Til Topps Resebrev

Här kan du läsa om 2002 års resa
Vi samlas 11 förväntansfulla grusentusiaster vid Touringbutiken i Djurmo. Regnet har öst ner hela morgonen, men upphör lagom till start. 8 dagar på Norska fjällvägarna väntar på oss.

Efter en kort genomgång drar vi ut på grus redan efter 500 meter. "Helikopterdivisionen" Uffe, Kenneth, Kent, Dennis och Martin från Uppsala utgör ett gäng.
Thomas K och Christian. åker tillsammans, och jag (Elving), Thomas J. Magnus och Robert åker tillsammans.
Två mil senare står helikopterdivisionen och skruvar med Martins AT. Efter lite trixande med bensinpumpen rullar vi vidare. På varierande grusvägar tar vi oss genom Västerdalarna och in i Värmland.

I Likenäs är första matuppehållet och efter en -mosochkorv eller- hamburgaremedpommesfrites drar vi upp mot Tisjön och Höljes. Dennis med sin DR 800 provar att utnyttja mer bredd än vägen har att erbjuda, men allt avlöper väl. Vi får hjälpas åt runt några bommar, men når strax fram till Petter i Boa. Höljes egen diversehandel. Det som inte finns där finns heller inte någon annanstans.

Efter tankning drar vi vidare mot Bastuknappen och Norska gränsen. "Vägen" som inte finns för oss över gränsen och in på härliga norska grusvägar. Tempot ökar alltmer och sladdarna blir allt bredare och längre.Vi är snart framme vid dagens övernattningsställe: Osensjöens Turistsenter. Yngve och Thorill kan erbjuda en riktig festmåltid och puben är naturligtvis öppen för den som vill skölja ner resdammet.

Vi tar västsidan av Osensjön norrut innan vi viker in på en mindre grusväg mot Ulvå. Vägen är nygrusad och det spinner fint i uppförsbackarna. En smal hängbro för oss över mot Röd Vestside och några kilometer senare springer ett rådjur över den smala grusvägen några meter framför mig. Nästa rådjur springer rakt in i mitt vänstra knä. Det hela avlöper dock väl och vi åker vidare på allt mindre och mer spännande vägar.

Längs Storsjöns västsida blir vägen åter lite bredare. Kurvor och backkrön avlöser varandra i en till synes ändlös räcka. Sladdspåren efter Christian och Thomas K blir allt djupare och bredare. Vi kommer allt högre och stannar och njuter av utsikten flera gånger.

I Koppang tar vi den gamla "Kongevegen" över Mora till Åkreströmmen. Den börjar med en rejält stening och hal uppförsbacke. Magnus laddar lite för mycket och gör en smörre omdesign av blinkers med mera. Alla vitala delar klarar sig dock. Så även Magnus. Vi tankar och fikar i Åkreströmmen, och Helikopterligan kommer strax innan vi drar vidare.

Thomas K gör den första marksyningen med Africa Twinen en halvtimme senare. En gräsväg med ett halt ytlager av lera fäller honom. Martin provar höjdhopp med sin AT när halva vägen är bortspolad och han väljer att ladda istället för att bromsa. Kommentaren efteråt: Det är inga problem att hoppa med en AT. Det är landningarna som är ett helvete.

På timmervägar och smala grusvägar slingrar vi oss vidare Några timmar senare är vi i Alvdal. Efter en stabil middag åker vi till Grimsbu Turistsenter och lastar av packningen
Kvällsturen blir en 10 milarunda på en stenig fjällväg över Alvdal Vestfjell och upp på Trontoppen, Norges näst högsta väg upp till 1666 meters höjd.

Starten från bomstationen är effektfull. På vägen upp utmanar Magnus KTM-piloterna, men får lov att ge sig när stenspruten blir allt grövre ju högre upp vi kommer.
" F*n dom kastar ju storsten på en, i flock".

Utsikten är som vanligt hänförande. Det här är vår första "riktiga" topp och alla dröjer sig kvar en stund och njuter av känslan På väg hem tar vi Alvdal Vestfjäll bakvägen. Thomas K hittar sin toppbox som försvann på vägen upp. När vi väl är tillbaka i stugorna börjar ett riktigt skyfall. I morgon blir det garanterat dammfritt.

Dag 3.

När vi vaknar har regnet upphört, men marken är dränkt i vatten. Vi startar klockan 8 och den första biten är vägen över sandheden full av djupa vattenpölar. Med rejäl fart blir det högtryckstvätt.
Vi smiter över en låst gammal hängbro (med egen nyckel). Den håller bara för en cykel i taget (tror vi).

En liten traktorväg för oss förbi den lokala flygplatsen och in bakom Vassbecksaga.

Vi är snart ute i Grimsdalen, en av Norges vackraste dalgångar. Gasglädjen segrar dock över utsikten och vi lämnar rejäla sladdspår efter oss.

Från Dovre mot Sel tar vi gamla vägen på östra sidan av älven. Magnus gör en riktig burnis på sista träbron. 7 kilometer senare stannar vi och tankar. Thomas J ser att Magnus har punka bak. En rejäl spik från träbron gör att vi får lite extrajobb med solution och laglappar.

Från Otta tar vi en gammal fjällväg upp över Haldorpiggen. Vi passerar flera gamla skifferbrott och stannar till med utsikt över hela Ottadalen. Uffe P och Kenneth (KTM-ligan) tar en avstickare på en liten brant nerlagd väg ner mot Otta. De kommer helskinnade upp igen och startar snart jakten på oss andra.

Vi andra åker vidare över fjället, och när vi kommit ner en bit i skogen står en liten grävmaskin som grävt av vägen på en sträcka av 20 meter. Den här biten skall bli körbar med bil. Vi vänder, tar en annan väg ner mot Lalm, markerar med rejäla "diken" i korsningarna vilken väg vi åkt, och fortsätter på grus mot Vågåmo.

Blåhö väntar. Det är Norges 3:e högsta väg 1 618 m.ö.h. och vägen upp dit är smal och krokig. Trots förmaningar innan är några av vildhjärnorna på väg rakt ut i terrängen, men "ångrar sig" i sista stund. Utsikten från Blåhö är ändå mer fantastisk. Solen skiner och man ser miltals åt alla håll. Rondane i öster, Jotunheimen i sydväst.

Vi far vidare mot Lesja. Slådalsvägen är en 34 km lång, härligt snabb, grusväg. En miss i roadbooken (fixad nu) gör att Thomas K och Christian får en extratur 2.5 mil in i Finndalen. Inga sura miner, "Det var den vackraste väg vi åkt på". Dom vänder inte förrän dom passerat 2 låsta bommar och vadat över en liten älv. Hårda pojkar. Från Lesja tar vi "cykelvägen" västerut några mil innan vi kom upp på väg E 136. 3 mil på bred asfaltväg var väl ingen höjdare, men efter Slettafoss blir vägen rejält krokig. Här finns det några häftiga grusavstickare upp på fjällen, men de flesta är återvändsgränder, så dom får vara till en annan gång.

Vidare mot Geiranger. Trollstigen avverkas i lätt regn. Dom grova däcken och regnet gär att vi kan leka ordentligt uppför. Färden går vidare ner mot Valldal och Eidsdal. och sedan över nästa fjäll mot Vesterås seter i Geiranger. Örnevegen ner mot fjorden är ju en höjdare oavsett fart.

Vesterås som grundades på 1600-talt är Geirangers högst belägna fäbod och ligger i fjällsluttningen ovanför samhället. Per, Karin och Kjerstin väntar med middag, och vi svalkar oss med några pilsner. Vi bor på en av norges absolut finaste platser och atmosfären gör att att vi har svårt att komma till sängs på kvällen.

Dag 4.

Solen skiner. Vi tar sightseeingbåten på Geirangerfjorden, och startar sedan upp mot Dalsnibba vid 12-tiden. Dalsnibba är Norges 4:e högsta väg upp till 1495 m.ö.h. På den slingrande asfaltvägen upp från Geiranger gör vi några korta avstickare in på den gamla vägen från 1700-talet.

Sista biten upp mot Dalsnibba av en 5 km lång nyhyvlad grusväg och vi njuter av en stunds yster lek.

I det klara vädret ser vi ända ner till Geiranger 1495 meter nedanför oss. Efter lite fika och fotografering åker vi vidare mot Videseter och Gamle Strynefjellsvegen över mot Grotli. Vi tar diket till hjälp vid omkörningen av några Tyska husbilar och är snart ute på väg 15 och följer den till Lom.

Dagens kvällstur går via Flåklypa, och den mysiga fäbodvägen genom gamla Böverdalen upp till Höydalsseter.
Kor och får i massor, och dessutom ett eldorado för den fiskeintresserade. När öringen hugger här kan det bli tungt att bära.

Norges högsta fjällväg är en 15 km lång serpentingrusväg som leder oss upp till Juvashytta 1841 m.ö.h. Jakten uppöver är stundtals vild, spåren försvinner ut i terrängen på några ställen men kommer tillbaka lite längre fram. Alla kommer upp helskinnade. En våffla med grädde sitter inte helt fel. Nerfärden är ljuvlig, utsikten är hänförande och takten ner är betydligt lugnare.

Vid Lia Bru avslutar vi dagen med lite sjöbottenåkning. Magnus, Uffe och Thomas J hoppar ikapp i sanddynerna och kronvurpan kommer allt närmare.

1 km långgrund sand och lerstrand lockar fram småpojkarna inom oss. Thomas J blir blötast.
Han dränker sin AT och högtryckstvättar kalsongerna med vilda vattenpassager.

Vi avbryter gudskelov i tid och återvänder till Nordal Turistsenter för en välbehövlig Tacobuffe som sköljs ner med några Ringnes. Vi somnar ovaggade den här kvällen.

Dag 5.

Vi åker Sognefjellsvägen och passerar Fantesteinen på 1434 m.ö.h., gör en avstickare upp till Leirvassbu 1405 m.ö.h.

Kenneth poserar framför en dieselpump utanför fjällstugan. En överkänslig norsk jagar bort honom, men vi får alla fall några bilder som förklarar varför en KTM låter som den gör.
Vid Turtagrö tar vi den smala fjällvägen till Övre Årdal. I Årdalstangen gör några av oss en avstickare genom Ofredalstunneln, Norges brantaste tunnel 15:5 % lutning och 2 km lång. Tunneln är blöt och kolsvart och våra små offroadlyktor hjälper inte mycket. Thomas hjälper oss med AT:ns kanonljus och genast går det lite bättre.

Från Laerdal tar vi färjan 3 tim på Sognefjorden till Gudvangen. Vi tar en tur längs norges brantaste riksväg upp till Stalheimskleiva. Utsikten från Hotel Stalheim är hänförande.
I dalgången ner mot Gudvangen tar vi en avstickare in mot Jordalen. Det börjar med en spännande trång tunnel, med grus och lera i botten. Kall blöt och kolsvart, med diken inne i tunneln. Tiden medger inte att vi åker de 2.5 milen upp genom dalen, men den är väl värd ett återbesök.

Efter ett besök i Fantomengrottan drar vi vidare till övernattningen i Flåm. Vi åker vi den 12 km långa Gudvangstunnelen. Farten trissas upp och vi kör till slut "tunnelracing". Africa Twinsen ger draghjälp med sina dubbellyktor.

Dag 6.
En grusrunda upp på fjället inleder dagen. Utsikten är fantastisk. Uffe och Kenneth kommer längst med sina KTM. Vi fortsätter vidare upp genom Flåmsdalen. Norges i särklass vackraste och mest spännande dalgång.

Sista biten upp mot Myrdal är stängd för motortrafik. Det är en 3 km mycket brant och stenig "slyngveg" som är den häftigaste i Norge. Den används av mountainåkare som betraktar den som "sin" egen. Några år tidigare har jag blivit utsatt för stenkastning av cyklister när jag varit uppe och vänt.

Färden vidare går över Aurlandsvegen till Laerdal.
Vid "Snövägens" högsta punkt gör vi en avstickare upp på en smal stenig fjällväg.

Den blir allt mindre och otydligare ju längre upp på fjället vi kommer. KTM-ligan kommer längst som vanligt.

Vi rullar vidare på krokiga asfaltvägar några timmar, men kommer sen in på de sista 12 milen som till största delen består av goa grusvägar.

Vid Valdresflya Vandrerhjem passerar vi den sista av Norges 10 högst vägar. Efter en fika samlas vi för att fota oss. Alla klarade av Til Topps.
Jotunheimvegen för oss till Slangen Seter. Dagen avslutas med Murudalen som är en spännande "icke existerande" genväg från Skåbu till Randsverk. Vi stannar och leker hoppa bock över en rasad bro. Övernattningen sker vid Jotunheimen Feriesenter i Randsverk

Dag 7.
Morgonturen går utan packning upp mot Glitterheim. Uppe på fjället kan vi leka och sladda som vi vill i det grova gruset. Fri sikt och ingen trafik.
Färden vidare går via Murudalen och Peer Gyntvägen ner till Skei. Vi lämnar roadbooken och smyger oss över fjället på små steninga traktorvägar som inte finns med på några kartor. Väl över fjället åker vi genom fäbodar och skrämmer vettet ur några kor. Det är inte ofta dom hör något liknande som ryter på fjället. Från Ringebu åker vi Friisvägen upp till Skjerdingfjelllet. Där tar vi grusvägen över fjället ner till Koppang. Uffe och Kenneth tar sig upp mot Mora för en ny dust med "Kongevegen". Innan dom har hittat ner igen är vi andra redan långt på väg.

NJA, kanske inte så långt då.

Thomas J får punka på bakhjulet och när vi stannar för att reparera det ramlar drevet av för sig självt. Alla kulor är borta i drevlagringen, och nu börjar en nödreparation så att han kan ta sig vidare. Mängden verktyg, delar och annat smått och gott som kommer fram ur våra packningar är stor.

Förslagen är många, men med diverse brickor, distansringar och annat löst får han ihop det hela till slut. Kent har till och med en kompressor med sig i packningen. Vem blir först med däcksmaskin? Lite försenade men fortfarande åkglada tar vi oss vidare.

Nu är det bara 3 mil kvar till övernattningen på Östre Äre Camping och vi tar det lugnt och genar lite på asfalt. Kvällen används till översyn av cyklar och en grillstund utanför Helikopterdivisionens stuga.

Dag 8.
Hemåkardagen. Vi delar upp oss efterhand som våra vägar hemåt drar oss åt olika håll. Thomas K, Christian och Magnus drar direkt söderut den snabbaste vägen. 70 mil är ju en bit i Ösregnet. Vi andra ger oss in på grus igen och passerarar snar Gravberget och en liten stump av Finnskogsleden. Det blöta gräset förorsakar några små diskreta vurpor, men inga ledsna miner. Från Likenäs och de sista 20 milen till Touringbutiken är vi bara fyra grustuggare kvar. Uffe, Kenneth, Kent och jag. Vägarna blir allt halare, men vi njuter i fulla drag av det speedwayaktiga underlaget. I Djurås skiljs vi åt. Jag har då åkt ca 270 mil varav ca 170 mil grusvägar av mycket varierande standard.
Ett hjärtligt tack till deltagarna i årets Til Topps.

Nästa år kör vi en något kortare variant med lite mindre "asfaltsightseeing" och med ännu mera koncentration på grus. Då blir det 7 dagar istället för 8 dagar.

Dag 5 och 6 ersätts med en heldags gruslek i Jotunheimen. Norsk offroadkörnings allra häftigaste område.
Här kan du läsa om 2002 års resa
Hälsningar Elving