"Pudeln hör till gruppen sällskapshundar. Den är en harmoniskt och proportionerligt byggd hund med karakteristisk lockig ull- eller snörpäls. Pudeln är intelligent, alltid vaken och aktiv, har ett harmoniskt sinnelag samt ger intryck av elegans och stolthet. Pudelns gång är fjädrande och lätt, aldrig flytande eller långsträckt. Pudeln är berömd för sin trogna natur, sin lätthet att lära och att dresseras, egenskaper som gör den till en särskilt trevlig sällskapshund"

Pudeln är en gammal ras. Den uppkom troligen i Sydeuropa under tidig medeltid och spreds över hela Europa. Ursprungligen användes den större pudeln som vattenapporterande jakthund, till vilket den var synnerligen lämpad med sina simhudsförsedda tassar och tjocka, feta och vattenavstötande päls samt sitt samarbetsvilliga och intelligenta kynne. För att hunden skulle kunna förra sig snabbare och friare i vattnet, klipptes pälsen på stora delar av kroppen och svansen, men runt bröstkorg och leder lämnades päls kvar för att skydda mot det kalla vattnet. Ett band i färg knöts ofta i huvudhåret för att jägaren lätt skulle känna igen sin hund i vattnet. Denna funktionella klippning är nu en av våra dagars populära utställningsfrisyrer, lejonklippningen! De mindre pudlarna klipptes också, i mycket konstfärdiga lejonfrisyrer, ett mode som var populärt på många småraser ända sedan antiken.

Gränserna mellan de olika pudelstorlekarna var flytande. Den större pudeln användes, förutom till jakt, även som dragare, tryffelletare och cirkusartist. Ända in på 1800-talet användes pudeln till jakt men efterträddes sedan av andra, snabbare och lättare raser och den stora pudeln övergick även den till att vara främst sällskapsdjur, som sina mindre bröder. Småpudlarna var högreståndshundar, framavlade genom inkorsningar med föregångare till våra dagars malteser och bichon, men på 1800-talet började man avla fram en dvärgpudel baserad på små exemplar av de större varianterna.

När pudeln kom till Sverige är svårt att datera; den fanns med i några exemplar på SKK-utställningar i slutet av 1800-talet, men det stora genombrottet kom inte förrän en bit in på 1900-talet. År 1932 delades småpudlarna upp i liten pudel och dvärgpudel. Den lilla pudeln, eller mellanpudeln som den kallas fr.o.m. 1956, var då den populäraste. Numera är det dvärgpudeln som leder i registreringsstatistiken. I slutet av 1980-talet erkändes ännu en pudelstorlek, toypudeln, den minsta av pudlarna.

Pudeln är i stort sett en frisk ras. Det finns dock två ärftliga defekter som är är anslutna till SKK:s genetiska hälsoprogram: ögonsjukdomen PRA (Progressiv Retinal Atrofi) hos toy, dvärg och mellan samt HD (höftledsdysplasi) hos stor. Vid valpköp bör man kontrollera att båda föräldrarna är ögonlysta och fri från PRA respektive röntgade och fria från HD

Uppgifterna är hämtade ur Pudelklubbens broschyr "För Alla Pudelvänner"