Skeppsvraket vid Åkroken - Allmän artikel.
Det har länge varit känt att Selånger, väster om Sundsvall, varit en betydelsefull plats och maktcentrum i mellannorrlands historia. Här finns lämningar från järnålder och fram till idag i form av gravhögar, kyrkoruin etc som bekräftar detta. Inseglingsleden in till S:t Olofshamn i Selånger skedde genom, då på den tiden, en bred och djup fjärd. Numer är den fjärden mer känd som Selångersån, som likt en smal tråd slingrar sig genom staden. Ett resultat av landhöjningen. Att sjöfarten haft stor betydelse i forna dagar kan man förstå då detta var det lättaste sättet att frakta handelsvaror, gentemot att forsla dessa genom obruten mark. Men några konkreta fynd som bevisat denna trafik med fartyg in till Selånger, förutom en indikation av en bryggkonstruktion, har saknats, intill nu.
Under ett grävningsarbete i ån 1994, för att lägga ner en avloppsledning, kom det plötsligt upp träbitar från ett fartyg i skopan. Arbetet stoppades och sakkunnig personal från Länsmuseet Västernorrland tillkallades. Man kunde snabbt konstatera att det rörde sig om ett äldre vrak att döma av konstruktionsdetaljerna. Det togs även ett antal träprover för C-14 analys. Svaren av dessa bekräftade antagandet och vraket daterades till tidigt 1400-tal. Eftersom man bedömde att vraket låg väl skyddat nere i bottendyn gjordes ingen ytterligare undersökning man avloppsledningen lades annorlunda än planerat för att skona vraklämningen.
Frågor om vad detta var för något fartyg dök opp. Vart var det på väg? Hur sjönk det? Hur var det konstruerat och vilka var människorna som seglat det? Diskussioner fördes om hur omfattande denna trafik var och vilka eventuella varor som dessa fartyg kunde tänkas frakta. Några lokala samtida skrivna källor som belyser detta finns inte.
Under hösten 1999 gjordes ett antal dyk på platsen för att kontrollera skeppets "välmående". Ganska snabbt kunde det konstateras att en hel del hänt med bottenförhållandet de sista åren. En betydande sandvandring hade skett och en stor del av vraket befanns nu vara frilagt och renspolat. Delar av fartyget lågt helt lösa och man kan förmoda att delar också spolats bort under perioder med hög vattenföring i ån. En rapport till Länsstyrelsen, om vrakets utsatta läge, författades av undertecknad och av Anders Vikdahl.
Länsmuseet Västernorrland fick i uppdrag att göra en besiktning av vrakplatsen "in situ", d.v.s. att mäta och dokumentera så som det förhåller sig utan att gräva eller på annat sätt rubba vrakdelarnas lägen. Detta kom till stånd under några dagar i september 2000. De första dykningarna ägnades åt att märka upp alla uppstickande skeppsdetaljer med numrerade märkbrickor. I land så slog vi ner tre stålrör som fick utgöra referensmätpunkter. Ifrån dessa rör inmättes sedan alla detaljer på botten med måttband. Allt kunde sedan överföras som skalritning på millimeterpapper. Vi fick på detta sätt en fin översiktsritning och ett bra hum om fyndområdets utbredning. Dokumentationen kompletterades med stillbilder och videofilmning under vatten. Vi hade här att göra med ett klinkbyggt fartyg av 15,5 meters längd och 5 meters bredd.
Vi tog även upp två konstruktionsdetaljer: En bordläggningsbräda och en bottenstock. Dessa hade tidigare kommit upp i grävskopan, så att deras ursprungliga lägen var redan rubbade. Som tur var lades dessa delar tillbaka på botten då, 1994. Vi passade på att rita av dem på byggplast i skala 1:1 och tog lite kort innan vi åter lade dem tillbaka i vattnet. En rolig iaktagelse på bottenstocken var de spår som skapats av den skadade yxeggen. Det blev så konkret att den bearbetats av en mänsklig hand – för 600 år sedan.
Mitt i vrakplatsen hittades en liten del av ett block. Den togs upp för att "räddas" då vi befarade att den snart skulle spolas bort ifrån platsen. En intressant detalj var att blockdelen visade spår av brand. Den ena sidan var helt förkolnad. Var det så att fartyget brandhärjades innan det sjönk? Finns det då även spår efter last och besättningens personliga ägodelar? Hela skeppets innandöme är täckt av sand och lera och kan innehålla en hel del överraskningar. Vi vet att bevarandegraden av organiskt material är högre i vatten än på land.
Hur pass unik är då denna skeppslämning? Ja, de vrak som tidigare hittats, och som stämmer i tid (medeltid), är få:
*Under 1920-talet hittades ett vrak i Avafjärden i Västerbottens län. Då det endast låg på någon meters djup så vadade man och med hjälp av båtshakar demonterades skeppsdelarna och drogs upp på land. Härigenom kanske massor av viktig information förstördes. Ett försök till rekonstruktion gjordes av marinarkeolog Seth Jansson vid Skellefteå museum under 70-talet. Mycket av virket hade förvridits och torkat sönder då ingen konservering hade gjorts. Man har diskuterat hur tillförlitlig denna rekonstruktion blev pga nämnda orsaker.
*Under utgrävningsarbete vid Riksdagshuset i Stockholm hittades ett antal lämningar av mindre fartyg. Ett av dem daterades till 1200-tal och var mycket välbevarat. Det kan nu beskådas i Medeltidsmuseets utställning. Men detta skepp är troligtvis inte representativt för handelssjöfart. Dess avlånga konstruktion indikerar mer på att den användes i krigs- eller bevakningssyfte. Mellan Stockholm och Avafjärden finns inga övriga samtida fynd rapporterade och undersökta.
Vad händer nu med vraket vid Åkroken? Ja, min personliga åsikt är att läget är akut. Efter att ha legat skyddat i flera hundra år så har det på bara några år frilagts och till viss del förstörts. Ett resultat av landhöjning och höga vattenflöden. Vid tiden för förlisningen låg här havsytan c:a 6 meter högre. De som vi kallar för akterdelen, stäv och roder, ligger idag endast 40 cm under ytan vid normalvattenstånd. D.v.s. dessa delar torrläggs vid lågvatten och fryser varje år in i isen.
Något beslut om åtgärd är ännu inte taget. Man kan tänka sig ett antal alternativ. Det billigaste är ju naturligtvis att inte göra något alls och låta allt gå till spillo. En katastrof enligt min mening. Det dyraste är en totalutgrävning, bärgning, konservering och skapandet av en utställning. Detta alternativet är inte bara dyrt under projekttiden. Efteråt får något museum en förvaltningskostnad för objektet i evigheters evighet.
Ett intressant mellanalternativ är kanske att innesluta vraket i en spontlåda, pumpa ut vattnet och göra utgrävningen i torrhet. Ja, någorlunda torrt i alla fall. Det hela kan göras publikt där Sundsvallsborna kan följa händelserna från dag till dag. Guidningar och föreläsningar på plats. Rent utgrävningstekniskt har det, trots att jag är dykare, vissa fördelar. Stereofotografering efterhand delarna friläggs och bortförs är bara en fördel. Man gör det möjligt för "ickedykande" personer, universitet och högskolor, att bedriva egna forskningsprojekt i projektet. Dendrokronologi, DNA- och pollenanalyser etc. Någon är kanske intresserad av att ta sedimentprover under vraket för att kartlägga vilken typ av vegetation som rådde runt Selångersån vid den tiden. Efter att delarna dokumenterats kan dessa återdeponeras i en liknande miljö, d.v.s. grävas ner någon annanstans t.ex. i Selångerssjöns bottensediment. Där kan dom få ligga för ev. framtida forskning. En fortsatt utveckling av analys- och konserveringsmetoder kommer med stor sannolikhet att ske i framtiden. Men innan allt detta kan ske måste kanske ytterligare en mindre förundersökning göras. Genom sticksondering och upptagandet av ett provschakt får vi bättre vetskap om vad vi kan förvänta oss att finna vid en totalutgrävning. En bättre kostnadsberäkning kan göras och metoder för det fortsatta arbetet kan väljas utifrån detta. En referensgrupp har bildats för att bl.a. titta på dessa frågor. Hur hela detta projekt skall finansieras är ytterligare en fråga.
Ålsta Folkhögskola har nyligen etablerat en båtbyggarlinje i Sundsvall. De har anmält intresse av att få information från vrakdelarna för att kunna bygga en replika av fartyget. Man vill snarast möjligt kunna välja ut trämaterialet, då det måste kunna beredas torka något år innan byggandet. Kanske man på detta sätt, istället för att ställa ut originalet, kan återge det medeltida skeppet för allmänheten. Det kan bli möjligt att få vara med ombord och segla det i samma farvatten som det skepp som en gång för länge sedan hade oturen att sjunka vid Åkroken i Selångersån. Ett mycket bra sätt, tycker jag, att skapa intresse för vår gemensamma historia och då i synnerhet äldre tiders sjöfart.
Lennarth Högberg 2001.
