När otur´n va frammä.

Detta är namnet på ett häfte med ett antal händelser hämtade ur vår kommande bok "Förlisningar och andra sjöolyckor inom Västernorrlands län". Dessa ät ett urval på vad som skett inom Sundvalls inre vattenområde. Syftet med detta tidiga särtryck är att visa på vårt arbete och kunna finansiera vårt fortsatta arbete med arkivforskning och dokumentering av de kända lämningarna.

Häftets titel anspeglar på det faktum att det förr gick bättre att skylla på oturen. Det är möjligt att det var mer accepterat. Idag kallas det för "den mänskliga faktorn" och är fortfarande den största orsaken till olyckor. Visst var vädret (eller ovädren) den största orsaken till förlisningar av segelfartyg, men här rör det sig om ett skyddat område och mest kollisioner mellan ångfartyg.

Vi klipper ut en bit av häftets inledning:

Det mesta utspelar sig på den tiden då det var liv och rörelse i hamnen. Kolröken spred sin doft över nejden och begreppet "långtradare" hade en annan innebörd. Välkommen in en stund i den atmosfären och vi hoppas att texten skall vara underhållande både för den inbitne båtologen som för den måttligt sjöfartsintresserade.

Som ett ytterligare smakprov på häftets innehåll har vi valt att delge berättelsen om bogserångaren Styrbjörns förlisnng. Detta är en händelse ur "relativ modern tid" som väckte stor förstämning i trakten:

En tragisk olycka inträffade den 6.6.1912 när Indalsälfs & Ljungaälfs Flottningsförenings ångbogserare STYRBJÖRN sjönk och 7 människor miste livet.
Strax före kl. 06.00 kom Styrbjörn från Svartviksbukten och var på väg upp till Lövudden. Samtidigt var Sveabolagets ångare ÅNGERMANLAND på ingående från Stockholm. På en linje mellan Utvik och Vindskärsvarv skars deras kurser. Skepparen ombord på Styrbjörn, C. A. Kronberg, stod själv på bryggan och beordrade styrmannen att i höjd med Utvik lägga om kursen för att hinna över framför Ångermanlands stäv. Han vände sig så mot styrmannen och sade: -Jag undrar åt vilket håll Ångermanland nu ämnar styra. Men den större ångaren behöll sin kurs rakt fram. På dess brygga stod styrman E. Hedborg och långlotsen lotsstyrman E. Pettersson, som förde befälet. När han märkte att en kollision var förestående gav han order om "full back", men 12 knops fart stoppar man inte på ögonblicket. Styrbjörn blev träffad av Ångermanlands stäv på styrbords låring akter om midskepps. Bogserbåten svängde runt och lade sig sida vid sida med Ångermanland för att sedan vända kölen upp och sjunka. Enligt vittnen hördes ett väsande ljud när vatten sögs in genom ventilerna. När kollisionen skakade om i Styrbjörns skrov rusade alla de ombordvarande upp på däck.
 

-Det var , sade hr Hedborg, en hemsk syn, som aldrig kommer att gå ur mitt minne. I Styrbjörns akter såg jag några sekunder innan båten gick till botten, en barhuvad kvinna stå och ropa, vridande sina händer i den djupaste förtvivlan: -Herre Gud, mitt barn! Det var hennes sista ord. I nästa ögonblick hade hon dragits ner i den virvel som uppstod, då ångaren sjönk. Styrmannen hade, i det ögonblick ångaren sjönk, bland det kringflytande vrakgodset sett sex huvuden över vattenytan. Tre av dessa personer hade alltså sugits ner av virvlarna.

I närheten var, för den lätta brisen, galeasen Anna från Lysekil på utåtgående.Med den jolle som de hade på släp, lyckades de snabbt bege sig till platsen och fiskade upp de tre överlevande. Även från Ångermanland utsattes en livräddningsbåt, men det tog fyra minuter för denna att komma till platsen och då fanns inget mer att göra. Man ropade över till jollen och frågade om Styrbjörns kapten fanns bland de räddade.

Kapten Kronberg, som befann sig liggande på lifbåtens botten, hade då med matt stämma svarat ja, men han hade efter olyckan varit så medtagen, att han i övrigt icke förmått lämna några upplysningar om det inträffade. Hans klocka hade stannat precis på 6-slaget.

Kaptenen ombord på ångbogseraren Flottisten, som befann sig i närheten, berättade att de trodde att Styrbjörn skulle väja och gå akter om Ångermanland. Det var med en viss spänning man såg hur Styrbjörn vek över och försökte gå förom ångaren. Bogserkabeln halades genast in till de timmerbuntar man hade på släp, och frigjorde dessa, för att gå till undsättning. Det enda man kunde göra var att skjutsa sina våta arbetskamrater till kajen vid Vindskärsvarv. Styrbjörn och Flottisten tillhörde samma bolag.

Listan på de omkomna upptager följande personer: styrmannen I. Eliasson, som är bosatt på Södermalm härstädes och efterlämnar hustru och ett barn, maskinisten Ernst Johansson, född 1871 och bosatt å Vindskärsvarv, där han efterlämnar föräldrar och fem syskon jämte trolovad, eldaren L. Nilsson, Sidsjön, 26 år gammal, efetrlämnande föräldrar och syskon, eldaren A. Lagergren från Sund, 19 år gammal, likaledes efterlämnande föräldrar och syskon, restauratrisen Minné Öberg från Nyhamn samt 35-åriga flottningskarlarna V. Gillberg och K. Nyberg, båda från Löfudden, där de efterlämna familjer. Räddade blevo förutom kapten Kronberg, däckskarlen Karl Johansson, vilken är bosatt å Vindskärsvarv och född den 6 nov. 1895 och för övrigt står alldeles ensam här i livet, samt flottningskarlen K. Karlsson, vilken är gift och bosatt i Berge.

Allmänhetens intresse efter nyheter kring olyckan tillfredsställdes bland annat av Sundsvalls Tidning, som utgav tre extranummer under samma dag. Vi får här följa med reportrarna:

.Efter vårt samtal med kapten Kronberg, gjorde vi även ett besök i däckskarlen Karl Johanssons bostad. Vi möttes vid vårt inträde av ett par kvinnor och några barn, alla sorgsna och skräckslagna. På vår fråga efter Johansson skakade de sorgset på huvudena och sade att han är nog död, eftersom han icke kommit tillbaka. Vi försäkrade emellertid att han fanns i livet. Detta mottogs dock med misstro, vilket emellertid skingrades, då den efterfrågade strax därpå uppenbarade sig på trappan mottagen av höga glädjerop. Sedan den första förtjusningen lagt sig, lyckades vi få ett samtal med den räddade. Johansson var trots den utstånda sinnesskakningen lugn och behärskad och framlade klart och tydligt sin berättelse, vilken lydde som följer:

-Vid olyckstillfället lågo jag och eldaren Lagergren i skansen och sovo. Jag vaknade vid en förfärlig stöt, varigenom en massa kärl och inventarier föllo över mig. Båten hade lagt sig på sidan och jag såg vattnet strömma in genom den till hälften i vattnet varande skansluckan och bredvid mig hörde jag min kamrats högljudda jämmerrop. Ögonblickligen inseende farans hela vidd rusade jag upp ur bädden och lyckades tränga mig ut genom luckan. Jag hörde fortfarande min kamrats hjärtslitande rop på hjälp, men kunde inte göra något åt hans räddning, då allt detta inträffade på kortare tid än det åtgår att berätta det. Då jag lyckats taga mig ut ur skansluckan, hade båten redan börjat sjunka. Jag fick emellertid tag i masten, som låg jämnsides i vattnet och äntrade mig ut på densamma. Då emellertid båten höll på att draga mig ner i djupet, tog jag ett par kraftiga simtag och kom på så sätt en bit ifrån det sjunkande fartyget. Av den starka sugning, som uppstod då ångaren gick till botten, drogs jag dock ned ett stycke under vattnet, men kom strax därpå upp igen. Jag fick då syn på en livboj, som räcktes till mig och vilken jag fattade. Jag såg nu ej en skymt av fartyget, det hade försvunnit i djupet. Men ej långt ifrån mig såg jag maskinisten och styrmannen kämpa en förtvivlad och hopplös kamp för sina liv och jag glömmer aldrig det hemska intryck denna ohyggliga syn gjorde på mig. Mina två kamrater, vilka voro fullt påklädda i motsats till mig, som ej hade mer än underkläderna på, och dessutom ej hade livbojar, försvunno också snart för mina blickar. Först såg jag maskinisten sjunka under vattenytan och strax därpå syntes styrmannen blott en meter ifrån mig försvinna i djupet. Just som han sjönk gjorde han ett sista förtvivlat försök för sitt livs räddning. Han fattade därvid tag i mitt ena ben, varigenom jag var nära att dragas med ner. Jag lyckades emellertid frigöra mig från hans grepp och simmade så tillmötes galeasen Annas julle, som först anlände till platsen för den ohyggliga tragedien. Under det jag låg i vattnet tycktes varje ögonblick vara lång som en evighet, men när jag blev uppdragen i livbåten berättades mig, att alla dessa ohyggliga scener utspelats på kortare tid än fem minuter. Hur olyckan inträffade har jag ingen aning om, då jag, som förut sagts, låg och sov och icke vaknade förr än sammanstötningen skett. Naturligtvis kunde det inte bli tal om att rädda någon av ens tillhörigheter, ty därtill fanns det ju inte tid. Jag kom direkt ur min koj ut i vattnet, varför de kläder jag nu har på mig endast äro lån från välvilliga männinskor.

Han såg därvid på sin onekligen något egendomligt sammansatta kostym.

Vi kunde inte annat göra än uttrycka vår djupa beklagande över den sorgliga olyckan. Och så tryckte vi hans hand, tackade för den intressanta berättelsen och sade farväl.

En annan familj, för vilken Styrbjörns undergång betyder så att säga en försörgare mindre är den omkomna restauratrisens. Hennes föräldrar, en fattig arbetarfamilj i Nyhamn, har sedan flera år i henne haft ett kraftigt stöd, så mycket mer som familjen består av tolv medlemmar.

Redan samma dag som olyckan skedde startades en insamling till förmån för de anhöriga, de nyblivna änkorna och de faderlösa barnen.

Styrbjörn efter bärgningen. Bilderna från MSF:s samlingar.

<Tillbaka>