Sjöolyckor som hände för 100 år sedan (1902):

 

* En kollision ägde rum i Sundsvalls hamn den 20.5.1902 mellan ångarna VIRGO och VALKYRIAN. Virgos maskin vägrade för ett ögonblick att tjänstgöra och följden blev att Virgo, med full fart, rände in i Valkyrians babordssida. Ett par plåtar inbucklades och inredningen i tre hytter ramponerades. Som tur var uppstod ingen läcka och skadan värderades till 1.500 Kr.

* Vid Ortvikens sågverk i Sundsvall låg den norska ångaren NJORD för att inta trälast. Den 4.6.1902, när halva lasten var ombord, upptäcktes det plötsligt att förpiken börjat vattenfyllas. Kaptenen lät då genast lossa en del av lasten i förrummet, för att lätta bogen och för att kunna upptäcka läckan. Man hittade att en av plåtarna hade fått en bräcka, antagligen förorsakad genom is på hitresan. Fartyget gick till Sköns Mek. Verkstad för att få skadan reparerad.

* Under resa från Holmsund till Sundsvall strandade passagerarångaren PITEÅ på ett grund vid Högbonden. Det var om morgonen den 13.6.1902 som ångaren kom ur kurs i den rådande tjockan och körde med halva sin längd upp på skäret, som sedan dess kallas just ”Pitehällan”. Passagerarna, som var ett 60-tal till antalet, väcktes av ropen att elden var lös. De flesta rusade upp i bara nattlinnet för att ta på livbältena då styrmannen lugnade dem och informerade om läget. Fartyget krängde då och lade sig så mycket åt babordssidan, att räcket vidrörde vattnet, så att det var omöjligt för passagerarna att stå på benen.

Ångaren Noraström avgick till haveristen för att ta passagerarna till Härnösand. Ett 50-tal av dessa var finska emigranter på väg till Amerika. Männen fick inkvarteras hos frälsningsarmén där de också bjöds på förfriskningar. Kvinnorna och barnen mottogs på sjömanshemmet. Deras resgods stuvades upp på kajen och en Härnösandsbo anlitades som vakt. Likväl hade en del av bagaget skattats på sitt innehåll under natten, såsom mat och sprit. Den så kallade vakten befanns om morgonen så beskänkt att han av polisen fick föras till finkan.

Neptunbolagets bärgningsångare Neptun och dykare från Härnösand ankom till platsen och det konstaterades att fartyget gått läck i det förliga lastrummet och där stod en meter vatten, men man kunde inte göra något insats på grund av den rådande nordostliga stormen. Den fyra fot långa sprickan tätades provisoriskt så att fartygets egna pumpar kunde hålla torrt. Den 19:e kom fartyget loss och infördes först till Härnösand för att sedan avsegla, under bärgningsångaren Neptuns försorg, till Stockholm för reparation.

Ångaren Piteå ägdes av Bottniska ångfartygsaktiebolaget och var försäkrat i Norrlands ångfartygsassuransförening för 60.000 Kr.

* Då det norska barkskeppet NORMANIA den 30.6.1902 skulle avsegla från skeppsvarvet i Härnösand, där den legat för koppring, inträffade ett missöde. Den kolliderade med sundsvallsbarken CARIN, som även låg vid varvet. Dess ledstång blev ramponerad och även Carins befälhavare, kapten Bruse, erhöll sådana skador att läkare måste tillkallas, dock inte livshotande.

* Vid 3-tiden lördagseftermiddagen den 12.7.1902 råkade ångaren WIFSTAVARF gå upp på ett grund i Tynderösundet. Alla försök att själv komma loss var lönlösa och även ångaren Östrand försökte hjälpa sin olycksbroder utan resultat. Läget blev under kvällen prekärt då relingen nästan låg under vatten. Ångaren Tynderös kapten beslöt att försöka göra ett lossdragningsförsök, vilket lyckades. Wifstavarf kund lämna stället för egen maskin.

* Den 30.7.1902 inkom på Sundsvallsfjärden ångaren SANCT JOHN för klarering, för att sedan gå till Nacka och där lasta pitprops (träbjälkar). Traktens två rivaliserande stuverisyndikat var snabbt på plats för att på ömse sidor om ångaren erbjuda sina tjänster vid lastningen. Stuveribolaget Unions lilla ångbåt Bravo, samt Stuveriföreningen Fram ombord på ångaren THURE. De två stufvarbåtarna höllo sig på hvar sida om ångaren, som gick med elva knops fart. Från Thure sökte man på en båtshake öfverräcka en prislista ombord å Sanct John, men då styrmannen ej lyckades fatta densamma, gick Thure ännu närmare ångaren. Som han dock ej mäktade följa denne, utan alltmer sackade baköfver, blef han tillslut vid den stora ångarens akter indragen i dennes sugvatten, och erhöll af dennes propeller, som till följd af att ångaren var olastad, delvis gick öfver vattenytan, 3 våldsamma slag, så att Thures för totalt krossades och båten genast började intaga vatten och sjunka. Inom loppet af 4 minuter sjönk Thure på 18 famnars djupt vatten, och de 5 personer, som befunno sig ombord på densamma, kommo i vattnet. Dessa voro bröderna Hjalmar och Oscar Nilsson från Utvik, hvilka egde Thure, och af hvilka Hjalmar Nilsson tjänstgjorde som befälhafvare och Oscar Nilsson som maskinist. Vidare eldaren Otto Almkvist samt stufvaren Malm och Emil Eriksson. Dessa höllo sig uppe dels genom att simma dels genom att hålla sig fast vid någon på vattnet kringflytande träplanka tills dess den andra stufvarebåten Bravo, som blifvit varskodd om olyckan af den på Sanct John varande lotsen, kom till dess biträde och bärgade dem alla 5 ombord, dels genom att utkasta lifbojar, dels genom att utsätta sin räddningsbåt. Thure var alldeles nybyggd av bröderna Nilsson och oförsäkrad.

Under bärgningsarbetet inträffade en olycka, där sågverksarbetaren Erik Gustaf Eriksson, 32 år och far till fyra barn, skadade sig så allvarligt i huvudet att han senare avled. Man hade på båda sidor om Thure placerat pråmar med spel. Det var vid en av dessa häfmaskiner som Eriksson stod när olyckan inträffade. Kättingen på cylinderstocken släppte med den påföljd, att arbetaren Eriksson träffades af en vefstake så våldsamt vid högra delen af hufvudet att han sjönk ihop sanslös, medan blod sprang fram ur näsa och mun. Man förmodade först att han dödats på stället men då svaga rosslingar tillkännagaf att han ännu var vid lif gjordes allt för att bringa honom till medvetande. Detta lyckades emellertid ej utan Eriksson forslades, fortfarande sanslös, med ångaren Pluto till staden för vård å lasarettet. Han hade igår afton ej återkommit till sans och tillståndet anses nästan hopplöst.

* Lördagskvällen den 2.8.1902 blev segelkuttern NEPTUN, tillhörig herrarna Hägglund och Örnberg, påkörd och sänkt av ångaren CASTOR utanför Heffners kaj i Sundsvall. De ombord i Neptun hamnade i vattnet, men bärgades av Castor och ångaren Styrbjörn. De lyckades även bärga kuttern till ytan och förde den emellan sig till Vindskärsvarv. Vid sjöförklaringen sade Castors kapten, J. G. Wickström, att han vid olyckstillbudet stått på bryggan och att Neptun plötsligen blev synlig när den kom fram tätt akter om ett utgående segelfartyg och skar Castors kurs varvid kollisionen var oundviklig.

* Under resa från Gävle till Umeå med tre pråmar råkade bogserångaren KOLBJÖRN gå på grund utanför Björkölandet, Njurunda. Det var den 8.9.1902 och fartyget erhöll en liten läcka. Men den kunde själv komma loss och även en av pråmarna och ta sig in till Sundsvall. Efter en provisorisk tätning och besiktning ansågs skadan så ringa att ångaren kunde fortsätta sin resa.

* Om aftonen den 3.10.1902 var den norska stålbarken Norden lastad och klar, vid Johannedals sågverk, för att föra sin trälast till Port Natal. Från Sundsvalls stad kom bogserångaren BRAVO för att assistera. Dess befälhavare, kapten Blomqvist, kom överens med kapten N. O. Olsen på Norden att lotsen A. Selander skulle stanna kvar ombord på bogseraren och på så sätt skulle det bli enklare att bara lägga av bogserkabeln när de var ute på fritt vatten vid Storgrundet. Blomqvist gav den uppmaningen: Håll er bara alltid rakt efter oss, så går allting bra. När man vid 19-tiden kommit nästan mellan Draghällans fyr och Raholmsgrundet så girade plötsligt stålbarken först skarpt åt styrbord och sedan en lika skarp åt babord. Man försökte från bogseraren påkalla uppmärksamhet med signaler från ångvisslan. Vid första giren, då bogserlinan sträcktes upp, fick bogserbåten en överhalning. Så när den andra giren var på väg insåg de ombordvarande vad som höll på att ske. Bogserlinan sträcktes nu upp igen i nästan 90 graders vinkel ut från Bravo. Lotsen Selander, som stod på bryggan, kastade sig ner på bogserbåtens akterdäck, fick tag i en brädlapp och försökte med den slå upp och utlösa patentkroken, men misslyckades. Den yxa som vanligtvis låg i beredskap för sådana situationer, hade åkt iväg redan under den första krängningen. Bogserarens kantring åt babord var nu så kraftig att vattnet stod över akterdäcket. Med förenade krafter lyckades man få loss livräddningsbåten. Den låg nedtryckt i vattnet med kölen uppåt så att kaptenen måste krypa under vattenytan för att få loss den främre taljan. Då plötsligt reste sig Bravo något, antagligen för att bogserlinan brast. Man fick då livräddningsbåten på rätt köl. I den räddade sig, förutom kaptenen Blomqvist och lotsen Selander, besättningskarlen C. Norberg, två eldare som hette P. Dahné och Mauritz Carlsson, och sist en ung flicka som tjänstgjorde som kokerska ombord. Maskinisten Alfred Hägglund hade strax före innan ångare sjönk varit upp på akterdäck och yttrat orden: -Det går aldrig väl! Sedan skyndade han åter ner till sin maskin och föll, såsom tidningarna beskriver saken, på sin post. Han blev 29 år.

Tullvaktmästaren O. Olsson däremot tog rådigt på sig ett livbälte och kastade sig i sjön strax innan Bravo försvann ner i djupet. Han simmade allt vad han orkade för att komma iväg från sugvattnen.  Man kunde ifrån livräddningsbåten höra hans nödrop men ej upptäcka honom i det rådande mörkret. Man rodde i den riktning därifrån ropen kom och hittade honom. Eftersom båten redan var överlastad vågade man ej ta honom ombord. En person höll i honom framme i fören medan man backade de 200-300 meterna till Draghällan. Rodden tog c:a en timma och när man kom in till land var Olsson tämligen medtagen och när han kände stenhällen under sina fötter rann den sista orken ur honom och han tappade sansen. Sällskapet blev väl mottaget i fyrvaktarbostaden, där Olsson ögonblickligen bäddades ner. Han överlevde äventyret med feber, frosskakningar och ledvärk.

Ombord å stålbarken Norden märkt man ingenting av olyckshändelsen, förrän en halvtimma efteråt, då man saknade bogseraren. Efter en timmes resultatlösa spaningar sattes segel och man styrde sydvart, men i Öregrund blev de stoppade och fick avlägga sjöförklaring.

Tre dagar senare utgick bogserbåten Tegel, med dykaren J. A. Selling från Härnösand jämte fyra biträden, till haveriplatsen. Bravo återfanns på 27 meters djup, liggandes mitt i farleden och därför uppmärktes med en vit och blå boj. Man försökte även återfinna kroppen efter maskinisten Hägglund, men Selling ansåg att nedgångsluckan var för trång för sin stora dykardräkt. Selling fick sedan i uppdrag av Norrlands Assuransförening att försöka bärga ångbogseraren. För arbetet anställdes ett 20-tal man, bogserbåtar och två skutpråmar vilka mellan Bravo skulle vinschas upp. Arbetet fick flera gånger avbrytas på grund av det hårda vädret. En månad efter förlisningen togs Bravo upp till ytan. Liket efter Hägglund påträffades i maskinrummet med hjälp av båtshakar. Det bärgade fartyget fördes in till Sunds Mek. verkstad där det besiktigades och reparationen beräknades kosta 6.000 kr.

* När ångaren FRANZ LANSERT, från Stettin, skulle avgå från Vivstavarv, där den intagit trälast för Lübeck, gick den på det s.k. Hörningsholmsgrundet. Det var om kvällen den 23.10.1902, i det rådande mörkret, som ångaren grundstötte. Grundet är beläget c:a en tredjedels minut ut från land och lots fanns ombord. Befälhavaren, kapten E. Worsatz, beordrade om att 30-40 standards skulle lossas ut på pråmar. Två dygn senare kunde ångaren Heros, från Nya Söråker, dra loss haveristen. Man lastade åter in det lossade igen och resan kunde fortsätta.

* Om lördagskvällen den 1.11.1902 råkade ångaren TURISTEN, på sin resa från sundsvall till Stavreviken, gå upp på de s.k. Flottgrundet i Indalsälvens utlopp. Sedan alla egna försök att komma loss misslyckats, fick hon assistans morgonen efter då ångarna Skön och Löfudden kom till platsen. Turisten låg väl fastkilad i del lösa sanden så hela lasten, 300 säckar havre, fick lossas över till en pråm.

* Den svenska ångaren ZELOS, från Göteborg, hade oturen att den 20.11.1902 gå på grund i Brämösundet. Fartyget var på resa från Gävle till Sundsvall för att ta in trälast för Tunisien och det var under dygnets första timmar. Andre styrmannen F. Nilsson, som stod vi rodret, missbedömde avståndet till Löruddens fyr i det rådande starka månskenet. Rodret lades genast hårt babord, men genast skrapade fartyget i på babords sida. Efter snabb inspektion befanns ångaren vara tät. Barlasttankarna länsades ur och dessa hade fått intryckningar och bottencementen lossnat. Zelos fortsatte resan in till Sundsvall där dykarundersökning genomfördes av dykare från bärgningsångaren Neptun som för tillfället låg i hamnen. Fartyget gick sedan till Stockholm för dockning.

* Den 1.12.1902 inträffade en kollision mellan ångaren SYLPHIDE och en pråm. Detta inträffade mellan Tjuvholmen och Ortviken i Sundsvallsfjärden vid 18-tiden och i mörker. Pråmen, kallad Oaxen n:o 18, som lagds där, var lastad med kalk och tillhörde Karta och Oaxens kalkbruk. Sylphides för rände in i pråmens babordssida och genomskar denna från relingen och nedåt till 22 cm från vattenytan. Pråmen hade inte någon lykta tänd, men däremot en intilliggande pråm var upplyst.

* Den norska ångaren META hade intagit trälast, bestående av 150 standards, vid Karlsviks såg på Alnö. Hon avgick den 14.12.1902 i sällskap av järnpråmen Baltic, som avgick från Kubikenborg. Baltic gick först för att göra ränna i den nylagda isen. Kommen en sjömil utanför Brämön upptäcktes det att Metas träskrov sönderskurits av isen och att vattnet stod 7 fot högt i lastrummet. För att undvika att fartyget skulle sjunka, och medan man kunde hålla fyr under pannan, vände man och gick upp på ett grund kallat Stormaren vid lotshamnen Hamnviken, på Brämöns norra sida. När läckan ansågs såsom betydande lämnade besättningen Meta för att tillbringa natten iland. Endast kaptenen Tjernsvold och någon fler stannade kvar ombord. Morgonen efter började lossningen av lasten som fördes på flottar iland på Brämön. Akterdelen hade nu sjunkit så djupt att den helt och hållet var under vatten. Fartyget stod tvärs för lotsarnas båthamn, med fyren i O.S.O-lig riktning, på stenbotten och högg oupphörligen så att stora och mindre bitar av bordläggningen hela tiden flöt upp. En uppgörelse gjordes mellan ägare, assurandörer och bärgningsbolaget Neptun. Bärgarna skulle få 60 % av fartygets och lastens värde om de lyckades införa dessa till första lämpliga hamn. Bärgningsångaren Belos kom till platsen fyra dagar efter förlisningen. Man försökte dra loss ångaren och pumpa den läns, men redan efter ett dygn avbröts försöken eftersom dessa var fruktlösa. Belos återgick till Stockholm. Dagarna efter rådde starka nordostliga stormar. Fartyget flyttades av vågorna ett stycke längre ostvart mot Kompassudden. Man försökte med rep och kättingar säkra dess läge, men två dygn senare hade skrovet helt sönderslagits av den höga sjön och ångaren blev vrak. På botten ligger nu trädetaljer spridda över ett stort område och in i Hamnviken. Meta tillhörde firman Jörgen Berner Junior i Stavanger, var 30 år gammalt och försäkrat för 20.000 kr.

   

För 150 år sedan:

* Den 5.10.1852 inkom till Sundsvall skonerten WILHELMINA, kapten A. Andersson, som gått läck i öppen sjö på resa från Härnösand. Trälasten fick lossas för reparation. Fartyget var destinerat till Köpenhamn.   

* Vid Lungön strandade den 16.10.1852 galeasen ALFRID om 20 läster. Lasten, bestående av 150 tunnor strömming och 10 fat brännvin, kunde med svårighet bärgas. Riggen hann tagas tillvara innan en storm sönderslog skrovet. Galeasen var på resa Sundsvall - Bollsta. Skepparen och ägaren Dahlin lärer nu wara helt och hållet ruinerad. En annan källa säger att detta skulle ha hänt i Härnösands södra inlopp, vid Solumshamn.

* I mitten av november 1852 anträffades i södra sundet till Härnösand, indrivna vrakdelar efter ett förolyckat fartyg. Att döma av konstruktionen kom lämningarna troligast från en finskbyggd skonert om c:a 70 lästers dräktighet.

* Vid Svartviks skeppsvarv i Njurunda, låg fyra fartyg infrusna till ankars. Om morgonen vid 3-4 tiden den 25.11.1852 övergick vinden till hårt västlig. Isen bröts upp och kom på drift emot fartygen. Ismassornas påtryckning blev till sist för hård så att slupen Fritz, om 25,61 svåra läster, förd av skepparen Mathias Peter Wredenberg, drevs ofrivilligt till sjöss, dock utan skador. Sämre gick det för Härnösandsgaleasen ERIK ALFRID om 22,33 läster. Den blev av isen så pass skadad att hon snart befanns i sjunkande tillstånd. Vid tillfället fanns ej kaptenen A. Ullström ombord, utan skepparen ifrån den på en kabellängds intilliggande skonerten Knut från Norrköping, J. Lindholm, uppfattade situationen. Han räddade "Erik Alfrid" med mycken rådighet, välvilja, oförtruten nit och omtänksamhet genom att sätta den på grund intill land, i en vik belägen 1/8 mil norr om Svartvik. De totalt sjöskadade varorna lossades under ett par dagars tid. Vid Sundsvalls auktionskammare hölls torsdagen den 16.12.1852, försäljning på sjöskadad råg och rågmjöl, dessutom på kramvaror som gulläder och skinn. Galeasen var på resa Stockholm - Sundsvall och ägare var änkan efter Jonas Esberg i Härnösand.

Lennarth Högberg 2002.

<Tillbaka>