Tussi Lovén

Tussi Lovén är numera en av medlemmarna i föreningen. Hon besökte Kimilili sommaren 2003.
Läs hennes rapport om besöket!


Kring Mount Elgon år 2003
Rapport till Svenska Mount Elgonföreningen från en resa med bl a mina farföräldrar i åtanke.

Bakgrund till resan
Jag heter Tussi Lovén och är född 1944 på Gotland dit mina föräldrar flyttade 1938 från Stockholm.
På ett högt skåp i vår hall låg en leopard och grinade med vassa tänder. Det skinnet hade farfar och farmor haft med sig hem från en resa till Mount Elgon 1920.
Mina föräldrar var aldrig i Afrika, men vi barn fick ju höra talas om farföräldrarnas resa., t ex att de hade de med sig en apa hem.
Farfar Sven A Lovén publicerade sina Anteckningar om Mount Elgonexpeditions öden och äventyr 1926 . Resan blev också dokumenterad i ett fotoalbum.
Deras resa har säkert bidragit till mitt intresse för Afrika , men det skulle dröja länge innan jag kom fram till berget.
Efter många år i landstingstjänst och några år i privat fick jag arbete som registrator inom biståndssektorn och hamnade 1995 på Sidas forskningsavdelning SAREC. Som registrator reser man vanligtvis inte i tjänsten, men ibland så behöver ambassaderna med biståndskontor hjälp med sina arkiv. I april fick jag veta att ambassaden i Kampala, Ugandas huvudstad behövde assistans. Till min stora glädje skulle jag få åka med denna gång och hjälpa till med arkivet och dessutom besöka Makerere universitet.
Planering
Resan blev fastställd till den 16 juni och skulle innebära 5 dagars arkivarbete på ambassaden och 2 dagars studiebesök på universitetet. Idéen att kombinera med en semestervecka i Kenya kom snabbt. Jag hade aldrig vågat tro att jag skulle komma till vare sig Uganda eller Kenya, men nu öppnade sig en möjlighet. Minnet om farfars bok och album kom upp till ytan. Mount Elgon ligger nämligen på gränsen mellan de båda länderna och ganska nära Kampala. Upp till ytan kom även minnet av en broschyr om en förening i Sydsverige som var engagerad i Mount Elgonområdet. Jag hittade både farfars böcker och broschyren i mina hyllor hemma och berget började hägra. Det räckte med att ringa till Erik Björklund i Svenska Mount Elgonföreningen (www.mountelgon.org ) för att jag skulle få en kontakt i Kenya. Jag hann aldrig själv tala med familjen Nyongesa i staden Kimilili intill Mount Elgon innan jag for, men fick meddelande om att jag var välkommen till dem. Strax före avresan fick jag tips om VI-skogsprojektet i staden Kitale, som också ligger nära berget. Genom en slump fick jag tala med en person på VI-skogen i Stockholm, som själv hade för avsikt att åka till Kitale och göra en tur uppåt berget sista helgen i juni. Om jag hann dit till dess var jag välkommen att följa med i den bilen. Det lät för otroligt för att vara sant, men jag valde att tro på det. Turen hade definitivt kommit till mig. Två kontakter i Mount Elgon-området och SMS-stöd av en vän i Nairobi. Entebbe, Kampala och Jinja i Uganda Arkivarbetet på ambassaden i Kampala var intressant liksom besöken på universitetet för att inte tala om staden inklusive Owina marknad. Tack vare en kusin till min ugandiska arbetskamrat på Sida/SAREC fick vi, min kollega och jag, den allra bästa guidningen i Kampala. En ambassadtjänsteman lånade dessutom ut sin chaufför till oss på söndagen vilket möjliggjorde en utflykt till Nilens källa och Bujagali-fallen i Jinja norr om Kampala. Vägen Kampala - Entebbe flygplats bjöd också på ett mycket vackert landskap med gröna kullar västerut och Victoriasjön österut.
Till Kenya
Onsdagen den 25 juni var det slut på tjänsteuppdraget och dags för ett resande på andra villkor. Flera bussbolag trafikerar olika sträckor mellan Kampala och Nairobi. Jag hade blivit rekommenderad AKAMBA Buss, som med ett byte i Eldoret skulle ta mig till Kitale. Den resan påbörjade jag den 26 i Jinja, dit jag kommit kvällen innan med matatu (minibuss) till ett enklare pensionat (guesthouse). Förutom ett varierat och mycket vackert landskap längs hela vägen, så bjöd gränsövergången vid Malaba på en oväntad scen med en massa fordon (mest lastbilar), penning- växlare samt försäljare av frukt, drycker och godis. Dessförinnan hade förresten en stor flock babianer dykt upp på vägen.
Till Kitale
Infarten till Kitale gav ett mycket positivt intryck. Dit kom jag torsdagen den 26 juni kl 17.30 efter ca 9 timmars resa, mot slutet med hosta och huvudvärk. Det hotell jag fått rekommenderat låg mycket centralt och mycket nära VI-projektets centra, som syntes från infarten till staden.. Dessvärre visade det sig att jag vid ankiomsten hade ganska hög feber. Orolig att Malariaprofylaxen inte räckt till sökte jag läkare och blev mycket väl mottagen och testad på Mount Elgon hospital. Tack och lov var provet negativt. Hostan gjorde visserligen ont, men jag hade bronkitismedicin med mig i reserv och oroade mig inte mer. Stärkt av en rejäl frukost promenerade jag så till VI-centret fredag morgon.
VI agroforestry projekt i Kitale
Den person jag haft kontakt med i Stockholm hade fått förhinder och dessutom missat att meddela platschefen om min ankomst. Men när jag dök upp och presenterade mig, så hämtade han sig snabbt och föreslog att jag skulle följa med den biträdande platschefen ut i fält under dagen. Det blev en lärorik dag och jag blev mycket imponerad av hur VI-projektet bedrevs. På kort tid fick jag en uppfattning om effektiv kombination av småskaligt jord-och skogs-bruk (agro-forestry) och vilken nytta VI-projektet gör. Projektet förtjänar maximalt stöd. Läs mer på http://www.vi-skogen.com . Väl tillbaka på centret blev jag erbjuden ett försök att åka uppför Mount Elgon på lördagen, men jag skulle inte förvänta mig att vi kom så långt för det hade regnat mycket på sista tiden och vägarna borde vara ganska urgröpta.
Mount Elgons Coitoboss Peak
Lördagmorgon vaknade jag kl 04 av att det ösregnade. Var helt säker på att få ett telefonsamtal om inställd bilfärd, men icke. På avtalad tid stod Toyotajeepen utanför hotellet. Det kunde vara sol på berget medan det regnade i staden, så vi for. Och bedömning av vädret var rätt. Det blev riktigt soligt och Toyotan klarade av vägen ända upp till vändplatsen, där vi fikade innan vi fortsatte till fots. Min luftrörskatarr/ bronkitis i kombination med den tunna luften på drygt 3000 m ö havet hindrade mig från riktig bergsbestigning, men vi kom till ett läge med fin utsikt över Mount Elgons näst högsta topp Coitoboss Peak. Jag hade kopierat upp ett kapitel ur farfars bok och lämnat till föraren dagen innan. Han hade läst på och försökt sätta sig in i var och hur de tagit sig fram för att bestiga berget på 1920-talet. Jag var överlycklig av vad jag såg och av den fina guidningen. Vi såg blåapor, svartvita colobus-apor, vatten-bockar, bufflar, antiloper och hyrax samt olika fåglar, t ex tranor, ibis och vävare. Enligt uppgift skall det även finnas elefanter här, men det var länge sedan någon sett några. Mount Elgons grottor är resemål i sig. Vi gick till Kitum-grottan. Utanför var det gott om hyrax ( pälsdjur stora som igelkottar) och inuti fladdermöss. Träden var inte minst imponerande, särskilt Podocarpusträdet med enormt tjock stam. Växtligheten förändrades i takt med höjningen över havet. Av någon anledning hade bambun i bambubältet ganska högt upp på berget dött. Berget är klassat som nationalpark, skyddas och vårdas, men området är mycket stort och svårkontrollerat. Bönder tar upp sin boskap och låter dem beta på sluttningarna. För en bättre beskrivning av djur och växtliv rekommenderar jag farfars reseberättelse "Kring Mount Elgon ......" ( A.B. Hasse W Tullbergs boktryckeri, Stockholm 1926)
Delta Farm
På vägen tillbaka passerade vi en fin nyöppnad turistanläggning, Delta Farm. Där kan man tälta eller bo i hydda och hyra häst för korta eller längre ridturer. De erbjuder även ridundervisning. En anledning till besök är djuren på fälten , bl.a. giraffer, zebror, antiloper och Thomsons gazeller (tommis). I en inhägnad går ett par noshöringar på drygt 2 ton vardera och ser snälla men farliga ut.
SMEA Swedish Mount Elgon Association
Tillbaka i Kitale vid 3-tiden ringde jag till Gerry Nyongesa. Det visade sig att han var hos sin fru som jobbar och bor med de tre sönerna i Kitale. De bjöd hem mig på middag. Filde bodde i ett radhus på en kulle några km öster om Kitale. Utsikten över dalens bågnande majsfält och berget i bakgrunden var mycket vacker. Vi satt ute tills det mörknade och gick sedan in till fotogenlampan och maten, som Filder förberett i sitt enkla kök. Sönerna var hemma: Kennedy, Sven och Mike. Här började Gerry introducera mig i föreningens alla aktiviteter och den plan han och syskonen gjort upp för mitt besök i Kimilili. Förutom hövlighetsvisiter till stadens polischefer så stod flera skolor, som fått svenskt stöd, på besökslistan. Jag var delvis förberedd efter att ha varit inne på Svenska Mount Elgonföreningen hemsida och läst reserapporter mm. Kontakten mellan föreningarna sträcker sig några decennier tillbaka i tiden och utbyten/resor har gjorts åt båda hållen av både vuxna och ungdomar. De svenska bidragen och det personliga stödet uppskattas i mycket hög grad. Som ny medlem kände jag mig något generad av all den tacksamhet jag fick ta emot och härmed vidarebefordrar till föreningens medlemmar. Det var syskonen Nyongesas far Johnstone som först engagerade sig . Brodern David är numera ordförande i SMEA. Barn och utbildning står i fokus i föreningen. I och med att Kenyas nya regering har infört kostnadsfri grundskola och även utlovat skolböcker, så har behoven i viss mån förändrats. Innan var det många barn som inte hade råd att gå i skola och få som hade tillgång till skolböcker. Därför skapade man ett bibliotek för utlåning till såväl skolor/lärare som till andra vuxna och ungdomar. Biblioteket är inte stort, men uppskattat. En bibliotekarie finns på plats. Man har även öppnat en liten skola för de lägre åldrarna. Det senaste projektet är ett hem för föräldralösa barn, som är under uppbyggnad. Att skolan blivit öppen för alla har inneburit ett ökat antal elever och ett ännu större behov av skolbänkar. Den svenska föreningen har bl a bidragit både till skolböcker och skolbänkar. Under kvällen fick jag SMS från en Nairobivän som befann sig i Kisumo, men skulle passera Eldoret under söndagen på väg tillbaka till Nairobi. Jag beslutade att ta mig till Eldoret under söndagen för att träffa honom. Filde erbjöd sig att åka med mig till Kimilili måndag eftermiddag.. Min vän hade varit i sitt föräldrahem i Sege mellan Busia och Kisumu och samlat medicinalväxter för sina deltidsstudier i botanik på universitetet. Både han och hans fru arbetar som lärare. De har mycket låga löner, men måste betala höga avgifter för universitetsstudierna. Efter examen i april nästa år vill han ägna sig åt kommunal utveckling i sin hembygd. Besöket i Sverige på 90-talet hade givit honom mycket att tänka på och motivation att vidareutbilda sig till varje pris.
Till Kimilili
Så blev det dags för resan till Kimilili. Filde och jag åkte till staden med matatu och till gården på bodaboda (bakpå cykel). Gårdstomten var full av barn och husdjur som kor, getter, får, kalkoner, höns, hundar och katter. De flesta barfota. Jag kände mig snart hemma. På tomten fanns flera hus och uthus. Farmor Noamis i mitten omgavs av hennes kök (separat hydda), pojkarnas hus, pojkarnas kök, Gerrys och systern Phoebes hus, lagård, ett stort skjul, två murade tvättrum och två murade dass. Vid infarten låg förskolan. Tomten omgärdades av höga majsfält, buskar, träd och andra gårdar. Från tomten kunde man i klart väder se Coitoboss Peak, ett mål som jag nu lagt bakom mig pga viktigare angelägenheter.
Framemot kvällen kom Gerrys bror David som skulle ta hand om mig/ vara min ledsagare under veckan. Gerry kunde inte överge sin skola, men David som är bonde kunde avsätta tid. Såväl David, som Gerry som systern Dorothy brukar sitta på föreningens center - Jiko Multipurpose Centre- några timmar eller dagar i veckan och ge råd inom var och ens kompetensområde. David är som nämnts bonde men också en kunnig biodlare och bokbindare. Gerry arbetar som lärare. Han har utbildning som speciallärare och är särskilt engagerad i elever med nedsatt syn. Dorothy är främst intresserad av medicinalväxter och agroforestry, men även av sociala frågor och samarbete mellan kvinnor.
Tisdag klädde jag mig fin för hövlighetsvisiterna hos chefen för divisionen och den lokala polischefen. Phoebe gjorde mig sällskap och fortsatte med det hela veckan. David passade på att göra annat när tid fanns. Det är ju gott om väntetid i Afrika. Så småningom träffade vi de båda cheferna och jag fick skriva in mig i Gästboken. På eftermiddagen hann vi åka upp till det påbörjade barnhemsbygget, som jag passade på att fotografera. Visserligen bara en murad grund än så länge, men David såg optimistiskt på bygget.
Onsdag tog jag samma klänning, i brist på annan, inför skolbesök. Även dessa inleddes med besök hos chef/rektor och inskrivning i Visitor's book. Första skolan blev Kimilil DEB i centrala Kimilili. Där hade man kommit ganska långt med att integrera handikappade barn i vanliga klasser men där fanns även tre klasser för barn med särskilda behov/svårare handikapp. Ett par barn med epilepsi borde haft bänkstolar med ryggstöd . Personalen där, framförallt Elisabet Kaiga, hade ett starkt engagemang för den här gruppen barn och hade hög kompetens som speciallärare.(Eftersom jag själv har ett förflutet inom Stockholms läns landstings omsorgsvård och som ledare i FUB-klubb har jag en viss insikt inom området.) Jag blev verkligen glad av det besöket. Nästa skola, Bituye låg en bit utanför stan, dit vi fick skjuts av den lokala bitr (polis)chefen Simon. Skolan var mycket stor med ca 800 elever och bara 15 lärare ! Mount Elgon föreningen hade här bidragit till 100 bänkar. Den ordinarie rektorn var inte på plats så introduktionen blev litet vag. Jag fick inte klart för mig hur många handikappade barn som fanns integrerade i klasserna. Klassrummen var packade och skolbänkar fattades i vissa fortfarande. Eleverna var mycket nyfikna på oss besökande. Jag blev presenterad inför några klasser och försökte säga något så vettigt som möjligt. Tredje skolan, Luanda, ännu längre ut i bygden, hade färre lokaler än Bituye men 910 elever och 16 lärare. Där fanns en starkt engagerad rektor ( Joseph) och lärarkår. Den skolan behövde verkligen utökade resurser i följande prioritetsordning - toiletter, klassrum, lärare, kontorslokaler och bibliotek. Det hade varit en intensiv dag med mycket information. Jag hade tagit flera kort på varje skola och lovade skicka kopior om de blev bra. Jag hade också räknat med att ha korten som stöd för minnet. Men dessvärre så hände ett missöde när jag skulle byta filmrulle på kvällen. Hela den filmen blev förstörd ! Jag grämer mig verkligen över detta för jag hade tagit så många viktiga bilder och hade lovat att skicka kopior.
Torsdagen blev en höjdpunkt. Vi åkte nämligen uppåt Mount Elgon för att besöka Kiptiroko yrkesskola, Chemoge secondary och ett kvinnokollektiv i Kaptama. Simon körde även denna dag. Han och hans Datsun imponerade verkligen genom att ta sig fram på helt urgröpta vägar i både uppförs -och ned-försbackar. I de här trakterna såg man mer av det traditionella boendet i grupperade hyddor. Åsnor och oxar användes för transporter. Särkilt på torsdagen, maknadsdagen, var det fullt av åsnor på vägarna. Skolan låg på en höjd med en fantastisk utsikt. Men bäst var att skolan fått två stora nya tillbyggnader, en avsedd för laboratorier och en för Chemoge secondary, som skulle flytta från den äldre byggnaden, vilken då skulle kunna ta emot ytterligare yrkeselever. Elevantalet hade ökat snabbt till 105 och skolan bedömdes vara precis vad bygden behövde. Det finns också en tanke om att erbjuda elevhem, för många elever har alldeles för lång skolväg då de bor runt om på bergssluttningarna. Kiptiroko ligger i Chemoge "location", med ca 10 000 innevånare och tillhör Kaptama division som ingår i Mount Elgon district med ca 100 000 innevånare. De nya lokalerna hade bekostats av en bank ( om jag minns rätt), men mycket av arbetet hade utförts av elever och föräldrar. Ett flertal intresserade personer, bl a den lokala polischefen, en politiker och ett par föräldrar fanns på plats och vi satt ned kring ett bord och samtalade om skolan och behoven. Rektorn John Bota läste en bön som avslutning. Skolorna behöver i första hand en generator. Att bedriva teknisk undervisning på 2000-talet utan electricitet är föga givande. En bra generator skulle kosta kring 100 000 Kensh ( ca 115 000 kr). En sådan måste dit ! Nästa anhalt blev kvinnokollektivet i Kaptama ännu litet högre upp. Kollelktivet hade fått några ha mark för odling och för någon typ av djurhållning. Första försöket med höns misslyckades och övergavs. Därefter satsade man på mjölkproduktion och skaffade ett par kor varav en var högproducerande. Marken låg ganska långt från byn och sköttes av en man och hans familj åt kvinnogruppen på ca 60 personer. En åker skulle sättas med potatis i augusti. I byn hade man fått en kyltank på 1200 liter i gott skick från Finland, men den var inte igång. För att få igång mjölkförsäljningen till städerna runt om krävs bättre vägunderhåll, egen transport/bil samt att tillräckligt många kan leverera mjölk kontinuerligt. Inget kriterium var i dagarna uppfyllt och den fina mjölkkon hade dött. Kvinnorna verkade affärsinriktade. De hade planer på att skaffa en tomt i byn och bygga ett hyreshus. Trots alla svårigheter fanns det ändå någon slags optimism hos de två kvinnor jag träffade. Fredagen besöktes Gerrys skola Matile. Där träffade vi rektor Dorothy och några klasser. I Gerrys egen klass blev det en längre frågestund. Bland annat frågade någon mig om skolan Matile var en bra skola. Jag hade fått ett mycket positivt intryck av rektorn och av Gerry förstås, så jag svarade " med en så bra skolledare, så bra lärare och elever är det en bra skola. Jag glömde bort att det behövdes läromedel också ! I en annan klass träffade vi Phoebe, en mycket ambitiös helt blind flicka som använde sig av brail (som även Gerry kan tolka) Hon var mycket intresserad av matematik, men hade inte tillgång till lämpligt tekniskt hjälpmedel. Det fanns mycket att önska även till denna skola. Men besöken var inte slut. Dorothy Nyongesa ville absolut att jag skulle komma med ut till hennes plantskola. Vi kom inte iväg förrän framemot kl 4 och då hade det redan börjat småregna. Vi åkte först matatu till stora vägen mellan Webuye och Kitale och därifrån bodaboda. Hennes plantskola var verkligen sevärd. En liten skog av fina fruktträd och plantor. Även Dorothy och hennes kvinnokollektiv hade en man som skötte markarbetet med hjälp av sin familj. Tillbaka till matatun gick vi sedan till fots i det milda regnet eftersom det var uppförsbacke. Cyklarna hade gett sig iväg. Sedan samlades vi på Jiko-centret, som drivs av SMEA. Jiko-centret består av en samlingssal för möten och kurser, ett bibliotek, två mycket små kontorsrum, en snickeriverkstad, ett rum för sömnad, ett rum för konsultationer och diverse förrådsrum. Samlingssalen hyrs ut för möten och seminarier. Snickeriverkstaden förestås av Justus, en äldre rörelsehindrad snickare, som bor på tomten med sin familj och passar centret. Förutom skolbänkar tillverkas vanliga möbler. Verksamheten skall var självbärande. Eventuellt skall verkstaden hyras ut i framtiden. I sömnadsrummet tillverkas bl a skoluniformer. Där var aktiviteten låg. Bibliotek drivs av föreningen och man hjälps åt med att laga/binda om böcker som går sönder. Jiko-centret har elektricitet och vatten på gården. Aktiviteten på centret var låg den vecka jag var där. Jag fick förklaringen att folks ekonomi var mycket svag före skördetiden i höst. Förutom symboliska avgifter till olika verksamhet så måste ju material i form av bl a. trä och tyg bekostas. En verksamhet som är i full gång är laddning av mobiltelefoner. Att SMS:a är relativt billigt och till stor hjälp för de som har tillgång till mobiltelefoner.
Lördagen hade vi avsatt för ett besök på Delta Farm, men först åkte vi upp till barnhemsbygget och tog nya kort med ny filmrulle. Vid det laget hade batteriet i kameran tagit så gott som slut, men lyckligtvis blev det nya bilder. Efter Delta skulle vi hem till Filde och äta middag och sedan skulle jag övernatta på ALACARA hotell igen för att ha nära till AKAMBA-bussen söndag morgon och returen till Kampala. På Delta fick vi mata en giraff med salt, se andra giraffer på avstånd, samt zebror och olika slags antiloper. Vi hälsade också på hos noshörningarna. Sedan fick Gerrys yngsta pojkar rida en kvart var och jag visa upp mina ridkunskaper på 3 minuter. Hela dagen utan regn - det var oväntat. Phoebe blev tvungen att återvända till Kimili efter Delta. Jag hoppas att hon skall kunna komma in på någon data-utbildning, men även här fattas pengar. Efter en god middag hos Filde var det sedan dags att ta farväl, vilket inte är så lätt när utsikten att ses igen är liten. Inte heller så lätt att skiljas från så vänliga och trevliga mäninskor. Jag fingrade på det halsband jag fått av en flicka i Kimilili DEB hela vägen tillbaka till Kampala. Den gula duk jag också fick där av en skojfriske gosse ligger nu på min scanner på jobbet och lyser till minne av solen och hjärtevärmen i Kimilili.


Med vänliga hälsningar från vännerna i Kimilili och mig 2003-08-10 Tussi Lovén, Torsgatan 76, 113 37 Stockholm 08-33 25 98 alt tussi.loven@hem.utfors.se