*Som t.ex. när jag 1985 åkte till Maldiverna. Efter 12 härliga dykdagar ville vi naturligtvis avsluta med något extra. Vi ville mata hajar. På morgonen uppsökte vi hotellets kökschef och av honom fick vi några stora tonfiskar som han tidigare tagit ut ur kylrummet, otjänligt som människoföda. De luktade lite ruttet men hajarna är nog ingen finsmakare tänkte vi. Väl ute på dykplatsen så tippade vi i lite fiskrens från båten. Dom små snapperfiskarna blev som tokiga. Väl i vattnet så landade vi på en korallklippa på tjugo meters djup. En del av fiskbitarna gömde vi under korallstenar och en hungrig murena gjorde allt för att få sig en smakbit. Vi behövde inte vänta länge innan några skuggor skymtade nedströms. De vågade sig allt närmare och till sist hade vi dom bland oss. Vi satt väl ungefär två meter ifrån varandra och med sju gråhajar (2,5 - 3 meter långa) simmandes emellan oss. Hade jag bara sträckt ut armen hade jag kunnat klappa dem, Varför gjorde jag inte det? Med kanske världens bästa luktsinne till hjälp lokaliserade de fisken lätt, knuffade undan stenen och tog bytet. En snabb acceleration ut i det blå med de andra hajarna efter. Som en flock måsar som slåss om en matbit. Så var det dags för Grand Finale. Min dykkompis, farsan kallad, plockade fram den största tonfisken som han hade haft gömd under västen. Skar lite i den med kniven och mjölkade vattnet, allt för att öka aptiten hos våra vänner. Den här, tänkte hand, skall jag inte ge bort i en enda munsbit, och kramade handen ännu hårdare om stjärtfenan. En av de allra största hajarna började sakta simma motströms emot betet. När det var ett par meter kvar hände allt blixtsnabbt. "Farsan" höll i och fick sig en oväntad resa innan han blev tvungen att släppa. Väl uppe på båtens fördäck och med en kall öl i handen, satt vi länge tysta och kände solens värme. Plötsligt började vi alla gapskratta och det varade i minuter. Hajmatning på Maldiverna är numera förbjudet efter några allvarliga olyckstillbud och det är ju klart, visst stör man fiskarnas naturliga beteende.
*Efter att ha varit sjukskriven i tre månader för diskbråck så chansade jag och beställde en dykresa till Röda Havet. Avresan skulle bli den 18 nov. 1992. Jag hade ett mål, jag kunde blicka framåt. Nervöst var det, hur skulle det gå. Sex timmar i planet ömsom halvliggandes eller haltandes i gången med avdomnat vänsterben och med kroppen full av värktabletter, därefter 20 mil skumpandes i minibuss, så var jag äntligen framme vid Sharm El Sheik, Egypten. Ett av de första dyken gjordes vid revet Shab Abu Nuhas, en sockertoppsliknande korallformation med ett myller av liv. Förhindrad från att simma så mycket, tog jag i stället ett stadigt tag i en stenkorall på revets topp. Alla småfiskarna flydde för sina liv. Jag lät benen flöja ut i strömmen. Jag kände viktlösheten och upptäckte att gravitationen inte längre pressade ihop min kotpelare. Sakta började smärtan och domningarna att släppa. Efter ett tag vågade sig fiskarna komma allt närmare. Till slut noppade de i mina handskar och speglade sig i mitt cyklopglas. Jag blev accepterad. Jag var en del av revet. Tanken om att livet ändå är underbart infann sig.
*Året därpå fanns jag, efter månader av längtan, åter på plats i Röda Havet. Strax innan min nerresa hade ett nytt intressant vrak återfunnits i Gubal i Suezsundet. Det var resterna efter S/S Thistlegorm, ett 138 meter långt fraktfartyg om 4.898 ton. Hon hade rundat Afrikas horn för att gå upp till Suez, där hon skulle bistå engelska 8:e armén med förnödenheter. Året var 1940 och ökenkriget pågick för fullt. Till ankars för att invänta order upptäcktes hon och sänktes av tyskt flyg från Kreta. En fullträff i 3:ans lastrum där ammunitionen fanns, fick henne att gå till botten på bara någon minut och nio man följde henne ner. Med spänd förväntan drog jag dykardräkten, neoprenet över min kropp, rättade till slangarna och kollade kameran en sista gång. Väl i vattnet så var vi snart klara för nedstigning. Redan på några meterns djup så kunde jag börja skönja en skugga därnere. Den framträdde alltmer och vi befann oss rakt över midskeppsbyggets styrbrygga. På sidorna om lastrumsluckorna fanns koltenders och tankvagnar surrade. Två ånglok hade slitit sig under förlisningen och låg på sandbotten utanför fartygssidan. Likt en fallskärmshoppare sjönk jag med utsträckta armar ner i 2:ans lastrumsmörker. Jag fyllde västen för att bromsa upp farten och tände min belysning. Där nere, på varje sida om mej, stod lastbilarna på rad. Bedford vid Bedford och däremellan fanns flygplansvingar inkilade. Längst nere i skeppets hålrum fanns allsköns bråte. Växellådor, maskeringsnät, gasmaskar, kängor o.s.v. Trälådorna kring gevären var sedan länge försvunna men karbinerna låg fortfarande
kvar, ihop korroderade tjugo om tjugo. Högar med kulspruteammunition på laddremsa låg där också. Efter en simtur under däck till det förliga lastrummet upptäckte vi hundratals jeepar och kanske ännu fler motorcyklar av märket BSA, som staplats i dubbla lager. Jag tänkte att detta var säker en kännbar förlust för Montgomery och hans mannar, som kämpade i sanden. Väl uppe på däck så såg jag stora stim av blåglänsande jacks som kämpade emot strömmen framme vid bogen. Ett besök i kaptenshytten och mässen gjordes innan vi simmade vidare akterut. Här syntes större spår av förödelsen. Över maskinrumsdelen hade man byggt ett pansarskydd av 2 tums plåt. Det var nu uppfläkt likt locket på en sardinburk. Skrovsidorna vid akter lastrummet inte fanns kvar, de var bortblåsta. Trots den kraftiga detonationen så låg det fortfarande artellerigranater kvar på botten, tillsynes helt oskadade. Varningstexten "Se men inte röra" blinkade i min hjärna. Två mindre tankvagnar låg där också i röran. Till slut uppenbarade sig aktern med sin enorma mässingspropeller. På däck fanns två luftvärnskanoner som fortfarande pekade upp emot skyn likt statyer. Kanske som ett monument över en av mänsklighetens värsta katastrofer - andra världskriget. Jag undrade om dom ens fick en chans att skjuta mot flygplanen den där dagen den 6 oktober 1940. Här vid akterna var även vår förtöjningslina fastgjord. Tiden på 30 meters djup var för länge sedan överskriden. Vi började sakta vår uppstigning för att hänga på etapp på 6 meter, för att undvika den förrädiska tryckfallssjukan. I väntan på att få bryta vattenytan och komma ombord på dykbåten, så gick hela dyket i repris på mina näthinnor. Jag hade många tankar och funderingar som jag ville diskutera med mina kamrater. Men det fick vänta tills vi kom upp i det torra. Jag kände en sorts vördnad inför vraket och en tacksamhet över att ha fått uppleva allt detta. Långt där nere skymtade skuggan och små silverglänsande bubblor som steg sakta mot ytan likt draperier. Luft som vi tidigare själva andats. En nästan sakral känsla infann sig. Jag väcktes upp av att min dykdator signalerade OK för uppstigning och besöket i det blå var slut för denna gång.
