Om källorna.

De skrivna källorna:

Generellt kan sägas om dessa källor är att de är skrivna av ämbetsmän, som på ett byråkratiskt och strikt sätt beskriver förlisningshändelserna. De är många gånger svårlästa och risk för feltolkning föreligger. Om konsten att läsa gammal stil finns beskrivet i t.ex. böcker om släktforskning. Övning ger färdighet.

De allra första skrivna källorna, där förlisningar finns beskrivna, är tingslagsprotokoll från våra första rättsinstanser. Tingslagsplatserna, som regel en inom varje socken, hade medeltida anor. I de fall där förlisningar nämnts har det till största delen skett vrakplundring på platsen och personer ställts till svars inför tinget. Det låg naturligtvis i fartygs- och/eller lastägarnas intresse att ingenting försvann från strandningsstället. Inom vårt län så hittar vi den första händelsen år 1640 i Njurunda socken. Dessa protokoll finns numera mikrofilmade av Svea Hovrätt och har gåtts igenom av framlidne Ilmar Arens, Stockholm. Hans arbete finns bevarat i form av maskinskrivna blad i en mängd pärmar hos Statens Sjöhistoriska Museum.

  Härnösands Rådhusrätts dombok 1826.

Som det nämnts på annan sida så har alla dokument efter Dykerie & Bergnings Compagniet varit en stor källa till information. Bolaget var verksamt inom länet mellan åren 1806-1832. Det låg i statens intresse att stävja vrakplundring och bolaget fick således rätt till att tillvarata allt vrakgods gentemot att de kvartalsvis inrapporterade till Förvaltningen för Sjöärenden (FSÄ) om sina förehavanden. Deras räkenskaper är noggrant uppställda och ger en fin inblick i den norrländska styckegodshandeln och det dåtida värdet på olika varor. Kvartalsrapporterna finns hos Krigsarkivet, Stockholm. En beskrivning av förlisningsförloppen skickades av dykerikommissarien till landshövdingen och finns bevarat i Landsarkivet, Härnösand under inkomna handlingar till Västernorrlands landsarkiv: Diverse ämbetsmän. Även ansökningar om kungörelser gällande strandvraksauktioner finns här.

Efter 1832 så stod det allmogen fritt att bistå vid en förlisning och rapporteringsskyldigheten lades över på kronofogdarna. I vårt fall på tre instanser, Övre Ångermanlands-, Nedre Ångermanlands- och Medelpads fögderi. Dessa skickade sina rapporter till landshövdingen (där de finns diarieförda som in och utgående handling), som i sin tur vidarebefordrade dessa till Förvaltningen för Sjöärenden, Krigsarkivet. Dessa rapporter omfattar åren 1832-1873.

Enligt Statens författningssamlingar 1862:47 och lotsreglementet §16 uppdrogs det åt lotsdistriktscheferna att omedelbart inrapportera strandningshändelser till lotsdirektören i Stockholm. Dessa handlingar finns i Krigsarkivet under Lotsdirektörens arkiv, Förvaltningen för sjöärenden.

Från och med 1873 övertog den nybildade Lotsstyrelsen ansvaret för rapporteringen. Nedre norra lotsdistriktets arkiv finns i Landsarkivet, Härnösand, omfattande endast åren 1880-1920. Men de tidigare inkommande handlingarna till Lotsstyrelsen torde kunna gå att finna i Riksarkivet. Dessa sammanställdes årsvis i tryckt form: Lotsstyrelsens i underdånighet afgifna berättelse till Kungl. Maj:t. Den ingick som bilaga i Sveriges officiella statistik. Däri anges datum för olyckan, fartygsnamn, platsen etc. indelat på olika distrikt, s.k. fördelningar. I vårt fall Sundsvalls fördelning som sträckte sig från Umeå ner till Gävle. På en bilagd karta finns utmärkningar för:

* Totalt förolyckat fartyg
* Grundstött, men flottdraget fartyg.
* Drivit på land
* Förlust av människoliv

Under åren 1873-1900 finns 129 strandningar rapporterade inom Västernorrlands län. I de fall där kronolots fanns ombord och var vållande till olyckan finns även hans namn angivet och bötessumman. Om lotsen gjort sig skyldig till försumlighet under tjänsteutövande ställdes han inför Krigsrätten i Stockholm. Dessa böcker finns i Kungl. biblioteket, Stockholm och även i andra större universitetsbibliotek. Vi har haft förmånen att få låna hem dessa på fjärrlån till Sundsvalls bibliotek.

Vid varje större sjöskada var det ålagt befälhavaren på fartyget att inför Rådhusrätten (benämns även Rådstufvurätten) avlägga en s.k. sjöförklaring. Denna förklaring var baserad på det som var skrivet i fartygets loggbok, om förhållanden före och under olyckshändelsen som t.ex. vindar, strömmar, position etc. Befälhavaren framlade också sin åsikt om vad som orsakat händelsen och detta bestyrktes som regel av några besättningsmän, som inkallats till rätten såsom vittnen. Sjöförklaringen gjordes i närmaste stad ifrån olycksstället och det är då naturligt att dessa är gjorda vid Umeå rådhusrätt för förlisningar skedda i norra Ångermanland. Ibland blev besättningen bärgad av något fartyg och fick då medfölja till dess destinationsort. Det finns exempel på sjöförklaringar gjorda i Piteå, Gävle och på Åland, på händelser som skett inom Västernorrlands län. Som regel har kopior på dessa skickats till hemstaden och finns som bilagor i domböckerna för Härnösands- och Sundsvalls rådhusrätt. Sjöförklaring gjordes även om t.ex. sjöresan förlängts på grund av hårt väder eller ishinder och man ej kommit fram inom avtalad tid. Om spannmålslasten "börjat taga åt sig värme" eller lasten på annat sätt blivit förstörd av brottsjöar eller dylikt. Härnösands rådhusrätts domböcker finns mikrofilmade fram t.o.m. år 1860 och finns att studera i Härnösands bibliotek. Originalböckerna förvaras i Landsarkivet, Härnösand. Sundsvalls rådhusrätts domboksprotokoll åren 1686-1850 finns mikrofilmade såsom "Svea hovrätts renoverade domböcker". Dessa protokoll är alltså kopior av originalen och skickades till Svea Hovrätt vid den tiden. Mikrofilmen finns att studera i Medelpadsarkivet, Sundsvall. Generellt är dock att de är som regel, i vårt tycke, slarvigt skrivna och filmade med så dålig kvalité att man ändå måste gå in i originalböckerna för att säkerställa riktigheten. Det är möjligt att notarien skrev dessa protokoll under den pågående rättegången och att det ej fanns någon tid till några extravaganser. Originaldomböckerna för Sundsvalls rådhusrätt åren 1686-1888 finns ej. Dessa gick till förgängligheten i och med den stora stadsbranden i Sundsvall år 1888. Stadens relativt nybyggda och brandsäkra arkivvalv höll så att säga inte riktigt måttet.

Enstaka handskrivna handlingar gällande fartygsförlisningar har hittats i andra arkiv. T.ex. har några kronolänsmän inrapporterat strandningar till landshövdingen. Förteckning över skedda förlisningar för året 1860 skickades till Kungl. sjöförsvarsdepardementet och för året 1846 till Kommersekollegiet. Ävensom har vi hittat uppgifter i Härnösands sjömanshus mönstringsböcker.

De tryckta källorna:

Landshövdingens 5-årsrapport sammanställdes naturligt länsvis och däri beskrevs resultaten av handeln de senaste fem åren. De är uppdelade i jordbruks-, industri- och sjöfartsnäring. Här nämns antalet stapelavlöpningar, antalet handelsskepp hemmahörande i länets städer och antalet förlorade fartyg under perioden. Även om förlisningarna inte är specificerade och inte inträffade inom länsgränsen, så ger det en fingervisning om antalet förlista fartyg i förhållandet till antalet existerande fartyg. Man får även en god inblick i den dåtida sjöfartsnäringen och vilka varor som fraktades vattenvägen.

I 1828 års rapport, för de senaste fem åren, skriver landshövdinge H. Mörner att de viktigaste varorna från länet var bräder, bjälkar, ved, tjära, smör, fläsk, talg, fågel, skinn, glas och stångjärn (varav från Sundsvall 250 skeppspund stångjärn på export). Viktiga varor som togs in till länet var säd, linfrö, vävnader och salt (3000 tunnor årligen). Dessa 5-årsrapporter för Västernorrlands län finns mikrofilmade och en uppsättning finns på Medelpadsarkivet, Sundsvall.

Den första rikstäckande tidningen var Sveriges Post & Inrikes Tidningar och utkom redan 1645. Alla större fartygsolyckor var av riksintresse och finns som regel omnämda här. Den första lokala tidningen var Norrlands Tidningar som hade sitt säte i Härnösand och utkom första gången 1835. Den blev dock inte långlivad. Det är möjligt att tiden inte var mogen än och att kundunderlaget var för litet. Så 1841 startades Alfwar & Skämt (sedermera Norrländska Korrespondenten, Nya Norrländska Korrespondenten och Sundsvalls Tidning) och kom ut fyra dagar i veckan. Tidningen, eller bättre benämnt bladet, var mindre i formatet än ett vikt A4-ark. Året därpå startade Hernösands Posten. I och med detta kom informationen om olika händelser ut till folks kännedom på ett helt annat sätt än tidigare. I alla fall för de som hade råd att köpa tidningarna. En helt ny yrkeskår hittade sitt uppehälle i att skriva. Berättarspråket blev ett helt annat och mer nyanserat. Sarkastiskt och obarmhärtigt namngavs personer i texten. Ibland uttryckt "att hängas ut i pressen". Även mindre malörer som hände ute till sjöss, utan att få något rättsligt efterspel, kom till journalisternas och därmed till allmänhetens och nu till vår kännedom. Säkert pinsamt för många befälhavare.
 

Man kostade ibland även på sig en och annan rolighet, såsom i följande artikel ur Norrländska Korrespondenten anno 1851:

Från Swartwiks, en mil ifrån staden belägna, skeppswarf, utgicks i Måndags ett bland de största fartyg, som på denna ort blifwit byggda. Den mäter neml. 350 läster. Det erhöll namnet "Oscar den I:e", har en prydlig konstruktion och kommer att tacklas till skepp. En insändare som benäget meddelat red. denna uppgift yttrar widare: En talrik folksamling, bewittnade dess lyckliga utgång från stapeln, och fartyget helsades, wid ankomsten i sitt nya element af kanonernas dunder, på hwars styrka glasmästaren icke förlorade. Ställets disponent, hr brukspatron Dickson hade inbjudit ett betydligt antal från staden och landet, att öfwerwara denna wackra högtid, som, gynnad af en härlig afton, hade sin glanspunkt i den skål, som herr Dickson i underdåninghet proponerade för Hans Kongl. M:t Oscar I:e, hwilken nådigt tillåtit fartyget bära dess höga namn. Denna med niofaldigt hurra under kanoners acclamation, lifligt uttryckta och af gästernas entusiastiskt mottagna skål, åtföljdes sedan af flera andra, bland hwilka märkas en för de förenade rikena, Swerige och Norige, en för fartygets egare, hr kommersierådet Dickson i Götheborg, samt en för byggmästaren på stället o.s.w."

År 1853 startades tidningen Dilletanten (senare Sundsvalls Posten) och år 1874 Westernorrlands Allehanda. Man saxade och lånade friskt varandras artiklar och notiser, naturligtvis med källhänvisning. Vi kan säga att dessa tidningar har varit vår huvudkälla för den senare delen av 1800-talet. Till och med att man ibland refererade hela sjöförklaringar inför rådhusrätten. Det är vi nu ytterst tacksamma för, speciellt inom Sundsvallsdistriktet för den period där domböckerna saknas. Samtliga tidningar finns att studera i original på Kungl. bibliotekets tidningsavdelning på Hagagatan i Stockholm. De flesta av dessa finns mikrofilmade och kan lånas hem på fjärrlån till närmaste bibliotek. Beståndskatalog finns.

Svenskt marinarkeologiskt arkiv (SMA) är en samling av uppgifter om förlisningar hittade i skrivna källor och fysiska vrakplatser, som inrapporterats av bl.a. sportdykare och fiskare. Arkivet består av ett kartotek och ett antal rikstäckande sjökort, där förlisningsplatserna finns inprickade. Det är ju naturligtvis inte på något sätt komplett, men uppdateras hela tiden efterhand som uppgifter om ny vrakplatser rapporteras in. Arkivets innehåll var till god hjälp när vi startade vårt arbete. Samlingen förvaltas och sköts av Statens sjöhistoriska museum, Stockholm.

Norrlandsleden I och II är författade av Christer Westerdahl och böckerna utkom 1989. Bakom dessa ligger mångårigt forskande, som resulterade i en trebetygsuppsats vid Stockholms universitet 1978. Arbetet omfattar en inventering av kuststräckan Haparanda - Norrtälje, innefattande intervjuer med bl.a. fiskare gällande nätfastnor, vrak och andra maritima lämningar såväl i vattnet som på land. Man kan här lättare förstå sambandet mellan vrak, kajanläggningar, fiskelägen och övrig infrastruktur. Westerdahl myntade här i detta arbete begreppet "det maritima kulturlandskapet". Böckerna har även ett värde för sportdykare som söker nya vraklämningar. Tyvärr är förlisningsuppgifterna och källhänvisningarna knapphändiga, men har haft stor betydelse i vårt arbete.

Lennarth Högberg 1996

<Tillbaka>