Gotland Grand National -01

GGN eller Geggiga Gamla Nybörjare
Tre förare har vurpat och ligger utspridda i en brant och snorhal kalkstensbacke som dessutom lutar åt vänster.
Nedanför backen står några och väntar i en lerpöl. Jag får lov att byta spår flera gånger mitt i backen och slirar på tvären uppöver. Farten minskar allt mer när jag kryssar mellan cyklarna. Jag chansar och drar i 3:an. Frustande på tomgång segar sig Hondan sakta uppöver utan att tappa greppet. Pulsen bultar i hela kroppen. Jag skymtar Viktor längre fram och beslutar mig för att slå av på tempot.

Platsen är Tofta skjutfält på Gotland. Min son Viktor utmanade mig på Sollentunamässan och jag gick naturligtvis i fällan, trots att det känns lite sent att börja med enduro vid 52 års ålder.
Vi tränar några gånger före, och jag inser att min grusvägshoj DR 650 är för stor och tung för mig i endurospåren. Jag får låna en XR 250 R av en barmhärtig släkting (tack Tota) några dagar före avfärd.

Vi åker med FMCK Falun. Cyklar och utrustning fraktas med lastbil till Gotland. På fredag klättrar vi ombord på ett av flygvapnets Herculesplan, och får oss en flygtur som bara den är värd resan. Jag blir mest imponerad av "spyhinkarna" som hänger lite här och där.Vid landningen står det militärbussar och väntar. Vi får middag på regementet, packar in oss i våra logement och blir sedan skjutsade till startplatsen. Uthämtning av nummerlappar, engångslicenser och besiktningskort följer. Många har redan installerat sig i depån och besiktar mc:n redan ikväll.
Strålkastarljuset, Avgasröken, rytande motorer och ett virrvarr av folk, crossbussar och motorcyklar skapar en förväntansfull stämning och det börjar för första gången pirra lite i magen. Jag ligger vaken en stund på kvällen, och känner hur min förväntan stiger.

På tävlingsdagens morgon skjutsas vi ut till depån. Lossningen av cyklarna är redan klar. Besiktningen går på 5 minuter inklusive en obefintlig kö. Det är två timmar kvar till start men allt fler drar iväg för att få en bra startposition. Det känns som om vi håller på att bli ensamma kvar i depån.
Vi åker ut mot starten en timme före utsatt tid. Jag hamnar bakom en HD 1450 cc "bautacross". Och jag som tyckte att min Suzuki skulle bli för tung.

När vi närmar oss starten är det en mäktig syn med långt över 1000 cyklar och två helikoptrar som svävar ovanför. Vi nervpissar en sista gång och hänger ifrån oss överdragsjackorna. Det råder än så länge en relativt avspänd stämning på startplatsen.

När skylten med "Varmkör motorerna" visas lägger sig snart en "Lutzendimma" över startplatsen. Spänningen stiger och det börjar bli oroligt i startleden. Skall den starta på första kicken?
Motorerna slås av och första startgrupp får springa fram till startlinjen. När startskottet går är ljudet öronbedövande. En rejäl startvurpa gör att vår start blir framflyttad 15 minuter.

Vi vinkas fram till startplatsen. Jag och Viktor ställer oss i bakersta startled, och när starten går tar vi det mycket lugnt för att inte hamna i värsta smeten i första svängen. Vi passerar några som vurpat rejält på startrakan. Det ser lite otäckt ut, och vi tar det mycket lugnt de första kilometerna. Trängseln är fortfarande stor och största risken är att man krokar i någon av de andra förarna.

Vi kommer ut på den riktiga banan efter 4 - 5 kilometer. De snabbaste som startade en halv timme före börjar varva oss. I hetsen och trängseln vurpar folk på de mest oförklarliga ställen. De snabbare förarna skriker HÖJ,HÖJ,HÖJ, för att få fritt spår, och vid några snabbare omkörningar låter det bara som ett hundskall innan de är borta.
Banan består till största delen av lös kalkstenk, kalkstenshällar och spårig lera med fast botten. Problemet är ibland att nå ner genom leran.

Min XR tuffar troget på. Efter 6-7 kilometer ökar Viktor tempot, och jag känner att det börjar gå lite för fort för mig. Jag stannar till i en fin skogsbacke för en chokladbit och en kaffekopp.
Två Rödakorsare kommer direkt fram och frågar hur jag mår, men dom skrattar gott när dom ser thermosen. Jag inser att jag måste krypa under snitseln för att få mig ett pipstopp.

Jag inväntar en lucka och lufsar vidare. "Hästskon" är inget problem. Jag kollar in vilket spår som verkar gå bäst och matar på rätt ut i "skiten". Banan är egentligen inte svåråkt, i alla fall inte ett torrt år. Ovanan att ha motorcyklar i olika hastigheter runt omkring sig och svårigheterna att koncentrera sig på sin egen åkning gör det lite speciellt. Risken att luras med i ett för högt tempo av duktigare åkare är uppenbar, men jag låter mig inte luras.
Nån som passerar i halva ljudhastigheten skriker -Heja Elving , men jag hinner inte ens se vem det är. Får väl ta chansen att heja tillbaks nu då.
På slutet in mot varvningen blir banan lite snabbare. Skillnaden i fart mot de "riktiga" åkarna blir ännu större och jag håller mig på min kant för att inte ligga i vägen mer än nödvändigt.
När vi kommer in på målområdet med ca 2 kilometer kvar tar jag mig en snabb funderare. Skall jag prova ett var till?
Min otränade kropp signalerar:
Ett halvt varv till hänger jag med - Sen får du klara dig själv.
Jag hör pipet när jag passerar varvningen. Mycket nöjd men samtidigt lite vemodig svänger jag av in mot depån.

Jag sticker direkt ner till varvningen för att se när Viktor kommer förbi efter 2 varv. Han ser härligt pigg ut när han går ut på sitt tredje och sista varv. Jag ångrar redan att jag inte provade ett varv till.

Nästa år skall jag i alla fall åka 2 varv. År 2003 blir det tre varv. År 2004 ……fram till totalseger 2007 eller 2008. Nej förresten det blir nog ingen jakt på totalseger för min del, men jag kommer garanterat tillbaka nästa år. Då skall jag hinna med både 2 varv och en rejäl fikapaus nu när jag är på G.
VEM SOM VANN? Ingen aning, hoppas bara att han hade lika roligt som jag.

Eftersnack:
Bussresan tillbaks efter loppet är en av höjdpunkterna.
Jag lutar mig bakåt i skymningen och lyssnar på eftersnacket.
Alla sitter och berättar om kull-, om- och avkörningar.