 |
|
Grusbus Bergatrollet Kontakt |
 |
|
|
Estlandsresan P.g.a utrymmesbrist kommer bilder så fort jag hittar större webplats. Håll tillgodo ändå. På en liten smal väg mitt i skogen har vi passerat en gammal bondgård. Korna står tjudrade med kedjor i var sitt spett. Uffe och Kenneth skrämmer upp en ko som panikslagen drar med sig spettet och flyr i panik. En kurva längre fram kommer den rusande genom ett buskage och ut på vägen framför Kuben. Kon passerar i full fart och Martin ser i backspegeln hur Kuben försvinner med mc och allt. Två hjul och ett par stövlar är allt som sticker upp ur buskaget. Vår Estlandsresa startar i Värtahamnen i Stockholm. Vid incheckningen får vi höra att det väntas ett rejält blåsväder under överfarten. När vi till och med får hjälp av färjebesättningen att surra cyklarna börjar det kännas lite pirrigt. Jag borde ju känna mig lugn. Jag har fyra killar från Armens Air Resque Team med mig. Deras ”vanliga” jobb är bland annat att plocka upp nödställda ur havet. Visserligen har de en helikopter till hjälp då, men såna detaljer får man tänka bort när man skall åka färja till Estland en blåsig novembernatt. Att sovhytten ligger under bildäck känns inte lugnande. Uffe, Kenneth, Martin och Kent har varsin potent KTM 640 parkerad rakt ovanför oss. Själv har jag min trotjänare Suzuki DR 650. Efter en blåsig natt startar vi österut från Tallin. Fyra mil senare viker vi av söderut i Kuusalu, och redan efter 400 meter är vi inne på en liten grusväg som höjer pulsen betydligt. Trots regnet är vi som kalvar på grönbete. Sladdspåren ringlar sig som ormar efter oss. Jakten efter den perfekta grusvägen har startat. Vi är alla vana grus- och terrängåkare, och nu har vi fem dagars grusbus framför oss. DET ÄR ALDRIG FÖR SENT ATT HA EN LYCKLIG BARNDOM. Ryssarna har byggt en massa transportvägar genom skogarna. Vägarna liknar mest upprivna smala banvallar, och många av dom verkar inte ha använts de sista 10 åren. Växtligheten har skapat 2,5 meter breda lövskogstunnlar med två smala spår. Det hoppar och studsar rejält och vi får huka oss och väja för utstickande grenar. Det finns inte en chans att sitta ner 100 meter i sträck. Tempot är högt och stigande. Uffe ligger först och spårar och tar dom värsta smällarna, vilket vi andra tackar för. Till och med KTM:erna gör rejäla luftfärder ibland. Min stackars Suzuki gör det oftare och högre. Vi passerar ibland vägskyltar med obegripliga namn. Alavare, Ardu , Vahastu och Vahahenurme förbryllar. Som tur är passerar vi sällan några läsbara vägskyltar som tar uppmärksamheten från åkningen Så fort vi kommer in på en traktorväg eller stig blir Kenneth som barn på nytt. Jag försöker hoppa och landa på bakhjulet som Kenneth gör, men efter några tunga landningar kommer jag snett i en sänka, provsitter tanklocket, och försöker sedan svälja ner pungkulorna och skaka dom i rätt läge igen under de närmaste kilometerna. Jag provar ibland att slå av på tempot, men då släpper koncentrationen, och missarna kommer oftare. Efter 25 mil på löst underlag närmar vi oss åter kusten. Terrängen blir lite öppnare. Vägarna består mer av sand än grus och jord. Från Virtsu tar vi färjan över till ön Ösel (Saaremaa) som ligger i Östersjön. Öns södra och västra del är ett gammalt semesterparadis, med kurhotell och semesterbyar utspridda lite här och var. Vårt mål är Kuressaare, kurorternas kurort, där vi övernattar. Västra delen av Ösel är väldigt likt Gotland. Vi börjar med en sväng ner till öns sydspets. Militära lämningar från den ryska tiden förfaller överallt, och ett tätt spindelnät av små grus- och traktorvägar genomkorsar ön. Jag upptäcker en gammal mina på stranden, och vurpar naturligtvis när jag skall dit och fotografera. Snacka om att gå på en mina. Det krävs några rejäla gupp och medföljande genomslag i framgaffeln innan styret pekar åt rätt håll igen. Här och var passerar vi gamla kolchoslämningar och övergivna semesterbyar. Vi hamnar helt plötsligt i ett riktigt slumkvarter mitt i skogen. Ett kvarlämnat bostadsområde från rysslandstiden. Det är nu bebott av diverse mer eller mindre utslagna personer och verkar helskummt. Vi törs inte ens stanna, utan vänder ut ur området som om vi hade eld i baken. Längst ut mot havet följer vi små stigar och traktorvägar, ibland passerar vi små hedar, där spåren upphör, men vi hittar strax fortsättningen igen. På några ställen kommer vi inte fram, och måste vända inåt en sväng innan vi tar oss ut mot stranden igen. Vid en paus byter Martin glas i glasögonen, och vid nästa stopp svär han en lång ed. -184 kronor åt helvete och ändå ser jag inte mer än i dom gamla glasen – Efter att han förläget dragit av skyddsplasten är han betydligt mer nöjd med både sikten och priset. Uffe lockar ut en hund som jagar honom längs vägen. Hunden upptäcker Kenneth som kommer efter, slår en volt och hugger efter Kennets ben, voltar igen, hugger efter mig, men träffar bara stålskoningen på Kronans ordonnansstövel och går som en Wobbler i dikeskanten. Jag skrattar så tårarna rinner, och ser den bara sitta och se förvirrad ut när Martin passerar. När Kuben kommer är den igång igen, och står och spärrar vägen. – Det får gå hur det vill, men den skall fan inte bita mig levande, tänker Kuben och laddar för fullt mot den stora svarta hunden. Kuben vinner lyckligtvis chickenracet. Grusvägarna är extremt dammiga, och det finns bara två avstånd som funkar: Endera så nära den förste åkaren att dammet inte hinner virvla upp, eller så långt bakom att dammet lagt sig lite grann. En koll i luftfilterburken får oss att fundera på hur mycket damm vi dragit i oss själva. Hostningarna och färgen på spottloskorna är illavarslande. Vid varje tankstopp försöker vi få tag på luftfilterolja (ja till cyklarna alltså), men förutom bensin verkar det mest vara vodka (ja inte till oss alltså) som säljs på mackarna. Tanken på kombinationen vodka och bilkörning gör oss ännu mer motiverade att hålla oss till de små vägarna där vi sällan möter bilister. Efter att ha betat av västra delen av Ösel återvänder vi till Kurressare i skymningen. En härlig bastu lindrar våra ömma bakar, och vi passar även på att skölja bort resdammet ur våra strupar. Kvällsmaten intar vi i en restaurangkällare i centrum. Det visar sig att vi inte kan äta samma rätt allihop, utan vi får dela på det som finns. Den lokala pilsnern Saaremaa kompenserar mer än väl matbristen. Vi går upp redan klockan 6 för att hinna med färjan till fastlandet. 2 timmars snabbtransport på asfalt i gryningen gör väl ingen glad, men väl inne på fastlandet är vi ute på våra favoritvägar redan efter två kilometer. Vi gör en nordlig sväng förbi Töhela innan vi vänder ner mot hamnstaden Pärnu. Ingen luftfilterolja där heller, men en härlig kilometerlång sandstrand att leka på. Det börjar regna rejält, så vi skyndar vidare mot nordost. Jag hinner i alla fall få med mig en souvenir från stranden. Suzukin börjar slingra sig som en orm på vägen, och jag stannar mitt för en mack för att kolla in bakdäcket. En 5 tum lång spik var souveniren från sandstranden. Slangbytet går snabbare än vanligt. Macken är så modern att dom har tryckluft. Jag passar på att vända bakdäcket för att få lite bättre driv i gruset. Uffe har gjort ett enormt förarbete och programmerat GPSrutter med hjälp av kartor i skala 1:150 000. Han har konsekvent använt de smalaste strecken, och de streckade ”vägarna” på kartan. Vi ”genar” rakt genom storskogen mot Viljandi. På några ställen får vi vända för att det bara finns hängbroar som är gjorda för gångtrafik, eller att vägen är spärrad av nerfallna träd, men på dom flesta ställen kommer vi fram, om än med viss möda och stor förtjusning. På dom sista bensinångorna tar vi oss in i Viljandi, den trevligaste och mest välskötta stad vi passerar i Estland. Viljandi känns som kontrasternas stad, när vi hamnar på några bakgator där det fortfarande är mycket förfallet. I det här området pågår upprustning överallt, efter råd och lägenhet. I andra områden finns bara förfallna gårdar och lämnade ödegårdar. En snabb måltid på en Statoilmack som kunde ha legat i Eskilstuna gör att vi snabbt är på väg igen. Vägarna i området är så sanslöst roliga att vi inte vill förlora nån åktid på att gå in och äta på något av de trevliga matställen vi passerar i staden. Vi tar sikte på norra änden av sjön Vörtsjärv. Vägarna är lite snabbare nu, och vi kommer in i ett område med mera jordbruk och öppna landskap. Gårdarna är mer välvårdade, och vi möter en och annan modern bil. Sista biten in mot vårt övernattningsställe i staden Elva blir det återigen lite asfalt, och det känns faktiskt lite skönt att få släppa på koncentrationen en stund. Tyvärr får vi ju tid att känna efter mer då, och träsmaken i dynan blir en plåga för första gången under resan. Tänker bort det och åker i dikeskanten istället. Vi bor på ett modernt hotell, och en trerätters middag med en god pilsner kostar 150 svenska kronor. Mätta och belåtna kryper vi till kojs, och jag somnar till tanken att i morgon skall vi försöka åka motorcykel upp på Estlands högsta berg. Nästa dag lämnar vi packningen på hotellet för en rejäl dagstur mot ryska gränsen. Förutom alla lösa vakthundar som ser oss som lovligt byte är tankningarna det stora problemet. Sydöstra Estland genomkorsas av ett finmaskigt nät av grusvägar från två meters bredd och upp till 8 meter breda grusautostrador. Svårigheten är inte att hitta härliga grusvägar, utan att hitta ut igen, och att få tag i bensin före nästa djupdykning i gruset. Vi befinner ju oss för det mesta långt ute på landsbygden, och det vimlar inte precis av bensinmackar. När vi väl hittar en mack är det oftast något som bäst beskrivs som manuell sedeltankning. Först måste vi tala om hur många liter dom skall ”veva fram”. Sen tanka, betala, gissa hur många liter till det går i, beställa, tanka, betala, osv. På andra mackar måste vi betala först och tanka sedan. Det går bara att beställa i 5-litersintervaller, så det är lite svårt att toppa upp tanken. Estland är ett kontrasternas land. Vi har problem att hitta olja av bra kvalitet, men sprit av alla de slag finns det gott om på mackarna. Ibland är vi in i moderna samhällen och tankar. Två minuter senare känns det som om är vi förflyttade 150 år bakåt i tiden. Söder om Vöru tangerar vi gränsen till Lettland. En timme senare åker vi ända ut till den ryska gränsen. Kollar in ryska vakttorn på 700 meters håll, och på vägen tillbaka tar vi oss upp på Stora Äggberget, Estlands högsta berg på 317 m-ö-h. Från utkikstornet har vi en härlig utsikt över det omgivande skogsområdet. Den veckan vi är där verkar vara den stora väghyvlarveckan. Så fort vi kommer ut på en lite större grusväg är den nyhyvlad, och här tar dom inga små tag när dom hyvlar vägarna. 20 cm lös jord, grus och sand möljas ihop till en massa som påminner om åkning i djup blötsnö. Vi är i ett område med långa svängar på mjuka vägar. Det är bara att hålla full macka och styra emot. Vägen är spårig med stenar i storlek från golfbollar till rovor, och jag får några rejäla kast. Tempot drivs upp alltmer. Det går för fullt och jag ser bara in i det täta dammolnet efter Uffe och Kenneth. En radar skulle inte sitta i vägen. Avståndet anpassas efter hur mycket grussprut jag tål efter Kenneth. Ibland går det tyngre och farten sjunker något i det grova gruset. I rimliga farter skär framhjulet ner i gruset och Suzukin wobblar vilt. Styrstopparna får tidvis rejäl massage. Sikten är bitvis lika med noll, och i en oväntad högerböj fortsätter både Kenneth och jag rakt fram efter varandra när dammet efter Uffe är för tätt för att vi skall hinna se att han svänger. Som tur är går det en liten traktorväg rakt fram som vi kan vända på och uppta jakten på den bortflyende KTM:en. Vi samlar ihop oss i vägbytena, och Kuben som abonnerat på köplatsen blir allt dammigare för varje timme. Det är svårt att hitta någon som kan engelska, men alla är glada och pratar gärna på fast vi ser ut som 5 fågelholkar. Ute på landsbygden är det lite svårare att vara sällskapliga, eftersom nästan alla bebodda gårdar har en gårdvar som ser så imponerande ut att vi snabbast möjligt tar oss därifrån. Det tar lång tid innan vi törs fotografera en hund, och då är det vid en bensinmack. 12 timmar i sadeln med ett stabilt tempo gör att bastun på kvällen uppskattas mer än vanligt. Träbänkarna känns faktiskt riktigt sköna som omväxling. Alla är ju körvana, så vi klara oss ifrån skinnflådda babianbakar. Sista dagen skall vi ta oss tvärs genom Estland från Elva upp till Tallin. Efter en kvart på asfalt har vi tröttnat, och lägger ut en kompasskurs på GPS:erna. Nu gäller minsta körbara ”väg” i rätt riktning. Det är bitvis mycket dammigt, och vi får vända på några ställen där ”vägen” helt enkelt tar slut. Efter många lyckade felkörningar kommer vi fram till Östersjökusten några mil sydväst om Tallin. Platsen heter Paldiski och är en gammal flottbas som ryssarna övergav för 10 år sedan. Härifrån följer vi GPS-rutter som vi fått av Pekka från Allroad Tour i Finland. Vi följer små traktorvägar längs ut i kustbandet några mil mot Tallin. Vår resa närmar sig sitt slut, och vi tar ett sista farväl av grus och sand på väg mot färjan. Ett varmt tack till Uffe för det enorma förarbetet med kartor och GPS-programmering. Utan detta jobb hade vi garanterat inte hittat så många spännande vägar och hunnit med så många fina områden. Killarna från AIR RESQUE, Swedish Armed Forces skall dit igen näst år, och jag hoppas verkligen kunna hänga med en gång till. På ett område stort som Dalarna och Värmland tillsammans verkar det finnas mer goa grusvägar än i hela Sverige tillsammans. ----------------------------------------------------------------------------------------------------------------- FAKTARUTA Du behöver ha med dig: ESTLAND har en yta av 45 100 km(kvadrat) (Mindre än Dalarna och
Värmland tillsammans). |