Bogserbåten Bulls bravader.
Klockan är fyra på morgonen och jag är nyvaken. Med trötta ögon kisar jag ut genom fönstret. Visst står väl det arton. Jag blinkar ett par gånger. Javisst, arton köldgrader och vi skall bryta isrännan till Vivstavarv. Väl nere i hamnen parkerar jag någon meter från kajkanten och ansluter motorvärmarkabeln. -Vintern är blott en överlevnadsperiod, har någon sagt. Så sant, tänker jag. I mässen sitter Ove Bertlin, skepparen. Jag hejar och avböjer vänligt men bestämt en kopp av det i mitt tycke alldeles för starka kaffet. Maskinisten Stig "Småland" Hedström syns inte till. Han har redan varit ombord en bra stund och det slamrar nere i maskinrummet. Så piper det i maskintelegrafen likt en elektronisk väckarklocka. För övrigt en mycket irriterande signal, tycker jag.
Allt är klart, jag drar ner mössan för att gå ut och så småningom lossa landströmmen och trossarna. Maskinfläktarna startar med ett dån. Alldeles som om det inte vore tillräckligt dragit på däck. Stig rycker i startreglaget och tryckluften ssssssusar i rören. Med ett tjåff-tjåff-tjåff-baaang går maskinen igång. En rökpuff av det svartare slaget stiger ur skorstenen och drar iväg i vinden. Så var vi iväg - trodde du ja! Efter en kall natt som denna har isen satt skrovet i ett skruvstäd. Med några fram och backmanövrar så knakar det lite och vi rör oss. En titt på GPS:en visar att vi färdas i den svindlande hastigheten av tre knop och värre skall det bli. Norr om Alnöbron har vi inte brytit sedan före nyår och nu är det i slutet av februari. Vi passerar Tunadal där ett par fartyg ligger vid kaj. Farbror Rimfrost har andats på dom. Istappar hänger likt stalaktiter från vajrar och räcken. Båda har utrustats med en tillfällig pansarsköld runt fören, av is.
Plötsligt händer det vi väntat på. Pang!, rätt in i betongväggen. Här är det hårt. Det syns på den gamla isen som skimrar turkosblå. Vi får hela tiden backa och ta om. Vid varje stöt kommer Bull högst en båtlängd framåt. Isflaken framför stäven reser sig på högkant och försvinner in under skrovet. Om några sekunder vet jag vad som kommer att hända. Hela fartyget rister och turbinerna skriker när isen finfördelas av propellern, till storleken av sådana bitar som brukar klirra i glasen. Metrarna före iskanten tar kapten Bertlin ett stadigt tag om ratten och står bredbent med 45:orna. Och jag, där jag sitter i stolen, far som en vante mellan elementet och sjökortsbordet. En verklig utmaning i detta läge vore att försöka bygga korthus. 550 ton levande massa, rätt in i iskanten och det tar tvärstopp. Innertaket i styrhytten gungar upp och ner. När fartyget så stannar och oväsendet lagt sig för en stund, tänker jag att sicken tur att det inte är min båt. Ett mindre isblock har med hjälp av våra 3.000 hästars styrka förpassats en bra bit på sidan om rännan. Ove pekar och säger: -Säkert sextio centimeter.
Jag tar mig nedför lejdaren med raska steg mellan stötarna, för att försöka koka kaffe. I mässen står "Småland" och ser ut genom ventilen på det som han kallar "det vita guldet". Kanske tänker han på när han tillsammans med Bull flyttade hit upp från Göteborg och Röda Bolaget. -Den vintern 85/86 va dä möe is, ja troddä ja haddä kômmä te himmelrikä. Ja kômmä håg att där utä ve Draghälla frös drivisän ihop te vallar. Vi kallat för "Smålandsvallen". Dä kunnä ta e halv da å kômmä igenom, säger han med något drömskt i blicken och visst kan man ana ett leende. Uppvuxen i trakten av Eksjö och efter några år i "götet", blandar han dialekterna enligt eget recept. Ibland kommer även ett norrlänskt "men huvva". Klockan är snart tre på eftermiddagen och vi får vända hemöver. -Vi får fortsättra i morgon, säger skepparen. Något att se fram emot? Nja, en hel dag i denna arbetsmiljö tar lite på psyket och benmuskulaturen tränas hela tiden, när fartyget studsar än hit än dit i rännan. Men visst älskar jag mitt jobb. Det är som med livet i övrigt, full fart framåt bara. Hå och hej så länge tygen håller (gammalt sjömansuttryck).
Nu är det helt plötsligt april månad och vårfåglarna kvittrar. Isen har för länge sedan likt små vita öar avseglat ut ur vår fjärd. Långt ut till havs för att tyna bort och dö. Bull får sin välbehövliga vila och det finns tid för lite mera tidskrävande underhåll. Nog för att Bull är en tuff kille, men han får med tiden lite muskelvärk. Under sensommaren skall han även till varv. Propelleraxeln skall ur och synas under mikroskopet. Isbrytarfärgen rengöras och bättras på, för visst tar grejerna stryk. Dagarna går fort och om några månader så är det dags för "Bullen" att kavla upp ärmarna igen. Eller som "Småland" säger med ett pillimariskt flin: -Isen kômmer tebaka, dä ä då lika säkert som amen i kôrka. Och blir det långväntat så kan man ju lägga sig ner en stund. För av alla ljuvliga platser på denna jord, är bingen den bästa.
Lennarth Högberg 1996
Fartygsfakta: Byggd och levererad 1972 av AB Åsiverken, Åmål, som m/s Bull till Transport & Bogsering AB, Stockholm. 1976 övertogs fartyget av AB Neptun i Stochholm som genom samgående 1978 namnändrades till Röda Bolaget och Bull placerades i Göteborg. 1985 inköptes bogseraren av Sundsvalls Kommun som hamnbogserare för isbrytning och fartygsassistanser. Bull hyrs nu av Sundsvalls Hamn AB (till 45% kommunägt).
Måtten 32,45 x 9,02 meter. Djupgående 4,30 meter. Deplacement 450 ton. Dragkraft 23 ton. Maxfart 13,8 knop. Huvudmaskin 9-cyl 2-takt NOHAB MN 19 S med tre överladdningsturbiner som ger 3.000 ihk. Skrovet har 22 mm plåt i vattenlinjen och är klassad svensk/finsk isklass 1A Super.