Rapport från resa i februari 2002

Minnen från resan till Kenya, februari 2002.

Fredag 14/2 2002
Erik, Gustaf och Linnea kom och hämtade mig med bil på morgonen. Vi åkte mot Linköping, där vi plockade upp Micke Tingström, för att sen fortsätta mot Arlanda. Den andra bilen med Carin och Lotta Engdahl, Anna Elander, Markus Laine och Fanny Davidsson var redan på väg dit. Vi var framme vid elvasnåret. Vi samlades för en fika innanför incheckningen. Nu var det dags! Planet gick först till Amsterdam, där vi tillbringade några timmar med att gå i affärerna. Sen var det nattflyg till Nairobi. Vi kom fram utan besvär, vid sextiden på morgonen. Det var fortfarande mörkt ute, men efter en stunds väntan på baggaget och diskuterande med taxichaufförer kom ljuset. Vi tog en taxi till Flora Hostel, ett pensionat som drivs av nunnor. Vi fick ett rum att ställa in våra grejor i, eftersom våra rum inte var klar än. När vi väntat ett tag på rummen ändrade vi planerna och begav oss ner på stan istället. Vi hade bestämt träff med Gerry, Inger Malu(bibliotekarien) och en kille som heter Benjamin vid Stanley Hotel klockan elva. Eftersom mobiltelefonerna numera fungerar mycket bra i Kenya, ringde Erik till Gerry. Han var försenad och skulle komma fram på kvällen. Vi hann med att växla pengar och köpa lite vatten innan vi till slut satte oss på Stanley. De som inte varit i Kenya fick redan nu veta vad African time är! De vi bestämt träff med kom till slut i alla fall. Under tiden hade Carin och Anna lyckats förhandla med ett par killar om en tur i nationalparken dagen efter. Tanken var att vi i lugn och ro skulle gå på stan denna dag. Men vi fick ändra lite, så Benjamin tog med sig gruppen på lite sightseeing medan Erik och jag följde med Inger för att köpa böcker. Allt gick i ett rasande tempo och vi lyckades med konststycket att växla in resecheckar, plocka ihop böcker för nästan 6000 kronor, pruta på priset och komma tillbaka till platsen vi bestämt med de andra på knappt två timmar. Det låter inte så märkvärdigt i Sverige kanske, men i Kenya är det en bedrift! Gruppen verkade ha haft det bra när de gått genom City market, en stor saluhall med påträngande försäljare, och en del av stan tillsammans med Benjamin Muriuki. På kvällen kom Gerry till Flora. Vi hade mycket att prata om och vi bestämde att han skulle åka ut med Inger dagen efter, för att köpa mer böcker.

Lördag.
Jag väcks av Carin och Anna, som säger att det står en sur taxichaffis utanför och vill ha betalt! Det var ju så att vi bestämde med killarna som körde oss från flygplatsen igår, att de skulle ta oss runt i nationalparken. Men de var rätt dyra, så det andra alternativet var bättre. Han som nu var där, hade inte fått meddelandet att vi inte ville åka med honom. Så jag gick ut för att prata med honom. Han ville ha 1000 shilling för besväret. Halvåtta kom den andra bussen istället, och vi åkte en tur. Vi hann se giraffer, sebror, krokodiler, gepard och en massa annat under en mycket bra förmiddag. Vi hann tillbaka till lunchen på Flora. Erik tog en lur på maten, medan vi andra tog en promenad för att se om vi kunde få bada lite i poolen på ParkView hotel, ett lyxhotell i närheten. De ville ha bra betalt för att få doppa sig, så vi gick tillbaka igen. Vi behövde proviantera lite inför resan dagen därpå, så vi tog taxi till ett köpcenter en bit bort, Yayacenter. Efter en fika där besökte vi Svenska skolan och deras pool! Det var skönt efter dammet i parken. Vädret var ju faktiskt riktigt bra, varmt och skönt! Inger sa att det varit ovanligt varmt i Nairobi den senaste tiden, så det var extra skönt med ett rejält dopp i poolen. På kvällen hade vi bestämt med Inger och hennes man Joe. Vi skulle gå på en exotisk restaurang där de serverar vilt, Carnivore. Vi hade en trevlig kväll där och vi åt sebra, krokodil, antilop av nåt slag och även vanlig gris! Vi har redan fått en massa intryck av detta land, som visar så många ansikten för sina besökare. Det blev lite sent, så vi sov gott den natten.

Söndag
Nu bar det iväg till Kimilili. Först lasta taket fullt med packningen och sen iväg vid tiotiden. Resan tog åtta timmar och gick genom Rift valley och var späckad med nya intryck och upplevelser. Landskapet skiftar i alla de möjliga skepnader, berg och dalar, grönt och brunbränt, skog och savann. Det är fascinerande att bara resa genom det här landet! Kanske hade det varit lugnare om chauffören inte trott han var rallyförare, men vi klarade oss. Vi kom till Kitale först, där Filde (Gerrys fru) bjöd oss på middag. Vi åt ris och chapati för första gången. Efter nån timme fortsatte vi mot Kimilili. Vi kom fram till Nyongesas hus efter mörkrets inbrott, men det var en skön känsla att äntligen vara framme. Vi fick våra sängar, tjejerna i ett rum, Gustaf, Erik och Markus i ett rum och Mikael och jag fick bo hos Gerry. Det var skönt att gå och lägga sig den kvällen!

Måndag
Jag har ju varit här förut, men jag har aldrig vaknat klockan fem på morgonen av en böneutropare i en moské! Det var nåt nytt… Efter frukost bar det iväg till en del officiella kontor. Vi började med polischefens, sen var det en strid ström av höjdare vi besökte. Vi åt lunch på hotellet i Kimilili, tjejerna åt visst chapati om jag inte minns fel. Vi åkte sen till Jikohuset, där vi träffade den nya bibliotekarien bland annat. Hon verkade ordningssam och trevlig. Verksamheten i huset var i full blom! Skylten utanpå huset var ommålad och nu stod det Multipurpose center. Det antyder alla de olika delar av projekten som numera bedrivs här. Det var riktigt trevligt att komma tillbaka hit och se att allt är i ordning och att allt verkar fungera så bra. Strömmen fungerar nu och vi kunde ladda våra telefoner, som fungerar här också. Vi åkte sen till Kimilili DEB, särskolan. Här har de inte legat på latsidan heller. Pengarna de fick från Kinda FUB förra året när jag var här, har de använt till att bygga nya toaletter för barnen. Vi fick träffa lärare och elever under ett par timmars tid och vi hann med att lämna över de skänkta byggklossarna, duplot, pusslen och lite annat pedagogiskt material som vi haft med oss. De blev mycket glada och barnen kastade sig över sakerna. De har inte mycket annat än kapsyler annars, så visst kan man förstå förtjusningen. På kvällen när vi andra pustade ut, åkte Carin och Anna tillsammans med bibliotekarien och Dorothy till en hårfrissa för att göra flätor i håret. Det tog nog säkert tre timmar, men vi hann se dem innan vi somnade. De var nu riktiga afrikaner! Innan vi somnade fick vi lite mat förstås, ris och chapati.

Tisdag
Som vanligt är det African time som gäller. Vi skulle varit iväg tidigt idag, sa Gerry. Men vid 10.30 åkte vi till Matili R.C för att träffa eleverna och lärarna där. Vi möttes av ett väldigt jubel av eleverna sen fick vi en rundvandring och lite underhållning. Jag fick dansa lite med eleverna… Tjejerna gav några exempel på svensk kultur, genom att gå luciatåg i värmen! Gustaf var stalledrängen! De sjöng några svenska sånger. Fanny hade Sverigedräkten på sig, kan tänka mig att det var varmt! Vi åkte vidare till Matili FYM, systerskolan, för ett liknande program. Det är mycket sång och dans här… Vi åkte sen till Jikohuset, där Erik gick av medan vi andra åkte hem till Celestine. Hon var en av de som var i Sverige förra året. Vi bjöds på lite fika och en pratstund med föräldrarna. Under den stunden hann det blåsa upp till åskväder ute, men det gick fort över. Ännu en heldag till ända och vi var trötta. Vi åt ris och chapati. Tjejerna gick och la sig vid åtta redan, medan vi andra höll ut ända till halvtio.

Onsdag
Idag ska vi upp till Kaptama, men först ska vi hinna ikapp programmet. Vi hann inte med två skolor igår så vi får ta dem på morgonen. Vi åker först till Bituye FYM, där vi visas runt av en mycket trevlig rektor. En del salar är helt tomma på bänkar, men med massor av elever. Det är inte bara Matili som saknar bänkar. Efter diverse ceremonier åker vi till Lwanda SA, där vi möts av samma syn. Det är inte lätt att bedriva skolverksamhet med de förhållandena som råder här. Både Erik och jag tänker samma sak, vi borde kunna göra nåt här och nu. Så vi tar ett informellt beslut, och hoppas att styrelsen godkänner det i efterhand, och beställer hundra bänkar vardera till skolorna. Det rör sig om cirka 20000 svenska kronor som faktiskt finns på kontot för Värgårdsskolans insamlingar. Ibland måste man rucka på reglerna lite… Till slut bestämmer vi oss för att ta nåt snabbt att äta innan vi far upp till Kaptama. Vi beställer pommes-frites för att det ska gå fort. Dessvärre sticker Gerry iväg med bilen för att fixa nåt, så vi får känna på African time igen. Vi väntar och väntar, men till slut dyker han upp och vi kan ge oss iväg upp i bergen. Vi kommer först till Kiptiroko där de numera har slagit ihop yrkesutbildningen med sen secondary school. Tyvärr känns det inte bra här, allt går ut på att vi ska ge dem pengar och när de inser att vi inte har något med oss blir det inte så kul längre. Det känns som om vi slösar bort tiden här, de vill bara ha hjälp utan att göra nåt själva. Allt ser ut som första gången jag var här 1998. Ingen förändring alls. Mitt råd är att i fortsättningen lägga ned den lilla tid vi har på de projekt som fungerar bra och där folk är villiga att göra nåt själva. Till slut kom vi till kvinnogrupperna i Kaptama istället. Här var det en helt annan inställning! Margret Chelimo beskrev sakligt och bra hur deras verksamhet ser ut idag. De köper in mjölk och kör den med bil till bland annat Webuye där den säljs. Det blir ingen större vinst, eftersom bilen kostar en del, men de hoppas på bättre priser och förutsättningar så småningom. De berättar att några av dem varit på kurs i mjölkhantering och att de i sin tur lärt de andra att handskas med mjölken. De tar egna initiativ och jobbar efter de förutsättningar de har. De poängterar att om de hade möjlighet att paketera mjölken skulle de kunna sälja på andra ställen och på så sätt kunna tjäna mer på mjölken. De sjunger och dansar för oss och allt är en enda stor positiv upplevelse. När vi sen tror att denna långa dag äntligen ska vara över (vi är mycket trötta) och att vi ska vara på väg hem, så gör vi en lång avstickare i mörkret. Jag vet inte riktigt var vi var, geografiskt, men vi hamnade till slut på en secondary school. Där går numera Viktor. Han bor på skolan eftersom det är en bit bort från Kimilili. Vi träffar honom en kort stund i mörkret och han var glad åt att se oss igen. (Viktor var en av de som var med i Sverige) Dorothy nämner att han har det ekonomiskt svårt eftersom hans föräldrar är döda och han måste betala maten på skolan, men själv säger han ingenting om det. Trots att vi var så trötta var det mycket trevligt att träffa honom igen. Sen bär det iväg mot sängen… Men först: Ris och chapati!

Torsdag
Idag ska vi till Mount Elgon nationalpark. Men, först ska vi ha en liten diplomceremoni i Jikohuset. Jag får dela ut diplom till de lärare som genomgått de olika seminarier som varit i huset. Det var ett tiotal lärare närvarande, men ännu fler som inte kunde närvara. Till slut kunde vi åka vidare mot Kitale först och parken sen. Ett 60tal elever och lärare från olika skolor åkte i en hyrd buss framför oss och efter ett kort stopp på banken i Kitale kom vi fram. Vi besökte en stor grotta som elefanterna brukar besöka för att slicka i sig salt. De kommer regelbundet dit en gång i månaden, och nu var de väntade endera dagen. BBC var där och hade riggat upp en massa kameror överallt inne i grottan. De flesta av eleverna och lärarna hade aldrig varit där förut, så man kunde se deras förtjusning i ögonen. Jag träffade en amerikan som var där på studiebesök och han berättade att han forskade om tropiska sjukdomar. Han sa att det här var platsen där de fann Ebola-viruset för första gången. Det gjorde ju inte saken mindre spännande! En tur med bussen runt i parken gav viss utdelning också. Vi såg apor och bufflar bland annat. En sorts apa som är utrotningshotade fick vi syn på också, Colobusapor. På tillbakavägen var ett besök på Vi-skogen inplanerad. Dessvärre var klockan mycket och alla hade åkt hem. Eleverna hade hunnit med en tur på museet i Kitale dock. Som vanligt var vi oerhört trötta! Och skitiga! När vi kom tillbaka till huset hade Rebecka kommit hem från den andra farmen och hon kom ett riktigt glädjebud till mig! Hon hade hade fixat varmvatten till en dusch! Jag snålade lite så det räckte till Micke också! Men de andra… Det var en härlig känsla att stå i den mörka afrikanska natten, med månen som enda lyse och bli av med allt damm som man samlat på sig under den ovanligt smutsiga resan idag. Sen fick vi kvällsmat, ris och chapati. Tjejerna som var så lyriska över maten först, har tystnat… undrar varför? Själv tycker jag det är lika gott som vanligt!

Fredag
Det börjar kännas i kroppen nu. Vi har farit runt och varit med om så mycket, så det är kanske inte konstigt att man känner sig helt slut. På morgonen har vi bestämt möte med rektorerna från Bituye och Lwanda. Först måste jag skriva tre exemplar av ett kontrakt på bänkarna, så att det inte blir några missförstånd. Vi träffas inne hos Gerry och de blir mycket glada att höra att de ska få nya sittplatser till sina skolor. Det innebär ju att 400 elever får sitta anständigt i fortsättningen i alla fall. Idag åker vi tillbaka till Kitale för att vara med på seminarier i en kyrka. Men först vill prästen visa oss tre nya kyrkor, så Erik får hoppa av varje gång och försöka se intresserad ut. Till slut, efter ett antal mil på dammiga vägar når vi kyrkan. Tiden är knapp, för vi måste hinna till banken innan de stänger också. Vi sitter av en stund och tjejerna sjunger lite innan vi åker vidare. Vi hittar en bankomat, äter och hinner också köpa en tv till Jikohuset. Puh! Vilket tempo! Vi besökte ett barnhem i Kitale också. Ett välordnat boende för föräldralösa barn, där vi fick träffa värdinnan och några barn som inte var i skolan just då. Vi fick se sovsalarna och ett bygge som de hållit på med i flera år, men som snart skulle vara klart. Vi fick många bra uppslag här. Mycket intressant och givande besök! Som om det inte var nog, hade jag lovat att vi skulle vara på Matili klockan tre. Vi kommer dit halvsex, efter att ha lämnat av de andra hemma. Erik, Micke och jag träffar lärarna och rektorn i skolan för en liten middag. De bjuder på kokbananer, kyckling, chapati och frukt. Mango är otroligt gott! Vi får ta emot presenter till alla i gruppen och även till Anette, min fru som var med här förra året. Allt är jättetrevligt! Jag hinner också med att träffa fotbollslaget som vi sponsrat med tröjor och bollar tidigare. Sen var det ris och chapati och sängläge som gällde!

Lördag
Resdag!

Sammanfattningsvis kan nämnas att det här är en bråkdel av alla möten vi har varit med om. Vi har träffat många intressanta människor och sett väldigt mycket. Det jag inte har nämnt är de diskussioner vi haft med David, Dorothy och Gerry om bland annat om de föräldralösa barnen som driver omkring i Kimilili. Vi hade planerat att träffa ett par barn, men tiden räckte inte till. Som Johnston uttryckte sin vilja en gång i tiden, med tomten utanför Nyongesas hus, kanske det inte ska vara. Vi tittade på tomter utanför Jikohuset och jag/vi tror att det kanske är dags att väcka de här planerna till liv igen. Det finns en plan på hur man ska driva barnhemmet, Gerry skickar den med posten. Jag tror att vi ändå ska försöka att göra något för de här barnen, så att de kan få en dräglig tillvaro. Ett förslag till finansiering av bygget är att låta Värgårdsskolans årliga dagsverke gå till detta i år. Mer om detta tar vi upp på styrelsemöte/årsmöte. Det var ju inte en resa i föreningens arrangemang i och för sig, men det har ändå blivit en hel del som har med föreningen att göra. Det har varit en resa helt och hållet utan problem och motgångar! Allt har varit positivt och jag tror att vi har fått upplevelser väl värda att minnas!

2002-03-07 SAMUEL WENNERHOLM