Diktaren Jesper Svenbro mottog den 9 april 2001 det första Ekelöfpriset i Börssalen i Stockholm. Som tacktal läste han följande, ännu icke i bok publicerade dikt.
Efter dikten följer vår styrelseledamot Magnus Halldins introduktion till Svenbros författarskap, som också upplästes 9 april.
Senare kommer även bilder från årsmötet att publiceras här.

Stararna

Sent en eftermiddag i oktober
hör jag dem första gången:
ett högröstat parlamenterande, visslingar, sorl,
kiv, käbbel och drillar, kraxanden, prat
i gatans höga plataner.
Löven på träden håller på att gulna så här års,
det blir stora gula solljusa rum
i höjd med femte och sjätte våningen
mittför kasernen, där spårvagnen svänger in
från Via delle Milizie.
Stadiga grenverk, kvistar och pinnar:
minsta utrymme utnyttjas i stararnas parlament!
Tätt sitter de inne bland löven;
och de hundratusentals starar
som mot fonden av kvällens stillastående molnmassiv
utför sina flygövningar
ska väl inte längre få plats:
det är myriader av vimlande skiljetecken där ute,
starar i formationsflygning,
plötsliga tvärvändningar, helomvändningar,
störtdykningar, snabba stigningar,
svärm efter ljuvlig svärm
mot en rosa molnvägg i öster.
Oktoberkvällen är kylig.
Via Ottavianos skyltfönster strålar.
Och stararna pladdrar, bråkar och skrattar,
viskar och småmyser, när det plötsligt
går ett skrän som av tiotusen små skarpslipade saxar
genom platanernas republik -
det är som om ett alarm hade gått,
det hörs eka metalliskt över den dova trafiken.
Snart ska nattmörkret falla.
Men stararna där uppe vill alls inte tystna,
de makar ihop sig, småknuffas, småpratar, fladdrar.
Vergilius måste ha tänkt på dem när han någonstans liknar
de dödas själar vid fågelflockar
som framåt skymningen
sökt sig ned från bergen och samlas i höga träd.
Jag tycker mig stå i en Underjord
mitt i ett myller av fåglar.
Kvarteret är vergilianskt; gatan korsas
av Viale Giulio Cesare,
där du bodde
tiden innan du dog.
Det är ju därför jag stannat här.
De dödas själar har samlats i träden,
deras myller är oerhört, det tycks med ens fasansfullt:
är det så här det ska bli?
Ett ögonblick är jag fånge
i dikten jag skriver.
Det måste finnas en utväg.
Soldaten som kommer fram till mig
har sett att jag ganska länge
stått och sett upp i lövverken -
in i mörkret av fjädrar, fågelögon och näbbar.
Bondpojken i honom kan förtälja
att stararna kommer flyttande
"från Polen och Ryssland"
för att tillbringa vintern i Södern:
"De har ordnat det för sig!
Om dagarna flyger de ut på landet
och övernattar här inne",
förklarar han roat och vänder sin blick
upp mot myllret av fåglar. Deras ängslan har upphört;
på ett ögonblick tycks de alla ha somnat.
Bara enstaka pip och skrockanden hörs
från starar som pratar i sömnen.
Vad drömmer de? Tiotusen starar drömmer i mörkret
om solljuset över fälten.
Och jag tänker på stillheten
i vissa restauranger ute på landet,
i Albanobergen och på Campagnan, -
stillheten vid middagstid en solig oktoberdag.
Jag fylls av höstdagens klarhet.
Och vidrörs av någonting omätligt, genomskinligt,
som jag först inte kan beskriva
men som måste vara allt det vi aldrig fick sagt.
Det är så mycket jag ville säga.
Hur ska jag kunna säga det?
I dag är du inte skugga, i dag är du ljus.
Och i dikten jag skriver ska du vara min gäst.
Vi ska tala om Digen¡s Akr¡tas,
den byzantinska hjältedikten
med den märkvärdigt sugande rytmen;
och eftersom manuskriptet till dikten
finns i klostret i Grottaferrata
ska jag beställa in vin från Grottaferrata,
gyllne och skimrande i sin karaff;
vi ska tala om den underbart genomlysta höstdikten av Petronius
som står först i Ekelöfs Valfrändskaper;
och om Ekelöfs dikter, som du ägnade sådan kraft.
Kom Ekelöf till Grottaferrata?
Jag tycker mig ana din livliga blick.
Och vi ska se hur stararna kommer flygande
över fälten i myllrande flockar;
de ska komma från Rom och tillbringa dagen här ute
där de ska äta sniglar, maskar och frön, -
och rättnu ska de flyga upp från ett fält
som på en given signal
och få oss att se in i solen.
 

    In memoriam Ludovica Koch (1941-1993)

Några ord om Jesper Svenbro
Av Magnus Halldin

Om jag får bestämma går jag helst ensam på bio. Då är jag som mest mottaglig för det okända som väntar. Eftersom jag är en morgonmänniska och uppskattar en dag allra mest då den ännu inte är sönderpratad, förespråkar jag gärna morgonbion. Före sju skulle passa mig utmärkt.
  En kväll hade jag hämtat ut en förbeställd biljett en timma före filmens början. För att slippa träffa någon att ofrivilligt kallprata med, hade jag en bok i fickan på min jacka. Den rymdes där utan problem.
  Vad det var för film jag skulle se har jag faktiskt glömt, men att jag läste Jesper Svenbro minns jag. Eller tror jag att jag minns.
  Om jag alltså litar på mitt minne var det debutdiktsamlingen Det är i dag det sker, från 1966. Här planläggs och skisseras hela författarskapet i inledningens ”En dikt om Europa”, där ambitionen knappast är blygsam. Exposén är verkligen magnifik:

Den gröna våren slår upp sina fönster
och ropar hallå över kullarna.
Det är grönt i Europa.
Gardinerna fladdrar.
Trafiken blänker i Tyskland.

Den gröna våren slår upp sina fönster,
slår benen i vädret och vips! över taken.
Golfströmmen lovar oss sommar.
Fruktträden blommar i Belgien.
De ljumma sommarregnen drar in
i vår gröna verkstad, Europa.

Det här är en debut som lovar en hel del, inte minst på poesins horisontala plan genom sin väldiga geografiska bredd. Den är även med sin säregna detaljskärpa ett mått på poesins vertikala bråddjup.
  Med andra ord rymdes hela Europa i min ficka, inklämt mellan två pärmar som vid en generös mätning kanske tar en centimeter av min bokhylla i anspråk.
  Att läsa Svenbro är framförallt att i ett minne som inte är ens eget besöka platser som är så universellt beskrivna att de på något mystiskt sätt är alla platser på en gång. Den namngivna platsen äger en oanad kraft, oavsett om man känner till den eller inte.
  Att läsa Svenbro är att i minnet besöka Italien och atmosfären i detta givmilda land, med sina färger och sina skyfall i Borgheseparken; cikador, pinjer och ångande cypresser. Eller att andäktigt blicka mot ett enbärsblått och avlägset norrlandsfjäll. Att cykla en namngiven sträcka mellan två byar utanför Landskrona, eller rulla in på järnvägsstationen i Athen i ett lodrätt och starkt medelhavsljus.
  Geografin är för Svenbros poesi vad det periodiska systemet är för en kemist. Det rör sig om kvalificerad självgeografi, eller själsgeografi om man så vill.
  I det här sammanhanget är det viktigt att påpeka att det inte spelar så stor roll varifrån läsaren kommer och vilken geografi som är hans egen. Jag är till exempel numera per definition östgöte, vare sig jag vill eller inte. Född i småländska skogar tog det mig flera år att bli vän med det torgskräcksartade slättlandskapet i Östergötland. Men numera färdas jag gärna fram och åter på den vida slätten och inandas de fria vindarna.
  Parentetiskt sagt finns det en väg i Östergötland som jag gärna undviker. Den slingrar sig fram någonstans i närheten av en hopplöst liten by, en skugglös plats ute i det oändliga, där en felstavad skylt i all välmening bär den fatala inskriptionen ”Varning för själsskador”.
   Tillkortakommanden inom modersmålet intresserar Svenbro och det har hänt att jag funderat på hur han skulle ha använt själsskadorna för sina poetiska syften. I en underbar dikt ur diktsamlingen Installation med miniatyrflagga skriver han om en sorts språkförbistring som vi säkert alla varit med om.

Nidälvens

”Nidälven, stilla och vacker du är,
jag kan dig aldrig glömma”,
sjöng Sune Lundqvist med en inlevelse
som fick alla på trottoaren framför Viktoriagatan 4
att andäktigt lyssna.
Melodin till schlagern
kommer jag ännu ihåg,
men mina bristande kunskaper i Sydnorges geografi
gjorde att jag på den tiden
uppfattade ”Nidälven” som ett adverb
och inte alls som det apostroferade vattendraget!
”Nidälvens stilla och vacker”,
tycktes Sune mig sjunga; något kommatecken
kunde jag alls icke uppfatta,
varför ”Nidälvens” blev liktydigt med ”outsägligt”,
i analogi med exempelvis ”helvetes”.
Nidälvens vacker var förvisso den sköna
om vilken Sune så smäktande
hade sjungit sin sång.
För sången handlade givetvis om hans fru, -
hans blonda fru som för mig inkarnerade
amerikaniseringen av kvinnoidealet
efter andra världskriget:
läppsift, nylonstrumpor, högklackade skor…
Ouppnåeligt, outsägligt!

Men att läsa Svenbro är även att resa bland diktare; modernister såväl som klassiker. I inledningsdikten till diktsamlingen Installation med miniatyrflagga introducerar Svenbro läsaren till ”den kubistiska dikten”, till Reverdy och Apollinaire, och i förlängningen Jacob, som från sin utkiksplats försöker att på optisk väg ingripa i en diskussion om poesi med hjälp av en solkatt.
  Men dikten har även en hel del att säga om Paris, och om en typiskt parisisk plats: den lilla opraktiskt sluttande platsen framför Bateau-Lavoir, alltid nyspolad av en grönklädd gatsopare oavsett årstid och alltid besudlad av någon okänslig storstadsduva, som från sin plats högt uppe i en kastanj lättat några gram.
  Det är här minnet av ett gudabenådat inspirationsögonblick utspelar sig. Svenbro skriver om hur Jacob får oväntat besök:

Ett moln glider ljudlöst förbi.
I rummet på rue Ravignan fick han en gång besök av Gud,
ljuset från uppenbarelsen
satt länge kvar i tapeterna.
Nu är det hela himlen som bländar oss:
när vi försöker urskilja hans signal
är det som att välja
bland reflexerna ute på havet
strax efter middagstid i Bretagne.
Varje glittrande ljuspunkt gör han till sin!

Låt mig avsluta med en dikt som för mig rymmer de flesta sidor av Svenbros poesi. Den är helt enkelt omisskännlig.
  Vid en ytlig mönstring handlar den om ett plötsligt möte med en människa av främmande utseende. Men ser man djupare förvandlas mötet snart till en bisak. Farmoderns och sonsonens passion för musik och den generationsöverskridande fascinationen för de suggestiva sidorna hos den improvisatoriska jazzen får förklara deras nära relation. Tid och rum blir betydelselösa storheter som tycks flyta samman. Till slut placeras läsaren mitt uppe i en kosmiskt förklarad julinatt, där begrepp som nära och fjärran blir fullständigt verkningslösa.
  Tiden viker sina vingar och störtar in i zenit.

Historia

Första gången jag såg en neger var en januaridag 1953
nära Stures cykelaffär i Landskrona
där Föreningsgatan mynnar i Östra Infartsgatan.
Tidigare hade jag bara sett svarta på bild
men här kom en livs levande neger på trottoaren!
I solen glänste hans ansikte som mahogny.
Jag hade sällskap med farmor, vilket jag nu långt efteråt
finner väsentligt: sommaren 1903
skulle hon just fylla tjugo, då hon förliste
med ett svenskt lastfartyg som kolliderat på Themsen –
det var tidigt på morgonen och farmor,
som inte var simkunnig, drogs upp av en neger.
Där stod hon i bara nattlinnet strax före soluppgången.
London höll på att vakna. Från den stunden
stammade hennes tillit till ”negrerna”:
hon hade ju dem att tacka för att hon levde!
Ännu som åttioårig hade hon t.ex. en passion för Josh White,
bluessångaren med det bländande efternamnet:
varje gång han uppträdde i television
såg hon med beundran hur svetten
pärlade hans panna. Under tiden hade jag själv
blivit intresserad av jazz och använde alla pengar på skivor;
för att i någon mån sanera min ekonomi
bidrog hon med att köpa Orkester-Journalen, -
kanske därför att hon omedvetet
identifierade den med ”de svartas musik”
och lät de femton kronorna bli en månatlig avbetalning
på sitt livs skuld. I ett nummer
kunde jag läsa för henne hur Charlie Parker
på turné i Sverige med sina musiker
en sommarnatt behövde kylarvatten till bilen
och därför gjorde halt vid en bondgård.
Själv uppvuxen på en gård hörde hon uppmärksamt på:
bonden som brukade utfodra sina kor med musik
i tron att de på så sätt skulle mjölka bättre
bad musikerna om en gentjänst och lät bandupptagaren gå…
Bandet hade återfunnits och skulle utges på skiva!
Julinatten stod förtrollad omkring oss.
Långt borta drömde en mjölkko om ”Bird”
och råmade av välbehag mitt i sin dröm.

Till Donald Billingsley


Jesper Svenbros lyriska produktion omfattar bland annat följande böcker, samtliga utgivna på Bonniers Förlag:

Det är idag det sker 1966
Element till en kosmologi och andra dikter 1979
Särimner 1984
Hermes kofösaren 1991
Samisk Apollon och andra dikter 1993
Blått 1994
Vid budet att Santo Bambino di Aracoeli
slutligen stulits av maffian 1996
Installation med miniatyrflagga 1999
Pastorn min far 2001