Detta är vår reseskildring, men ur min synvinkel: mina intryck, upplevelser, tankar och funderingar.Susanne Gustafsson.
Tack Elving för alla inblickar i männens hitintills okända och "underbara" värld! (Susanne)
Tack Anders för dina rymliga packväskor när det var mat- och ölhandlardags! (Susanne)
Tack till Göran på Touringbutiken!
(Från oss alla som var med)

Jakten på Bergatrollet
eller:
På vuxenkollo med Elving som leader of the pack 15–22 juli 2000

Fredag 14 juli Transportdagen
Efter en lång dags färd var det skönt att få vila ut ordentligt hos Naimis i Djurmo (visade sig att fler hade varit på jakt efter den stugan, men vi hann först!). 36 mils körning i regn och 10 grader. Har väderguden missat att det är den 14 juli??? Sov nästan 15h.

Lördag 15 juli. Nu bär det äntligen av dagen
Vaknade lördag morgon till solsken och blå himmel – vi var bönhörda. Fantastiska frukostbaguetter och grönt te innan det var dags att köra till Touringbutiken. kl. 10.00 var det samling, sju cyklar och tio personer, två från Karlskrona skulle ansluta vid norska gränsen. Fyra tjejer totalt – alla åker vi bakpå (men till nästa år ska jag ta eget). Reseledare Elving verkar vara en glad skit och väl lämpad för sin uppgift. Första intrycket av medåkarna är att det verkar vara ett glatt och trevligt gäng. Svårt dock att memorera namnen! Tur att det finns adresslista att tjuvkika på ... Efter introduktion, en hel del information och några få förhållnings-/körregler var det äntligen dags. Bergatrollet, here we comes! Första dagsetappen var drygt 28 mil, så för att hinna fika stannade vi redan i Äppelbo efter ca 8 mil. Nej, skämt å sido, det var faktiskt skönt att kliva av cykeln och återfå cirkulationen i baken. En del vill också underhålla rökcirkulationen. Senast som Elving räknade så var pipan hans 25 år gammal, men det var länge sedan han räknade ... Dalmasarna tycks ha en förkärlek för partytält/trädgårdstält – många är de i alla fall. Många vackra byar med knuttimrade Falurödfärgade hus. Körde en rolig väg genom de djupa skogarna, lite dålig asfalt, men i övrigt helt OK.

Hos Lima Motorklubb var det tydligen ingen frivillig som ville jobba i cafeterian denna dag så vi blev utan köpfika. Medhavda matsäckarna räckte dock gott och väl. Efter några kilometers körning, närmare bestämt i Hjulslätt stod röken tjock ur Johnnys Suzuki turbo. Totalhaveri!!!! Den som besiktigades igår, och Johnny som fyllde 20 igår ... Taskigt! Monica la sig raklång på asfalten vid avstigningen, kunde ha blivit en incident till, men hon hade enbart missbedömt packningsmängden vid avstigningen – den var mer än vanligt. Inget att göra åt motorcykelhaveriet på plats, upp med SMC-kalendern – jo då, det fanns lirare att ringa i Lima. Bara några 100 meter bort uppför backen, visade det sig. Snabbt var den storvuxna mannen med långt yvigt silvergrått hår och skägg på plats. Han konstaterade också att det inte var mycket att göra på plats, men han kände killen på gården 50 meter ifrån där haveriet skedde. Johnnys farsa Sören stannade kvar, Anders tog en del av packningen och vi andra körde i förväg. Ganska tråkig väg och med många tjälskott fram till norska gränsen. Lite för hög fart på dessa guppiga vägar enligt mitt och bakens tyckande. Vid Lutnes kraftstation pausade vi, och se, vilka kom redan i kapp oss? Far och son Jonsson! Husägaren i Lima hade visat sig vara en motorcykelängel. Han ägde en transportbuss, som han skulle köra till Stockholm i början på veckan, alldeles i närheten av den verkstad där Johnny normalt servar hojen. Otroligt, snacka om tur i oturen. Han ville inte ens ha hjälp att baxa ombord cykeln, –Åk ni! var det enda han sa.

I Dalarna och i Norge har de en massa varningsskyltar för älg, men ingen älg. Helt plötsligt, utan förvarning stod ett gäng kor mitt på vägen. Kor har inte bråttom, nej. Men efter lite tutningar så maka de sig upp i skogen. Avslutade med några kilometer grusväg, och så var vi äntligen framme vid Osensjöens turistcenter. Där väntade redan Karlskronaborna Bengt Göran och Marianne. Verkade vara två glada och trevliga personer de också! Två stugor med lite olika rumsfördelning, hur skulle vi nu dela upp oss? Blev bra till slut, men det är ju alltid lite stelt och reserverat första natten med gänget. Här skedde första (och enda!) grova informationsmissen på resan – ingen hade informerat om att man var tvungen att köpa ölen innan kl.18. Nu fick vi istället roa oss med kaffe och kex tills att restaurangen öppnade kl. 20, Oddmunds bar. Elving skulle ha "Carbonara" med surkål och lingon – visade sig vara "Karbonader" inte pasta Carbonara, som jag trodde han sa. Elvings matvanor blev genast lite mer normala i mina ögon, men det visade sig under resans gång att det inte var så … Karln har väldigt ovanliga mattider och matkombinationer! Åter till Karbonader, som är en slags pannbiffar – jättelik var portionen som Elving och Anders serverades. Vi som hade beställt pizzan fick första pizzan efter 45 min, den sista serverades efter 1 h 15 min... Den var god även om inte ugnskapaciteten var lika god. Worth waiting for, men inte om det är fem beställningar före ...

Söndag 16 juli

Första fotodagen

13 grader och regn, men vi kom iväg vid 9-tiden ändå. Morgonpigg är jag inte, men efter att ha rullat en stund var det ganska OK ändå. Gott om älgvarning, men ingen älg, däremot ett antal "ovarnade" kor och lamm längs med och på vägen. Regnet piskade på, men klarnade faktiskt lite vartefter.

Fina vägar hela dagen, krokigt och upp och ner samt en hängbro. Den var vi tvungen att åka två gånger så att vi alla skulle kunna fotografera. Personligen skulle jag ha velat fota alla vackra hus som vi passerat under dagen. Fantastiska korsvirkes- och lösvirkeshus! Enorma!

Efter lunch (dock inte så mycket till lunch, norsk "kro" är dyrt) bar det av till tops. Temperaturen sjönk betydligt ju högre vi kom upp över trädgränsen, 1.140 m.ö.h. på Ringebu-fjället. Blåsigt, kallt, grått och regn, men häftigt. Konstigt nog bor det en hel del folk så högt upp, bl.a. fäboddrift med hästar. På väg ner öppnade sig Norges fjällvärld – magnifikt! Av med regnvantarna och upp med kameran igen. Madelene leder redan fotoligan, hon är oerhört flitig med kameran och i Intercomen sitter hon tydligen och tjoar till allt som oftast i örat på Tomas över alla tänkbara fototillfällen. Ju längre ner desto varmare, och när vi kom fram till Gudbrantsdalen så öppnade sig himlen och solen började skina. Med gula glasögon dessutom så var det som himmelriket öppnade sig – hela sträckan längs med Gudbrandsdalen var så oerhört fantastisk vacker. Och underbar körväg. Efter några mils körning stannade vi vid Skinksprånget (en gammal historia om en tjuv som hade stulit en skinka, men som hoppade över forsen och på så sätt undkom länsman). Någon annan hade vid något tillfälle försökt hoppa med en bil utan allt för lyckat resultat. Jo förresten, det var en cab numera. En expedition utsågs frivilligt bland herrarna och efter lite spanande i buskarna längs forsen kom man överens om att det var en Ford Tanus -59. Nu sken solen otroligt varmt och skönt. Regnkläder av på samtliga. Tre av mina tröjor åkte också av för nu var det riktigt varmt.

Sista milen in till Otta avverkades och vid 17-tiden var dagens etapp klar och då hade vi även hunnit med en kort sigthseeing i Otta by. Campingen ligger endast en kilometer från "sentrum", oerhört naturskönt placerad längs med älven. Tre stugor hade vi att fördela oss på denna gång, singelherrarna i en stuga och "paren" delade upp sig i de andra två. Bernt och jag hade tur visade det sig, hamnade ihop med Monica och Lasse, som tämligen omgående bjöd på en Vodka med lite cola till. Först skulle jag bara hänga med till byn och handla, bedömde att jag skulle vara mer i behov av vodkan efter färden bakpå Anders hoj. Oj vad rätt jag fick. Det lutade förskräckligt i kurvorna, gick fasligt fort på raksträckorna och det var till och med så att framdäcket släppte lite över bron. Snacka om nära döden upplevelse – tacka vet ja’ customcyklar – ett civiliserat åkande i komfortabel fart och lutning *ler stort*. Efter grogg och dusch använde vi våra fötter på annat underlag än motorcykelns fotpinnar – vi gick till byn och åt mat. Vid 6-tiden var det 20 grader och nu vid 19.30 kunde man fortfarande gå i t-shirt. Skönt! Efter en stunds velande bestämde vi oss för att äta hos kinesen och där var det varmt som bara den. Elving lyckades deala med kinesen så att de tre som inte tänkt äta ändå fick klämma en öl. Några historier och portioner (Elving) senare så var vi mätta och traskade hem. Tomas och Elving var dock inte helt mätta utan begav sig ut på tjuvfiske vid halvelva-tiden. Varsitt hugg, men inget mer – och mer ska man väl inte ha om man inte betalat fiskekortet.

Somnade sött, men sov lite si och så pga norsk specialsängkonstruktion (snudd på blåslagna knän...). Det fanns ju plats på höjden, varför bygga så?

Måndag 17 juli

Stora Trolldagen

Sol, sol och åter sol – underbart att starta körningen en sån här dag! Konstigt nog kom vi iväg vid 9-tiden även idag. Dagens åkning har sammanfattningsvis varit så man tappat andan, både av hänförelse för landskapets skönhet samt för Trollstigens överhängande och svindlande vägar. Jag som tyckte gårdagens körsträcka var sagolik, men dagens var än värre, eller rätare sagt: än bättre..

Efter några mils körning kom vi in på lilla Hästskitarvägen. Och som Elving sa "Öm det ligger skit på vägen så är det öftast inte bonden själv som varit framme". Det stämde den här gången också. Istället var det tre sturska hästar som stod mitt i vägen. Elving tycktes de känna igen för honom släppte de ganska enkelt igenom spärren, men sen var det stopp. Till slut fick Bernt "King of the road" rycka in och då masade de sig snällt till sidan.

De såg att han inte var och leka med. Efter en stunds körning kom vi fram till Dombfossen, kort avhopp och kolla in virvlarna med hjälp Mariannes bananskal – en högre vetenskaplig studie. Nu var det dags för STORA lamm-häst-och-koskitarvägen. Vi träffade även denna gång på dem som orsakat högarna. Monica och Lasse fick det jobbigt att zick-zacka mellan högarna, men lyckades tydligen inte helt vilket Elving illmarigt påpekade vid ett senare tillfälle. Själv så missade jag två givna kort, ett gäng får i väntan på bussen i busskuren samt den onde, den gode och den fule i perfekt fårmation mitt på vägen, men Sören och Johnny såg dem också så vi får väl prata om "nästan-korten" istället.

Nästa stopp var Sletta, där Sören lyckades med det unika konststycket att hitta en suverän rastkulle som Elving aldrig varit uppe på. Där hade vi det skönt i solen och njöt av kaloribomberna, bullarna som Elving köpt på det lokala konditoriet. Forsen var imponerande och fler skulle det bli under dagens lopp. Nästa stopp var Trollväggen, men på vägen dit stoppade några av herrarna vid en liten hängbro. En av dem, jag ska inte nämna några namn, men han brukar åka den här vägen ofta, har tydligen svårt att passera dylika ställen samt fjordar utan att "la de svinge". Motvind gör inget, Gore Tex skyddar bra ... Själva Trollväggstoppen var insvept i dimma, men nere på marken sken solen skönt. 17 grader i skuggen där de flesta efter en stund föredrog att vila ut. Monica och jag härdade ut i svarta kläder och underhöll solbrännan i solen. Sen var det dags för svindlande turer, för svindlande insåg jag på väg upp för Trollstigen. Smala svindlande överhängande vägar är inte riktigt min melodi. Halvägs upp vågade jag kasta några hastiga glimtar neråt vägen och dalen, men olustkänslan växte mer och mer. Då fick jag till min förskräckelse se att även Bernt satt och spanade på utsikten. Sluta titta för f-n och kör mitt i vägen, flämtade jag skräckslaget. Jag får väl titta i alla fall? frågade Bernt. NEJ!!!! Jag var lite (eller ganska ordentlig enligt de andras omdömen) blek om nosen när vi kom upp på parkeringen. Efter en kopp kaffe och stunds vila på en sten så återhämtade jag mig.

Nerför fjället gick desto fortare, vi körde i 130, men Sören brassade på i 200 (senare under dagen även 220). Gudbrandsljuvet var nästa stopp. Mycket vatten i djupa grytor, varmt och trångt med bussar på den lilla parkeringen – vi fann att det var bäst att dra vidare. En 650-meterstunnel kylde av oss. Det som kylde av oss ännu mer var kön till färjan till Eidsdal. 3 h! En färja hade gått sönder. Vi insåg att vi inte skulle hinna handla öl på andra sidan, så Anders erbjöd sig att fara tillbaka till byn och proviantera. Jag övervann min rädsla och liftade med eftersom jag behövde gå på toa. Lite mindre panikkänslor denna tur (och lugnare körning...) En idiot till bilförare fick Anders att väja en extra gång som jag inte var beredd på, vilket fick mig fnittra hysteriskt enligt Anders. Tillbaka till kön så körde vi på bakhjulet men INGEN såg oss!!!
Färja tog bara 15–20 min och sedan bar det av till Geiranger. Örnens väg bar oss ner till fjorddalen, minst lika många, men inte lika vådliga svängar ner som Trollstigen – hade hyfsad koll på min höjdskräck. Väl nere i dalen bar det direkt upp igen, 300 m.ö.h. till Westerås fäbodsliknande stugområde. Getterna i bottenvåningen, restaurang på mittplanet och personalbostäder överst. Det mest häpnadsväckande var dock ägarnas husvagnsparkering. Mellan stallrestaurangen och stupet på en yta bred som en husvagn stod också en husvagn parkerad. Inga pengar i världen fick frivilliga i gruppen att vilja göra om den bravaden. Vi packade in oss i stugorna, sju i den ena och fem (de på pappret äldsta) i den andra. Vi sov fyra i ena rummet och det kändes som vi var på kollo – helkul.

Vi kom inte fram förrän vid 21-tiden, men solens myckna lysande får en att tappa begreppet (i alla fall vi ovana sörlänningar). Inget ombyte eller fixande, en öl på den fantastiska (jag vet att jag säkerligen använt detta ord många gånger, men adjektiven räcker inte till för att beskriva allt fint vi ser) utsiktsplatsen. Ett gäng holländska asiater parkerade mitt framför ingången och stängde in de välparkerade cyklarna. Ingen koll eller fråga om det var OK, ingen notis alls om oss som satt där. Sören spanade oroligt upp längs de svindlande vägarna. Han hade lånat ut cykeln till sårken (sonen) sin så att han skulle få köra av sig lite. När Johnny var väl åter med ett leende, som sträckte sig från öra till öra så bar det av de 10 metrarna till fäbodsrestaurangen för mer öl och mat. Fylld paprika med ris rekommenderas inte om du är hungrig eller har bråttom, Anders och jag fick våra portioner när klockan var över 23, efter dryga timmens väntan. Men vad gör det när man är i trevligt sällskap och har öl i glaset på bordet?! Lasse och Monica hade sagt att de skulle begå ute-ätar-debut denna kväll, men aldrig kom de. Vid kontroll visade det sig att de ordnat en trevlig hemma-äta-kväll med huskompisarna Bengt och Marianne. De anslöt senare mycket glada i hågen för en öl. Elvings gamla ljugarkompis dök också upp, stugägare och historieberättare Westerås. På tämligen svårbegriplig norska berättande han om husets historia, som stundtals varit mycket dramatisk och traumatisk. Hoppas ni på kommande turer också får möjlighet att ta del av Norges tidiga 1900-tals historia. Sent, sent och med en del öl i kroppen och trötta huvuden gick vi till sängs. Elving blev dock kvar med farbror Westerås, servitören och kocken – alla fyra lika rappa i munnen. Punch och ärtsoppa kom fram, enligt hörsägen, men när Elving kom i säng har vi andra ingen aning om. Då sov vi redan sött i de korta norska sängarna.

Tisdag 18 juli

Tre årstider på en dag (pinkade på lingon, så det var nog fyra …)

Det blev inte den sovmorgon vi hoppats på (och kanske skulle behövt). Anders hade för första gången sovit hyfsat och jag hade bara behövt dra i hans sovsäck en gång för att få tyst på snarkandet... Runt omkring oss låg, 1. dimman X. regnmolnen 2. huvudvärken tät (välj det alternativ som passar) tät. Allt dröp av fukt. Regnkläder på och upp med asiaterna för flytt av de "välplacerade" bilarna. Två BMW hade de, men backa bilar kunde de inte trots välvillig assistans av Johnny. Kl. 09.30 var vi på plats och parkerade nere i hamnen. Av igen med regnkläderna, dvs alla utom Tomas "Rainman". Han gav upp först långt långt senare på dagen. Nu var det dags för sightseeing till sjöss. 2h ute på Geirdalsfjorden och massor av berättelser om "tokiga" norrmän som förr i tiden bodde och byggde på de mest otillgängliga ställen uppe i bergen. Väl tillbaka i hamnen fick vi en halvtimme att turista, men vid avfärd var det vi som kändes som turistobjekt – vi blev t.o.m. videofilmade.

Avfärd och nu bar det uppåt igen, nya "trollstigar" dvs zick-zack. "Bara en bit upp" stannade vi för att få den klassiska Geirangerbilden. Sören hittade ut på värsta överhängande utkiksplatsen och ropade glatt på mig. När Bernt kom tillbaka flåsandes och klagade på sin kondis så utmanade jag honom: "Om du börjar träna när vi kommer hem så går jag ut på utkiksplatsen". Bernt antog inte vadet, men för att flytta mina egna gränser så tog jag mod till mig och hasade ner till utkikspunkten. Jag fick ett grässtrå med uppträdda blåbär på av Elving som bevis på min "bragd". Gott! Milstolparna längs med vägen visade hur många hundra meter över havet vi befann oss. Vid 600 meter körde vi in i molnet och allt blev grått. 1.030 meter över havet stannade vi utanför en servering. Kallt och snö omkring oss i flera meter höga vallar, en frusen sjö och "tjocka" överallt. "Vill ni öka öpp på Dalsnibba, dä ingår i priset? De som inte vill kan vänta här nere." Dvs vem vill åka ytterligare 500 m högre upp på Dalsnibba, på en kurvig grusväg med nästan noll sikt? Alla sa ja och det var tydligen första gången som hela gruppen hängde på! Det visade sig vara ett smart drag efter en vådlig färd med noll sikt för uppe på toppen var det underbart varmt. Vi bestämde oss för att fika där, fick dock be tyskarna i bilen intill oss att stänga av sin något mystiska Kenyanska (? – de hade ett klistermärke från Kenya på bilen) musik så att vi kunde få njuta av naturens egen tysta musik. Solen trängde igenom mer och mer och det blev än mer greit att pausa där. Under korta stunder då och nu lättade molnen så att vi kunde se de andra omkringliggande topparna. Sedan var det dags för oss att lätta, andra turister vällde in, 10-talet stora turistbussar trängdes på parkeringen + husbilar och andra fordon.

Färden bar av nerför fjället in i en annan dal. Det kändes som att köra genom ett vårligt landskap, bäckar, flöden, snörester, fjällsjöar och en vacker grönska. Vartefter blev det varmare och när vi pausade vid Dönforsen och framme i Lom var det sommartemperatur. Eftermiddagens körväg ner genom dalen var kanon, mjukt böljande väg som stundtals hade raka sträckor som inbjöd till snabbare körning (150 km/h men vi blev omkörda ...) Pass upp bara för lösgående tamboskap! Älgskyltarna tycks dock bara sitta uppe för att vilseleda och locka tyska turister att tro att det finns älg. Ett trick som tycks fungera. En annan liten fundering är att norska "fjällbarn" tycks inte ha det så livat, så för att råda bot på detta har föräldrarna införskaffar stora trampoliner (studsmattor). De står i var och varannan trädgård. Annars så kanske det är norska trampolinlandslaget som är inackorderade på höghöjdsträning. Vi anlände tidigt till Lom, men en del hade inte fått nog utan gav sig på nytt iväg till tops med Elving (Johnny själv på farsans hoj, Tomas och Madelene samt Lasse och BG i ensam majestät på sina hojar). Ljuvshytta 1851 m.ö.h., norra Europas högst belägna bilväg besegrades. Tyvärr upptäckte BG att han fått något fel på lysena på cykeln. Den går att köra – hoppas felet ger sig – hojen är ju ny! Vi som var kvar tömde några öl och snackade skit på verandan. Bernt bjöd dessutom på en halv saltomortal (poäng 5,5) över tröskeln. Pris? En lätt sträckt lårmuskel. När toppåkarna kom tillbaka var det dags för mat. Tacobuffé och pizza var matvalet var för samtliga utom Elving som beställde en osannolik blandning av surkål, pommes och någon form av kött. Till efterrätt/frukost satte han dessutom i sig en tallrik tacobuffé, så att han skulle stå sig även nästa dag ... Tacobuffén var redan färdig så för en gång skull fick jag mat först!!! Men pizzaätarna fick vänta som vanligt, ingen vidare fart på de norska pizzaugnarna. Mätta och belåtna avslutade vi kvällen med en promenad på kyrkogården. Inte så morbit som det låter, utan en vacker stilla kvällspromenad i lugn och rofylld miljö.

Onsdag 19 juli

Stora tunnel- och färjedagen

Vissa passade på att njuta av sömnen så länge som möjligt, medan Sören satt vid frukostbordet redan kl. 7 (jag såg det när jag var uppe och pinkade innan jag somnade om). Huskompisarna var lite oroliga över bristen på livstecken från vårt rum, men 08.30 räckte gott för avfärd 09.30. Stor stuga med två badrum så det var gott om plats.

Färden bar omedelbart upp i vinterlandskapet. Massor, massor av snö och en och annan glaciär. Såg en skidåkare och tydligen brukar skidlandslagen ha sommarträning här. Alla utom BG & Marianne (de hade inte uppfattat att det var stopp där – efter långt om länge möte vi dem på vägen, undrandes vart vi tagit vägen) stannade och fika uppe i kylan vid Fantesteinen (betyder fantasier, Ibsen fick idéerna till Peer Gynts ursprung här efter en ofrivillig övernattning på fjället tillsammans med en historieberättande guide – undra vad vi skulle komma på om vi blev kvar med Elving ...). Norges högst belägna riksväg, 1.434 m.ö.h. Närgångna får gjorde oss sällskap. De tyckte också att kex smakade gott. Härlig väg nerför fjället, paus och vägval i Turtagrö. Vi valde fjällvägen. Norrmän är både konstiga och smarta – mitt uppe på fjället var ett ÖVERGÅNGSSTÄLLE!! Mitt uppe på fjället var också vägbombetalstationen, smart – det är väl knappast någon som är så snål så att han/hon vänder tillbaka ner, eller???. Väl nere i dalen, i Övre Årdal, hamnade vi mitt i ett begravningsfölje. Någon tämligen viktig bybo hade tydligen trillat av pinn, en stor samling följde personen till sista vilan och flertalet flaggor var på halv stång. Vi stoppade och hedrade med våra motorers tystnad en kort stund. Kändes lite makabert att hamna mitt i detta scenario. Nu tog tunnlarna vid, sex stycken i första omgången innan vi var framme vid färjan i Lärdalsöyri. 3h med färja (nästan som på Gotlandsbåten ... många turister var det) i Norges smalaste fjord. En tupplur ombord på båten var skönt.

Vid avkörningen var det viktigt att vi kom av så fort som möjligt för att komma före bussarna. Men var var Bernt??? Sören trodde inte på mig när jag sa att Bernt troligtvis inte hittade. Ringde på mobilen, men inget svar. Men några minuter kvar satte jag i full fart uppför trapporna för att spana, men ingen Bernt i sikte. När jag kom ner igen var han vid hojen. Med en minut till godo. Pust! Förklaringen löd senare: "Jag satt där och vänta och vänta och till slut kom ingen". Dessutom fastnade han tydligen mellan en fet dam och andra turister på väg ner för de smala trapporna.

Full fart av färjan för att komma före bussarna uppför Norges brantaste väg, Stalheimskleiva. Elving hade noga säkerhets-/körinstruktioner på båten så att ingen skulle råka i besvärligheter uppför branten. Elving är alltid väldigt noga med säkerhetstips: vänstersvängar, var det passar att "stöppa", motlut vid parkeringar etc – ett tryggt säkerhetstänkande som för gruppen vidare mot nya härliga åkturer. Ingen av förarna hade möjlighet att beundra utsikten på vägen upp så vi stannade vid hotellet. Inga andra än hotellets gäster är välkomna till utkiksplatsen efter kl. 18 så vi lekte världsvana exklusiva mc-hotellgäster och gled igenom receptionen ut till den svindlande vyn över dalen. Ner kunde man välja att återvända samma branta väg som upp eller åka genom två tunnlar. Bernt och jag brassade på så att vi kom före bussen nerför backen, höll ordentlig fart genom tunnlarna men vad hjälpte det – Elving stod flinandes bredvid sin cykel vid samlingplatsen – han måtte stått på bra nerför branten! Tunneldags igen! Norges längsta, 11,4 km!! Ut i solen och värmde upp oss innan det var dags för nästa tunnel, 5 km. Direkt efter tunnelmynningen var vi framme på campingen i Flåm. En mycket välskött camping med massor av moutainbikande fransoser. Som bostad har vi en hel övervåning för oss själva, små separata rum med stort gemensamt allrum. Kanonfint dock bara en toa. Full fart ner till affären för att hinna handla innan kl. 20. Starköl gick tursamt fortfarande att köpa och alla valde att laga mat i stugan. Gick fin fint att laga i olika omgångar. Tomas och Johnny var nere och fiskade, men tyvärr inget napp. När Bernt, Sören, Elving och jag gick ner på hamnen undrade Bernt om det var i den här affären som vi handlade (det finns bara EN ENDA där och den är mycket väl synlig) "Det låg ju en båt där förut?". Detta uttalande kan bara komma från mannen som orienterar fasta föremål efter rörliga föremål (i detta fall ett stort kryssningsfartyg som gett sig av ...). Resten av kvällen ägnades åt allmänt ljug, historieberättande och färd-/kartgenomgång.

Torsdag 20 juli

Tåg- och påsåkar-dagen

Vackert väder idag också! Perfekt timing igen, vaknade 08.15 klara med marginal vid utsatt tid 09.15. Något som Tomas blev djupt knäckt av. Han såg mig i nattlinne och tekopp i handen 08.20, nästa gång han såg mig satt jag färdigpackad och klar nere på stenen vid receptionen och väntade ... Tomas hade varit uppe en hel timme tidigare än mig och Bernt och ändå fått stressa med packningen. Några (Elving, Anders & Johnny) hade varit uppe med tuppen och åkt en tur upp på Flåmsdalsberget. Vi andra väntade tills det var dags att kliva på Flåmståget – 2h upp- och nerför fjället. En massa dårar tar tåget upp för att cykla ner!!! Tydligen är flertalet av dem fransoser. Kul för oss gotlänningar att få åka tåg, vi har ju bara en liten museijärnväg i Dalhem, så åka tåg är sällsynt. Vilket dock inte hindrade Bernt från att sova hela vägen ner, till alla oss andras stora underhållning. Mitt på fick vi studera ett av det konstigaste/mest annorlunda sommarjobb jag har hört talas om, Huldrans lockrop efter män i forsen. Två tjejer som framför en scen, sång- och musikspel, i forsens strilande regndroppar. Upp med morgontåget, klättra längs med rep och ut i den blöta forsen. Framträdande varje tågtur, både på upp och ner vägen, och sedan klättra tillbaka och ta sista tåget hem. Elving undersökte noga repets sträckning för eventuellt framtida besök …

Vid 12.15-tiden bar det av igen, upp på Snövägen, ända upp på 1.300-meters höjd. Vid lämplig backe var det dags för soppåseåkning i snön. Efter ett tag hade vi fått upp ett suveränt glid! Vi skrattade så att vi höll på att kikna och Bernt-jag-hatar-snö tog kort på oss. Tomas och Madde drog vidare till brantare backe, men det höll på att sluta riktigt illa. Tursamt nog så fick han stopp och kom upp på fötterna i tid (och tackade sin lyckliga stjärna att ingen husvagn rullade förbi på vägen samtidigt som han tvingades springa över den). Vi for vidare och hittade Elving, Monica & Lasse och BG & Marianne uppe på en topp vid en liten fjällsjö i en underbart vacker fjällmiljö. Jag solade överkroppen och det är inte var dag som man solar på 1.300 meters höjd. Vinden tog tag i en liten påse och bjöd på ett vackert och sällan skådat skådespel. "Tyvärr" var vi tvungna att fortsätta vår färd och nu bar det neråt igen. Vi stannade vid en fors och bergsgetterna Tomas och Johnny skuttade iväg på de farliga branterna – vi andra fikade och sov.

Upp igen på cyklarna för de resterande 10 milen. Proviantering på vägen och fortsatt glidande på breda sköna vägar i varma vindar och solsken. De sista milen bar det uppåt igen på sämre vägar (varning för bulor och hål i vägen). Getter längsmed vägen för första gången och söta svarta lamm. Stela i kroppen, framförallt baken, var vi äntligen framme i Beitostölen, Norges motsvarighet till Sälen. Sören verkade glad och lättad att "spätteperioden" var över – Johnny hade fått axla hojen de sista 10-talet milen. Stor fin stuga, alla i samma men med lite konstig säng/rumsplanering. Elving får sova på soffan och Anders på en extra madrass. Stort härligt kök och vardagsrum och veranda – bra för öl och Elvings piprökande. De flesta valde att laga mat "hemma"; och tog istället en promenad på byn (dvs huvudgatan, dvs den enda gatan). Tomas var mer än nöjd med sin pizza på Peppes, ett av de mest välskötta ställena på stor omnejd enligt Elving. Dusch och kartgenomgång innan det var dags att "söva". Lycka till Madde och Tomas som ska dela rum med Sören, timmerstockadragare av stora mått.

Fredag 21 juli

Sista dagen och natten med gänget

Profetian besannades... Madde hade inte fått sova särskilt mycket och jag själv fick gå upp och hämta öronpropparna, det var anfall från två håll: Sören OCH Anders från vardagsrummet. Ett gäng söta får (det var riktiga får enligt Gotlandsmått mätt för även tackorna hade horn) mötte oss utanför huset på morgonen. De skrubbade sig mot de parkerade bilarna och troligtvis även mot BG och Mariannes hoj, i alla fall var det en repa på lacken på en av väskorna.

Kylig start över fjället på en av de högsta vägarna. Adjöss med fjällen, nu bar det neråt mot Lillehammer. Äntligen såg vi en älg, vi och vi – vi som körde först, dvs Elving, Bernt och jag såg den INTE, men övriga upptäckte och såg den något surmulna älgkon stå och tugga uppe i skogen. Rolig körväg som "mynnade ut" och slöt cirkeln vid Skinksprånget. (Mina örnavtryck från bootsen syntes inte längre i gummin, Elving kontrollerade när vi passerade.) Upp i skogen på en knackig grusväg in till ett kanottävlingscenter, ett eldorado för dem som är intresserad av kallsupar och kallt vatten över huvudet. Vi njöt mer av sträcka ut benen i gräset och lata oss i solen. Alldeles för snabbt var det dags att ge oss iväg igen. Jag hade gärna solat längre. På grusvägen tillbaka skakade vår ena backspegel loss, vägen var dålig, men tack och lov inte så lång.

Efter härliga vägar i fri fart och orientering kom vi fram till Helvetet. Bernt och jag gjorde ett stopp för att vila baken och byta glasögon, endast 200 meter innan skylten "Helvete 600 meter" visade det sig. Snacka om totalkoll! Vi hade kört sist visste vi, men när vi kom fram saknades Tomas och Madelene. Ingen mobilkontakt, vart hade de tagit vägen, de hade ju kört emellan några cyklar i första kolonnen … Efter en stunds väntande dök de upp. Framförvarande cykel hade försvunnit ur sikte när Tomas kom runt en krök. Aha, tänkte han, de måste ha kört upp Peer Gynt-vägen som han precis passerade (han kände igen namnet så det var nog dit vi skulle). Grusväg, men Tomas skulle inte ge sig förrän han kom till asfalt igen minsann. Detta betydde att han passerade en väldans massa kor och t.o.m. betalade vägbomsavgift, fortfarande utan att ana misstankar om att de var på fel väg … Bomtjejen var dock generös och lät dem passera kostnadsfritt när Tomas äntligen givit upp (och lyssnat på Madde?) och vänt tillbaka.

Nedstigning 200 höjdmeter till Helvetets jättegrytor, men namnet kom tydligen av kofösares/förares svordomar för i tiden när de skulle passera de på stället svårtillgängliga vägarna. Helvete, sa BG och Marianne också när deras cykel höll på att välta över vår. Vi hann dock fånga upp den. BG och Marianne hade flera små incidenter under dagens lopp, så det hann kanske rent av blir fler kraftuttryck?

Klockan 16 var vi framme i Lillehammer. Tuff körning, som kändes i kroppen. När vi kom fram till tältlägret så visade det sig att två av tälten var upptagna av svenska mc-åkare som hade fått löfte att bo kvar en natt till. Miss i receptionen och bokningshanteringen. Kändes kymigt att köra iväg dem, men samtidigt vill vi vara för oss själva sista kvällen efter en veckas camperande ihop. Elving hade hårda förhandlingar med campingägaren. Duktig förhandlare är han för vi hamnade i stället på toppen av Lillehammer, på Solhögda turisthotell. Hade hotellet helt för oss själva och en otroligt vacker vy utöver hela stan (blev ännu vackrare i nattens mörker). Tomas och Madelene åkte tillbaka ner till fjorden och BADADE! Tokar! Vi andra åkte/gick och handlade och svepte därefter den första ölen. Johnny åkte och handlade två gånger, han hittade en jättebra raka och körde 240 km/h. Leendet var det största vi sett hitintills när han kom tillbaka, men vi fick inte säga något till farsan. –Får jag skriva frågade jag? Det var helt OK. Gissa om jag och Johnny skrattade i smyg när Sören senare satt och diskuterade bensinförbrukningen på sin hoj …

Vi grillade och hade det allmänt trevligt och roligt. Jag skrattade så jag trillade av bänken när Elving berättade historian om när han fick träningsvärk i skinkorna. Resten lämpar sig inte för publicering, lite finkänslig är jag.

Elving gav sin personliga sammanfattning av vad som utmärkt deltagarna under veckan:

Sören: Glimten i ögat så fort det blivit en krokig väg, imponerande ansvar, lugnet själv på morgonen då han i stilla ro betraktar de andras framfart.

Tomas: Imponerande av ditt intresse av grusvägar. Även om han inte alltid varit iväg först så var han alltid varit sist framme.

Johnny: Yngst, men klara smällen av att havererad hoj redan innan vi lämnat Sverige. Inåt helvete skön vägstil, körstil. En tröstnapp utdelades av Elving.

BG: Karlskronas egen Lucas (Se Elsystem, Lucas – "Mannen som uppfann mörkret"). Pampigt att komma med dubbla framlysen. Lysmasken.

Marianne: Höll på att hamna under en tiger (Red. anm: Elving, de har faktiskt en Triumph Trophy). Alltid glad trots att allt inte alltid gått som det ska. Förväntan i ögonen.

Madde. Tur att Tomas haft med sig någon som håller reda på honom, vi andra är i alla fall glada för det! Alltid glatt humör.

Lasse: Centralstödet … Gör ett försök med sidostöd! Ordning och reda och koll på allt.

Monica: Draghjälp och den som håller ordning och ser till att det blir städat och fint efter oss!

Bernt: Båtflykting. Leta efter en båt för att Bernt ska kunna orientera sig. Mycket fram och tillbaka på vägarna. Avspänd stil både på och utan mc:n. "Jag satt och vänta vänta och till slut kom ingen". Bevingat citat av Bernt.

Susanne: Lutningens och höjdernas mästarinna, nackkragen for upp och ner, men lugnade ner sig vartefter veckan gick, drack t.o.m. kaffe efter Trollstigen!

Anders: Får Bergatrollet, ett stort ett, Elving köper ett på nästa runda. Konkurrensen var hård i början, men utkristalliserades snart. Gnikåt, stor nog att inte åka när han är trött utan han stannade hemma då. Alla fått hjälp! Alltid lika glad.

Lördag 22 juli

Motvilligt dags för hemfärd och avsked

Sol skiner idag också! Enligt Elving så har han inte haft så här fint väder en hel vecka sedan han började åka mc (de första två åren var det dock moppe) i Norge. Det var 1962 … Vi har haft det osannolikt bra och fint, men nu skiljs vi åt olika håll.

Sören och Johnny åkte från Lillehammer 07.40 hemma i Mölnbo 15.10. Med ungefär en timmes total paus och tanktid så gör det 94 km/h i medelhastighet. Vi är imponerade. Sören var lite imponerad av att jag var uppe vid sju och vinkade hej då. –Va, har du inte gått och lagt dig ännu? Vilket förtroende! Och jag som kämpade mig upp ur sängens sköna grepp för att vara lite trevlig … och för att bevisa att jag faktiskt kan stå på benen innan åtta.

Lasse träffade jag inte, men Monica och jag gav varandra en kjempeklem (kram på norska) och tackade för trevligt resesällskap. BG och Marianne for mot svenska västkusten – ytterligare en natt i Norge och nu skulle det medsläpade tältet äntligen användas.

Så var vi bara sex kvar. Linbana i OL-byn och bobsleigh simulator innan vi lämnade Lillehammer. Elving fann ett Bergatroll som han överlämnade till Anders, det var oooooooootroligt likt; frisyr, ansiktsuttryck, nyfikenheten, alltid på "g", återspeglades i trollets tre ansikten.

Stopp ungefär var nionde mil, klagomål om ont i baken hördes från de flesta av oss. Lite mer moln när vi kom över svenska gränsen men fortfarande sol. Det visade sig vara den första soldagen, som svenskarna hade haft på en vecka. Inte undra på att det var fullt av folk i varenda trädgård längs med vägen.

Vi skiljdes från Elving ca nio mil innan Djurmo – nu skulle vi klara oss själva. Själv skulle han fiska, dricka kaffe och njuta av pipan vid en sjö – frugan hans kom inte hem förrän på söndagen så varför åka hem?

Vi var vid Naimis café i Djurmo prick kl 21. Tomas och Madde hade en stuga på Sifferbo camping, men kom strax tillbaka på en fika. Det blev bullparty med tre olika sorter. Mums!. Vi snackade resa och kom ihåg alla roliga tokigheter. Så åkte Madde och Tomas (efter mycket letande efter nyckeln som satt fast under den magnetiska tankväskan) och då var vi bara tre. Fram med det sista av den norska ölen och snacksresterna. Sen blev det mycket motorsnack herrarna emellan. Jag "uppdaterade" mig om vad som hänt i världen via Expressen och Aftonbladet.

När jag vaknade på söndagsmorgonen var jag tillbaka på ruta ett, regn vid Naimis café. Nej inte riktigt, Anders var fortfarande kvar, och Bernt naturligtvis, och vi har tillsammans med er andra i gruppen och vår eminenta guide Elving, haft en obeskrivligt härlig vecka på mc i Norge. Därför ger jag upp mitt försök och slutar mitt uppdrag nu.

Susanne Gustafsson
med ovärderlig hjälp av en Nokia 9110 Communicator

Goda råd och tips!

Ta med stora plastpåsar för påsåkning på snön, eller ... förlita dig på att vänliga reskamrater har med sig och att de är generösa och delar med sig. Tack Anders! (Susanne)

Öronproppar är bra att ha om reskompisarna snarkar (Susanne och Madde)

Vill man ha varm dryck, ta med en termos (om du får plats – Susannes anmärkning) Monica

Stormkök/Triangakök är inte nödvändigt, termos är mycket bättre att prioritera i packningen. (Susanne)

Köp billiga tröjor på ÖB 10 kr/st, strumpor tre för en tia. Kasta efter hand – använd dem innan för att torka cykeln, kedjan etc (Tomas & Madde)

Inga förutfattade meningar om någonting – "Balou-känsla" (Anders)

Toapapper!!! (Madde)

Är du inte van att köra öppen custom i ca 90-100 km/h i 10-15 mil i sträck – skaffa vindruta (Bernt)

Ta med SMC-kalendern, bra att ha vid haveri (Johnny)

Oförglömliga citat

"Han har nästan köpt många motorcyklar."
(Elving om sin bror)

"Så här roligt har jag inte haft det sedan de draggade efter svärmor i fel sjö."
(Elving) NB: Hon lever fortfarande ...

"Tror du mig inte så ljuger jag mer för dig."
(Elving igen)

"Var vrång då, skit på dig."
(Elving – vem annars?)

"Om man fick välja på en natt med henne och en back starköl, oj vad full man skulle bli!"
(Elving om damen med de upphissade och strutformade brösten på parkeringen vid Trollväggen)

"Öm det är nön som lider uta gnisjuka så ska vi ut och öka i kväll."
(Elving)

"Jag satt där och vänta och vänta och till slut kom ingen."
(Bernt på färjan, slutligen på plats vid hojen med en minut till godo innan avkörning ...)

"Det kan gå bra!"
(Elving)

"Där är det idé att stanna."
(Elving)

"Vägarna i sig är inga märkvärdiga, det är dikena som man ska passa sig för."
(Elvings tröstande ord till Madde innan hon skulle uppför Trollstigen)