– 1900-talets stora megastjärna

Otaliga biografier har skrivits om henne, med mer eller mindre spektakulära och påstådda fakta. Fortfarande råder oklarheter kring hennes död och delar av hennes liv och detta kommer man säkert att fortsätta spekulera i.
Styrkan i Joyce Carol Oates roman är den sammansatta bild hon ger av en ensam människa. Hon har sagt i någon intervju att anledningen till att hon skrivit romanen om Marilyn Monroe är att hon vill att minnet av henne ska leva vidare, att hon är värd att kommas ihåg. Alla människor är värda att kommas ihåg, men när det gäller 1900-talets stora megastjärna har den offentliga bilden av henne skapats genom massor av sensationella avslöjanden, uttalanden och skriverier under hennes egen levnad. Något som knappast gett en sann bild av henne eftersom det som förmedlats tjänat ett syfte.
Joyce Carol Oates har också ett syfte, men ett annat.
Det är en tegelsten hon skrivit, en roman på 862 sidor, och fängslande från början till slut.

Eftersom det är en roman och inte en biografi följer den inte helt de faktiska händelserna i Monroes liv. En del är inte med, annat har förändrats. Till exempel är de många aborterna bara en i boken, och de många männen i hennes liv så långt ute i periferin att de bara anas ibland. Åtskilliga finns dock med, både hennes tre äkta män, hennes älskare presidenten, och en del andra.
Vi kallar henne promiskuös, eftersom hon inte nöjer sig med en partner och inte heller skäms över detta. Men en man med samma beteende skulle vi kalla kvinnokarl och smått beundra. Joyce Carol Oates sätter fingret på detta. Liksom på mycket annat som är den ytliga och utåt synliga bilden av Marilyn Monroe.
Men inuti henne fanns hela tiden Norma Jean Baker. Den ensamma flickan från barnhemmet, flickan som aldrig fick veta vem som var hennes far. Hennes mor kunde inte ta hand om henne och de bodde bara tillsammans sporadiskt (modern överlevde henne in på 80-talet.)
Vad detta betydde för det barn som var Norma Jean Baker kan vi bara ana. Men Joyce Carol Oates hjälper oss med den aningen och förståelsen för en rotlös kvinna som ständigt söker sin identitet.
I en scen tidigt i karriären säger hennes beskyddare på filmbolaget: "jag uppfann dig". Marilyn Monroe var en skapelse av filmindustrin.
Det som gör henne till en stjärna och succé är hennes förmåga att gå in i sina filmroller, så totalt att publiken instinktivt känner att filmen blir sann. Detta ger klirr i kassan hos filmbolagen. Den här förmågan gör också att hon kan spela rollen som skådespelerskan Marilyn Monroe.

Detta är genomgående i romanen: Marilyn Monroe är den roll som spelas av Norma Jean Baker, alltmer ju äldre hon blir. Men hon lämnar den ibland, även under sin allra sista tid i livet.
Det är Marilyn Monroe som männen är förälskade i och lockas av, inte Norma Jean Baker. Utom möjligen hennes siste make, dramatikern Arthur Miller.
Författaren ger oss också en bild av det som skapade stjärnan och filmindustrin som utnyttjade henne. Hon var en mjölkkossa för filmbolaget sedan hon gjort sin första succéfilm. Hon exploaterades men fick dåligt betalt. För filmbolagsledningen var hon en produkt, inte en medarbetare. Hon skulle till varje pris prestera och dra in nya pengar. Filmbolagets läkare stoppade henne full med piller så att hon skulle orka och gjorde aborterna, som hade kunnat förstöra hennes karriär för bolaget. Hon protesterade genom att vara besvärlig, komma för sent till inspelningar och kräva omtagning efter omtagning.
Detta är en mycket dramatisk roman, fängslande och gripande, magisk och experimentell, inträngande och välskriven.
Hela boken igenom håller författaren en distans till sin huvudrollsfigur, samtidigt som vi kommer henne mycket nära. I distansen ligger respekten för Norma Jean Baker, respekten och ödmjukheten inför en medmänniska vi tidigare sett som ett glättat skal på en dum blondin.
Men det var aldrig Norma Jean Baker.

©Eva Johansson

Ledigheten mellan jul och nyår 2001 tillbringade jag med Norma Jean Baker och Marilyn Monroe, i Joyce Carol Oates roman.
Den här boken är fascinerande eftersom författaren skriver en delvis påhittad historia om en verklig människa. Det gör mig nyfiken på vad som är sant och inte när jag läser boken. Parallellt med romanen har jag därför de två biografier om Marilyn Monroe som sedan många år tagit plats i min bokhylla. Under läsandets gång kan jag inte låta bli att gå tillbaka och se om det stämmer som författaren skriver. Men jag gör det bara några gånger för jag är också rädd för att under läsandet tappa bort den magi som romanen besitter.
Det är när jag lagt den ifrån mig efter sista sidan som sökandet efter bekräftelse växer. Inte bara i biografierna.

På nätet ger en sökning på Marilyn Monroe över 107000 träffar. Mängder av hyllningssidor radas upp, liksom fakta om filmerna och om hennes liv. Och en del makabra sidor, till exempel en med en dödsbild av henne, tagen på bårhuset. Jag önskar jag inte hade sett den.
Marilyn Monroe föddes som Norma Jean Baker 1926 och dog som filmstjärnan Marilyn Monroe i augusti 1962. Det är kända fakta. Och de flesta av oss kanske känner till några av hennes filmer: Flickan ovanpå, Gentlemän föredrar blondiner, Niagara och De missanpassade.
På en av hemsidorna finns de tre sånginspelningar som lämnats till eftervärlden: Diamonds are a girls best friend, I wanna be loved by you och Happy birthday, Mr president. Det känns nästan spöklikt att nu, 40 år efter hennes död, lyssna på henne. Jag ryser. Joyce Carol Oaters roman har gett mig sådana insikter om Marilyn Monroe att jag nästan tycker mig kunna höra en desperation i hennes röst.

Och nästan kusligt känns det också när jag bland alla hyllningssidor plötsligt hittar hennes förste make Joe Dougherty som hon gifte sig med redan som 16-åring 1942. Han lever än, eller gjorde det i alla fall för något år sedan. Han skriver på sin hemsida att han fortfarande älskar henne.
Nätet gör det möjligt för mig att betrakta henne utifrån, men efter att ha läst romanen om henne känns det som om jag kikar på henne genom ett nyckelhål i en låst dörr.
Så kan en bok bli mycket mer än en läsupplevelse.
©EVA JOHANSSO