Vänern

Äntligen i hemmavatten! Men ingen vind, så vi gick för motor hela vägen till Furuholmarna söder om Kristinehamn. En fin och skyddad hamn, men eftersom det var så lågt vattenstånd i Vänern var tilläggningsplatserna begränsade till ett fåtal lämpliga. Men vi fick god hjälp av ägarna till en stor motorbåt, som visade oss en plats långsides dem.

Eftersom det var vårt första besök på ön, så gjorde vi en rundvandring för att orientera oss. Vi låg på den lilla yttre holmen och trodde att det med så lågt vattenstånd skulle gå att komma torrskodd till den större, men det gick inte! Hursomhelst var det skönt att röra på benen efter en dag på sjön.

Medan föräldrarna tog hand om matlagning passade barnen på att bada. Grannbåten hade en rejäl badbrygga som fungerade som dykplattform. Maten dukades upp i sittbrunnen, trots ganska hotande mörka moln. Kapten på Kaprifol sa självsäkert att molnen blir mörkare på kvällen när solen inte belyser dom uppifrån som på dagen, och vi satte gafflarna i potatisen. Just då kom det några stooora regndroppar, och nu gick det inte att ignorera regnet längre, det vara bara att på vanligt svenskt maner plocka ihop allt och duka inne i salongen istället.

På natten var det både blåsigt och åska, och på morgonen var vinden frisk. Vi gick i 10-12 m/s SV vind mot Nabben, som är Karlstad Segelsällskaps uthamn. Där träffade vi TeamExitus- seglarna Patrick och Magnus med respektive (Hanne och Petra) men utan barn. Det kändes bra att bli välkomnad av kända ansikten när vi nu närmat oss hemmavatten. Vi grillade på den otroligt fina grillen som nyligen byggts av klubben, och Hanne bjöd på vinbärspaj till efterrätt. MUMS!

Efter en lång natts sömn, så vaknade vi till en dag med vind som tilltagit något från dagen innan, och resan ner till Hammarö sydspets var minst sagt jobbig (Vänern är en ganska grund sjö, och därför blir vågorna både höga och korta, och betydligt stampigare än mina barndoms vatten på Västkusten (Bästkusten)). Dessutom ville vi ta genvägen genom den trånga farleden vid sydspetsen, och inte runda de sydligaste grunden, och prickarna till denna farled är små, och i sjögång och motljus var de ganska svåra att se. Då var vi glada att vi hade vår nyinköpta GPS, som kanske inte alltid är ett nödvändigt redskap, men bidrar till att man känner sig säkrare i sin navigering.

Slören vi fick från sydspetsen och in till hemmahamnen var helt underbar, och efter att beslagit segel, så tuffade vi in mot vår bryggplats. Där på bryggan stod familjen Linder, som bjöd på medhavd lasagne. Det var ett välkomnande som gärna får upprepas!