|
Resebrev
Jakten på bergatrollen 2000.
Skriven av Angelica Severin.
Tack vare SMC och framförallt Elving Solli kunde
denna dröm bli verklighet då jag funderat på
att åka till Norge på hojsemester men inte riktigt
kommit iväg någon gång, men nu kan man säga
att jag fått en inblick i vad en lite längre tur
på hojen kan innebära. Efter en och en halv vecka
på hoj, med en mätarställning som visar 346
mil mer än när jag stack hemifrån Kalmar och
med många roliga minnen har denna resa blivit sommarens
höjdpunkt som jag länge kommer att leva på.
Söndag förmiddag, 6:e augusti träffades 12
helt nya ansikten utanför Touringbutiken i Djurmo. En
kort genomgång genomfördes av vår vägledare
Elving senare även omnämnd som "Trollet".
Kommande vecka skulle erbjuda både det ena och det andra
och ville man få ut så mycket som möjligt
hängde det egentligen på gruppen hur vi fungerade
ihop. En kort genomgång blev det också hur man
kör i grupp och hur man ska göra varandra uppmärksam
om man ville någonting i fartvinden.  Med
nyfikna blickar på varandras hojar och utrustning förberedde
vi oss för att sticka iväg med Trollet i täten.
Med ca 10 mils etapper tog vi oss sakta men säkert mot
den norska gränsen där det första och enda
riktiga åskvädret mötte oss med bestämdhet.
Med ca 5 mil kvar till första nattuppehållet verkade
de flesta inte bry sig så mycket över att hagel
och blixtar bytte av varandra. Campingen vid Osensjön
bemötte oss med en fin hytte med anor ända från
1600-talet. Vattenslangen togs fram med ändamål
att spola av allt grus som fastnat på de tidigare så
blänkande hojarna, då vi beträdde veckans
första, dock inte den sista, grusväg och efter detta
lilla pyssel intogs enorma pizzor där vissa knappt klarade
av att äta upp hälften medan andra åt och
åt utan att det verkade ta stopp, mätta blev vi
nog alla tillslut.
Efter en god natts sömn var vi redo att gränsla
hojarna igen och idag skulle vi få börja känna
på det riktiga Norge - kurviga vägar, höga
fjäll och djupa dalar.
 En
riktig känsla och upplevelse var när vi en och en
åkte över en smal hängbro. Trollets viga jag
trädde fram och hängande i en vajer på ena
sidan av bron tog han den perfekta bilden och visst blev den
bra. Norges natur kan bjuda på mycket. En känsla
av hur liten man är trädde ofta fram när man
åkte i de djupa granskogarna ena stunder och över
de kala ödsliga fjällen den andra stunden. En tanke
som slog mig när jag satt där på hojen uppe
på fjället och körde i riktning mot kaffe
och våffla, var hur skönt och rent utav häftigt
det var att komma upp i denna natur utan att behöva vandra
i flera dagar med en tung packning på ryggen. Nu satt
jag i alla fall bara där, gasade och njöt något
otroligt. När man sedan stannade till, stängde av
hojen och bara lyssnade på tystnaden skulle tiden kunnat
stått still länge, mycket länge. Men vi åkte
vidare och nu fick jag börja svälja oftare för
att få bort öronlocken, någonting nytt igen
då man annars bara få göra det när man
flyger…. Tänk vad hojåkandet kan erbjuda!
Kvällsåkning blev det i alla fall efter en delikat
middag med lite nudlar och smörgås. Mina livs första
180° svängar gjordes och med lite tips från
vår trogne färdledare gick det bra ibland. Med
"Trollets" motto "Det kan ju gå bra"
i bakhuvudet kändes det skönt att få krypa
till kojs.
 Regn,
regn och åter regn det blev tredje dagens extra krydda.
Trollstigen med dess otroliga lutning, kurvor och utsikt.
Där fick jag återigen testa mina kunskaper. Med
ögonen för det mesta i färdriktningen gick
stigningen bra för alla. Ännu inga offroad försök
från deltagarna men Trollet tog sig en sväng lite
då och då för att stilla sitt behov. När
han sedan visade det där leendet med smilbandet mellan
öronen piggades hela gänget upp, och sen gick det
som en dans igen trots kyla och regn som nu efter några
timmar verkar ha påverkat de flesta. "Det kan ju
gå bra" höll även denna dag och vi kom
lyckliga till Geiranger för att ladda för en ny
dag.
Jag steg upp bland de första då jag tänkte
åka upp till en fin utkiksplats på morgonen. Trollet
själv hade redan bestigit branten en gång tidigare
under morgonen så nu var det min tur. Att åka
själv tycker i alla fall jag är tråkigt ibland
men på väg upp mot Dalsnibba blev det en 100% njutning
och när jag väl stod där uppe och tittade ut
över de enorma vidderna ville jag aldrig åka ner.
Jag bara njöt oj oj oj.
Väl nere vid de andra delade vi på oss, några
åkte färja för att få en lite längre
tur och de andra tog en sväng upp till Dalsnibba och
åkte sedan vidare över fjället till dagens
mål, Lom. På väg upp mot Stryns skidcenter
blev i alla fall jag sugen på att ta en sväng med
skidorna jag tagit med mig. Det stod i och för sig inte
om någon sådan extrautrustning på utrustningslistan
vi fått hem skickat innan vi skulle åka men man
måste ju utmana ödet ibland. Skämt åt
sido, kanske något att tänka på till nästa
års utrustningslista.
 Och
så var det, det där med grus. "Det kan ju
gå bra" även om man inte lyssnar riktigt på
färdledaren vilket jag inte gjorde helt och hållet
i detta fall. En mysig kvällstur skulle det bli och endast
7 km grus, trodde jag. Väl högst uppe på Nordeuropas
högsta bilväg var mina ögon svarta som sot
och grundaren bakom det hela, Trollet var mycket nära
att få sig veckans kalldopp. Med 1841 möh, tvättbräda
och 180° kurvor bakom mig var det tur att fiket i Juvashytta
var öppet. Efter en stunds snack och en kopp kaffe var
jag lugn och försökte hålla darret borta då
jag tänkte på ner farten till den trygga hyttan.
Med solnedgång, otrolig utsikt och de andra framför
mig tog jag mig sakta men säkert ner till målet.
Lite stolt eller rättare sagt mycket stolt kom jag och
hojen ner till sovsäcken samtidigt. "Det gick ju
bra."
 Under
femte dagen på vår upptäcktsfärd beträddes
Sognefjorden som erbjöd en fin och avkopplande tur med
båt där man endast kunde sätta sig ner och
njuta av allt. Och det var nog bra att man tog det lite lugnt
för efter den sköna turen var det dags att bestiga
ytterligare en brant, till de flestas förtjusning. Med
18% lutning och 180° kurvor tog vi oss sakta men säkert
upp mot en ny utsiktsplats vid Gudvangen som erbjöd nya
fina vyer att bara smälta in. På kvällen anlände
vi till Flåm där bland annat den omtalade järnvägen
ligger. Väl framme kände nog alla sig lite trötta
så det blev lite kortspel och snack innan vi kröp
till kojs.
Morgonen därpå tog jag lite sovmorgon och hojfixarpaus.
Hade kvällen innan i ösregnet provat på att
känna på lite gräs med ena sidan så
det var bara att sätta igång att limma med dunderfix
och tejpa för fullt med silvertejp.
Så här i slutet på veckan började förrådet
med intryck bli fullt men fortfarande bjöds det på
otroliga utsikter och framför allt vägar. Efter
en kort fika vid Filefjällets kyrka sprack det upp och
regnkläderna åkte av i en rasande fart. Gruppen
delades in i två grupper och det blev lite "fri
åkning". Att åka i gruppen var väl ingen
tvungen till någon gång egentligen och många
gånger föll det sig naturligt att åka i grupp.
Nu stack ett gäng iväg lite före och de som
ville gasa gasade, andra tog det lugnare och körde i
sin takt. Veckans tredje offroad sväng togs av veckans
stående vikarierande färdledare. I full fart räknade
han in fåren i sidospegeln samtidigt svängde vägen
90° men det gjorde inte fåraherden. Rakt ut på
en åker bar det och en fin runda gjordes medan fåren
stod på vägen och bara beskådade skådespelet.
Efter rundan gavs det ingen tid att fråga om vad som
hänt utan färden fortsatte mot nya djärva mål.
Måttot "Det kan ju gå bra" höll
även denna gång trots att vissa nu utmanat ödet
flera gånger, hur ska detta sluta? I Beitostølen
tog vi stopp för denna dag. Stack själv ut på
en liten kvällstur på fjället där det
erbjöds underbara vägar och en del får. Att
se så långt framför sig och kunna känna
den gamla motorn från -84 jobba så där lagom
är så underbart. Så här i slutet på
resan hade nog de flesta i gruppen slitit mer på de
yttre delarna av däcken än vad de brukade göra.
Själv brukar jag känna det där pirret i magen
när jag tar de första kurvorna på våren
på de småländska krokiga vägarna men
den här veckan slog verkligen allt. Att kunna krypa ihop
mot tanken lite extra och gasa utan att behöva bekymra
sig för vad som gömmer sig bakom kurvan är
frihet.
 Sista
dagen på denna utflykt bar mot Lillehammer och ett "vildmarks
boende" i ett enligt mig väldigt amerikaniserat
tältläger med trägolv och sängar med madrasser.
Då vi under dagen stannat och tittat bakåt en
sista gång för att se de otroliga vyerna och säga
adjö till den norska fjällvärden kändes
det verkligen sorgligt att komma ner i skogen igen. Ett besök
vid jättegrytorna i Helvetet blev det och sedan fortsatte
färden på krokiga och mycket fina vägar. På
kvällen blev det kalldopp i sjön för de flesta.
Och med drickan på kylning under tiden köttet grillades
satt jag i gräset och bara njöt.
 Några
funderingar som kommit fram under resan och som även
diskuterats till och från under veckan är bland
annat hur folk som är på sådana här
turer klarat sig utan en vikbar sked? Hur många av deltagarna
kommer att inhandla en offroad hoj till nästa säsong?
Ett säkert kort har vi i alla fall. Varför var det
inte fler som tog med sig skidorna? Hur kunde Trollet ha reda
på alla toalettställen efter vägen? Hur kunde
denna vecka gå så snabbt? Ja, mycket snurrade
i huvudet då detta goa gäng som börjat lära
känna varandra mer och mer de sista dagarna. Så
olika typer av människor, yrken, hojar och framför
allt stor skillnad på hojerfarenhet. En del har kajkat
runt på en hoj hela sitt liv och andra spräckte
1000 milaren under veckan. Det är just detta som gjorde
gänget så unikt, det spelar ingen roll vilka tidigare
erfarenheter man har bara man är beredd att ge lite och
kunna ta lite så ordnar sig det mesta.
Så här i slutskrivandet vill jag ännu en
gång tacka dig Elving för att du gjort denna vecka
till någonting helt oförglömligt. Detta kommer
nog ingen i gruppen att glömma bort i första stund.
Och jag hoppas att du sent kommer att glömma oss och
skulle det nu vara så, så ta bara fram slipsen
och kepsen som jag i och för sig tror att du använder
var dag på jobbet men man vet ju aldrig.
"Det kan ju gå bra"
Med vänlig hälsning
Angelica
|
