Dagen kommer alltid då det är dags att ta farväl. Jag trodde bara inte att den skulle komma så fort. Min värld föll samman. Hur skulle jag nånsin kunna gå vidare utan min älskade Falko? Min bästa vän som jag älskade så högt. Han finns i mitt hjärta och hans ande lever kvar här i huset, i hagarna ,i skogen och alla andra platser han älskade. Han finns här hos mig nu. Jag kan bara inte se honom. Men han finns här och kommer alltid att göra det. Nu och för evigt.

Allt skedde så plötsligt. Vi hade precis varit och kastat snöboll. Falko älskade att hämta pinnar, bollar, kottar eller vad det nu än var. Han var glad, gick brevid mig och viftade på svansen. Så ringde min mobil och när jag pratat en stund såg jag hur han föll ihop på marken och fick kramper. Jag greps av panik. Klappade honom lugnande. Så slutade det. Jag trodde han blivit medvetslös och sprang till grannen som ringde en annan granne. När jag kom tillbaka förstod jag att han inte alls var medvetslös. Han var död. Hade dött av hjärtattack. Han blev bara 3½ år gammal. En ung frisk schäfer. Tårarna rann. Han hade dött mitt framför mina ögon utan att jag kunnat förhindra det. Jag satt på grusvägen brevid Falko. Ensam. Falko fanns inte mer. Inget skulle någonsin bli sig likt igen. Natten var fruktansvärd. Jag sträckte ut handen för att stryka han över pälsen som jag alltid gjort. Men han var inte där. Min hand låg på det kalla golvet. Tårarna kom igen och jag låg där och frågade om och om igen. Varför?

När Falko var 8 veckor blev han hämtad av en familj men efter ett tag så skiljde sig föräldrarna och han flyttade med mamman i familjen. Hon fick mindre och mindre tid över för honom och till slut bestämde hon sig för att han skulle lämnas bort . Falko hamnade då på ett omplaceringsställe och en dag kom en mamma med ett barn och tittade på honom och så fick han följa med dom hem. Vid ett tillfälle nafsade Falko efter barnet och mamman blev förskräckt och åter igen hamnade han på omplaceringsstället. En dag kom jag och pappa och tittade på hund där Falko fanns. Vi bestämde oss för att Falko skulle få komma hem till oss. Falko var jättesmal vägde bara 25 kilo. Personalen på omplaceringsstället sa att han hade varit hos en familj där sonen blivit allergisk och att dom därför inte kunnat ta hand om honom så bra. Så Falko hade blivit orolig och gått ner en massa. Som ni förstår så var inte det här sant för vi har besökt Falkos uppfödare som berättade den sanna historian. Efter en vecka fick Falko åka till vetrinären för vaccination och hälsokontroll. Falko var väldigt rädd och la sig under min stol. Men det ordnade sig till slut och han blev vaccinerad. Vetrinären berättade att om Falko vägt lite mindre hade han förmodligen dött så undernärd som han var. För att vara en schäfer runt 65cm hög och väga 25 kg är inte bra alls! I början i sitt nya hem var Falko lite orolig vilket inte är konstigt alls med tanke på att han blivit lämnad så många gånger. Grannhunden Lizzy som är en boarder collie var han jätterädd för! Hon skällde på honom massor och tyckte att Falko kom och inkränktade. Men efter ett tag så började han bli lite kaxig tillbaka. Tiden gick och Falko blev en väldigt vacker schäfer på nästan 40 kg innan han lämnade oss.

"Den vackraste Schäfer som går på fyra ben enligt oss! Helt klart värd utmärkelsen!"