|
Analys
|
||||
|
|
||||
|
Den tyska armén startade slaget om Kursk i ett dåligt utgångsläge. Följande faktorer talade emot operationen: - Området bakom fronten var inte tryggt utan i själva verket
mycket osäkert på grund av partisanaktivitet
De enda faktorer som talade för operationen
var att: - Den tyska arméns kapacitet att bekämpa
sovjetiskt pansar hade ökat med ett växande antal
modernare stridsvagnar och pansarvärnskanoner Den tyska arméns strategiska och taktiska mål med Operation Zitadelle var som Mathias Forsberg skriver i sin C-uppsats följande: "...den slutgiltiga strategiska målsättningen var att frigöra förband för försvaret av Västeuropa, inte slå ut Sovjetunionen ur kriget. Staden Kursk i sig var heller inte målet. Det taktiska målet med offensiven var att slå ut stora sovjetiska truppstyrkor." Utifrån detta så kan man säga att tyskarna lyckades att uppnå de taktiska målen, nämligen att slå ut stora sovjetiska truppstyrkor. Hade Adolf Hitler frigjort de tre divisioner som tidigare nämndes och behållit 2:a SS Pansarkåren i linjen så hade förmodligen de sovjetiska förluster blivit mycket högre. Sammanfattningsvis kan man säga att de tyska styrkorna delvis trots mycket dåliga odds lyckades med ett företag som många hade dömt ut som omöjligt och rent av galenskap. Men man kan inte säga att slaget vid Kursk var ett avgörande slag så som har hävdats hittills. De tyska förlusterna är alldeles för små för detta. Den moraliska vinsten för Röda armén var dock mycket viktig. Erfarenheterna från östfronten visar också att tyskarna tvärtemot vad man kunde tro tillfogade sin fiende betydligt mycket större förluster om de anföll än om de försvarade sig. Av den anledningen var det taktiskt klokt att anfalla så länge som den kapaciteten fanns. Det tyska överkommandot hade också dömt ut både det statiska försvaret och det rörliga försvaret som orealistiska alternativ. Anfall är bästa försvar heter det ju och tyskarna praktiserade det så väl att de tillfogade sin fiende många gånger högre förluster än vad de själva led. Resterande delen av 1943 blev oerhört förlustkrävande för båda sidor. Röda armén gjorde stora territoriella vinster till kostnaden av mycket höga förluster medan den tyska armén gång efter gång tillfogades omfattande förluster och motgångar. År 1943 var ett segerrikt år för Röda armén men priset var mycket högt, som den avslutande tabellen här nedan visar. Man brukar retoriskt hävda att tyskar och ryssar överdrev sina fienders förluster. Det tyska överkommandot
fick in rapporter om 30 668 förstörda sovjetiska stridsvagnar
under hela 1943 men skrev faktiskt ner förlusterna till hälften
men de faktiska sovjetiska förlusterna var 23 500.
Efter Kursk visste alla sovjetiska soldater att även en anfallande tysk armé gick att besegra och den sovjetiske soldatens moral höjdes därför ytterligare. Från och med nu hade den sovjetiska armén vinden i seglen. Det var nu Röda armén som hade initiativet och det var Röda armén som bestämde när, var och hur man skulle slåss. Wehrmacht kunde bara göra sitt yttersta för att parera slagen och försöka ta sig ur de knipor som Adolf Hitler hela tiden satte hären i med sina alltmer verklighetsfrånvända direktiv och order. Röda armén skulle från och med nu excellera
inom strategin medan Wehrmacht fortfarande
med sin taktiska skicklighet kunde tillfoga den svåra bakslag
men kriget skulle ändå rulla målmedvetet allt närmare
Tyskland och Berlin. |