Näcken han spelar på bölja blå

Näcken han spelar på bölja blå,
Ljuvt är att höra därpå,
Havets små älvor i ringdans gå,
Och böljorna dansa också.
Men Näcken då han emot himlen ser,
Slår han sitt öga ner,
Ty bland de stjärnor, som han där ser,
Freja emot honom ler.

O, yngling, som klagar på lummig häll,
Mig får du aldrig till brud,
Vore du näcken hed harpan själv,
Klädd i sin sjögröna skrud.
Men nu har jag givit en annan mitt ord,
Det skall för evigt bestå.
Högt över himlen däruppe blå!
Högt över stjärnor i nord!

Större än jordlivets kval är hans,
Bruden han sökte, ej fanns.
Slocknen, I stjärnor, och döljen er glans,
I tärnor, gån icke till dans!
Men näcken vid harpan för berg och dal
Sjunger om kärlekens kval.
Gömmer sig sedan i djupets sal.
Slutar så älvkungens bal.