Liten Karin

//Och liten Karin tjänte på unga kungens gård.//
//Hon lyste som en stjärna bland alla tärnor små.//

Hon lyste som en stjärna allt bland de tärnor små.
Och unga kungen talte till liten Karin så:

"Och hör du, liten Karin! Säg, vill du bliva min?
Grå hästen och gullsadelen, dem vill jag giva dig."

"Grå hästen och gullsadelen, jag passar inte på.
Giv dem din unga drottning, låt mig med äran gå."

"Och hör du, liten Karin! Säg, vill du bliva min?
Min rödaste gullkrona, den vill jag giva dig."

"Din rödaste gullkrona, jag passar inte på.
Giv dem din unga drottning, låt mig med äran gå."

"Och hör du, liten Karin! Säg, vill du bliva min?
Mitt halva kungarike, det vill jag giva dig."

"Ditt halva kungarike, jag passa inte på.
Giv dem din unga drottning, låt mig med äran gå!"

"Och hör du, liten Karin! Vill du ej bliva min,
Så skall jag låta sätta dig i spiketunnan in."

"Och vill du låta sätta mig i spiketunnan in,
Guds änglar små de se, att jag oskyldig är därtill."

De satte liten Karin i spiketunnan in,
Och konungens små svenner de rulla henne kring.

Då kom det ifrån himmelen två vita duvor ner.
De togo liten Karin, och strax så blev det tre.