Toften från Hampnäs.
Toften från Hampnäs.
Om fyndet.
I samband med byggandet av Länsmuséet Västernorrland i Härnösand gjordes 1993 en genomgång av de magasinerade föremålen. Detta för att se vilka objekt som skulle kunna visas i de blivande basutställningarna. I en monter i Rådhuset påträffades ett föremål, YLM 8690, vilket var registrerat som Föremål av trä, cirka 1 m långt. Mittpartiet med hål, ändarna med ovala, bladlika utvidgningar, å ena sidan något urholkade. Funnet cirka 2 m under markytan i lerjord, c:a 75 m från Själevadsfjärden.
Föremålet hade påträffats 1925 vid Hampnäs folkhögskola, Själevads sn, drygt 10 km V om Örnsköldsvik. Det skänktes till muséet strax efter. Ingen av oss på muséet var från början riktigt klara över vilken raritet vi höll i våra händer. Inte förrän Roger Persson, som bl.a. gjort modeller av förhistoriska båtar, kom förbi. Han sa till oss att titta på det publicerade materialet om Hjortspringsbåten. Likheten med aktertoften var slående.
C-14 analys i USA.
Kunde det verkligen vara så att vi också hade en så gammal båt här uppe. För att få en snabb datering, så skickades ett prov för C-14 analys till Beta Analytic i USA. Våra vildaste gissningar, eller snarare förhoppningar, besannades. Den uppmätta åldern var 2160 ± 80 BP (Beta-68261), vilket motsvarar c:a 200 f. Kr. (kalibrerat). Form och datering stämmer väl överens med Hjortspringsbåten. Men det finns även vissa skillnader. Bl.a. så är Hjortspringsbåten gjord av lövträ (lind, hassel) medan "vår" toft är tillverkad av tall.
Foton: Björn Grankvist.
Oklar fyndplats.
I basutställningen "Möte mellan älvarna" finns dels toften utställd och dels finns en modell av båten. Modellen är en "norrlandsvariant" av Hjortspringsbåten. Fyndplatsen är relativt väl känd, d.v.s. ± 100 meter, men den exakta positionen är fortfarande inte bestämd. Länsmuseet hoppas kunna göra en noggrannare inventering inom en snar framtid, för att hitta resten, men som alltid är det största problemet tid och pengar.
Originalritning: Seth Jansson MDT-AB.
Sprickor av torr luft.
Ett annat problem är också hanteringen av "våta" objekt. Toften, som påträffades i lera, fördes till muséet på 1920-talets senare hälft. Den förvarades okonserverad i en ouppvärmd lokal och klarade sig utan nämnvärd sprickbildning i c:a 70 år. De tämligen kraftiga sprickbildningar som kan ses på bilden ovan, skedde inom loppet av c:a två veckor 1993. Idag är toften konserverad och p.g.a. metoden (parafin) mörkfärgad.
av Magnus Holmqvist.
(Artikeln tidigare publicerad i Marinarkeologisk Tidskrift 3/97. Omarbetad i december 1999).
Ny undersökning.
Intresse har länge funnits att få undersöka fyndplatsen mera noggrant, men tidigare har problemet varit att man inte känt till platsens exakta läge. Genom kontakt men Jakob Eriksson, som var med vid tillfället då toften hittades, pekade ut stället i slänten vid ett garage i Alnäsbacken. Under några dagar i maj 2001 genomfördes en undersökning på platsen under ledning av arkeologiprofessor Per H. Ramqvist, Institutionen för humaniora, Mitthögskolan, Örnsköldsvik. Till sin hjälp hade han arkeologerna Anders Thorsén och Lena Edblom samt grävmaskinisten Assar Sjöberg. Sedan det övre lagret skalats av och man kom ner till det aktuella fynddjupet så vidtog ett noggrant arbete att undersöka sedimentet som bestod av lager av lera och mjäla. Efter några dagars arbete, då inga bearbetade trädetaljer hade hittats, fick arbetet avbrytas. Men man kunde konstatera att de kvistar och grenar som hittades i lerlagren var väl bibehållna och bevaringsförhållanderna för organiskt material var goda. Det är tänkbart att tofterna, som sitter överst och kanske lätt lossnar, flöt omkring ett tag innan de sjönk. Det är möjligt att det för evigt förblir en gåta vart resterande delar av farkosten sjönk.
Lennarth Högberg 2001.
Källor: Örnsköldsviks Allehanda 31 maj 2001. Månadsbladet maj 2001, Regional arkeologi.
