Eller: Hit in kan väl inga demoner nå? Text Elving Solli Bild Victor Solli

Jag väntar framför tunnelöppningen tills jag är säker på att inte komma ikapp någon. Tar ett djupt andetag, fäller ner visiret och rullar försiktigt in i den 7 600 meter långa Svartistunneln. Matar mig beslutsamt upp genom växlarna.
Den blöta svarta vägbanan suger upp allt ljus, och hjälpen från ovan i form av en gles rad glödlampor orkar inte mer än ange riktningen.
Jag känner intensivt trycket av 1 000 meter berg över mig och vattnet som sipprar ner från tunneltaket skapar en känsla av instängd overklighet. Farten ökar stadigt och min Africa Twin känns bara stabilare.
7 000 meter kvar.
Motorljudet tilltar när jag låter den varva ut på växlarna. Trycker i 5:an och ger fullt. Kraften i motorn skjuter mig framåt allt snabbare.
6 000 meter kvar.
Törs snart inte titta ner på mätarna, utan fokuserar blicken rakt fram och försöker få musklerna att slappna av. Ljudförstärkningen från tunnelväggarna blir allt värre ju fortare det går. Avgaspulserna kastas obevekligt tillbaka mot mig. Jag börjar känna mig jagad av mitt eget avgasljud. Hela hjälmen känns snart uppfylld av en v-twin på högvarv.
Tunneln känns allt smalare.
Jag kastas framåt av mitt sjukliga behov av en adrenalinkick. Pulsen stiger, jag känner hjärtslagen i tinningarna, Adrenalinet pumpas allt snabbare runt i blodet. Känner mig som en hjälplös meteorit som sugs av en obeveklig kraft in i universums svarta hål.
Jag kryper djupare ner bakom kåpglaset,
trycker armbågarna mot tanken, och känner hur farten ökar ytterligare. Motorns vibrationer fortplantas allt starkare genom kroppen.
Plötsligt ser jag en bild av mig själv bakiftrån, där jag fångad av mina egna demoner jagas av okända krafter genom mörkret.
Allt stegras till ett olidligt crescendo och när jag"kastas" ut ur tunnelmynningen överväldigas jag av ett intensivt illamående.
Jag släpper sakta gasen och låter farten sjunka gradvis.
Stannar på rastplatsen vid Svartisen. Utmattad men lycklig lägger jag mig ner och känner hur adrenalinhalten sjunker. Hjärtat börjar så småningom slå normalt, och andningen återgår sakta till det normala.
En berusande lyckokänsla genomströmmar mig.
Jag känner hur lugn och harmoni sakta tar över och sprider sig ut i kroppens alla delar. Jag befinner mig några mil norr om polcirkeln ute vid Atlantkusten. Ett område så fullt med intryck att det snart inte finns plats för fler. Hade ju redan åkt tunneln en gång men kände hur den kallade på mig igen. Nu återstår den tredje vändan, för den fortsatta vägen går ju norrut.
Tömd på tankar och uppfylld av en spirande nyfikenhet rullar jag åter in i tunneln. Den tidigare så skräckblandade njutningen är som bortblåst och jag flyter fram genom tunneln i sakta mak, njuter av ensamheten och känslan att vara tryggt omgiven av orubbliga bergmassor.