Klockan är tjugo minuter över åtta på kvällen den 15 april 1987. Platsen är San Francisco, Kalifornien.
Det är 60 sekunder kvar till Europes premiärkonsert i Amerika. Den slutgiltiga nädräkningen har börjat. Sex års slit, med både framgång och motgång, har gett utdelning. Varje rockbands dröm står nu inför sin uppfyllelse. Förtioåtta...

Några eftersläntare trängs i dörrarna, viftar med sina biljetter och söker upp sina platser. Förtiotre...

Det sprakar till i högtalarna vid sidan om scenen på The Warfield Theatre. Publiken svarar genast med att öka sorlet till spridda, upphetsade tjut. De fem första raderna börjar gunga. Takljusen är fortfarande tända. Prick 20.00 är utsatt tid, men den amerikanska publiken är alltid sen. De är vana vid ett förband och tycks inte veta att Europe tänker invadera Amerika på egen hand. Bära eller brista. Tjugotre...

Lights out! Takljusen dämpas långsamt, publiken reser sig, sträcker upp sina händer och ger unisont hals! Ett historiskt ögonblick ligger nu bara sekunder borta.

Tio, nio, åtta, sju - ett för tidigt trumslag ekar ut - sex, fem, fyra, tre, två...ett! Ur mörkret mullrar introt till "The Final Countdown". Ett spontant jubel dränker de första tonerna av Mic Michaelis pompösa fanfar. Och så faller ridån i en explotion av rök, och Kee Marcello, John Levén, Ian Haugland och Mic Michaeli står för första gången öga mot öga med den amerikanska publiken - världens mest eftertraktade! Efter bara några sekunder gör Joey Tempest entré. Han möts av ett öronbedövande vrål. Ljuset är suggestivt, musiken pumpande och den fullsatta teatern fullkomligt vibrerande av upphetsning.