| Allmänt | Klimat | Floder |
| Naturtillgångar | Folkslag | Befolkningslära |
| Utbildning & hälsa | De sköna konsterna | Ekonomi |
| Handel |
Iran är det största landet i Mellersta Östern. Landet äger rikliga oljetillgångar och är också betydelsefullt på grund av sin snabba ekonomiska utveckling och sitt strategiska läge. Iran gränsar i norr till Armenien, Azarbadijan, och Turkmenistan. Med sin 3 180 km långa kustlinje har landet härraväldet över sjöfarten i Persiska viken, Hormoz-sundet, och Oman-bukten. Iran gränsar också till Turkiet och Irak i väster och till Afghanistan och Pakistan i öster. Landet var känt i väster under namnet Persien, som kommer från det grekiska namnet Persis, men 1935 bestämde den Iranska regeringen att använda det äldre och riktiga namnet, Iran, som betyder ”De ädla människornas land”. Iran var under mer än 2 500 år en oberoende monarki som varade fram till 1979.
Iran har ett varierat klimat av kontinental typ som utmärks av extrema värden både vad beträffar temperatur och nederbörd. Somrarna är extremt varma vid Persiska Viken, där temperaturer på 50° C inte är ovanliga. I inlandet överskrider högsta dagstemperaturen ibland 50° C, men nätterna är svala. Vintrarna är vanligtvis kalla, utom längs de mildare kusterna vid Kaspiska havet och Persiska Viken med temperaturer som når ner under 0° C på högplatån. I Teheran är genomsnitts- temperaturen under Januari månad 2° C och genomsnittet för Juli är 30°. Nederbörden varierar från mer än 1270 mm i nordvästra Zagros och Albotrz bergen till mindre än 50 mm i sydöstra delarna av centralplatån.
Irans viktigaste flod är Karun, som rinner upp i centrala Zagros och förenas med floderna Arvand och Khorram-shahr. Karun som flyter över en bred, uppslammad slätt är Irans enda seglingsbara flod och den trafikeras fram till Ahvaz. Tre andra floder som behåller sitt flöde hela året mynnar alla i Kaspiska havet ; Atrak i nordöst som rinner upp i Koppeh Dagh och mynnar ut i östra sidan, Safid som flyter genom Alborrz till södra sidan, och Aras i nordväst som flyter in i Azarbaijan innan den mynnar i den västra sidan av Kaspiska havet. Andra floder i Iran tenderar att torka ut under sommaren och vattnet flödar bara periodvis. Qanats, eller långa underjordiska vattentunnlar, används ofta för att leda vatten från bergen till högplatån.
Iran är extremt rikt på mineraler, särskilt olja och naturgas. 1986 var det den sjätte största producenten av olja i värden, med ett genomsnittligt utbyte av 700 millioner fat per år. Oljeproduktionen sjönk avsevärt med början 1979. Uppskattningsvis räcker oljereserverna i 40 år. De flesta oljefälten är belägna i sydväst, särskilt i provinsen Khozestan; några finns under vattnet i Persiska viken och omfattande fyndigheter har upptäckts i andra delar av landet. Naturgastillgången är också enorm, omkring 14 trillioner m3 och utgör världens näst största reserv. Under 1970-talet utvecklades järn- och kolbrytning för att användas i den nya stålindustrin och krom, koppar, zink, bly, och salt är bara i början av att exploateras i stor skala.
Irans befolkning är sammansatt av olika folkslag och minoritetsgrupper försvarar ståndaktigt sin provinsiella frihet och söker självstyre i lokala angelägenheter. Omkring två tredjedelar av hela befolkningen är avkomlingar efter Indoeuropéer som invandrade till Iran från Centralasien på 16- hundratalet f. Kr. Den återstående tredjedelen består mestadels av Turkar och Araber samt små minoriteter av Armenier och Judar. De största Indoeuropéiska grupperna är Perser som utgör 63 % av den totala befolkningen och lever i huvudsak på centralplatån. Av indoeuropeiskt ursprung är också Gilanier och Mazarandanier som lever på den norra kanten av platån och vid kusterna runt Kaspiska havet. Många av Irans viktiga etniska minoriteter är nomader, (även sådana av indoeuropéiskt ursprung) och de har starkt motsatt sig kulturella förändringar. Några begär t o m nationell självständighet. Dessa grupper innefattar Kurder samt Bakhtiarer och Lorser som huvudsakligen lever i norra respektive södra Zagros-bergen och Balocher som bor i sydöst längs gränserna mot Afghanistan och Pakistan. Den största turkisktalande gruppen är Azarbaijanerna, som lever i Azarbaijan vid nordvästra gränsen i Iran. Araberna dominerar i den oljerika provinsen Khozestan och längs Persiska viken medan Armenier och judar är koncentrerade till städerna. Det officiella språket är persiska eller farsi, ett indoeuropeiskt språk som skrivs med arabisk skrift. Persernas dialekt betraktas som riksspråk och den är ganska olik den dialekt som talas av Gilani och Mazandarani. Släkt med persiskan men tillräckligt olika för att betraktas som separata språk är Kurdiska, Lori och Balochi.
Omkring 98 % av alla Iranier är Muslimer; 93 % av dessa är medlemmar av den Islamitiska Shia-sekten. Iran är världscentrum för Shiite-Islam som är den officiella statsreligionen. De flesta av de etniska minoriteterna , inklusive Kurder, Baluchi, Turkar och Araber är emellertid medlemmar av Sunni-sekten. Ledarskapet för Shiiterna stannar inom en prästerlig klass, mullor, vars ledare har ett stort politiskt inflytande och inkluderar cirka 400 ayatollor eller ”heliga män”. Sedan revolutionen 1979 har även de mest sekulariserade Iranierna tvingats ansluta sig till strikta Islamitiska beteendemönster. De viktigaste minoritetsreligionerna är Bahai, Zoroastrianism och Kristendom (särskilt den Nestoriska kyrkan).
Stora delar av Iran är obebodda. Bebyggelsen är koncentrerad till Kaspiska havets södra kuster, till dalgångarna vid floderna Artek och Karon, till floddeltat vid Eufrat och Tigris samt till bergsdalarna i nordväst. Den största staden är huvudstaden Teheran som har expanderat snabbt de senaste årtiondena. Andra stora städer (centralorter) är Isfahan, Shiraz och Tabriz. Mashbad och Qum är viktiga religiösa centra för Shiite-muslimerna. Befolkningen som 1960 uppgick till endast 20.000 hade 1987 ökat med 150 procent tack vare bättre hälsovård och högre födelsetal
Utbildningen är gratis och obligatorisk för alla barn mellan 6 och 11 år. Efter revolutionen har läroböckerna reviderats för att mer betona religionen och religiösa värden och pojkar och flickor har delats upp i skilda klasser. Landets universitet, som stängdes efter revolutionen, har fr.o.m. 1983 efter hand öppnats igen; det största är universitetet i Teheran (grundat 1934). I dag fokuseras de högre studierna i första hand på lantbruks- och andra yrkesutbildningar. Hälsotillståndet har förbättrats sedan 1960-talet men är fortfarande otillfredsställande, särskilt på landsbygden, även om man efter revolutionen har gjort större ansträngningar för att ge social service i dessa områden.
Iran har en rik inhemsk kultur. Poesi är av tradition den mest betydelsefulla konstformen och Molavi och 11-hundratals poeten Omar Khayan är kanske de mest berömda poeterna. Musik och arkitektur har också varit viktiga genom tiderna. Traditionella stilarter inom båda dessa områden har under senare årtionden påverkats av västerländsk kultur. Iran är berömt för sitt hantverk, inbegripet både keramik och guld- och silversmide, men kvalitén på den traditionella mattillverkningen verkar ha lidit obotlig skada.
Under 1960- och 70 talen ansträngde sig shahen att utveckla Iran till en modern industristat. Eftersom intäkterna under 70-talet ökade i takt med det stigande världsmarknadspriset på olja, åtnjöt Iran en av de högste ekonomiska tillväxthastigheterna i världen. Denna snabba tillväxt skapade en välbeställd medelklass. Efter 1979 års revolution betonade Irans revolutionsregering självförsörjning och välutbildade islamister hade fram till 1987 ofta större makt över ekonomiska beslut än vad regeringsmedlemmar hade. De flesta industrierna nationaliserades (så även oljeindustrin 1981) och många storskaliga projekt övergavs (avvecklades). Oljeexporten hade bibehållit en relativt hög nivå trots skadorna på oljekällor, raffinaderier och exportterminaler som orsakats av det långa kriget mellan Irak och Iran 1980-88. Detta hade kostat omkring 30 % av BNP och negativt påverkat ekonomin.
Mer än 90 % av den Iranska exporten består av olja och oljeprodukter. Andra exportartiklar omfattar textilier, mattor, bomull och färsk- och torkad frukt. På senare tid har allt utom den allra viktigaste importen knutits till handelsutbyte, olja mot import. Iran har utökat sina handelsförbindelser med Asien. Revolutionsregeringen har inte velat låna utomlands och har återbetalat alla landets tidigare skulder, inklusive krav från Amerikanska firmor som förlorade tillgångar efter shahens fall.