Selånger - norrlands första utskeppningshamn?

De första tecknen på en mer utbredd kommersiell handel, med en tekniskt producerad vara inom vår region, torde vara järnhanteringen under folkvandringstiden (400-550 e.Kr.). Insamlandet av myr- och sjömalm, samt anrikningen av denna till smidbart ämnesjärn, skedde till största utsträckning i Jämtland, men lämningar efter förädling finns även i Medelpad.

Under 1994 utgrävdes och dokumenterades en anrikningsplats i Saxen, några mil söder om Torpshammar. Här fann man lämningar efter två blästerugnar, fem slagghögar, kolningsgrop för framställning av träkol m.m. Området runt platsen består till stor del av myrar med järnhaltigt vatten. Anläggningens storlek och slagghögarnas volym tyder på att det här har framställts järn industriellt. Inte enbart för någon eller några familjers egna behov. Utefter Ljungans dalgång, från Sundsvall till Borgsjö, en sträcka av nio mil, uppskattas det ha funnits 18 rökar, d.v.s. hushåll om 10-15 personer. Årsförbrukningen av järn för ett sådant hushåll har uppskattats till tio kg.

I byn Viken vid min hemort Fränsta, Torps socken, gjordes i september 1930 ett fynd av en samling bestående av sextio ämnesjärn. Det var under en grävning till en husgrund hemma hos häradsdomaren Jonas Nilsson. Dessa järn kan inte relateras till någon anrikning på platsen, utan ska nog istället sättas i samband med vattenleden ner till kusten. Vid platsen finns även ett antal gravhögar. Likaså gjordes ett fynd av ett flertal ämnesjärn, liggandes under en upp och nervänd kittel, vid byn Valla i Selånger. Dessa daterades till samma tid. Några hundratals lösfynd av ämnesjärn är gjorda utefter Ljungans dalgång. Dessa är tillsammans fler än vad man sammanlagt hittat i övriga Sverige För upphittaren kan dessa järn se ut som gamla barkjärn, men ämnesjärnen formades på detta sätt för att påvisa smidbarheten. Ett slags dåtida kvalitetskontroll och köpegaranti. Nyckeln till detta fungerande distributionsnät mellan producent och kund, var att använda de yttre och inre vattenvägarna som fraktbärare. Platsen Selånger var då antagligen, ur strategisk synvinkel, mycket lämpligt vald om man ville ha kontroll över denna handel. Kan det ha varit denna maktfaktor som bidragit till de talrika fynden i gravhögarna i Högom? Gravfältet består av 4 stora och 8 mindre högar och stämmer väl in i tid för denna järnhantering. Att "Högomsmannen", som vi kallar honom, inte var vem som helst, vittnar de artefakter om som han fick med sig i graven. En klädedräkt med rikliga brodyrer, förgyllda knappar och ringar av guld. Dessutom mynt från medelhavsområdet och glas från Svarta Havet, vilket tyder på ett långväga handelsutbyte. Var det möjligen kontrollen över handeln med järn som gav honom denna vördnad och alla dessa rikedommar?

Vid den tiden stod vattennivån c:a 15 meter högre än idag och inseglingen till Selånger var således mycket lättare. Inloppet var ändå så pass långt och smalt att man kunde kontrollera de inkommande fartygen. Det är möjligt att det i detta inlopp fanns någon typ av försvarsverk bestående av pålspärrar, och/eller länsar i vattnet. Kanske pallisader vid strandkanten inom räckhåll för bågskyttar, för att förhindra ovälkomna besökare. Maktkoncentrationen förflyttades senare från våra trakter, c:a 600 e.Kr., ner till Vendel i Uppland där så småningom Svearnas rike började formas.

Hela området kring Selånger är komplext med gravhögar, bosättningslämningar, åldersrelaterade ortsnamn, kungsgården, kyrkoruinen och ett medeltida skeppsvrak. Detta belyser att platsen haft en stor betydelse genom flera tidsepoker. Vid kristnandet av landet (omkring 1100-1200 talet) var det ingen slump att man byggde kyrkor på redan etablerade handels-/kultplatser. Det är ett känt mönster och exempel från Sundsvallsområdet är bl.a. Njurunda, Alnö, Tuna, Attmar etc.

Den norske konungen Olav Haraldsson, som blivit avsatt, försökte att med hjälp av svearna och från Selånger komma in i Norge och återta tronen. Han blev dock dödad i slaget vid Stiklastad år 1030. Senare blev han helgonförklarad och hans reliker förvaras idag i Nidarosdomen i Trondheim. Denna resa gav upphov till ett antal helgade hamnar som han angjorde och ett antal S:t Olofskällor utefter vandringsvägen. Valet av färdväg beror troligtvis på att handelsvägen var känd vida omkring och sedan länge etablerad. Vattenleden genom Ljungans dalgång gick dessutom, till största delen genom bebyggda områden med hushåll. I och med hans helgonförklaring var en ny industri född: turistnäringen tack vare alla pilgrimer som skulle fraktas med skepp till S:t Olofs hamn i Selånger, utspisas och logeras. Det är möjligt att det här fanns en förtjänst att göra.

Man tror sig även veta att det var här i Selånger som namnet Medelpad myntades, men exakt när är svårt att säga. Om innebörden i detta namn finns det några teorier. En är att -pad betyder ett landstycke mellan två vattendrag, i detta fall kanske Ljungan och Indalsälven. En nytolkning skulle kunna vara "Midälvaland". En annan teori är att det är liktydigt med från engelskan "The Middle Path". Det engelska språket är som bekant väl besläktat med vårt fornnordiska språk och skulle i så fall betyda "den mellersta vägen/ leden". Är det handelsleden över Jämtland till Tröndelag i Norge som menas? Vilka är i så fall den övre och nedre leden?

När landhöjningen gjorde inseglingsrännan till Selånger allt för trång, anlades en ny stad nedströms, under Gustaf II Adolfs regeringstid, på byn Sunds betesvall. Även under modernare tid, det vi kallar för sågverksepoken (c:a 1850-1930), utgjorde vattenlederna en förutsättning för att genom flottning transportera råvaran från inlandet till sågverken vid kusten. 95% av dessa sågade produkter gick på export och fraktades på fartyg.

Jag tycker att historieböckerna inte nog har betonat skeppets, och därmed sjöfartens betydelse för vår utveckling. Att utnyttja våra vattenleder som fraktbärare har varit, är och kommer troligen även fortsättningsvis i framtiden, ur många aspekter, vara det mest överlägsna sättet att utbyta varor människor emellan.

Lennarth Högberg 1998

Källor:

Lindström, Th., Thorps Hembygdsförenings årsbok 1931.

Nykvist, Pia, 1995. Raä rapport nr 224. Arkeologisk undersökning av blästerugn.

Hedlund, Lennart. 1998. I Högom tid.

Ramqvist, Per H. 1990. Högom.

Ramqvist, Per H. 1997. Social differentiation and interactions during Early Iron Age. Umeå universitet.

Sundsvalls museums basutställning Högomsmannen.

<Tillbaka>