av Jonas Gardell
Kapitel 18 ur Frestelsernas berg
Strax bortom Jeriko ligger det berg uppå vilket Kristus blev
förd av djävulen för att frestas.
Djävulen sa: "Kasta dig ned, Gud kommer att skicka sina änglar
för att rädda dig."
Jesus svarade: "Du skall icke fresta Herren din Gud."
I det här berget har man byggt ett grekisk-ortodoxt kloster,
eller snarare huggit in ett kloster mitt i berget som stupar
lodrätt hundratals meter ned. Några meter djupt sträcker
det sig femtio meter längs med bergsidan. I dessa trånga
bergsrum bor ännu fem munkar, balanserar bokstavligen talat på
randen till
avgrunden. De börjar bli gamla nu, i många år har
de bott här, mittemellan himmel och jord, smutsiga och utmärglade,
under oavbruten försakelse.
Varje dag lider de. Varje dag lever de också med vetskapen
om att inget lidande vore enklare att göra slut på än
deras, det vore bara att gå ut på den smala, skrangliga
balkongen och luta sig ut över räcket, lite för långt
- och allt vore över.
I varje ögonblick av sitt liv utsätter de sig för
frestelsen, och gång på gång måste de upprepa
för sig själva:
"Du skall inte fresta Herren din Gud."
I varje ögonblick väljer de att trots allt fortsätta.
Men när de inte orkar längre? Vem kan döma en människa
om Herrens änglar aldrig kom för att rädda henne
när hon föll?
I juli 1946 fann man sångerskan Ulla Billquist död i
sitt hem. Hon hade gasat ihjäl sig.
Det märkliga var att det inte fanns några tecken på
desperation. Hon hade engagemang i Karlstad på kvällen.
Resväskan var packad och klar. På bordet i hallen låg
tågbiljetter, på en galge hängde hennes resdräkt
nystruken. Hon var egentligen färdig att gå ut och sätta
sig i den beställda droskan när hon måste ha ändrat
sig och istället gått in i köket och satt på gasen.
Vad fick henne att ändra sig?
Det har Maria funderat mycket över.
Ibland upplever hon att man varje dag väljer mellan ojämförbara
ting. Nu skulle jag kunna släppa allt och skrika i förtvivlan
eller också säger jag att det var ett utmärkt gott
kött och ber om receptet. Nu tar jag av det kokande vattnet
från plattan eller också hoppar jag från balkongen.
Nu kan jag antingen borsta tänderna eller skära upp handlederna.
Antingen eller.
Som om alternativet till de vardagliga tingen inte alls med nödvändighet
är andra vardagligheter, utan tvärtom en avgrund som lurar
tätt inpå trivialiteterna.
Och vi är munkar på frestelsernas berg,
mittemellan himmel och jord.
Det är vinter. Ingen särskild vinter, det är vitt
och kallt, och allt står liksom stilla.
På en tågstation som tåget sedan länge bara
åker förbi väntar jag på dig. Väntar jag
på att ett tåg ska stanna. Ett tomt tåg, utan lokförare
eller konduktör. Nedslitna säten och nötta golv har
tåget.
Jag ska sätta mig vid fönsterplats, och jag vet att snöflingor
ska smälta och rinna ner över rutan, och nästan ljudlöst
ska tåget börja röra sig bort.
Vid en nedlagd station där tågen inte ens saktar in när
de passerar väntar jag på dig, på ett tomt tåg,
på tåget som ska ta mig bort.
Härifrån, från vintern, från här där
allt står liksom stilla.
Dom flyr, dom flyr in i tokstolligheten.
En rakar av sej håret och blir ett monster,
en annan sväljer små piller för att inte vara så
dyster,
en tredje är beredd att gå i fängelse för att
slippa bära vapen,
en fjärde köper Röster i Radio/TV, för då
vet hon att världen säkert finns kvar, i
åtminstone en vecka till,
en femte skottar bort snön från trottoarerna på
Södermalm,
en sjätte går fram och tillbaka på Bondegatan med
en freestyle, fram och tillbaka, han tar små danssteg
till musiken.
Det finns så många knäppskallar i världen,
men för den sakens skull är inte alla knäppskallar,
för det finns idioter också:
idioter, galningar, sexualnidningar, dårar, fånar, politiker,
idrottsmän och efterblivna,
man måste skilja dom åt!
Det finns likgiltiga människor också, och dom är
det synd om.
Man blir knäppskalle för att härda ut.
Det finns dom som inte härdar ut.
Dom blir rakbladens, remmarnas och dom för många tabletternas
offer. Man kan höra deras röster från kalla vattnet
och från tunnelbanespåren, dom säger:
"Ni är skyldiga till våra förlorade liv!"
Och om det är sant är det fruktansvärt.
Då måste man bli knäppskalle för att härda
ut.
En spelar klarinett i gången till Centralstationen,
en annan slår telefonnummer efter telefonnummer men lägger
på luren innan någon hinner svara,
en tredje går med varje guidad visning på nationalmuseèt,
en fjärde säljer sina stencilerade dikter på gatan,
en femte skriver svar efter svar på olika kontaktannonser
men postar aldrig breven, en sjätte häver i sej öl
och tror på en ljusnande framtid. Det finns så många
knäppskallar i världen, dom blir tokiga för att härda
ut.
Jag heter Jonas Gardell, och jag vill att ni älskar mej.
(omskriven text ur boken Präriehundarna)