-----------------------En kort berättelse om Edwin

Edwin var en kille som sprang genom livet med glädje. Allt skulle gå i full fart, Han var mogen för sin ålder. Edwin tyckte om musik, de sista åren hade han utvecklat en stor passion för RAP vilken han själv försökte lära sig på egen hand. Att spela tv spel titta på aktion filmer var han också intresserad av. Han var ofta ute med kompisarna. När han blivit stor skulle han bli musikproducent, det var hans största dröm. Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst och berätta om Edwin, men han var nog som dom flesta pojkar är.
Det bästa han viste var att åka till Göteborg och umgås med sina älskade kusiner och träffa alla gamla kompisar han lämnade där när vi flyttade till Stockholm 1995. Varje gång Edwin fick lov satte jag honom på taget till Göteborg, han blev då överlycklig. Det hände att en gång, sommaren 1996 ville han ta med sina yngre bröder med sig till mormor, det fick han.
På väg dit blev det förseningar med tåget, det brann i skogen och de var tvungna att lämna tåget och ta en buss. Han tog väl hand om sina bröder Alex och Daniel. Efter flera jobbiga och oroliga timmar blev de hämtade av mostern Cecilia vid bussterminalen i Göteborg.

I april 1996 konstaterade läkarna på ST:Görans att Edwin hade SLE, en kronisk reumatisk sjukdom efter att hans blodvärden sjönk på ett hastigt sätt att han mådde jätte dåligt. I flera månader gick vi på regelbundna läkarebesök där han fick höga doser av intravenöst kortison och Imurel, en typ cellgift för att hejda sjukdomens mårdrömslika utveckling. Kortisonet gav honom besvärliga biverkningar, han svullnade totalt, han blev oigenkännlig, ansiktet svullnade, hela hans kropp gjorde det, han ville inte gå till skolan. Klasskompisarna kände knappast igen honom när han gick tillbaka till skolan. Edwin som alltid var ett vackert barn kände sig nu ful, han blev deprimerad men kämpade mot sjukdomen.

Den 4 augusti 1997 åkte jag akut till Göteborg för att hämta hem honom. Han var där på sommarlovet hos släkten. Edwin mådde inte riktigt bra,hade högg feber och svårigheter att andas. väl i Stockholm åkte vi till akuten. Han lågs in för lunginflammation. Läkarna diagnostiserade efter många prover att Edwin hade en svår sort Leukemi mot vilken han kämpade in i det sista. Cellgifterna knäckte hans kropp men dämpade inte hans framtidsvisioner.

Sjukdomen brött upp i slutet av sommarlovet, Tre operationer och på grund av det kom stora komplikationer, hans organ kollapsade totalt, infektioner i magen, mjälten log av, tarmarna slutade fungera, den svåraste perioden var när Edwin fick krampanfall av någon sort svamp infektion i hjärnan orsakad av de höga doserna av penicillin, cellgifterna och en massa andra mediciner. Det var chockerande bara att se honom ligga där helt hjälplös och plågas av de fruktansvärda smärtorna utan att något av de smärtstillande gjorde någon verka överhuvudtaget. Vilken fruktansvärd känsla, Jag som mamma kände mig så maktlös att jag inte levde i verkligheten, det jag gjorde när jag gick från sjukhuset under Edwins sjukhusvistelse är som bortblåst från min hjärna.

Då efter sista operationen i början av november lågs han i respiratorn den 11 november dog han kl.01:30 efter att just släkten från Göteborg anlänt till intensiv vårdavdelningen på ST: Görans sjukhus när klockan var 01:00. Edwin dog sekunder efter att jag viskat i hans öra att det var nog dags att sluta lida och släppa taget. Sedan när jag gav honom en puss på kinden, började maskinerna han var kopplad till bettesig lite underligt, siffror och linjer man såg på skärmen började en "nerräkning". Det var då jag förstod att han hörde allt vi sa, det känns som om han fick ta förväll av oss, sina älskade kusiner, mostrarna och det är trotts allt en tröst för oss. Edwin kommer alltid att finnas kvar i varan hjärtan.

Det värsta med cancer är att det sprider sig både fysisk och mentalt. Det går ofta att se sorgen i ansiktet, som en skugga någonstans, hos människor som förlorat någon anhörig i cancern.

Edwin begravdes den 21 november Kl 11:00 1997 på Sundbybergs begravningsplats vid Lötsjön.

Till livet Du kom från livet Du gick
Du såg på oss för ett ögonblick
Varför Du vände vi söker ett svar
För alltid ska minnet av Dig finnas kvar
Författare okänd