Varvsbranden.

Mellan klockan 10 och 11 om aftonen den 6.12.1859 ljöd larmet utefter Sundsvalls gator, att vådaelden var lös. Nerifrån stadens skeppsvarv syntes det starka eldsskenet, som väckte farhågor i varje åskådare. Alla med vett och sans förstod vad lågorna skulle kunna åstadkomma i en trång kåkstad med smala gator. Folk skyndade till för att så fort som möjligt försöka kväva det onda. Några tackelskjul och ett par övriga byggnader stod redan i ljusan låga och snart fick elden även fäste i det skepp som där var under byggnad. Fartyget var näst intill färdigt och skulle tacklas till skepp. Det var på 230 lästers dräktighet och hade precis fått sin kajutbyggnad och däcket inlagt. Man får förmoda att det torra och tjärindränkta virket inte bjöd något motstånd.

Både män och kvinnor radade upp sig i s.k. vattenledningar, för att skicka hinkar fram till brandhärden. För de personer som vågade sig närmast tog kläderna eld, så att det välbehövliga hinkinnehållet istället fick ösas över dessa. Förmodligen svalkande i den 18-gradiga kylan. När elden hade rasat ett tag i fartyget, föll det brinnande skeppsvirket framöver och mot hörnet på det ena av de båda ångbåtsmagasinen. En snabb insats gjordes av räddningsfolket och det fås snarare ses som ett under att dessa byggnader klarade sig. Efter tre timmar av oro så var den överhängande faran för staden över och man tackade Herren för det lugna vädret.

I dagstidningarna dagen efter berömdes de inblandade i heroiska ordalag. Citat:

Wid återblicken af den senaste eldswådan här i staden kunna wi icke underlåta att egna ett särskildt låford åt den raskhet, ihärdighet och oförskräckta mod, som hos de wid släckningsarbetet sysselsatte personer gaf sig tillkänna och som gjorde den hotande faran ett motstånd, wida öfwer hwad man wågade hoppas. Bergningskorpens medlemmar woro wäl hufwudsakligen sysselsatte med att utbära Kasinos lösegendom, men flere af dem syntes äfwen taga en werksam del i sjelfwa eldsläckningsarbetet. Heder åt dem, som så werka för stora wådors afböjande!

Kasino, detta nöjesetablisement där som så ofta stapelavlöpningarna firades med mat och dryckjom, och senare på kvällen med ett färgsprakande fyrverkeri.

Eldhärden upptäcktes först av drängen Erik Nygren och en qwinsperson med namnet Söderberg. Paret promenerade vid 22-tiden på Repslagaregatan söderut, med avsikt att fortsätta vidare längs landsvägen . Efter att ha passerat tullgrinden och sedan man gått ett stycke upptäcktes skenet av en eld, "liknande ljuset i en lykta". Det kom inifrån ett av varvsskjulen och Nygren tyckte även sig se personer röra sig kring elden. När de gått ytterligare en bit förstog de att något var fel då eldsskenet tilltog. De skyndade med raska steg mot varvs-området, utan att på vägen möta någon. Väl framme såg de att elden antänts i en stor spånhög mitt på golvet. Paret insåg att de utan hjälp inte kunde göra något. "Söderbergskan" begav sig till Kasino och Nygren till rådhuset för att påkalla faran.

Händelsen fick ett långt och segslitet rättsligt efterspel. Varvsarbetarna tillfrågades och de intygade att ingen eld fanns på området vid deras hemgång kl. 16.30, och att ingen eld brukats i det skjulet under hela den dagen. Men tvisten stod först och främst mellan brukspatron J. A. Enhörning som fartygsbeställare och brandförsäkringsbolaget Skandia i Stockholm, gällande ersättningen av det skadade. Enhörning tecknade försäkringsavtal för ett år den 6 juli 1859. Skadebeloppet sattes till 40.000 riksdaler riksmynt och omfattade bygget ståendes på stapeln, samt jemte dertill hörande byggnadsmaterialier af träd och jern på samma ställe. Det gjordes två opartiska skadevärderingar och rätten fastslog att Skandia skulle ersätta Enhörning med 37.741 Rdr 84 öre, med avdrag för det metallskrot och järnsmide som tillvaratagits ur askan, motsvarade ett värde av 1.581 Rdr 26 öre.

Mitt emellan färjeterminalen och E4:an, som vi idag kallar för den Inre hamnen låg en gång skeppsvarvet. Det anlades 1836 och hade som mest 8 fartygsbäddar i bruk samtidigt. 1848 var 264 arbetare anställda, många av dem säsongsarbetande fiskare. Med åren blev fartygen färre men betydligt större. Efter branden fick varvet ett litet avbräck, men den 20 juli 1861 sjösattes skeppet Verdandi om 220 läster. Sundsvall Skeppsrederiaktiebolag flyttade 1875 verksamheten ut till Vindskärs kummel, där stadens oljedepå nu ligger. Även här härjade branden 1887, men det är ju naturligtvis en helt annan historia.

Lennarth Högberg 1996

Vindskärsvarv med Tjuvholmen i bakgrunden. Det är möljigt att bilden föreställer varvets sista nybygge, skeppet Lenita, år 1897-98.
 

<Tillbaka>