|
”Vi har fått våra liv
tillbaka”
2004-10-08
00:52 HALMSTAD Eva Benne och Susann Hellsten i Halmstad
vet hur det är att knappt kunna ta sig ur sängen på morgnarna. Till
följd av pisksnärtskador levde de med smärtor som påverkade hela
kroppen. I somras opererades de på egen bekostnad i USA.
– Vi
har fått våra liv tillbaka, säger de.
De båda
Halmstadkvinnorna hade aldrig setts förr, när de möttes på Nebraska
Medical Center i den amerikanska staden Omaha.
Ovetande om
varandra hade de rest över Atlanten för att undersökas av den
svenske läkaren Åke Nyström. Han opererar pisk-snärtskador, eller
whiplash-skador som de också kallas, med den kontroversiella metoden
triggerpunktskirurgi.
Metoden finns inte tillgänglig i
Sverige och de flesta landsting bekostar inte operationen i USA. Det
innebär att den som är intresserad av ingreppet oftast får betala
det själv. De båda Halmstadkvinnornas beräknar att de betalat
ungefär 55000 kronor var för resa, vård och operation.
– Jag
satt och väntade på att få komma in till doktorn för att få min
skada bedömd när Eva Benne dök upp och presenterade sig som
Halmstadbo. Hon var nyopererad och berättade lyriskt om hur mycket
bättre hon mådde, säger Susann Hellsten.
Det blev starten
för en vänskap som bestått även på hemmaplan. De båda kvinnorna
träffas då och då för att prata och stötta varandra.
– Det är
skönt att prata med någon som förstår vad man gått igenom. För en
whip-lash-skada sätter sig inte bara i nacken utan även i psyket,
säger Eva Benne.
Själv fick hon sin whiplash-skada i samband
med en trafikolycka 2001. Hon var på väg hem från jobbet i sin lilla
volkswagen polo när en skåpbil dundrade rakt in i hennes
bil.
– Trots att jag arbetar på Försäkringskassan hade jag
inte en tanke på att åka till sjukhuset och få olyckan journalförd.
Jag kände mig ju oskadd och var mest irriterad över att bli
försinkad.
En kollega fick henne att åka till doktorn dagen
därpå. Husläkaren såg inga direkta skador, så Eva arbetade på som
vanligt.
– Efter hand blev min nacke allt stelare, men jag
hade inte tid att vara sjuk. Jag har alltid levt ett aktivt liv och
är van att ha massor omkring mig. Därför tog jag på mig en stödkrage
och bet ihop tänderna istället för att slå av på
tempot.
På sommarsemestern åkte Eva och hennes man
till Thailand.
– Då, när jag slappnade av, kom smärtan. Inte
bara i nacken, utan i stora delar av kroppen. Jag, som alltid simmat
tusen meter i veckan, kunde plötsligt inte ens ta mig runt i
hotellets pool. Jag var helt kraftlös i armarna.
Eva blev
rädd, men sa ingenting till maken. Tillbaka på jobbet behöll hon
också oron för sig själv och spelade glad utåt. Så här i efterhand
beskriver hon det som om hon gick i psykiskt baklås.
–
Inombords växte min förtvivlan. Jag blev sämre för varje dag och
tvingades äta allt starkare värktabletter.
Så en dag tog det
stopp. Eva kunde inte jobba längre.
Tiden gick och Evas
depression växte. Våren 2002 fick hon professionell hjälp på en
rehabklinik i Skåne. Sakta lärde hon sig förstå att det aktiva liv
hon haft innan pisk-snärtskadan var över.
– Men det var ändå
svårt att acceptera. Jag, Eva Benne, som alltid hittat stegar och
kryphål när jag stött på hinder, skulle bli tvungen att finna mig i
det här...
Så förra sommaren läste Eva en artikel om
en man som opererats för sin pisksnärtskada i USA. Mannen hade
blivit så gott som frisk. Eva sökte mer information. Hon tog även
kontakt med personer som opererats av läkaren. Ju mer information
hon fick desto säkrare blev hon på att detta kunde vara något för
henne.
– Slutligen skrev jag till läkaren via
e-post.
Jag fick svar dagen därpå. När han granskat mina journaler sa han
att han hade goda möjligheter att hjälpa mig.
Och det var
alltså där, i väntrummet hos doktorn i USA, som hon mötte Susann
Hellsten första gången.
– Även jag tog kontakt med den
läkaren efter att ha läst om hans unika operationsmetod i en
tidning, berättar Susann Hellsten.
– För mig låg den stora
rädslan i att han kanske inte skulle kunna operera mig. Min
whiplash-skada är ett resultat av förslitningar och resan till USA
fick jag göra på vinst och förlust.
I sexton års tid
har Susann Hellsten jobbat som byggnadsmålare.
Arbetsställningen, med armarna högt över huvudet, har slitit hårt på
nacke och rygg. Smärtorna började redan tidigt på 1990-talet och så
småningom slutade Susann på sitt jobb. Hon fick också allt svårare
att ta hand om sina små barn.
– För ett occh ett halvt år
sedan opererades jag för diskbråck på neurokirurgen i
Lund.
Efter operationen blev jag bättre, men tyvärr kom
smärtorna snart tillbaka igen.
Susann känner precis igen Eva
Bennes beskrivningar av den hopplöshet och depression som ofta
följer i pisksnärtskadans spår.
– Tankarna på självmord har
funnits där många gånger under åren. Hade det inte varit för min man
och mina barn hade jag inte stått här i dag, säger hon med
övertygelse.
Det visade sig att läkaren i USA kunde
operera Susanns skada. Med utgångspunkt från hennes nacke har han
frilagt flera nerver, vilket gör att hon nu har betydligt mindre ont
än tidigare.
– Jag har kunnat halvera min konsumtion av
smärtstillande, från tolv till sex tabletter om dagen. Och på en
fest härförleden kunde jag till och med dansa schottis!
Men
tillbaka till sitt gamla jobb räknar hon aldrig med att kunna
komma.
– Den belastningen klarar jag inte av. Jag får tänka i
andra banor – och efter operationen känns det äntligen som om det
faktiskt är lönt att tänka framåt.
Eva Benne, däremot, har
kunnat återgå till jobbet på Försäkringskassan på deltid. Hon
beskriver sig som hög av lycka sedan operationen.
– I dag
klarar jag mig på panodil, efter att tidigare ha ätit 500 mg av
betydligt starkare mediciner. Jag känner mig helt euforisk. Det
svåra är att lyda doktorns order att ta det lugnt, för jag har så
hemskt mycket att ta igen efter de tuffa åren.
Fotnot:
I morgon får du möta två andra kvinnor som drabbats av
pisksnärtskador. För dem har inte operation varit aktuellt. De
berättar hur det är att leva med smärtorna och de skiftande
symptomen.
CICKI
GUSTAFSSON
|