Tidningen Nr 3 2000

När du hör ordet Adoptionscentrum vad tänker du på då? Jag tror att de flesta tänker just på barn som får en ny familj i Sverige och detta genom hjälp av en adoptionsorganisation. Och det är just helt rätt, men Adoptionscentrum står för så mycket mer!

Vi adoptivföräldrar som rest till våra barns födelseländer för att adoptera barn ser ju också de barn som av olika omständigheter blir kvar på barnhem eller på annan intuition. Att få växa upp i familj borde ju vara en rättighet för alla, tyvärr är det inte så det är.

Sedan flera år tillbaka är Adoptionscentrum Sjuhärad ansvariga för ett biståndsprojekt i Colombia. Aguablanca, som området heter är en kåkstad som ligger strax utanför Colombias näst största stad Cali. Detta område domineras utav svart befolkning, många flyttade hit i slutet på 70-talet. Stora familjer är vanliga och det finns en hög andel med ensamstående mödrar i området.

Det statliga engagemanget inom utbildning är svagt i Colombia, de skolor som erbjuder skolgång till alla barn är få. I landet finns 23 statliga skolor detta kan jämföras med de 230 privata skolor som finns. Utbildning är alltså inte en självklar sak för de Colombianska barnen. Avhopp från skolan är också vanligt förekommande, det beror på en mängd orsaker bland annat på att många barn måste börja arbeta i tidig ålder. Detta för att hjälpa sina föräldrar att få ihop de nödvändiga pengar som behövs. Det finns också ett stort antal barn och ungdomar som måste börja arbeta för att få ihop till sina egna basbehov. De handlar ofta om dåligt betalda jobb med långa arbetsdagar. Dessa barn är en oskyddad och sårbar grupp som ofta hamnar i riskfyllda situationer som tex. sexuellt utnyttjande, våldtäkt, skadegörelse och drogproblem.

Adoptionscentrum Sjuhärad har genom alla sin bidragsgivare försökt stötta och hjälpa daghemmet i området. Förra året kunde vi skicka 19 000 kronor till hjälp för de 270 barn som finns där. De barn som är stora nog för att börja skolan har också haft möjlighet att göra detta. Skolan påbörjade sin verksamhet i slutet av 80-talet detta tack vare stöd och samarbete mellan SIDA och Adoptionscentrum. Det är tänkt att vara en integrerad praktisk undervisning med snickeri, bageri, skrädderi etc. detta för att kunna utbilda ungdomarna till att kunna utföra ett jobb som de kan ha nytta av själva samt kunna hjälpa sina familjer på bästa sätt.

Tyvärr har de sociala och ekonomiska problemen i Colombia gjort att kommunen gjort kraftiga nedskärningar inom många områden. Detta har medfört att man inte har kunnat ta emot så många barn man velat i skolan. De barn som studerar i Aguablancas skola får, förutom undervisningen mellanmål och lunch på skolan. För en del barn är det den mat de får den dagen. Deras familjer räknar med att de fått mat och därför är det av största vikt att så sker. De knappa ekonomiska tillgångarna för en del familjer gör att föräldrarna tycker att det är viktigare att barnen arbetar för att bidra till försörjningen är att gå i skolan.

Detta år har vi lovat att hjälpa barnen i skolan mer än tidigare, att barnen och ungdomarna kan skaffa sig en utbildning är av större vikt nu än någonsin. Genom att bidra med lärarlöner och pengar så att fler barn får möjlighet att gå i skolan kan vi tillsammans göra något för barnen i Colombia.

I våras skickade jag 32 000 kronor till Aguablanca från bidragsgivare både här i Sjuhärad såväl som från övriga i Sverige som vill vara med och hjälpa. Det kanske DU också vill? Stora som små bidrag är välkomna! Tillsammans kan vi hjälpas år att göra världen lite bättre...

Med önskan om en skön höst till er alla !

Eva Andersson

Biståndsansvarig för Aguablanca Colombia.

Adoptionscentrum Sjuhärad

Den 30 nov –99 ringde Margit på AC och berättade att vi hade fått en dotter på 4 månader. Då grät jag av lycka. Då hade vi väntat i 9 månader.

Den 14-01 i år var vi äntligen på väg till Korea. När vi kom till Seoul fick vi 2 dagar för att komma i kapp med tidsomställningen och att lära känna Seoul lite grann.

Vilka underbara människor, gästvänliga och trevliga.

På tisdagen den 18-01 skulle vi få träffa våran dotter för första gången. AC har två svenska kvinnor som jobbar i Korea för att hjälpa oss adoptivföräldrar och det kändes väldigt bra. Först fick vi åka till SWS barnhemmet och där mötte våran koreanska socialsekreterare upp. Hon var med som tolk.

Så bar det iväg till fostermamman. Vilken upplevelse! Jag såg bara Julia. Jag vet inte alls hur det såg ut i fosterhemmet, det har jag sett på kort och vad min man Bosse har berättat. Julia var jättesöt. Fostermamman bjöd på frukt och koreanska specialiteter. Vi var väl där ca 1 timme, sen åkte vi därifrån och det kändes inte svårt att lämna henne kvar, konstigt nog. Vi hade så många intryck av henne så vi behövde smälta det.

På fredagen den 21-01 åkte vi till SWS igen och då fick vi gå till barnavdelningen, där fanns ca 40 spädbarn. Dom är på barnhemmet ca 1 månad innan dom placeras ut i fosterfamiljer.

Så kom fostermamman med Julia. Vi skrev på papper och så fick vi henne. Då grät fostermamman och även vi. Sedan åkte vi till hotellet och där gick allt mycket bra. Vi var 4 familjer som hade fått våra barn samma dag och vi hjälptes åt.

Vi hade fått en pigg och glad och sprallig liten dotter, och så är hon fortfarande.

På lördagen bar det hem till Sverige igen.

Vi återkommer gärna till Korea igen.

Britt-Marie, Bosse och Julia Johansson

Grovare