|
Maysans
historia
om hur ett par gasglada "BUSÅKARE" på
HD upplevde Norges Vackrase Vägar 2003. (Bilder kommer
förhoppningsvis så småningom, men det är
klart läsvärt redan innan. red anm)
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Efter
ett par års snack blev det så äntligen verklighet
- en Norge-resa med SMC. Det var ett alldeles ypperligt sätt
att vidga sina vyer på.
Under
veckans gång intresseanmälde vi oss snabbt till
en trolig Skottland-resa under 2004! För kombinationen
"allt fixat", "körning efter egen förmåga"
och nya bekantskaper passar väl in på oss - två
kurvälskande Harley-freaks.
Utan några
som helst förväntningar (bäst så, för
då blir man inte besviken….) puttrade vi in på
samlingsplatsen med redan 70 mil gump-ont sen dagen innan,
då vår resa började söder om Malmö.
Blicken
for över gänget och en snabb lägeskoll gjordes;
glidare, sporthojar, off-road-stuk, en "buss" och
så vi, dom enda HD-nissarna. Alla var nytankade, vilket
bådade gott sa mitt inre. Fram till första stoppet
höllt jag på att krevera, att hålla 70 på
en fin 90-väg är inte riktigt min stil…jag
höll på att somna….
När
så Elving , vid första fikastället, gav förslaget
att dela upp oss efter olika körsätt så var
vi inte sena att sälla oss till "baksides-gänget"
(dvs de kurviga vägarna som går längs med
de större riksvägarna).
Baksidesvägen
mellan Äppelbo och Sälen var totala motsatsen till
den första sträckan. Här fick jag jäklar
i hoppet hålla i styret, fast jag fick tipset av Elving
att inte göra det - utan bara "hänga med".
Det är lättare sagt än gjort när varenda
litet tjälskott känns i nacken! För att undvika
bestående nackskador intog jag Elvings stil - att stå
upp. Nu när jag och min vackra svarta springare (en Sportster
883 med 50 ystra hästar) fick börja sträcka
ut så försvann både gäspningar och gump-ont
i ett nafs. Här gällde det att vara fokuserad. När
vi nådde Sälen så hade hornen sprängt
hjälmen, detta är kul!
Den fina
vägen längs Sälenfjällen var lite utav
ett andningshål, en och annan turistbuss fick en till
att "tagga ner" då det inte alltid var läge
att köra om (dom 50 ystra hästarna svarade lite
dåligt när bussarna också ökade farten
vid raksträckorna). En och annan spännande grusfläck
dök också upp på denna vägen.
Norge
here I come! Efter ytterliggare ett par roliga körtimmar
så var det dags för inkvartering. Solen tittade
fram och efter dagens egenhändigt gjorda gourmet-middag
med stekt falukorv och pulvermos, så var det mingel
på grässluttningen mellan stugorna. Spännande
händelser om tidigare turer berättades, vissa utav
den sorten där vi hoppades att inte behöva uppleva
samma sak…
Så
var det detta med att Elving bad oss skriva dagbok. Jag har
alltid förmågan att hamna i situationer som gör
att det blir jag som ska fixa, dona, bestämma (det kan
ju i och för sig vara kul), läsa kartan o dyl. Så
jag hade bestämt mig redan från början att
jag skulle ligga lågt och inte utmärka mig. Det
höll faktiskt ända till sista dagen då Elving
frågade om jag kunde fixa mail-lista över deltagarna.
Vad hade jag gjort för "fel"? Varför just
jag bland alla 24? Fixare som jag är tog jag glatt emot
"uppdraget" och började genast införskaffa
diverse data från alla deltagare. Men tillbaka till
dagboks-skrivandet. Inte en chans tänkte jag! Jag ska
ha SEMESTER! Och vad gör jag nu? Inte direkt dagbok,
men minnena är fortfarande starka så när jag
pratade med Elving en dag i januari så "efterlyste"
han min berättelse. Så nu på väg från
skidsemestern i Sälen sitter jag och skriver, lydig som
jag är…..
Dom följande
dagarna finslipas kurv- och broms (faktiskt…)-tekniken
med supervägar. Att en och annan fårskalle befann
sig mitt på vägen fick man räkna med, fast
ett sto med sitt föl skenandes på vägen hade
jag dock inte räknat med. Ganska snabbt blev det tre
körgrupper, då vi var bortskämda med att ha
tre guider med oss. En "rask kurvgrupp" som uppskattade
fart i kombination med kurvor framför utsikten. En "mellangrupp"
som många gånger körde samma baksidesvägar
som den raska gruppen men i ett mer "kolla utsikten-tempo".
Den långsamma gruppen körde oftare riksvägar
och tittade mycket på utsikten.
En förmiddag
skulle jag "ta det lite lugnt" så jag körde
med den långsammare "utsikts-gruppen". Efter
en timme hade jag tröttnat och vid fikat "övergav"
jag guiden och hans gäng och var tillbaka i den raska
gruppen som nu hade utkristalliserat sig till att vara; Lilja,
Stockholms-Anders, Bröderna Grus, Tomtebloss-Per och
så jag. Ju fler timmar vi körde tillsammans ju
mer "litade" jag på de andras körning.
Om dom andra bromsade så bromsade jag också. Ett
annat "tryggt" sätt var att ha störtkoll
på Elvings bromsljus. När det tändes var det
antingen får på vägen, ett rejält tjälskott
eller helt enkelt en lite för kraftig kurva för
vår fart.
Tunnlar
är jag inte speciellt förtjust i. De första
dagarna körde vi inte i en enda tunnel så den första
tunneln vi kom till blev en skräckfylld upplevelse. Efter
en etapp med milsvid överblick gassade jag på ordentligt
och Bröderna Grus hängde på. Det kändes
som om jag ägde hela världen när tunneln bara
dök upp (varningsmärke? Inte vad jag hann se…..).
Från soligt dagsljus iförd mörka solglasögon
till en mörk tunnel - också iförd solglasögon
- fick mig att störtbromsa så att bakomvarande
inte var riktigt beredda. Att jag kunde öppna visiret
och ta ner solglasögonen på nästippen kom
jag på inför nästa tunnel….. Även
om jag "lärde" mig att köra i tunnlar
så är det ingen trevlig upplevelse, jag svassar
fram och tillbaka (kändes det som i alla fall) på
min vägbana och stålfokuserar mig på mittlinjen.
Vissa andra älskar att köra i tunnlar, det är
då man ska ge järnet. En utav Bröderna Grus
sa på redig dalmål -"fy fan, i den här
tunneln kändes det som att jag körde i 200 när
jag körde i 180!"
Vi som är från Skåne är inte så
bortskämda med fjäll och berg. Så när
ett gäng skulle köra i världens längsta
vägtunnel, så körde vi andra upp och ner på
samma fjäll flera gånger.
Elving
var en ypperlig guide. Han stannade vid fina utsiktspunkter,
i säkert tre minuter, sen bar det av igen!
Under
veckan har vi lärt oss hur man "gör en Lilja".
Man parkerar sin Intruder i närheten av t ex en gammal
tant, håller halv gas och startar. Tanten, eller vem
nu "offret" är, hoppar förskräckt
två meter upp och åt sidan. Sen kör man leende
iväg!
De blev
egenhändigt lagad gourmet-mat varje dag, de flesta gånger
tillsammans med den dagens rumskompisar. På detta sätt
höll man matkontot på normal nivå, vilket
jag inte hade trott om Norge. Skulle man däremot inhandla
alkoholhaltiga drycker fick man lätta på lädret.
När Pers middagskonto höll sig runt 50-lappen och
hans dryckeskonto runt 250-lappen så blev jag lite kinkig….en
Smirnoff Ice kunde väl räcka en hel kväll?
Boendet blev bättre för varje dag, kan det bero
på deltagarna? Dock kändes sista övernattningen
lite väl trångt och spartanskt, kanske beroende
det på att alla var blöta och ville duscha samtidigt
och att allas kläder var dyblöta och det var svårt
med torkmöjligheterna.
Veckans
väder kan man inte klaga på. En och annan regnskur
under dagarna fick man räkna med. Sista dagen var det
visserligen störtregn hela tiden, men då hade vi
lämnat fjällen bakom oss och körde lite större
vägar. Jag har (är) alltid varit lite skraj för
kurvor på blöta vägbanor. Men efter timmavis
med just den kombinationen så lärde man sig det
också. Visst, ett och annat släpp blev det, men
inte så att det var fara o färde.
Sista
kvällens gemensamma grillning avslutades dock med lite
sol och vi kunde sitta ute och äta. Tack Lilja för
initiativet! Elvings summering av deltagarna var riktigt kul,
hur hinner du med att få sådana klockrena omdömen
av så många?
På
lördagsmorgonen bar det av hemåt i lite olika grupperingar,
beroende på var man bodde. Vi skulle övernatta
hos Lilja, för det var lite mastigt att köra Elverum
- Malmö på en dag. Lilja var en ypperlig guide
genom Värmland och Dalsland, för vi fortsatte att
köra småvägar ner till Skara. Resans sista
etapp, Skara - Malmö, gick i samma tecken som tidigare,
dvs småvägar genom Småland och Skåne.
När man kör på sådana småvägar
så blir man påmind om hur vackert vårt land
är. Och förmånen att ha hela vägen "för
sig själv" i långa stunder. Det är motorcykelkörning!
Maysan
Bååth Bülow
januari 2004
|
