Förlisningar och andra sjöolyckor inom Västernorrlands län

De tidigaste förlisningarna inom länet som hittats i gamla dokument.

* När en båt med varor skulle passera Bergeforsen år 1618, kapsejsade den och stora mängder kött och fläsk samt korn förlorades. Vid den tidpunkten, med dess havsnivå och före Vild-Hussens idéer, så var Indalsälven farbar från havet med båt. Älvarna hade stor betydelse som handelsleder för inlandsfolket. Så även här där jämtlänningarna hade egna sjöbodar vid Fjäl, däribland Jon Ingemarsson från Biskopsgården.

* Något år före 1621 förolyckades några medelpadska handelsbåtar på väg till Härnösand. De gick i kvav med allt sitt ombordvarande folk i havssjön och på Skarpen, som så kallas. Troligen menas här Skarpudden. Resorna var långa och besvärliga till marknaden i Härnösand och höststormarna gjorde dem också farofyllda. De var en anledning till varför medelpadsallmogen ville anlägga en ny stad vid Selångersåns utlopp. Sundsvall fick sitt stadsprivilegium 1621.

* År 1637 stämde Ion Matzssons hustru i Hägwijck i Nordengrådh sockn förre borgmästaren i Härnösand Abraham Pederson inför Härnösands rådhusrätt, för att hennes son två år tidigare, 1635, föll överbord från Pedersons båt och drunknade. Det var när man skulle föra några svin och en otämjd häst över älven från Vägnön till Pedersons gård vid Sanna, som olyckan hände. Hennes son och en annan dräng stod i skötbåten och höll hästen när den plötsligen reste sig på bakbenen, varvid sonen föll över båth sudan. Innan den tredje drängen som rodde, hann vända hade den nödställde redan sjunkit. Rätten dömde inte Pederson till skadestånd, men aff warckunsamheet till gaff han henne en koo, som hon honom skyldigh war, och allt de han haffuer kostat på henness saligh sons begrafningh och låtit honom komma till en wacker begrafningh, och förährat henne ett tröijie klädhe.

* Hans Jonsson, borgare från Hudiksvall, var tillsammans med sin far, i en skuta som de båda ägde, i Härnösand med köpmansgods. Detta var om hösten 1640. De reste båda landvägen hem, emedan båtsmännen skulle föra skutan tillbaka. Men vid Lörudden slogs skutan sönder emot stenarna och blev vrak. Några Njurundabor, Nils Persson, Olof Eriksson och Olof Persson i Berga, Erik Persson och hans broder i Skottsund, Per Mickelsson i Solberg, Jon Nilsson i Häljum, var på väg till Brämön efter sin boskap. Och när de rodde tillbaka, blevo de varse att godset, som var kistor och andra saker, wrucko i stranden ifrån Skorffåsen, och allt in med landet, det de upptogo. Bönderna säger att kistorna var tomma, en bössa funno de, något lärft satt kring om stenarna, så mycket som fram om masten var kom in på landet, det de togo tacklet av, 4 kistor säger de vara tomma. Och en liten kista det uti var en bok, ett par gamla klädesstrumpor, Trijp (ylletyg) 2 alnar. En krut tunna, en gammal hjördel vilka persedlar som de hittade inte upplyste utan fördelte. Fem år senare var skutägaren, Hans Jonssons fader, på besök hos Per Larsson i Nolby. Där igenkände han sin bok som hade förvarats i en av kistorna. Per uppgav att han köpt boken av Nils Tomasson i Helgum och så uppdagades hela historien. Bönderna fick stå till svars inför tinget i Njurunda. Det finns även uppgifter på att förlisningen skulle ha skett 1642 i Bergafjärden.

* Ett av kronans fartyg, en s.k bojort, förliste under senhösten 1643 och drev iland vid Storhällorna, Skagsudde. Fartyget blev funnet första gången några dagar före Matthiae (28/2) år 1644 av Oloff Algotson i Banefierdh (Banafjäl) och hans måg Lars Olofsson i Vlttrådh (Ultrå). Dessa var ute på jakt när de såg några bjälkar som stack upp ur snön och isen. De hittade också trasiga klädesplagg och två svärd låg infrusna i isen. De omtalade detta för en bekant, Mickill Erichsson i Ällöns By, som lovade att rapportera om fyndet till myndigheterna. Mickill ansåg sig mer eller mindre vara ägare till fyndet, då platsen låg innom byn Ällöns mark. Åtta dagar före påsk samma år, kom Jacob Andersson från Vlföhn (Ulvön) och Nielss Öndesson från Åstön till fyndplatsen. Dee blefwe warsee Lijtet ifrån landet på Siöbottnen liggiandes Twå Metall heller Kopp:Stycken, som hafwa warit opå Båijorten hwilke dee optohe. Bojorten var alltså bestyckad med kanoner. De for tillbaka de sex milen till Nätra socken och anmälde fyndet för befallningsman, som genast sände sin profoss till platsen för att tillvarata andra fynd och elliest förbiudha dät ingen schulle Sunderhugga wrakett. Tydligen hade då redan, flera veckor innan påsk, Mickill och en svåger till honom, i flera omgångar huggit ur Span Spijk och tagit för sig av andra fynd, vilket de fick stå till svars för vid rättegången. Själva skeppet var sönder i tree partter och Täckian heller Kaijuthan aff och lijtet vtaff Rodret qwart widh Haakarna (maljorna). I övrigt fanns där ett slädkläde, kappor, skjortor, byxor, bordsdukar, bösspipor utan stockar m.m. Minst fyra människor fick sätta livet till, två qwinfolckz Lijk och två manslik låg nere vid stranden.

* En skuta som ägdes av Olof Abrahamsson förliste 1656 vid Murberget, Härnösand. 143 tunnor spannmål kunde bärgas, men det mesta i dåligt skick.

* Zachrie Genderians från Uleborg förliste, med last från Medelhavet, med BLÅA SKUTHAN på Skarpudden år 1678. Ett antal personer ställdes inför tinget för vrakplundring. Dessa hölls dels vid Fjäls gästgivaregård Ljustorps tingslag 1686 och dels i Sköns tingslag 1687. Margreta Nillsdotter från Afwa berättade att hon sett Olof Jöranssons hustru haft en halv korg med citroner, sådant som icke gierna finnas vthan vthi stoore Huus. Ett par polemitz-byxor skall ha sprättats sönder och därutav sytts en Qwinfollckz myssa, som byttes mot fläsk och kött. Joen Zachrisson i Hollme (Holmö?) intygade att vid ett besök hos Frantz i Bäling, hade denne mycket att sälja. Margreta Nillsdotter ville stämma Frantz för plundring eller som det står: dhen Saaken om Strandwraket som han så länge grafwit vthi, men denne bjöd då Margretas man Isaak Larsson på tobak. Frantz färdades på Skijdfärelen (slädspåret?) eller wägen ifrån Åstöögården och Bälingznäset dijt Strandwraket skulle igänfunnitz. Likaså hade Åstökarlar sålt tobak i Hälsingland för 50 daler.

* Sundsvall och Härnösand var stora marknadsplatser som gemensamt kallades Norrlandsmarknaden. Hit och härifrån fraktades varor och besökare med många fartyg. För en del gick det mindre bra: Hustrun Margareta Kruse, änka efter Sven Printz, hade anmodat Rolof Macchei att på Norlandz marchnaden hösten 1679, köpa henne några proviantpersedlar. En ½ tunna lax, 6 lispund torra gäddor, 4 lispund ost, 8 lispund smör, 2 sidor fläsk och dessutom sik. Det inköpta skeppades på Gävleborgaren Christoffer Andersson Skotts farkost. På hemresan ifrån Härnösand strandade emellertid denna i den norra hamnen vid Ostholmarna, varvid inget av lasten kunde bärgas. Lastägare var också handlaren Marcus Hollst som förlorade 965 daler kopparmynt, kryddor och kramvaror, samt Henrich Honnon och skepparen själv. Det var om morgonen när skeppet låg i norra hamnen, Skeppshamnen på Åstön, som Skott skickade sin dräng, Simon Michellsson 24 år, iland för att leja några bönder för att varpa skeppet ut ur hamn. I väntan på hjälpen gick de ner för att hålla Corum. När drängen och mannarna kom så lossade dessa på förtöjningar ifrån bryggan, utan skepparens vetskap. Efter en stund blev de ombordvarande varse om situationen och ropade till de iland, då vädret var osäkert, att lägga fast igen. Men de hörde ej och fortsatte att varpa så långt ut ur hamnen de kunde, ut till udden. När de såg att de ej skulle kunna gå fri från grunden så ville Skotten gå i hamn igen, men Rådman Honnon menade på att ett varpankare skulle ros ut och på den kabeln skulle skeppet gå upp i vind. Men ankaret greppade ej i bottnen så proceduren fick göras om. Vid andra försöket så draggade ankaret igen och den pojke som Honnon kommenderat till roolet (rodret) missuppfattade ordern. I det stället han skulle lofwera, drägat undan. Så var allt för sent, såsom wädret war knapt (lite vind) och Siöön gick stoor, drefz farkosten in på Klipporna.

* År 1686 hölls vid Härnösands Rådstugurätt ett mål där Jon Jonsson Lindh krävde ersättning av Erich Fridrichsson, för att ha förlorat 12 daler kopparmynt, som han hade på Skutan när hon Förgickz. Det är oklart vart och när detta hände, men Siööskadan skall ha varit stor då endast två kistor till Landz kommit heelsam.

* Skepparen Anders Nordman från Härnösand, strandade med sin skuta vid Åvike bruk år 1697. Det som bärgades fick Nordman tillstånd av Bruckzbockhollaren att förvara i en av bruksbodarna, dit skepparen Oluf Nillson hade nyckel. Men vintern efter så blev låset uppbrutet och tre segel, om 360 alnar, blev bortstulna. Hammarsmeden Abram Adamsson hördes vid tinget, då en bunt segelduk hittades på hans säng. Även hans kamrater Anders Joensson och Jan Jansson skall ha haft buldan (buntar) utav dessa segel. Anders Joensson skall ha låtit skräddaren Jacobsson i Höckenäs, Heidangers sockn (Häggdånger), uppsytt två par byxor till sin hustru av segelduken. Joensson hävdade att han fått tyget av bokhållaren. Flera personer hördes men ingen dom avkunnades.

* På väg till Själevads kyrka kapsejsade Alnö byalags kyrkbåt. Detta hände den 26 maj 1701 och av de 31 personerna som hamnade i vattnet, överlevde bara Pär Pärsson som mödosamt på kiölen bergade sig och med litet lif till lands kom. I församlingens döds- och begravningsbok kan man läsa följande: På åtta dagars tid efter hand uppfunna, Nämligen:

H. (hustru) Brita i Alnö (Sal. Pär Johans änka) och en gudfruktig quinna, hvilkens lekamen sväfvade up och ned i vattnet och änteligen intill stranden mellan Alnäs och prästebordet fördes, och strax af de till kyrkan ginge upptogs.

Hennes son Abraham Pärzon.

Hennes dotter Brita.

Erich Pärzon i Söderå.

Olof Erichzon i Backe.

Olof Pärzon i Söderå.

H. Sara, hans hustru.

Thomas Biörzon i Alnöö.

Jacob Pärzon i Östansiö.

Erich Johanzon i d:o.

Hans hustru Märit Biörsdotter.

H. Brita, Jon Johans i Flerke.

H. Karin, Pär Pärs i Backe hustru.

Pär Pärs son Pär.

H. Anna, Pär Svens i Backe hustru.

H. Cherstin, sal. Anders Pers i Flärke änka.

H. Cherstin, Olof Styfz i Biörnsiö hustru.

Erich, Anders Olz son i Österbacke.

Karin, Anders Olz dotter i d:o.

Brita, Anundz dotter i Gåtne.

Karin, dess styfdotter.

Karin, Pär Bengtz i Alnö dotter.

Märet, Joh. Bromans styfdotter i Biörnsiö.

Karin, h. Annas dotter i Biörnsiö.

Cherstin, sal. Pär Jonz i Gåtne dotter.

Märet, sal. Johan Pärs i Ö. Billsiö dotter.

Göta, Olof Abrams i Våge dotter.

En finne boendes i Komnäs, hvilken 1700 hitkom från Trundhems län, därföre han slagit ihel en sin granne; och här på orten fått sitt leide och pardon (benådning).

Pär Jonzon i Östansiö.

Jacob Pärzon i d:o.

* En man hade på hösten år 1706 följt en hustru Gertrud Wallenii dräng med en båtlast lax till Styrnäs och sedan fört en båtlast malm från Hammar, varvid de överenskommit att ta hälften vardera av betalningen för frakten. I strömstråket vid Skedom stötte båten emellertid på en sten och sjönk. De bägge männen dömdes att tillsammans betala båten. För frakten av malmen erhöll de ingen ersättning, då de icke gjorde något försök att bärga båten. Hammar och Nyland var omlastningsplatser för varor, från skutor till mera grundgående och bulkiga haxar. Med gynnsamma ostvindar kunde dessa segla vidare uppströms med tackjärn och salt till bruken och kronans laxfiske. Ända in på 1900-talet kunde dessa råsegelriggade haxar ses på älven.

* Om Mickelmässnatten år 1708 förliste rådmannen och handlaren Per Mattson ifrån Umeå, med sin skuta i det häftiga stormvädret, vid Låsme klubben (Höglossmen) i Nordingrå socken. Per Mattson omkom tillika med två båtsmän. Skutan hittades på Flasme klub där den plundrats och bränts. Där låg också en heel hoop med Lapphandskar, skor, stöflar och en mudd. Rådmannens änka, Elisabeth Holmberg, begärde rannsakning för att få förhållanden utredda. Länsman Olof Salin fick i uppgift att inställa personer som var boende i närheten av strandningsplatsen. Erich Hansson och Erich Eriksson i Miösiön, intygade att de inget sett eller tagit, mer än att de hört om vraket av bårgaren i Kiöping Johan Mattsson Nordlänning, kring Jacobi dag 1709. Erich Eriksson Contesterade wid sin siähls efwiga Sahligheet att han aldrig warit på Låssme Klubben. Inte ens Olof Danielsson från Elgsiö hade något sett eller hört, trots att han bodde bara en mil från platsen. En skrivelse inlämnades av borgarna i Kiöping,Johan Mattsson Nordlänning, Pehr Pehrsson Öhman och Anders Pehrsson Skiemakare: Att när de den 14 Juni Nästledet åhr kommo uth på skiötrodden blefwo de warse att en liten fahrkost strandatt wid Höglåssmen gingo så op på landet att see huru dermed det war beskaffat, då de funno att fahrkosten war sönderhuggen och opbrändt på twänne ställen och att några söndrige och tomma byttor stodo där samt några halft opbrände, där låg ock spillror af sönderhuggne kijstor, af fahrkåsten war ingen spick Qwar, eij heller någott af godzet, föruthan litet Sprid fiäder som Johan Nordlänning Krafsatt tillhopa och ett gammalt naterhuuss, som står i behåll. Tunbottnarne som legat på skiäret woro märkta med (bomärke) hwilkett de skola straxt för länsman Olof Salin oppenbaratt.

Lennarth Högberg 2002.

<Tillbaka>