de olika faktorerna vara för låga. Det beror på att det är mycket svårt att få grepp om den betydligt mera splittrade sovjetiska dokumentationen.

Ett exempel på det gäller förlustrapporterna från Voronezhfronten. I den ena har man den 24 juli förlorat över 100 932 man, men i den andra rapporten är det bara 74 500. Ett annat exempel ges i det att Central fronten hade 738 000 man den 5 juli men bara 645 300 den 12 juli, vilket är ett tapp på 92 700. Ändå rapporterar man bara förluster på 33 897 man. Detta kan inte heller förklaras med att förband flyttas. Två brigader flyttar men man får en brigad tillbaka i utbyte.

De sovjetiska förlusterna som sammanfattas här nedan är de officiella och gäller den defensiva fasen av slaget fram till den 23 juli.

De tyska förlusterna är med största sannolikhet helt korrekta och gäller fram till den 20 juli då alla strider i stort sett hade upphört (Zitadelle avblåstes den 17 juli).

Den tyska armén förde noggrann statistik för att utvärdering och analys av all strid. Det måste alla arméer göra för att strida effektivt. De tyska siffrorna är från arkiv som man sedan länge har vetat om existensen utav men som man aldrig har använt.

Stridsvagnsförlusterna gäller helt avskrivna fordon som är omöjliga att reparera.

Förlusterna för hela sommarkampanjen i det slag som då betecknas slaget om Kursk-Orel från den 5 juli till den 23 augusti i vilket man kan inkludera striderna i Orel-utbuktningen samt det sovjetiska anfallet på Bjelgorod och Kharkov, ser ut enligt tabellen nedan. Operationerna i Mius-området är dock inte medräknade i de sovjetiska förlusterna liksom många andra mindre operationer i området. Återigen är alltså de sovjetiska förlusterna för små. I de tyska förlusterna räknas också de som har blivit förluster utan strid, dvs bland annat sjuka.

Det allvarligaste resultatet för Röda armén var att de enorma stridsvagnförlusterna under andra halvåret 1943 gvar så pass stora att nyproduktionen inte räckte till för att täcka förlusterna. Den 1 juli hade Röda armén haft 12 576 stridsvagnar och stormkanoner. Sex månader senare var antalet nere i hälften men under den perioden hade ändå 11 890 vagnar tillverkats.