|
Försöken föll väl inte riktigt väl ut. Edström beskriver i sin bok, "Hunden vår arvedel" 1948, att det brast nog i fackkunskaperna hos försöksledningen och att man ville se resultat för snabbt. Jag citerar Edström: "Man begärde att de fyrbenta rekryterna skulle inhämta sina kunskaper på mindre än hälften av den tid, som stod till de tvåbenta till buds" inga dåliga krav!
1914 kom så I:a världskriget och den svenska försvarsmakten hade inga hundar. Kriget drog ut på tiden och inom civila hundkretsar drogs det igång en frivillig utbildning av rapport och sjukvårdshundar. Meningen var att de skulle kunna ställas till försvarets förfogande vid behov. Föreningen Svenska Skydds och Sjukvårdshunden bildades där frivilligintresset var stort (blivande SBK). 1918 kom den så kallade "eviga freden" och det svenska folket fick väldigt klart för sig att det aldrig mer skulle bli krig så något försvar behövdes inte mer.
1929 bad Edström att få deltaga i norska vinterövningar för att studera hunden såsom dragare. Tillstånd beviljades och väl hemkommen igen såg han till att få genomföra egna försök med draghund. Den svenska terrängen medgav inte att man använde deras typ av större kälkar så Edström gjorde egna ritningar på kälkar och selar till hundarna. Sommartid använde draghundarna en släpa eller cykelvagn. Det som kan nämnas angående dåvarande draghundstjänst är att hundföraren gick framför pulkan och hunden.
Allting tillverkades vid regementet. Femhundra kronor i anslag det var allt han fick för att skaffa hundar till dessa försök. Grundidén för att använda hundar istället för hästar, var då precis som det är idag, en ekonomisk fråga. Det var klart billigare med inköp, foder, stallplatser etc till hundar än till hästar. Tre år senare var det också klart att man fick testa det här med sjukvårdshund för att leta reda på sårad personal.
Enligt 1936 års härodning upprättades sedans Arméns hundväsende.
Den militära organisationen för att förse krigsorganisationen med hundar såg ut på det här viset:
Sverige var indelade i hunduttagningsområden. Inom varje sådant område fanns en hunduttagningsdetalj som lydde direkt under vederbörlig regementschef. Regementschefen hade till sin hjälp en tjänstehundsofficer.
Arbetsordningen var att tjänstehundofficeren stod i direktkontakt med de kommunala hundskattemyndigheterna som fanns inom hunduttagningsområdet. Varje år i Januari månad var man skyldig att anmäla sig som hundägare för att betala hundskatt. Hundskattemyndighete skickade in registret på alla hundar mellan 1-8 år. Där tjänstehundofficeren kunde kontrollera uppgifterna på hundarna för att se om det fanns lämliga hundar för krigsplacering. När detta var gjort gav han sig ut för att besöka hund och hundägare för att ytterligare praktiskt kontrollera lämpligheten hos hunden. Blev hunden godkänd skickades sedemera en uttagnings-sedel(krigsplaceringsorder) till hundägaren.
Hunden behövde inte utbildas fastän den var krigsplacerad. Den här typen av hund hade dock inga förmåner i form av skattefrihet motsv. Det enda som syntes om hunden var krigsplacerad var i hundskattemyndighetens och tjänstehundsofficerens register. Hunden fick en speciell registreringsbokstav samt ett militärt nummer
I 1942 års tjänstehundsinstruktion visar en indelning på fem olika användningsområden för den militära hunden, rapport/sambandstjänst, bevaknings-och patrulltjänst, fältpolistjänst, sjukvårdstjänst och transporttjänst
Rapporthund dresserades på två olika sätt:
1. Att gå sin rapportsträcka på terrängminne.
2. Konstgjort alternativt naturligt spår.
Rapporthundens normala hastighet under rapportsträckan låg på 4-6 minuter per kilometer. Den mest vanliga sträckan för medelhunden var ca 2-3 kilometer. Riktigt bra hundar kunda ha rapportsträckor som var 5 kilometer eller längre.
Kuriosa i sammanhanget var att Försvarets forskningsanstalt/FOA hade tillverkat ett antal olika luktnyanser som fördelades på de olika bataljonerna som hade rapporthund i sin tjänst. När hunden väl lärt sig känna igen sin bataljons doft gick den inte på någon annans konstgjorda spår.
För att säkerställa att rapporterna kom fram skickade man ofta iväg 4-5 hundar på en gång med samma meddelande. Dock ej från samma plats då man räknade med att det kunde finnas prickskyttar i terrängen. Det räckte med att en hund kom fram med meddelandet.
1946 tillfördes försvaret en lättare radio med 1 1/2 w effekt. Apparaten var med våra mått kanske inte så fältmässig, transistorerna var ej uppfunna och bara batterierna vägde omkring 2-3 kg. Denna nymodiga teknik slog dock ut bruket av rapporthund i Svenska försvaret.
I 40-talets bevakning och patrulltjänst brukades hunden till samma uppgifter vi använder oss av idag inom försvarsmakten. Hundens uppgifter kunde exempelvis vara, hjälp åt vakt, posteringar, patruller vid bevakningsobjekt, genomsök av område med ev spårupptag etc.
På den tiden särskilde man bevaknings-skyddshunden mot vad man sa en något vassare hund som man namngav just patrullhund. Patrullhunden skulle spåra bättre och vara “nervstarkare” än bevakningshunden. Den ingick organisatoriskt i en jägargrupp. Det är precis som idag där vi har en hund per MPJ-grupp eller Bassäk patrull (flygvapnet har 2/grp) . Patrullhunden försvann efter hand ur organisationen. Att patrullhunden försvann beror enligt Axel Paulsson på att befälen inte fick eller inte ville utbilda sig i hur man kunde använda sig stridstekniskt av patrullhunden
Litteraturen beskriver sanitetshunden ifrån 1800-talet.
De första sjukvårdshundarna- sanitetshundarna- räddningshundarna var utbildade att söka efter överlevande på de stora slagfälten.
Vad dessa sanitetshundar gjorde när de funnit en överlevande var att skallmarkera på platsen.
Denna form av markering fick man överge då både hund och hundförare var ett lätt mål för den lede Fi. Detta trots att man arbetade under dygnets mörka del eller i dimma, dåligt väder.
Hunden skulle läras att arbeta tyst.
Det man då ändrade i dressyren var att den som figurerade skadad gav hunden någon form av apport att ta med tillbaks till hundföraren. Apporten kunde vara vad som helst, handske, halsduk, mössa etc.
Det fanns dock ett stort problem med den här formen av dressyr. Ofta var den skadade medvetslös och kunde inte överlämna någon apport.
Ibland löste hunden detta själv genom att slita bort någon form av “apport”. Ville det sig riktigt illa så kunde hunden fövärra den redan befintliga skadan genom sitt slitande i den sårade soldaten.
Ett nytt markeringssätt uppfanns dock av en österrikiska hundar som deltog vid ett av fälttågen i bergskedjan Karpaterna.
De österikiska hundförarna hade satt en liten bjällra i halsbanden på sina hundar för att kunna höra var de befann sig i mörkret. En av hundarna kom tillbaks till sin hundförare utan att ha fått någon apport av den skadade ute på stridsfältet.
Hunden hade löst det problemet själv genom att ta bjällran i munnen. “Rullhunden” var uppfunnen.
Under 1940-talet dresserades de svenska sjukvårdshundarna efter denna metod, den så kallade bringsel-metoden.
1945 ändrades dock dressyren. Hundarna började föras i koppel under sökslagen för att finna skadade.
Arméhundväsendet fick ett dressyrmoment mindre.
Sjukvårdshundarnas dressyr blev till patrull-bevakningshundsdressyr!
Bilder:
Sanhund taget ur "LYDIGARE HUNDAR" av Sven Hydén/Axel Hellgren 1946
|
