Staffan var en stalledräng

Staffan var en stalledräng,
   Vi tackom nu så gärna,
Han vattna sina fålar fem,
   Allt dör den ljusa stjärnan.
   Ingen dager synes än,
   Stjärnorna på himmelen de blänka.

Två de voro röda,
De tjänte väl sin föda.

Två de voro vita,
De va de andra lika.

Den femte han var apelgrå,
Den rider själva Staffan på.