Sommaren 2002 2

Här på denna sidan ska vi försöka beskriva vad som händer efter midsommarafton 2007, som blev Matildas sista dag i livet.
(Denna delen av hemsidan är under utveckling och kommer att fyllas på och justeras löpande).

4 år utan ditt speciella leende, utan dina kluriga kommentarer, utan Matilda-kramar, utan vår social-ligist. Du är saknad.

Förutom detta passar jag på att önska alla som fortfarande tittar in här, EN RIKTIGT FIN MIDSOMMAR!

Vi i Matilda-kretsen önskar med hjälp av Vilda (Matildas lillasyster) alla dummapricken-läsare ETT GOTT NYTT ÅR!

Idag är det tre år sedan Matilda somnade in. Det är märkligt att det kan kännas så nära och så ofantligt länge sedan på samma gång. Ikväll har vi passat på att äta jordgubbar vid Matildas viloplats, som i dagarna fyllts med solrosor och många andra vackra blommor. Tack till Er som varit där och hjälpt till att göra platsen så fin.

Saknaden är stor efter dig, vår social-ligist. Men, Dina kramar, Dina pussar, Dina finurliga kommentarer och Ditt smittande leende har vi kvar i våra hjärtan.

På Matildas begravning spelades det upp ett bildspel som försökte visa lite av Matildas 8 1/2 år på jorden. Det var många som undrade om vi inte kunde lägga upp det här på sidan, men svaret var att filen var för stor. Nu kan den som är intresserad se den nedan. Lösenorden är "Dummapricken". Bildspelet är ca 40 min långt.

Jag vet inte varför det har varit så svårt att skriva ihop en uppdatering. Är det för att jag inte tycker att det händer något som är värt att skriva? Eller är det för att det känns svårt att skriva lite mer avslutande? För hur avslutar man något som varit en väldigt vital del av ens liv under en längre tid? Ett ställe som har (och är och kommer att fortsätta vara) ett ställe att minnas och få lite perspektiv på tillvaron. Förutom att ha fungerat som ett andningshål för mig att ”skriva av” mig på, har det varit ett bra sätt att uppdatera andra. Och sist men inte minst ett ställe att hämta styrka från. Att sitta och läsa gästboken har varit ett otroligt stöd ända sedan först kommentaren skrevs in och jag går fortfarande in och kollar bilder i fotogalleriet med jämna mellanrum. Det känns som en kär vän som man kan ”prata med när man behöver och som inte bryr sig om det dröjer ett tag innan man kommer tillbaka., utan då är den där igen med sina roliga och ledsamma minnen, beredd att dela med sig igen. Men framförallt är den en av mina Matilda-källor. Ibland behöver jag tittat tillbaka och återkalla vissa känslor av världens bästa dotter. Det kan vara jobbiga känslor, men på något sätt så känns det skönt efteråt. Någon form av saknads-terapi, kanske.

Först vill jag säga att Dummapricken-sidan kommer att finnas kvar, med en förhoppning om att det kanske fortfarande kan vara till nytta för någon. Om inte för någon annan, så av helt själviska själ. Som ni förstår så ”använder” jag den.

Efter det att Matilda somnade in har vi uppdaterat mer eller mindre ofta med försök att beskriva hur vi försöker leva vidare trots saknaden av AVBM. Det har varit allt från Vilda berättelser ;-) till Taipei-rapporter, men ändå med en klar Matilda-koppling. Nu börjar det kännas som det bara rör oss och inte Matilda. VI gjorde Dummapricken om Matilda, och för Matilda (med en förhoppning att hon skulle läsa det som en berättelse i efterhand när hon blev lite äldre). Vi vill låta det vara så. Därför känns det rätt att ”lägga den på vänt” nu.

När det gäller frågan om att skriva eller inte, så har vi sagt att om inget dramatiskt inträffar som på något sätt kan kopplas till Matilda så kommer det troligtvis inget nytt under Ängel-info. Detta måste jag säga, känns märkligt.. Jag har under dessa år gjort allt ifrån våndats över vad jag skulle skriva, till längtat efter att uppdatera . Jag har i efterhand läst vad som skrivits, skrattat, gråtit om vart annat . Och ju mer jag läser, ju mer förundras jag så över Matildas styrka och sätt att vara under hela hennes sjukdomstid (Matilda-klottret är helt underbart). Jag är så otroligt stolt över henne och att ha fått förmånen att vara hennes pappa. Även om det blev en för kort tid.

Sitter och tittar på datumen når vi startade dummapricken. Det är lite drygt 6 år sedan. Jag tror inte att jag den 4 feb 2004 hade en tanke på hur det skulle vara den 15 maj 2010. Och även om jag gjort det, är jag säker på att jag inte tänkt mig det så här. Det har hänt så mycket att det nästan skulle gå att fylla en bok. Eller en hemsida......;-) 1 000 000 träffar? Otroligt!

Om drygt 1 månad är det 3 år sedan Matilda somnade in och jag slits mellan tankar på att det inte var länge sedan och att det var jättelänge sedan jag hade förmånen att få en Matilda-kram. Det är så mycket som har hänt sedan dess. Jag har varit borta från Sverige ett år, med allt vad det innebär, jag har återupptagit min dykning, jag har rest mycket, byggt ett nytt kök, jag har blivit med motorcykel och jag har av händelser och personer blivit påmind om att att positiva saker kan hända, vilket jag hade ett stort behov av. (Ett speciellt riktat ” Grazie mille!”)

Pga av allt som hänt runt mig personligen, känns det ännu längre sedan Matilda var här och utövade sin speciella social-ligist-strategi. Den känslan är ibland väldigt frustrerande. På något sätt vill jag att Matildas minne ska var så nära som möjligt. Samtidigt ser jag fördelarna (och behovet) att inte stå stilla för min egen del. Och jag vet att M hade velat det.

Det är också mycket som förändrats runt omkring i Matildas ”gamla värld”. Matildas kompisar har alla blivit 3 år äldre med allt vad det innebär. Relativt ofta tänker jag på vilken person Matilda har varit nu, det året hon skulle fylla tolv, men jag vet att jag aldrig får reda på det. Som synes på bilderna har jag också förändrats. Förutom att jag blivit äldre har det hänt saker på insidan också. Bättre eller sämre? Enligt mig till det bättre, även om priset har varit högt. (Funderar på en liten AVBM-tatuering, men vi får se.... )

Senaste status är att jag numera har det är mycket lättare att samla på mig mina vita minnespärlor. Det är inte så att de svart inte existerar längre, men de hänger inte alltid med en vit längre. Dessutom fortsätter jag med min G-MESS (Golf, MC, Exercise, Scubadiving, Skiing). Golfen ligger lite i träda just nu, Nera(mitt namn på min motorcykel) väntar bara på att det ska bli lite varmare och det är en härlig känsla att dra iväg på två hjul. Motionen fungerar helt ok, känner mig relativt tränad. Om det syns får andra avgöra. Skidåkning har det tyvärr inte blivit någon detta år men suget fin ns där. Dykning har det dock blivit, senast i Thailand. Det är en så härlig känsla att sväva tyngdlöst i en värld som inte riktigt är vår egen. Och jag tror att jag blivit en bättre människa, bättre på att ta tillvara vardagen och att vårda det jag har och inte hela tiden leta efter något bättre.

Jag önskar bara att Matilda fått sett hennes pappa bli lite bättre. …speciellt eftersom hon är en otroligt stor del i att det blivit så.

Tack till alla kända och okända för stöd, tankar och framförallt de som berättat att Matildas berättelsesituation har hjälpt till lite grann. Inget kan vara ett bättre svar på att en önskan att Matilda betytt något.

Så har den andra hela sommaren passerat utan Matilda. Sommaren i fjol var speciell eftersom jag mer eller mindre inte fanns på hemmaplan. På flykt skulle nog några säga och jag kan väl hålla med. Det är definitivt annorlunda i år. Nu är jag ”hemma” igen, med allt vad det innebär. Många tankar har snurrat genom huvudet dessa juni-, juli- och augusti- veckor, som ändå har något speciellt och som brukar vara fyllda med sommarlov, badbassäng och förhoppningsvis solkrämsanvändande. Och snurrar gör det, vet inte riktigt hur jag ska beskriva det.

Den sista tiden på sjukhuset 2007 känns emellanåt väldigt avlägsen, vilket är skönt eftersom det absolut inte var någon rolig tid. Samtidigt är det den sista tiden med Matilda i livet. En tid då man fortfarande kunde få höra några finurliga saker, få en speciell M-kram och känna närheten. På det sättet händer det till och med att jag skulle vilja ha tillbaka lite av den tiden. Vilket jag egentligen inte alls vill när jag tänker till ordentligt. Den tiden är så starkt förknippad med så mycket smärta. Usch, man kan bli halvtokig av att tankar och minnen hoppar fram och tillbaka, som en av Matildas studsbollar. Från leende till tårar, från vita till svarta minnespärlor. Och även om jag tror att jag börjar lära mig leva med det, så gör sig tystnaden väldigt påtaglig hemma ibland.

Det har hänt mycket på dessa två åren så det är kanske inte så konstigt att sjukhuset känns som länge sedan, men samtidigt är tomheten ibland väldigt påtaglig. För visst är det så att när man ser skolavslutningsfirande, sommarlovsfirande och nu skolstartsupptakten, så gör det lite extra ont. Och när man ser Matildas kompisar som blir äldre och växer till sig, så kan jag inte låta bli att undra hur Matilda hade varit som snart 11-åring…. Hon hade nog varit en alldeles utmärkt sådan..

Det är så mycket jag skulle vilja berätta och visa för Matilda. Vet inte riktigt vad jag tror på, när det gäller det där med att hon tittar till oss ibland. Min logiska hjärna tar ofta överhanden och ställer in sig på sitt skeptiska läge. Några av er pratar om fjärils-besök i svåra lägen, så man vet aldrig. Hoppas ibland att hon ser vad som händer och sker. Och att hon då tycker att hennes pappa sköter sig...

Skulle vilja passa på att rikta mig till Matildas kompisar. Vi ser ibland tecken på Matildas gravplats att någon har varit och lämnat ett litet tecken. En liten sten, en blomma eller ett ritat hjärta in singeln. Att ni fortfarande tar er tid att gå förbi och lämna ett litet avtryck värmer jättemycket. Och jag vet att Matilda skulle vara (och är) stolt över att ha kompisar som er. Cajsa och Dorotea - Visst hade det varit bra med en tidsmaskin ibland. Såg autografen och bilderna från Amy Diamond hos Matilda. Vad härliga ni är och att ni tänkte på det när ni väl var i Malmö på konsert. Undrar just om Amy kommer ihåg när hon förgyllde Matildas dag för drygt två år sedan. Och Cajsa, din fina dikt, om du inte speciellt vill göra det själv, så kan jag plasta in den igen. Flikar också in att Ulrika och Olof är väldigt duktiga på att se till att graven är väldigt fin. Just nu står det en stor korg med solrosor där, som lyser upp på långt avstånd.

Jag nämnde tidigare i våras att jag, när det gällde min fritid, skulle koncentrera mig på G-MESS, Golf, MC, Exercise, Skiing, Scubadiving. Det har väl gått sådär även om jag inte har ändrat min målsättning.

Golf - har den senaste månaden blivit avsevärt bättre. Det säger kanske inte så mycket eftersom utgångspunkten var extremt lågt placerad. Men efter två lektioner så börjar bolluslingen gå lite rakare och jag behöver inte leta efter den varje gång.

MC - är väl det som går bäst. Jag är så otroligt nöjd med mitt beslut att skaffa körkort och MC. Helt underbart avslappnande att ge sig ut och uppleva frihetskänslan, känna vinden och dofterna från naturen, en sen kväll i solnedgången. Har blivit ett antal gånger när Matilda saknad har sköljt över mig… och även annars. ”Nera” är en pärla.

Exercise – Träningen har det blivit lite si och så med. Efter omständigheterna kan jag egentligen inte klaga även om jag inte har lyckats hålla mig på min Taipei-nivå. Jag har lyckats dra på mig hälseneinflammation som hindrat mig från att springa eller jogga, ända sedan april. Det är frustrerande att bara kunna cykla, speciellt när jag hade vant mig vid att göra något minst varannan dag. Men som sagt, jag är nöjd med att jag inte helt säckat ihop trots löpförbudet och faktiskt håller mig kilomässigt. Ser framemot möjligheten att sätta fart igen. Det är ett för mig viktigt och skönt sätt att koppla av och få utlopp för lite negativa känslor.

Skiing – av förståliga skäl har det inte hänt så mycket. Även om jag har försökt (men inte lyckades) att komma upp på vattenskidor för några veckor sedan :-). Men ser fram emot en skidresa till vintern. Vi får se om jag får ihop det.

Scuba-diving - är väl det som mest fått stryka på foten på grund av andra aktiviteter i sommar. Behöver införskaffa lite saker för att dyka på hemmaplan och ekonomin har den senaste månaden mest gått till bänkskivor, skåp och ång-ugn. Har dock tittat på att komma iväg under hösten till något trevligt ställe och ska försöka ta tag i någon klubb här hemma, så snart tak- och golvlister är uppe.

Eventuella nya saker på listan som retat min nyfikenhet är fallskärmshoppning och kite-surfing. Eller kanske flygcertifikat... Tur att alla vet att jag är en lugn kille, annars skulle man ju kunna få för sig att jag letar adrenalinkickar…..

Mycket tid har gått åt en köksrenovering hemma. Det var väl en blandning av att jag behövde något att göra (behöver mina ”projekt” för att koppla av), vill som jag sa tidigare ändra om lite i min närhet, plus av att behovet av renoveringen fanns. Det är lite tufft att göra det själv, men samtidigt är tillfredställelsen desto större när man ser det går framåt och blir bra. Dessutom är det lite kul (i efterhand i alla fall...) när jag tänker på misstagen man gör. Man vänder saker på fel håll, sågar av fel sida av brädan, slår sig på tummen, sågar sig lite i handen för att nämna några. Men man lär sig nya saker till nästa gång. Just nu är jag i alla fall bättre än vad jag var innan, på att fixa nytt kök.

Förutom detta spikande, borrande, sågande, klickande, monterande och skruvande så har det varit en relativt lugn sommar.. Med lite nya möten som trots allt har givit mig en lite mer positiv syn på tillvaron…. Även om jag inte riktigt vet vad jag vill med livet just nu. …Kanske är jag inte ensam om det…

PS: Ni glömmer väl inte att "rösta på denna hemsida"? ....överst till vänster

Hej alla!

Idag fyller Olof 40 år! Hurra! Det firar vi genom bubbel och spa! Massage, avkoppling, strandpromenad, god mat och dryck... Framför allt avkoppling behöver vi båda, maj och juni har varit extremt hektiska månader, för vissa pga mycket jobb, men dels också av festligheter och sociala trevligheter.

Olof är den enda jag känner som har 40års-ANTIkris. Jag brukar säga att när han vaknar idag så utbrister han själv ett "Äntligen!". :-)

Äntligen, har också midsommarhelgen passerat. Jag är ovan vid att fira midsommar. Av någon anledning så har många sjunkhusvistelser, både på onkologer, intensiven, och då inte minst 2007 års dödsdag, infallit just på midsommarafton. De senaste sju åren har jag egentligen bara "firat" 2 midsommaraftnar. I år spenderade vi fredagen med de allra godaste vännerna, på landet hos Cissi & co. Även Anders (&co :-) ) var med, och det var riktigt trevligt faktiskt att få vara på samma ställe som hela goa gänget för en gångs skull.

Själva 2-års-dagen av Matildas död/himlaförd inföll på måndagen i år. En liten skara samlades vid graven mitt på dagen, och hade en liten spontan ceremoni som involverade solsken solrosor och heliumballonger. En av ballongerna fastnade i det jättestora trädet på kyrkogården. Men vi gallskrek på Matilda att hon fick komma ner och hämta den, och se..... om inte ballongen sakta men säkert letade sig genom grenverket, bit för bit, för att slutligen flyga ut på andra sidan och upp upp upp mot himmelen.

Även i söndags var vi i Brågarps kyrka på ceremoni. Dagens dubbel - dop för båda prinsesskusinerna - Vilda och Stella. Så nu är även namnen välsignade - och det slutliga valet föll på Anna VILDA Tindra Mi-Rakel Virdhall. Mer om det berättar jag när jag kommer hem från vår mini-semester, i en ny längre uppdatering som kommer heta "Livet med Vilda!" :-)

Det är över en månad sedan jag skrev något senast. Men det är inte så att Matilda-saknaden minskar, även om jag tycker att den ändrar utseende lite grann med tiden. För mig så har nog önskan, eller behovet av att just skriva av sig i ”Ängelinfo” däremot minskat lite grann. Man känner att man vill samla upp till lite händelser som är värda att nämna innan man uppdaterar. Och det tar längre tid idag än tidigare. Hur roligt är det att skriva att man har rensat ogräs, klippt gräset och strukit gardiner (men har faktiskt inte gjort det ännu….)?

Vi har, som överskriften berättar, varit och hälsat på avdelning 62 på BUS i Lund, vilket var där vi tillbringade Matilda sista månader i maj och juni2007. Vi hade ett återbesök för att prata med läkare och sköterskor cirka 2 månader efter Matilda somnat in, men efter det så har jag (och jag tror inte övriga heller) inte varit där. Det var väl egentligen Ulrika som organiserat besöket med hjälp av Charlotte, vår kontaktsjuksköterska på BUS och det blev en hel karavan som infann sig. Förutom jag och Ulrika, så fick vi också sällskap av Vilda (till alla sköterskors glädje), Isabella (AVBMOS) samt Matilda mormor och morfar.

Innan vi åkte dit så kändes det inte speciellt mycket. Men när jag stod nere i ljusgården och tittade på teckningar på väggarna, det fina akvariet, kom tankarna på hur mycket tid både vi och Matilda spenderat i dessa lokaler. Och plötsligt så kröp känslan på mig, om att det kanske blir riktigt tungt att gå upp i korridorerna igen. Samma korridorer som vi gick, satt, väntade i under de 7 veckorna när vi på något sätt väntade på och till sist önskade att Matilda skulle ge upp. Samtidigt som man hela tiden ville hålla kvar det ”bara lite till”…

När vi efter några glada återseende redan på väg upp, till slut äntrade in på avdelningen, infann sig ett sorts lugn. Märkligt… Allting så nästan likadant ut, det var nog bara kaffeautomaten i köket som var utbytt. (Inte lika gott kaffe enligt delar av personalen). Men den ledsamma känslan som jag plötsligt hade börjat befara skulle attackera mig, infann sig aldrig. På någon konstigt sätt, och då menar jag riktigt konstigt, så kändes det skönt att gå runt i korridorerna, i köket, i lekrummet. Det var precis som det var en lättnad över att jag kan gå här utan den känsla av oro, ledsamhet, hopplöshet som var så påtaglig när Matilda låg och tynade bort i prinsess-rummet nr 12. Vet inte riktigt om de andra kände något liknande, men för mig var det riktigt skönt att komma tillbaka. Vi pratade innan om att ta en titt i rum 12 som var vårt hem under 7 plågsamma veckor, men det kändes faktiskt inte aktuellt. Inte helt oväntat men ändå ledsamt beboddes det nu av en ny familj som precis kommit in och fått en trolig diagnos. Usch, känner med dem. Ulrika fick tillåtelse att ta en liten titt men för mig kändes det som rummet ändå inte är detsamma. För mig förändrades det rummet redan när vi städade ut alla ”prinsessrums-saker” på kvällen den 22 juni 2007. Nu är det som vilket rum som helst.

Det blev också ett snabb-besök på lekterapin, där en fjäril som Matilda gjorde fortfarande hänger i fönstret. Här hade vi så mycket skoj..

I Anders vardagsliv försöker jag fortsätta på den inslagna vägen som jag berättade om i förra uppdateringen. Husprojekten fortsätter, Nera har fått rulla under den senaste månaden i detta sällan skådade aprilväder, lite motion prioriteras och dagarna går. För det är de som de gör, de kommer och går. Och jag kan säga att jag ser lite mer positivt på framtiden än vad jag gjorde för ett år sedan. Konstigt hade det kanske varit annars, men ändå. Jag är så nöjd med mitt, i början tveksamma, beslut att fly fältet under ett år. Nu känns det som det finns ett positivt liv utan Matilda också. Jag kan nu se framåt ”tillsammans” med min Matilda-saknad och inte som tidigare när jag för att se något som helst positivt var tvungen att försöka bortse från den. Och det sista sättet tar så mycket energi. Den energin kan jag nu lägga på att ta hand om lite mer M-saker och minnen utan att känna tyngden av situationen.

Jag trär definitivt inte bara upp vita minnespärlor, men jag har kommit så långt som att det inte följer med en grå eller svart varje gång….

Och till sist en hälsning till dem som fortfarande är inne och tittar till Dummapricken ibland.

Eftersom inte alla har ordnat ”nya” fritidsintresse i form av barnmys, så fick jag skaffa annat att leka med... Får jag presentera ”Nera”.

Tillbaks till verkligheten efter 11 månader på flykt. Och det är väl inte riktigt samma verklighet jag återvänder till. För även om jag kanske lite naivt trodde att saker skulle ha förändrats när jag kom hem, så känns det vid första anblicken inte som att omgivningen är speciellt annorlunda sedan den 2 april ifjol, när jag åkte. Däremot upplever jag att jag har förändrats, förhoppningsvis till det bättre. Dessutom har, med all säkerhet, saker förändrats här också…..

Men visst är det annorlunda att komma ”hem”. Ett annorlunda sätt att leva visar upp sig. Någon som frågade vad jag kommer att sakna mest från Taiwan fick svaret att det är nog att det har varit så ”lätt” att leva där, rent praktiskt. Lite som att återvända till studenttiden när man bodde några stycken relativt nära varandra, med gemensamma aktiviteter, nära till gymet, nära till restauranger, nattklubbar, sportsbarer, vandringsleder för motion, affärer etc. Och om det inte är nära så kostar en taxi bara mellan 20-40 SEK. Man jobbar definitivt mer än hemma men på något sätt har man ändå mer fritid. Inte så många måsten runt omkring hela tiden… Efter jobbet så går man till gymet eller går ut och äter gemensamt (och tar gymet efteråt). Sen kan man strosa lite i affärer bland alla andra människor som är ute och gör detsamma till kl 22 på kvällen. Det är lite pinsamt att medge, men jag tror inte jag lagade mat hemma mer än 4 gånger på de 11 månaderna…

På fredagar och lördagar var det också lite utgång med god mat och dryck, och sedan lite mer dryck utan att man behövde bli ruinerad. För att vara helt ärlig beror naturligtvis detta lätta liv mest på att man är själv och inte behöver ta hänsyn till någon annan när man ”icke-planerar”. Dessutom var jag lyckligt lottad med att det under denna tid fanns en grupp människor, från Sverige, Italien, Spanien, Schweiz, Taiwan etc), som också levde under samma villkor och gjorde det möjligt att umgås på ett avslappnat sätt. Och inte att förglömma att Taipei är en storstad med allt vad det innebär med utbud av mat, dryck och uteliv.

Varför kan jag nu inte överföra det till mitt ”svenska liv”? Jag pratade relativt mycket om det innan jag lämnade Taipei och tyckte väl att det inte skulle vara så svårt att få till det i den svenska vardagen också, framför allt delen med att försöka välja bort så många måsten. Väl hemma då så inser man att det inte är så enkelt. Den största skillnaden är att här hemma så har alla kompisar och vänner engagemang åt en massa olika håll, med barnens aktiviteter och jobb med mera. Och för att pussla ihop alla dessa är det inte konstigt att det kräver lite planering som inte behövs när man är själv och med andra i samma situation.… Men visst, vi borde kanske (talar för mig själv också) bli lite bättre på att vara lite mer spontana i vår vardag. Jag har det i alla fall på min lista…..

Så det är kanske inte konstigt att det känns lite tomt, tyst och ensamt att komma hem. Bara att gå från Taipeis storstadsmyller till villaområdet i Staffanstorp kan ju få vem som helst att få lock för öronen.

Och visst känns det tomt. Jag skulle ljuga om jag sa att inte saknaden efter Matilda är större på hemmaplan… Men samtidigt har ändå saknaden ändrat karaktär en smula efter min tid ”borta”. Jag känner det lite som den där våta filten som konstant låg som en tyngd över tillvaron för ett år sedan har flyttat på sig. Nu kommer saknaden mer stötvis, med större intensitet, men med lite längre mellanrum mellan gångerna. Känns som att jag tagit ett steg framåt i processen i alla fall. :-)

Det som däremot känns jobbigt är att livet med Matilda närvarande verkar mer avlägset och inte är lika ”levande” som tidigare. Det är kanske ett pris man får betala, jag vet inte. Kanske beror det på att alla Matildas kompisar blivit lite äldre, så de ser inte likadana ut som de gör i mina minnesbilder av M. Men jag använder fortfarande tanken på vita och svart minnespärlor, vilket ni lär märka lite längre ner.

Och även om jag fortfarande försöker att inte planera för mycket och leva i nuet, så kan jag numera tänka på lite längre sikt. Jag kommer att fokusera mer på mig själv, vad jag tycker att jag behöver och vad jag tycker är skoj, och inte så mycket på vad omgivningen tycker och tänker (låter kanske väldigt självklart, men för mig har det ändå varit en process). Dessutom känner jag mig mer bekväm i att lägga undan och göra om saker med anknytning till Matilda hemma i huset. Därför har det redan satts igång projekt för att göra om både här och där. Starta projekt är jag riktigt bra på…..

För att sen ytterligare understryka det där med mer tanke på mig själv (och undvika att få en massa tid över ;-) ) har jag skaffat mig ett ”mantra” att fokusera min fritid på. G-MESS är det som gäller. G-MESS betyder på engelska: Golf- Motorbike Exercise Skiing Scubadiving. De här sakerna gör mig på bättre humör och ger samtidigt en möjlighet att koppla av och göra av med dålig energi. Just nu i dessa vårtider är det alltså Nera som har min huvudsakliga uppmärksamhet. ”Nera” (italienska för svart i feminin fort) är mitt smeknamn på en nyinköpt svart Triumph MC. Som synes på bilden håller jag mig till lite svarta och vita nyanser på min hjälm, vilket är påminnelse om mina minnespärlor….

Meningen, eller snarare förhoppningen med min ”resa” var ju att starta om livet lite, både privat och jobbmässigt. Och om man ser det objektivt så har jag uppnått det målet. Kan inte riktigt säga hur det har gått till... I början en dag i taget, med mycket tankar fram och tillbaka, men nu inser jag att jag verkligen tagit mig genom ett år till av Matilda-saknad. Jag vet egentligen inte hur det gick till men jag tror att jag lärt mig leva med den på något sätt. Minnena finns ju alltid där, både svarta, grå och vita minnespärlor, men jag kan nu plocka fram en vit utan att det alltid hänger med en grå och en svart. Sen har jag under den senare delen av de 11 månaderna blivit varse om att positiva saker händer, även om de kanske inte varar.

Så nog har denna ”flykt” varit bra och i efterhand sett har tiden verkligen gått fort även om jag hunnit varit med om väldigt mycket. Jag har varit lyckligt lottad att under denna tid kunna ha roligt i olika ytterligheter, från 34 grader och dykning till pudersnö och 10 minus. Och i mitten min favorit-ängel.

"Röda små smultron, blommor och grönt, blommor och grönt, blommor och grönt, läggas på /graven/ sirligt och skönt, för IDAG är det MATILDA's namnsdag....",

melodi ur den gamla orange sångboken som många av oss haft som barn, "Nu ska vi sjunga"....

Idag flaggar vi på Farinvägen, för vår kronprinsessa Matilda. För exakt 10 år sedan idag, under söndags-gudstjänsten i Brågarps kyrka, så döptes hon, till ANNA MATILDA Färemo. Namnvalet var klart innan, men det kändes lite kul och speciellt att hon fick sitt dop och sitt namn just på sin egen namnsdag - Matilda-dagen den 14 mars. Och som om inte det var nog så döptes hon av prästen Anna (Alebo) som en del av gudstjänsten som den andra prästen Anna höll. Namnet Anna har hon dock fått av mig, sin mamma Anna Ulrika. Och det kommer hon också ha gemensamt med sin lillasyster. Förutom sina namn fick också Matilda den dagen två stycken faddrar/gudföräldrar, med hjärtan av guld, moster Isabella och farbror Per. Tanken var ju såklart att de skulle ta hand om henne om något hände oss föräldrar. Ingen kunde då drömma om att de fick rycka ut och ta hand om henne i sitt slutskede, och att söndagsbesöken till guddottern sedan skulle bli till hennes grav.

Namndebatten kring lillasyster fortsätter. Just nu lutar mycket åt pappa Olofs vilja, och isåfall blir tilltalsnamnet Vilda. Och varför inte, efter snart två veckor tillsammans börjar det klarna att vi har en intensiv liten krabat i huset. Dock verkar hon ha fått sin mammas dygnsrytm, hon är trötter på tidigmorgon och förmiddag, och har sina vaken-perioder på kvällar och förnätter. Det funkar bra, enligt mamma Ulrika.

Som några skrivit i gästboken - så många lyckönskningar och glada tillrop vi fått! Det är så fantastiskt att så många både kända och okända gläds med oss, nu när livet äntligen fylls av mer positiv energi. Vi läser alla hälsningar om och om igen. Era bidrag är ovärderliga, de betyder så mycket.

Jag fortsätter att verkligen njuta av lillans närvaro. Som vanligt med nyfödingar, man kan bara inte se sig mätt på dem. Så små, så oskyldiga och ännu så 100% oförstörda. Till och med under värsta skrikperioderna (som inte är speciellt många ändå) så känns det toppen att bara sniffa, mysa och vara tillsammans. Och synen av en lätt grymtande liten varelse som varm och mjuk ligger nyammad på ens mage med nästan drogad blick och mjölkvåta kinder - det ger en känsla av fullkomlighet, för stunden...

Samtidigt så saknas Matilda jättemycket i min värld just nu. Det är så enormt obegripligt att hon aldrig aldrig aldrig kommer att leva tillsammans med oss här. Det går inte att förstå helt enkelt. Jag tittar mycket på de foton vi har uppe. Suger in varje detalj med blicken, hennes glittrande ögon, hennes virvel uppe vid hårfästet, hennes fina huvudform. Men bilderna är ju bara två-dimensionella. Jag saknar doften av henne, känslan av att stryka hennes hår, hennes varma pussar och att höra hennes röst, trallande ett "Heeej mammaaa !". Försöker ofta frammana det ur minnet, men ibland känns det så avlägset. Tiden går framåt. Livet går framåt. Men det kommer aldrig att bli detsamma igen. Tänk att man kan vara så levande och så död på en och samma gång. Och då är det inte Matilda jag menar, utan mig själv.

        Ibland ser mitt minne hela din resliga kropp,
        minns ditt speciella sätt att röra dig.
        Hör din röst,
        Det gör ont, men jag överlever alltid.

        Men när jag ser en detalj,
        några skrattrynkor, dina fingertoppar, ett ärr på din hud.
        Då dör jag,
        Varenda gång dör jag av saknad och längtan.

        Men eftersom denna dödsorsak inte räknas som giltig,
        så måste jag leva,
        tills nästa gång jag dör.

        (Beda Wallström - Gråta har sin tid)

Vilda-väntan är äntligen över. Måndagen den 2 mars valde hon till sin dag, för att titta ut i stora vida världen. Klockan 05:56 på morgonen kom vårt lilla mirakel, med stora ögon och en mycket mycket förundrad blick. Mellan en och två veckor före utsatt tid, men en riktig standard-storlek på flick-bebis, 50 cm lång och 3.4 kg, exakt samma som Matilda faktiskt.

Efter att ha spenderat 3 dagar på patienthotellet, så är vi nu tillbaka på hemmaplan. Om någon Staffanstorps-bo igårkväll såg ett spontant litet fyrverkeri så var det vi som firade Vildas ankomst, precis som planerat och utlovat för länge sedan. (Fortfarande är arbetsnamnet Vilda, se det som högst troligt om än inte 100% bestämt.) Det var inte odelat positivt att komma hem. Här saknas verkligen en storasyster. Men överlag känns det himla bra. Mysfaktorn är hög. Nu börjar nästa äventyr. Med en liten varelse som är efterlängtad och enormt älskad från första sekund.

Tack för alla lyckönskningar, efter moster Isabella och stolta pappa Olofs inlägg i gästboken! Det gör att det känns ännu bättre.

Endast 10 timmar gammal... eller ung rättare sagt. Hon undrar nog fortfarande vart sjutton hon har hamnat någonstans...

" Hej!
Har nu läst alla lyckönskningar här i gästboken om och om igen - det känns så himla varmt och bra med alla fina ord ni skickar vår väg. Tack.
Är nu hemma igen efter en omtumlande vecka på BB. Allt har gått så bra och igår kväll firade vi "Vilda" (troligt men inte 100% definitivt valt namn) - Vilda's riktiga födelsedag / hemkomst. Håller på att ladda in några bilder, så ikväll eller imorgon hoppas jag kunna skryta med underverket under Ängel-infon. Det är fantastiskt att återigen bli mamma, till en liten oskyldig och helt oförstörd sötnos!!

PS Mia F, absolut ingen fara. Jag tror att jag förstår precis hur du menar. Och det är precis så det känns. "Äntligen lite positiva livshändelser igen." ............ "

" Precis som sin far var Vilda lite rastlös och orkade inte vänta längre. Den 2:e mars kl 05:56 tittade en välmående men förundrad liten tös ut. 3 430 gram och 50 cm.
Mamma Ulrika var fantastiskt duktig under förlossningen. Hon mår bra och ser osedvanligt pigg ut nu efteråt.
Visst är det konstigt att just vi skulle få världens vackraste barn

. "

" Äntligen är hon här! Välkommen till världen, finfina lill-tjejen! Strax före 6 i morse tittade hon ut, nyfiken och fantastiskt fin, precis som sin syster. MATILDA, nu hoppar du väl jämnfota i himlen och snackar loss med allt och alla om din lillasyster? Vi lovar att ta väl hand om henne, men det där har du väl bra koll på då du definitivt är hennes skyddsängel! Jag önskar jag kunde få se er tillsammans! Hand i hand och mysa och leka. Puss på min käraste och vackraste systerdotter i himlen och kram på min nyaste, mest-nyfiken-på och gosigaste systerdotter på jorden!
En stolt moster x 2 ! "

Sportlov. Till och med här i Skåne snöar det lite lätt ute just nu. De vita flingorna singlar sakta ner, precis som de gjorde den söndagseftermiddag i december 1998 då Matilda kom till världen. Lillasyster är inte riktigt på gång ännu, men snart kanske? Enligt kalendern så dröjer det några veckor till. 8 mars, på internationella kvinnodagen står det ett stort kryss i almanackan. Matilda hade ju lite bråttom ut i världen, dryga tre veckor före utsatt tid överraskade hon oss, så den gången hann jag inte vara så förberedd. Men denna gång är det tvärtom. Jag har ”nästan” slutat jobba och gått på mammaledighet nu från början av denna vecka. En lånad vagga är uppmonterad, ny bilbarnstol inköpt. Idag ska jag packa BB-väskan. Sen är lilla Vildan varmt välkommen när helst hon vill. Som läkaren på KK sa i måndags, när hon med hjälp av ultraljud konstaterat att bebisen ligger med huvudet nedåt (det var osäkert innan, 3 erfarna barnmorskor hade svårt att avgöra vad som var huvud respektive rumpa… hihihi, vad betyder det?, att hon har en hård rumpa, eller ett mjukt huvud??) – ”Sådärja, då är det bara att vänta på värkarna nu då… Välkommen tillbaka!”. Skämt åsido, det dröjer nog till mars innan hon kommer. Men man vet ju aldrig... och vi är redo.

Graviditeten har helt klart varit jobbigare denna gång, rent fysiskt i alla fall. Om det beror på att jag är 10 år äldre, eller att man är omföderska, eller att man blivit mer sliten av vad livet fört med sig de senaste 10 åren, det vet jag inte. Eller så har jag bara glömt hur det var. Men gnällig har jag varit de senaste månaderna, ont här och var, och så förlamande trött hela tiden. Känns som att jag bara jobbat och sovit, har inte funnits utrymme för så mycket mer. När jag lagt mig för att sova före klockan sju på kvällen två dagar i rad, så känner jag inte igen mig själv alls…. känns klart onaturligt i min värld. Fast samtidigt så får jag bara ett lite menande leende när jag sen beklagar mig för barnmorskan, så det är nog egentligen inget som är ”fel”.

Lilla busfröet har varit väldigt aktiv hela tiden. Och det känns himla bra, jag tar det som ett tecken på att hon mår prima. Med full rulle i magen många gånger om dygnet, så har smeknamnet Vilda utvecklats till att bli det som växt på oss. Vi har många namndebatter hemma, men på något sätt kommer det att bli svårt att döpa det lilla livet till något annat än just Vilda (iallfall om ni frågar hennes pappa). Men men, debatten är inte över, och i vilket fall som helst så måste vi ju få träffa henne live innan det går att säga vad hon ser ut att heta….

Matilda saknas såklart hela tiden. Men det har märkts att jag inte exakt samtidigt kan leva ut Matilda-sorgen och Vilda-lyckan. Det finns bara plats för en i taget, och de böljar fram och tillbaka lite om vart annat. I november-december kändes det som att det var Matilda som var fokuset. Jag hade en riktigt djup svacka, och många jobbiga tankar kring ’Varför’ och hur det var under hennes sista tid i livet. Men julen blev en liten vändpunkt. Vi firade lugnt och litet här hemma i nya huset. Dukade fint julbord i vårt stora härliga uterum, där vi hade kört elfläktar för att få upp lite värme, tänt massors massor av levande ljus, och bjöd mina föräldrar på sill, skinka, lax och allt som hör till. Riktigt mysigt blev det.

I mellandagarna hade vi både sen tagit helt ledigt från jobbet, och satsade på att vila upp oss. Som Olof säger, ”man får passa på nu, för sen är det väl kört i 18-20 år framåt..”. Mitt trötthetssyndrom tog faktiskt lite paus också. I början av januari fick jag värsta energirycket – bo-ade till 110%. Plötsligt kändes det superviktigt att rensa garderoben, städa hela förrådet, sortera pärmar och dammsuga varenda hörna i huset. Olof satt i soffan med ett förvånat leende. Men rörde i övrigt inte en min, rädd för att om han kommenterade det hela så kanske det slutade.

Det här med att Bo-a är egentligen en fascinerande företeelse. Det måste helt klart vara något hormonellt eller kemiskt, för man märker ju inte riktigt att man blivit lite ”knäpp”. Själv insåg jag att jag verkligen gått i fällan först när jag i mellandagarna varit hos barnmorskan på så kallat glukosbelastningstest. Då ska man på fastande magen dricka en kopp sockervatten, och sedan sitta kvar och vänta i drygt 2 timmar, för att därefter se via blodprov hur kroppen hanterat sockerchocken. De som känner mig vet nog att jag visserligen har dåligt tålamod att bara sitta och vänta i 2 timmar, om är att jag laddat med en god bok. Men när jag efteråt insåg vad jag också passat på att göra – nämligen att sortera alla tidningar i väntrummet, både i sort-ordning och i kronologisk ordning – ja, då insåg jag – Ulrika har blivit knäpp, hon bo-ar för fullt. :-)

Nä, dags att sluta skriva för idag. Nu ska jag gå och grädda våfflor. Får nämligen strax besök av ett par av Matildas skolkompisar. Det ska bli JÄTTEKUL att träffa dem igen, och få höra vad de hittar på nuförtiden. Jag har verkligen saknat dem….. Det är ju inte bara den egna ängeln som man saknar. Resten av ”hennes” liv försvann ju delvis också när hon dog. Men idag får jag låna dem en stund.

Vid nästa uppdatering hoppas jag kunna lägga till ett foto på en liten skrynklig pilutta…

" Hej gott folk!
Säger som vanligt - skönt att vara saknad...
Med mamma Ulrika är allt hyfsat ok. I grund och botten bara bra, men trött på graviditet.... Det är definitivt flodhäst-känslan som gäller just nu. Nåväl, nu är det snart dags att räkna ner i dagar istället för i veckor till bebis-ETA. Jag jobbar just nu min sista vecka på ett tag, och avsaknad av uppdatering av dummapricken beror just nu på att jag är bortrest (dock inte speciellt långt borta nu, denna sista tjänsteresa "bara" till Blekinge). Uppdaterar mer i helgen!
Ha det gott alla dummapricken-vänner, såväl kända och okända.
Snöbolls-KRAM /Ulrika
PS Flodhäst-liknande i all ära, men jag kan ändå skryta med att jag igårkväll vann en luftpistol-skyttetävling mot 11 stycken av mina manliga kollegor....

There's a new sheriff in town!

Fredag 16 januari 2009 Anders om Januari-känslor och om en jätteskön jul och nyår

Hej. Jag förstår att de flesta önskar en uppdatering från Ulrika, men till dess får ni hålla tillgodo med en från mig….

Andra gången jul och nyår passerar utan min strålande social-ligist. Dessutom andra gången som jag inte fick fira din födelsedag med dig. Det är jobbigt ur två synvinklar. Det ena är att jag just detta året, inte får vara med om pirrighet, glädje, kramar och allt annat som hörde till när du firade. Det andra är medvetenheten att det inte blir så i framtiden heller. Och det är den sista delen som är klart tyngst, iallafall för mig.

Den första delen kan man fly lite ifrån genom att inte vara hemma. Den andra delen finns där och kommer alltid att finnas där, oavsett vad jag gör eller var jag än befinner mig. Eftersom min logik säger att det bättre att minska det jag kan påverka, så tog jag därför ett beslut, bra eller dåligt, att fly fältet helt och hållet och bokade in 14 dagars dykresa i Filippinerna, istället för att åka tillbaks till Sverige över jul och nyår.

Jag kan säga nu i efterhand att det var ett bra beslut. Jag har haft det jätteskönt i 14 dagar, med dykning, mat och dryck, värme och sol. Att sticka iväg på dykresa har jag velat länge och när jag nu är i ”rätt” område så kändes det hela lite enklare. Mer specifikt har jag varit på Easy Diving and Beach Resort, som ligger vid Punta Bello på ön Negros i Filippinerna.

Som ni ser var jag inte ensam. Jag hade Hedvig Nallesson med mig också. Otroligt vad hon är berest den damen….. Matilda hade tyckt att det varit så coolt….., eller nej, modernt....

Först när jag kom dit, tänkte jag att det skulle bli tufft att tillbringa 14 dagar på samma ställe. Jag brukar bli lite rastlös om det blir för mycket ”göra ingenting”. Dessutom kan det vara lite jobbigt att åka själv, när man stannar på samma ställe hela tiden. Men ack vad jag bedrog mig. Trevligt sällskap och 27 dyk på 10 dykdagar gjorde att tiden bara flög iväg. Resorten ligger precis på stranden, med de flesta dykplatserna inom 10 minuters båtfärd. Det var som att simma i ett akvarium och vi träffade på både sköldpaddor, humrar och rockor. Dessutom blev det vrakdyk och nattdyk för öka upplevelsen ytterligare. Underbart och kan klart rekommenderas.

Julafton passerade, om jag ska vara helt ärlig, utan någon speciell känsla. Även om det fanns en jultomte i en palm, tjejerna i baren hade tomteluvor och det stod en plastgran med blå kulor vid restaurangen, så infinner sig inte riktigt julstämningen. Och det var helt ok.

Nyårsafton blev lite mer påtaglig, kanske mest på grund av att den höll på till det nästan började ljusna . Att sitta i baren med en kall caipirinoshka eller ta en promenad längs stranden på nyårsnatten i 25 graders värme med en kall öl i handen, kan nog få många att må relativt bra. Det hade varit dock varit skoj att ha med M på en sådan här resa. Inte förrän hon hade blivit äldre, men ändå. (Känns lite i hjärtat när jag ser föräldrar göra det där lite extra tillsammans med sina barn).

Efter detta var det dags att återvända till verkligheten i Taipei (som i sin tur är ett litet steg från verkligheten det med). Efter 14 dagar med fullt av folk runt omkring så kändes det ensamt att åka tillbaka. Dessutom hade de flesta kollegorna inte kommit tillbaka efter julledigheten. Sen triggade några saker under semestern, lite tankar på att nu är denna tiden i Taipei snart över och att det nog är dags att ta tag i livet på lite längre sikt. Men samtidigt, är det något man har lärt sig under Matildas sjukdomsperiod, är det att det inte lönar sig att planera för mycket och för långt framåt…. Har trots det börjat fundera på vad jag ska göra hemma, i huset, på jobbet osv. Men har också bestämt mig för att göra saker som jag tycker är skoj och inte tänka så mycket på vad som förväntas.

På ett sätt ser jag fram emot att komma hem, då det är det jag är inställd på just nu. Men samtidigt lockar det inte helt. Det blir nog ok ändå, men känslan blandas med lite osäkerhet och kanske lite rädsla inför hur allt kommer att bli. Och det säger en som precis sagt att man inte ska oroa sig för mycket om framtiden………

Annars är det vädermässigt = vinter (med Taiwan–mått) här också. Det har blivit kallt och ruggigt. Håller sig mellan 10-16 grader och man går runt och fryser. Lägenheten är ju inte fullisolerad om man säger så. Så det är definitivt jacka på. Om det nu underlättar för er som befinner er i det vinterhärliga Sverige. (Fast man har lovat varmare än vanligt till helgen, 20-22 grader...)

Dags för den utlovande uppdatering från Asien, nu när det närmar sig dopparedagen. Här kommer dopparedagen att få en lite mer bokstavlig innebörd, iallafall för mig (och Hedvig Nallesson). Jag kommer inte att dra hem till Sverige under jul och nyårshelgen, utan kommer att doppa mig själv i lite varmare vatten. Imorgon åker jag till Filipinerna och ön Negros, för att lata mig, koppla av, koppla bort en del saker och inte minst dyka en massa gånger. Det ska bli väldigt skönt allmänt. Dykresa har jag velat länge och sol och varmt vatten har jag definitivt inget emot. Men jag åker egentligen med lite blandade känslor. Lite höstdepp har nog blivit lite juldepp. December är en tuff månad. Det har alltid varit och kommer alltid att vara en "Matilda-månad". Med namnsdag, födelsedag och julafton i samma månad så var den full av en "pirrighet" som man nästan kunde ta på. Svårt att tänka sig att det bara är andra julen som jag inte får se det i verkligheten. Samtidigt som det är så starka känslor och minnen, så känns det på ett annat sätt väldigt avlägset. Det är dock lättare att låtsas att det är en annan månad när man är "på rymmen" och när det inte är det vanliga vintervädret. Så, det blir både jul- och nyårs-firande med sand mellan tårna och solkräm på näsan. Kommer att kännas märkligt. Dessutom ingen mobil och inget bredband. Men det är väl det som kallas att riktigt "koppla av"? ;-) För det är nog lite avkoppling jag är ute efter, för att samla kraft inför hemfärden i mars...

Är både lite skrämd av tanken och ser fram emot att komma hem. Känns lite som att jag varit på rymmen ett tag och det är dags att konfronteras med verkligheten... Det är inte så att jag inte ser fram emot att komma hem, det gör jag. Och det är inte heller så att jag tror/hoppas att jag inte kommer att trilla tillbaka ett snäpp i Matilda saknad, utan mer att jag inte vet hur det blir. De tidigare gångerna jag varit hemma tillfälligt har jag ju vetat att jag skulle "smita iväg" igen och då har det varit lite annorlunda. Denna gång åker jag mer tillbaka… Får kanske smita iväg någon annanstans...

Men det är som sagt ett tag till och det hinner hända en hel del innan dess. Precis som det har hunnit hända en del sedan min senaste "sist". Det är ju ett tag sedan jag skrev en hel uppdatering och hösten som varit har innehållit både det ena och det andra.

Som ni såg nedan, hängde jag på Ulrikas uppmaning att tända ljus i söndagskväll. Blev riktigt stämningsfullt att både tända och sitta och titta på dem i skuggan av Taipei 101 (ni kan se bilden längre ner). Tänk att det på lördag är 10 år sedan hon föddes….

Har också hunnit med att vara i Sverige en tur, som var en del i en tre veckors period av resande. Tre veckor på olika ställen i världen och tre olika sätt att fördriva dagarna på. Första veckan var "som vanligt" här i Taipei, med jobb, jobb, lite träning, vin, mat, öl etc. Ni förstår nog….

Det som var lite annorlunda var att jag började fundera på hur det skulle vara att komma "hem". Tyckte det var jobbigt förra gången och nu var det till och med höst, så ogräs- och röjningsvarningarna har inkommit från vänliga själar (tack Ulrika….) På något sätt var det ändå skönt att sätta sig på flyget hemåt. Lite förväntansfullt, kanske mycket för vad som skulle hända under vecka tre, men mer om det längre ner. Det är fortfarande så att det är skönt att lämna ställen istället för att komma till något. Det har blivit bättre men det är fortfarande lite på det sättet. Ett par resor till så….

Andra veckan var alltså i Staffanstorp, med allt vad det innebar. Jobbande, tyvärr inte semester. Nu i efterhand vet jag inte riktigt var den veckan tog vägen, plötsligt var den bara borta. Jag han med att träffa några av vännerna på hemmaplan, tyvärr inte alla. Jag hann jobba lite med rensning av rabatter, usch vad kul det är, sortera lite post, räkningar och dylikt, klippa mig, rensa på vinden (tack för hjälpen U&I), köpa fiskmat och städsniglar till akvariet. Dessutom hann jag med en normal arbetsvecka., men det finns tyvärr bara 24 timmar per dygn…Tycker ändå det var lite lättare att vara hemma denna gång. Det blir troligtvis lättare och lättare, vilket vi får hoppas eftersom jag inte kommer till Staffanstorp innan jag "flyttar" hem. Har dessutom kommit på massor av projekt att sätta tänderna i. (Och nu kan ni fyra som skrattar högt sluta säga "typiskt Anders"…..) Några realistiska och några mindre realistiska. Har nog en förkärlek för att tänka ut projekt som kan få tiden att gå. Jag vet inte riktigt vad jag väntar på, men det är skönt att fylla tiden med saker och inte tänka för mycket… Lite som i tecknad film, om man bara springer vidare så ser man inte att marken försvann…..

Den tredje veckan startade egentligen redan på söndagen. Då var det dags för SEMESTER. Och inte vilken semester som helst, utan semestervecka i Hong-Kong. Och inte med vilket resesällskap som helst, utan tillsammans med familjen Andersson (Mats, Petra, Christoffer och Madeleine) och min guddotter Rebecca. Och inte att förglömma Hedvig Nallesson. Eftersom det var första gången i Hong-Kong för allihopa (jag räknar då inte min oplanerade 4-timmars-övernattning på grund av flygkaos för någon månad sedan), så hade vi mycket att se och att göra. Om veckan innan gick fort, så gick de fem dagarna här ännu fortare. Vi hann med The Peak, spårvagnstur på HongKong-ön, båtfärd och mycket annat. Det blev fem intensiva dagar och när vi delade på oss på flygplatsen, jag till Taipei och de andra tillbaka till Sverige, blev det plötsligt riktigt tomt.

Hedvig följde dock med mig för vidare äventyr i Asien... Här har hon hunnit med att vara uppe i världens högsta hus (där hon i och för sig har varit tidigare) tillsammans med Matildas gudfar och farbror Per, badat i varma källor i Tien Lai tillsammans med mig, Jörgen och Mats och varit på sightseeing i Yielu. Och nu har dessutom hon fått låna lite dykprylar från en hund-kompis, så nu bär det av med mig till dykäventyr. Efter så mycket semester får vi se om det kan bli lite mer ambassadörande, medan jag latar mig.

Lite julstämning har det ändå blivit. Lite annorlunda men dock. Utanför varuhusen ser man de blåa alternativt silvriga granarna, fullt med juldekorationer, neon-bokstäverna som önskar "Merry Christmas" och innanför dörrarna så spelas julmusik, samtidigt som jag går i kortärmat. Svårt att få den där riktiga julkänslan. Och December är för mig lite av en mys-månad. Men mys-gurun själv finns inte med längre….

Jag hittar dock jättemycket som jag skulle vilja kunna köpa till Matilda…. :-(
Vilket slutar med att jag trösthandlar till mig själv…. och då kan det bli dyrt…. :-)

Precis som Ulrika skrev tidigare, så är det värsta just tanken på att jag inte kan göra någonting för att saknaden ska bli mindre... den kommer att finnas kvar oavsett vad jag än hittar på. Om jag åker till Taipei i ett år eller till Filipinerna och dyker, så när jag kommer upp igen från 30 meters djup så har inget förändrats. Tomheten efter Matilda finns kvar. Och jag kan acceptera det faktumet så mycket jag vill men det gör ändå inte att jag kan få en "kjjjaaam" eller ett "pappaaaaaaaa" till.

Till alla dummapricken-läsare vill jag önska en riktig God Jul och Gott Nytt År. Så hörs vi nästa år.

Lena, en av mina goa "vi-som-mist-barn-i-cancer"-kompisar skickade häromdagen ett mail och berättade om en företeelse som hon läst om och som nog de flesta av oss i "vi-som-mist"-gruppen gör i handling idag.

"Denna ljuskedja runt världen initierades av den amerikanska föreningen "The Compassionate Friends" och togs över av en vi-som-mist förening i Tyskland. Tanken är att en speciell dag per år så ställer alla som mist ett barn ett brinnande ljus i fönstret. Denna dag är alltid andra söndagen i december som i år utfaller 14 december och tiden är klockan 19.00. På så sätt kommer en ljuskedja att bildas, som brinner runt om världen under 24 timmar (tänk tidszoner).

Varje ljus i fönstret står för budskapet att dessa barn har lyst upp livet och att de aldrig kommer att glömmas. Men detta ljus står även för förhoppningen, att sorgen för de anhöriga som är kvar i livet inte alltid kommer förbli mörk. Det bygger broar från en sörjande till en annan, från en familj till en annan, från ett hus till ett annat, från ett land till ett annat. Det visar solidaritet mellan de som har mist och sprider värme för de sörjande."

Detta känns som en fin tanke tycker jag. Eftersom Anders är sju timmar framåt i tiden, så får han äran att initiera ljuskedjans Matilda-del (lägger in som första bild nedan, fyller sedan på när vi passerat svensk tid kl 19). Vi fortsätter givetvis under kvällens lopp. Och i ljusens tecken - önskar vi er alla en fin tredje advent......

Kl 19 i Taipei, Taiwan: Ljus i fönstret på 10F, 89th Yung Ji Road Taipei, med 101 i bakgrunden. Ha det bra, hälsar Anders...

I Åkarp, hos "issiC dlawredeC", lyser ett ljus för änglarna Matilda och Victor:

Torsdag 4 December 2008 Ulrika om December igen, jobbig höst med starka Matilda-minnen

I en av sina senaste mail-rapporter från Taiwan så skrev Anders att han hade hittat ett gammalt sms från Matilda som han hade sparat i sin mobiltelefon. Meddelandet skickade Matilda till honom den 23 april 2007, när han skulle åka till USA på tjänsteresa. Hon skrev "Hej AVBp! Jag längtar jättemycket efter dig. Har kräkt upp morgonmedicinen. Synd va? Puss o puss. Ha en bra resa. Från Matilda".
I sitt mail skriver sedan Anders att det är en känslo-berg-och-dalbana att hitta och läsa detta. Samtidigt som man blir väldigt ledsen av att tänka på anledningen till att hon skrev det, så går det inte att låta bli att le lite över hur Matilda förmedlar sin känsla….. I detta förstår jag så väl hur han känner. Jag har själv varit på väg att byta min mobiltelefon, men det går inte just nu, för den är full av små underbara kärleksfulla ljudfiler och sms som Matilda lagt in, ofta när man skulle iväg på resa. Ljudfilerna lyssnar jag ofta på, och på så sätt kan jag fortfarande framkalla hennes mjuka röst med den enormt skånska dialekten.
Till exempel en från våren 2006: "Tjing-Tjong Kines, var det du som fes? Hej mamma! Hoppas du har det bra när du är i Kina, och att du får många bra kompisar där. Du måste tänka på mig jätte-jättemycket, och det så bli sååå JÄÄTTE-KUL när du kommer hem och vi ska åka och åka skidor. Ha det bra och Puss och kram från din dotter....".
När jag var på tjänsteresa så använde jag dessa ljudfiler som väckarklock-signal på morgonen, helt underbart att vakna till det. Nu långt efteråt så får det mig bara att SAKNA! Sms blev det inte lika ofta från Matilda (jag skickade dock ofta till henne), jag tror inte att hon hade tålamod nog att knappa in dem. Men ett par exempel bland mina favoriter är
Ett från september 2006: "Hej Mamma. Jag mår bra. Det gick bra på fotograferingen. Jag blinkade inte! Puss och kram VBM!” Detta skrevs bara någon vecka efter den hjärnoperation där man hade plockat ut en golfboll-stor tumör ur ena hjärnhalvan. Det var sedan dags för skolfotograferingen. Det faktum att hon hade en märklig frisyr med avrakat hår mitt på skulten, som vi hade försökt dölja med hjälp av hårdband, det reflekterade hon nog aldrig själv över. Utan hon var bara stolt över att hon lyckades låta bli att blinka.
Min favorit är naturligtvis den från slutet av oktober 2006. Då var jag på tjänsteresa i Ryssland om jag inte minns fel, och hade skickat ett peppande sms till Matilda som skulle göra förberedelserna inför strålningen.
Till svar får jag från henne: "Tack så mycket! Mamma du är världens snällaste och bästa mamma. Puss och KRAM Matilda”.
Ja, jag behöver väl knappast förklara varför det är min favorit?
Det sista sms jag fick från henne var dock från den 26 februari 2007, jag var själv i Frankrike då under en vecka:
"Hej mamma mr gick bra, fredrik var där som vi hoppades. Jag fick 2 ballonger plus 3 klistermärken. Johan tittade mig i halsen o lyssnade på mina lungor och ok. Han skulle försöka ringa imorgon. Kram från matilda”.
Av detta får jag precis den känsla som Anders beskrev - jag blir varm inombords av synen av pirriga Matilda, full av förväntan vid en MR-röntgen i förhoppning av hennes super-favorit Fredrik jobbade som röntgensköterska just då. Samtidigt blir jag ledsen av minnet av just denna när jag tänker på vad som efterföljde just denna röntgen. Två dagar senare ringer nämligen doktor Johan på mobilen, själv märkbart berörd, och meddelar att de sett att tumörerna växt och spridit sig, trots att det bara gått ett par månader efter hela strålningsbehandlingen. Det var efter det samtalet som jag själv förstod att vi hade förlorat kampen mot draken...

Som nog väl framgår av denna långa inledning så är jag just nu (fortfarande) i en lång sorg- och saknad-svacka. Hösten har varit tung. Jag har visserligen begravt mig i jobb, för en controller som jag är ju höstarna årets hög-säsong arbetsmässigt. Har de senaste månaderna jobbat många 60-timmars-veckor, mycket på grund av att jag varit en hel del på resande fot. Det har känts bra att kunna återgå till "normala" arbetslivet, och graviditeten har "tillåtit" att ge järnet under ett par månader nu eftersom jag har varit i mellanperioden. Den värsta tröttheten och illamåendet har klingat av, samtidigt som jag inte varit så stor och tung och otymplig. Från och med denna vecka har jag dock taggat ner tempot rejält, och det är rätt lagom, eftersom lilla Vilda Nike Mi-Rakel duktigt växer och frodas och då gör även jag det.

Det har nu gått drygt 2/3 av graviditeten, jag är i vecka 27 tror jag, och känner mig som om jag snart kommer att spricka, rent bildligt talat. :-) Jag är som en spänd ballong som man har blåst upp lite för mycket luft i. Och då är ju tanken att lillan & magen ska växa och bli dubbelt så stor som hon är nu, eller så. Hur nu det ska gå till. Allt har hittills satt sig på magen, så de som träffar mig träffar först Vilda, och de som är lite vidsynta kan med lite tur skymta mig där bakom... :-) Nåja, skämt åsido, hela graviditets- och nytt barn-konceptet känns jättebra. Bortsett från ett gäng inte oväntade små-krämpor (man är ju liksom 10 år äldre och tröttare själv sedan sist) så är känslan av vad som ska komma mycket positiv och spännande. För Olof är detta dessutom första barnet, och till och med coole Olle Bull är redan nu full av förväntan. I början levde jag mycket på nyhetens behag, det var ju inte så extremt väntat. Nu efterhand som det har sjunkit in så börjar jag snarare bli otålig - tycker att det är lång tid kvar tills vi får träffa underverket ute i vida världen. (Vilket nog inte förvånar de som känner mig väl.) Men även hon är med mig hela tiden. Och gudarna ska veta att hon verkligen gör själ för sitt smeknamn - Vilda. Det är ofta full rulle därinne, vilket känns bra. Hon verkar också ha sin mammas gener - för det är en liten nattuggla verkar det som.

Det som kan kännas lite konstigt - det är när man träffar någon ny person och får frågan "Har du barn?". Nu är jag mer förberedd på frågan, så det brukar inte vara svårt att svara på. Till skillnad från första gången efter Matildas död som jag fick frågan, då jag förvirrat svarade "Öööh, nja, Ja. Öh, men nej, eller alltså, Jo, fast.... ". Nuförtiden borde jag nog känna mig lite mer lyckligt lottad - jag har ju faktiskt två älskade barn. Det är bara det att ingen av dem är hos mig just nu. Men snart så.... :-)

Ja, kontentan är att det är jättesvårt att få ihop sorgen efter underbara Matilda och glädjen av det nya väntade underbarnet. Det är på något sätt som att jag bara kan fokusera på en känsla i taget, men att båda måste få sin plats. Och det är väl kanske just det som har gjort hösten extra tung sorgemässigt. Jag är dock förvånad att sorgen slagit tillbaka med så stark kraft, även nu mer än ett år senare. Och inte har vågen ebbat ut efter ett tag, som den brukar. Vet inte om det beror på flödande graviditetshormoner, tröttheten av att vara relativt utarbetad, eller bara allmän höstdeppighet. Eller helt enkelt att jag är mer mogen för att bearbeta vidare.

Men det slår mig allt oftare att jag SAKNAR världens bästa Matilda och att det är så för evigt!!! Det är så fruktansvärt svårt att fatta att jag inte har fått hålla om henne på 17 månader och 12 dagar nu.... Att inte ha fått känna doften av henne, inte fått höra hennes trallande i bakgrunden. Inte ens hört suckarna kring "Åhhhh, måste jag göra ALLTING!" om man bad henne hänga upp sina kläder, eller vår (två morgontrötta och långsamma individer's) gemensamma kamp mot klockan på mornarna där Matilda fastnade vid frukostbordet med ett "Sluuuuta, du streeessssar mig!". Hur ska man överleva denna saknad? Ibland känns det helt oöverkomligt.

Nu när december månad är här så handlar mycket såklart kring jul. Jag försöker bortse från detta, är beredd på att det blir en tung månad till. December var ju Matildas favorittid på året, alla kategorier. Namnsdag, Lucia, Skolavslutning, Födelsedag och Julafton, i ett enda långt svep, det kunde ju inte bli bättre än så. Jag fasar inte så mycket för själva julen, utan det är istället den 20 december, Matildas tilltänkta 10-års-dag som är det mörka molnet. Men på något sätt ska vi ändå "fira" hennes minne, det har jag bestämt. Och innan dess ska vi hitta på något mycket trevlig mer närmaste familjen. Vi ska nämligen unna oss en mini-semester, tre dagars spa-vistelse i Tyskland. Härligt, härligt, härligt - tycker speciellt det vattendjur och bastufreak som jag är.

Nu har jag återigen fyllt mer än en hel sida av tankar och reflektioner. Jag som först kände det svårt att uppdatera på grund av skrivkramp... Jag har medvetet inte nämnt så mycket om kussen Stella, trots att det efterfrågats. Men Isabella (AVBMos) har lovat att skriva lite snart. Kan dock nämna att Stellisen snart fyller ett år (annandag jul), och att hon inte är en bebis längre. Hon utvecklar ständigt sin personlighet och det är en fröjd att få följa med på resans gång. Hon har fortfarande "hög integritet", är inte alltid helt lättflörtad så att säga, men är helt underbar när hon är pigg och nöjd. Just nu testar hon ljud för fullt, har sent omsider fått några gryn både i underkäke och i överkäke, och som jag ser det är det bara en fråga om dagar innan hon tar sina första steg på egen hand. Mer får ni höra när Isabella skriver, och då också med ett gäng bilder hoppas jag.....

(Oktober 2008: Stella har kommit på hur man går med lite stöd. November 2008: Stella-med-smilgropen och kossan Klara
Oktober 2006: Matilda, kossan Klara och kaninen lilla-Matilda välkomnar Hedvig Nallesson)

Även Anders kommer med en uppdatering om sina förehavanden på andra sidan jordklotet. Och i samband med det så får ni också se mer om Hedvig Nallessons senaste äventyr. Det senaste jag packade ner till henne var dykprylar... Spännande.

Slutligen vill jag bara åter säga, precis som vi skrev senast i gästboken - det känns så bra att få respons från så många av er trogna (och även nya) dummapricken-läsare. Även när både Anders och jag har skrivkramp och det går långt mellan gångerna så har ni inte gett upp på oss. Vi hämtar båda så mycket stöd och kraft från er i cyber-rymden, och det är egentligen anledningen till att vi fortsatt hålla Matilda's dummapricken-sida vid liv.

"Hej alla!
Skönt att vara saknad! Tack för att ni inte ger upp på oss även om uppdateringarna låter dröja på sig nu under höstmånaderna. Frånvaron beror helt enkelt på att jobbet fått all action nu under oktober-november, har jobbat 60-timmars veckor och varit mest bortrest. Men från och med denna vecka lugnar det ned sig igen, så till helgen kommer ett nytt inlägg under Ängel-infon.
Då kan jag berätta lite mer kring den lilla Mi-Raklet, som inte är så liten längre. Även om jag har mer än en tredjedel kvar så känns det redan nu som att först kommer magen, sen kommer jag... Just nu är lillans smeknamn Vilda, och hon gör sannerligen skäl för det smeknamnet. Det känns bra.
Matilda-saknaden och sorgen har dock åter tagit ny fart. Vet inte varför just nu, men hösten har varit och är riktigt riktigt jobbig på sorgefronten.
Kan också berätta mer om Hedvig Nallessons förehavandet, då även hon har varit ute på vift en del. När Anders kommit till skott kommer lite bilder och rapport från HongKong, och just nu är hon och förlustar sig i Taiwan med Anders och Matildas farbror/gudfar Per.
Vi hörs väl till helgen? Och återigen tack för att ni inte ger upp på oss trots den tillfälliga frånvaron. Jag hämtar fortfarande mycket kraft från denna gästbok....
Ha det gott! KRAM /Ulrika"

"Hej
Vill egentligen bara göra ett tillägg till Ulrikas kommentar nedan. Också jag kommer att försöka få ihop en uppdatering. Kommer dock att försöka få ihop (läs = få tummen loss) en Hedvig-uppdatering först. Att min dröjer lite gör inte något eftersom jag då inte kolliderar med den kommande Ulrika-uppdateringen. Men det jag framförallt vill "berätta" är att jag också hämtar väldigt mycket kraft genom gästboken. Det är precis som ni fyller på lite "livs-bensin" genom att vara fortfarande vara närvarande här på dummapricken. Vet inte riktigt hur man kan återgälda, men tack till alla för stödet.
Ha en bra 1:a advent. /Anders"

Jag vet att Ulrika ”utlovat” en uppdatering om både det ena och andra. Det har dröjt litegrann och då tyvärr inte alls av samma skäl som andra ”skyller på”. ;-)

Jag ska inte sticka under stol med att jag medvetet skjutit på det eftersom det blev en så glad stämning på hemsidan. Det var ett tag sedan och det kändes som jag inte ville bryta den, för ett tag i alla fall. Har ju inga nyheter av den typen och jag kände mig väl lite som ett grått regnmoln som seglar in i framför solen som precis kommit fram bakom molnen. Men det får bli som det blir, jag uppdaterar er med vad jag har för mig även om det varit lite ”gråare” här i Taipei på sistone... Kanske på grund av tyfoner, kanske på grund av höstdeppighet (hur man nu kan få det när det är över 25 grader varmt ute).

Jag börjar lite med ”löpsidesnyheten”. Även om jag vetat ett tag, så kan jag inte låta bli att le lite när jag läser Ulrikas uppdatering. Förutom att vara glad för Ulrika och Olofs skull så känns det också bra att Dummapricken har fått en lite gladare period och att många gästboksskrivare osjälviskt blir så glada åt nyheten. Håller tummarna att det hela ska gå enligt plan och jag vet att Skyddsängeln med stort S, gör det också.

Ler också åt att jag kan se Matilda framför mig komma inrusande nästa gång det var ”min” vecka, nästan hoppande upp och ner, ropande "Pappa, Pappa, Vet du var mamma ska få? Vet du?". Jag hade säkert gissat på ny tjänstebil, löneförhöjning eller något annat helt oväsentligt. Och då hade Matilda lagt huvudet lite på sned, tittat förebrående på mig och klar och tydligt gjort klart för mig hur fel jag tänkt. Precis som andra har sagt, så hade hon varit stolt som en tupp och berättat det för allt och alla. Först en vit minnespärla, sedan till en lite gråare.

Känns som att jag saknar Matilda extra mycket just nu. Saknar att ha någon att ta hänsyn till förutom mig själv. Någon som ställer lite krav. Jag saknar de mysiga stunderna vi hade i soffan framför Disneychannel. Jag saknar att fråga hur du haft det i skolan och om du har mycket läxor. Jag saknar att bygga snögubbar och baka lussebullar tillsammans. Jag kan otroligt nog säga att jag på något sätt saknar våra besök på lekterapin och att ta vår runda runt 62:an, 63:an och 64:an på några av onsdagskvällarna när det var dags för Barncancerförenings-middagarna. Jag vet att det sista kanske låter lite märkligt, men alternativet är betydligt värre - att inte kunna göra någonting tillsammans med sin ”socialligist”…….

Här i Taipei går livet i relativt fasta banor. Lite för långa arbetsdagar, lite träning, lite shopping, lite golf, och mat- och dryckintag i lagom blandning (möjligen matintaget överdrivs ibland). Temperaturen har sjunkit lite men det är fortfarande mellan 25-30 grader och fuktigheten gör att det fortfarande är tufft att promenera till t ex jobbet utan att bli totalt opresentabel. Jag gillar värme, så jag ska inte klaga. Men det krävs tre liter vatten för att spela innebandy utomhus i 34 grader…….. vilket görs för att kompensera det ökade matintaget.

Golfen här har sina egna utmaningar. Vädret är ju kanon, banorna är fina och servicen (läs = caddies) helt ok. Däremot ska man vara försiktig när man slår ut bollen i vegetationen vid sidan om banan. Det finns antagligen en anledning till att caddies har gummistövlar på sig även om det 30 grader.

Senaste helgen har varit helt ok, med lite sol, mest uppehåll och bara lite regn. De tre senaste helgerna har vi haft olika varianter av tyfoner. Förutom vid ett av tillfällena, återkommer till den... Det blåste ordentligt, så mycket att det definitivt inte var skoj att befinna sig utomhus. Men det stora grejen var att det regnade "hundar och katter" (som M skulle ha sagt). Man fick inte en dusch när man gick ut, man fick ett bad. Vattenfallet höll på, i princip konstant, så jag satt i stort sett inne de dagarna. Rastlös är bara förnamnet. Jag gjorde ett försök att gå bort till gymet en dag. Tänkte att man ska ändå bli svettig så det gör inget om man är dyblöt när jag kommer fram. Halvjoggande tog jag mig fram med några stopp för att undvika de värsta vattenfallen. När jag stod och väntade under ett tak (blev blöt ändå eftersom det blåste in regn) så kom det en kvinna fram och frågade på kinesiska om jag ville gå under hennes paraply en bit........ Härlig vänlighet, eller hur?

En annan effekt av tyfonen var att den årliga kräftskivan för svenskar i Taipei blev inställd/framflyttad.. Det är rätt så skoj att försöka förklara för icke-svenskar vad en kräftskiva är. "An old swedish thing. A crayfish party, were you all have silly hats, sing songs and drink beer and vodka." Festen blev av en vecka senare, med lyckat resultat.

Den tyfon som kom i mitten av veckan missade Taiwan och drog över HongKong istället. Saken var att jag kom flygande dit från Beijing och skulle byta flyg till Taipei. Väl landat så ställdes mer eller mindre alla flyg in och det blev att tillbringa några timmar på flygplatsen innan det blev några timmars sömn på ett hotell innan det bar av igen. Jag måste säga att jag inte hade tänkt mig att tillbringa mitt första besök i HongKong i totalt mörker och med vinden piskande mot buss- och hotellfönstret. Jag kom iväg lite försenat morgonen efter, utan att ha sett något av staden. :-(

En annan tyfon-effekt var att det blivit mycket funderande fram och tillbaka. Funderar på nutid - vad jag gör, ska göra, borde göra och vill göra. Funderar på dåtid - på Matilda's hela behandling, på vad som hände i maj och juni 2007, men också hur den vintern och våren gestaltade sig.

Isabellas inlägg är som vanligt så träffsäkra att det känns i magen och också jag tänker ofta på hur Matilda kunde vara så stark som hon var under nästan 5 års behandling, där hon med några få undantag gillade läget och nästan var den som höll oss andra uppe. Och hur hon sen kunde genomföra en veckas skidåkning i Sälen mindre än två månader innan hon sista gången blev inlagd på BUS. Och hur hon fick sjunga med Amy Diamond lite senare. Det frångår mitt förstånd.

Jag kommer ihåg hur jag, någon vecka efter begravningen, funderade på hur man ska klara av tiden som följde. Nu i efterhand så slår det mig att jag borde kunna svara på den frågan nu, men jag har inget bra svar. Det låter som en klyscha men det blir verkligen en dag i taget. Och plötsligt har en vecka gått. Och en till, utan att man vet vad som hände. Nu efter drygt ett år vet jag egentligen inte var tiden har tagit vägen, vad jag gjort och hur det gick till. Det jag vet är att tomheten finns kvar och kommer alltid att göra det. Men man lär sig kanske leva med den. Det där med en dag i taget har kanske blivit en vecka i taget i stället. Minnena finns ju där, både svarta, grå och vita minnespärlor. Ytterligare lite längre fram tror jag att man kan plocka fram de vita utan att alltid en grå och svart hänger med. Vi får hoppas det.

Iallafall känns det som rätt beslut att komma iväg hemifrån. Jag behövde en ny start, både jobbmässigt och privat. Jag är nog också sådan att jag inte vågar slappna av eller sakta ner för mycket, för då vet man inte vad som händer...... Det som dock flytten tvingat fram är att jag måste planera mitt liv med lite längre tidsperspektiv än max tre månader, något som jag inte gjort på flera år. Men jag har väl också insett att det kommer förr eller senare och blir inte lättare ju längre tid det tar.

Slutsatsen är nog att jag får försöka göra Matilda en hundradels så stolt över mig som jag är över henne. Det på något sätt det som driver en vidare. Men ärligt talat, jag har inte en aning om hur jag klarat av de här snart 16 månaderna. Det förvånar till och med mig själv med jämna mellanrum.

Har precis kommit hem efter att ha suttit en stund på Matildas viloplats. Det märks att hösten är här, både av temperaturen att döma, och av att mörkret faller allt tidigare på kvällarna. Men när man tänt alla ljuslyktorna och oljelampan så infinner sig ändå en mysighetsfaktor vid graven och det är lätt att bli sittande ett bra tag. Jag pratar med Matilda vid graven, men inte för att jag tror att hon "finns" där, utan för att det är en stund för reflektioner. Å andra sidan pratar jag massor med Matilda även när jag sitter i bilen, speciellt om jag just sett en eller flera gula bilar.... Och när jag är hemma och tittar på någon av de otaliga foton eller filmsnuttar som finns på henne. Och oj, vad jag saknar då! Jag saknar att få hålla om henne och sniffa på henne. Jag saknar att få sätta upp hennes hår i mer eller mindre tokiga frisyrer. Jag saknar hennes pirrighet och underfundiga kommentarer. Jag saknar så hennes mjuka röst i ett "Hej, mamma!". Jag saknar att få göra saker tillsammans med henne. Saknar att få se henne växa upp, och formas vidare i intressen, vänner, yrkesval osv.

Det är som bekant ett bra tag sedan jag själv skrev någon uppdatering här på dummapricken. Det glädjer mig att ha varit saknad. Anledningen till att det dröjt är inte att något speciellt är fel, utan helt enkelt att jag för närvarande har högsäsong på jobbet, vilket innebär att jag är mer bortrest än på hemmaplan. Och även om jag givetvis håller med er som skrivit i gästboken att till exempel Italien är ett underbart land, för det är det, så kan jag bara konstatera att det dessvärre för mig handlat om jobb, jobb och bara jobb. Och borta bra, men hemma bäst. När man åker iväg på söndag eftermiddagar för att kunna ha en tidig start på måndagen, och när man kommer hem först med sista flyget till Kastrup på en fredagkväll (och pendeltåget till Malmö som vanligt är försenat ovanpå det) - ja, då är det himla skönt att bara vara hemma sen. Nåja, jag ska inte beklaga mig. Det är ändå bra att vara igång i arbetslivet igen.

Sedan finns det ju en anledning till, varför jag inte uppdaterat på länge... Jag har varit så förbaskat genomtrött, riktigt apatiskt trött. Och lite konstant illamående. Och finnig som en tonåring.... Och väldigt nykter de senaste par månaderna..... Ja, nu har säkert flera listat ut vad jag försöker tala om här. Jag har mått rätt risigt, men skälet är en alldeles underbart positiv nyhet. JA, Matilda ska få ett lilla-syskon! Kul, va?

Vi är vid detta laget cirka en tredjedel fram i graviditeten, och tanken på vad som ska ske har nyligen börjat landa. Det tog ett tag för mig att smälta det hela, det har egentligen inte varit så väldigt välplanerat, ingen längre tid iallafall. Men ändå mycket välkommet såklart! Tanken har givetvis funnits där i bakhuvudet tidigare, men jag hade lagt den på is, det kändes för tidigt inpå den intensiva sorgen av Matilda. Men för en blivande mamma som nästa gång fyller 42 år, så har man ju liksom inte tiden att skjuta det framför sig. Det känns verkligen att detta är något positivt, bra, kul, och jag är helt inställd på att det kommer gå bra. Orkar liksom inte ta ut mer oro, våndor, och risker i förskott. Dessutom är det en fröjd att få följa med Olof på resan, att själv bli pappa för första gången. Olof, som i vanliga fall är den coole som inte hetsar upp sig för saker i onödan, till och med han är pirrig och förväntansfull. (Han gillar nog inte att jag "outar" honom såhär, men det får han helt enkelt bjuda på. :-) )

Med tanke på min ålder och de ökade risker för kromosomskador på barnet som finns så har jag dessutom fått lämna moderkaksprov. Det är en historia för sig, lite läbbig känsla att se en tre decimeter lååång nål och fatta att den har dom tänkt att sticka in rätt i buken på mig. Det gjorde egentligen inte ont, men var obehagligt, ungefär som ett tandläkarbesök typ. Fast jag tror nästan att Olof tyckte det var läbbigare. Han, som ändå jobbat på intensiven och som ambulansförare i ett "tidigare liv", han satt och höll mig i handen, mest för sin egen skull tror jag, för han höll också andan under proceduren, som om det skulle hjälpa. :-)

Nåväl, det viktiga är att svaret, som kom efter en dryg vecka, var positivt. Inga funna avvikelser på kromosomerna. Dessutom fick vi reda på att det tydligen kryllade av X-kromosomer. Vi kan alltså också avslöja att det är en lilla-SYSTER som väntas. Kul överraskning! Och jag ångrar inte en sekund att vi fått veta könet på barnet redan nu. Den överraskningen blev lika stor som den hade blivit vid en förlossning, och dessutom får jag nu känslan av att det är en 'hon', en individ, och inte bara en 'det'. Nu väntar vi med spänning på vad den lilla kan tänkas vara för en personlighet, och vilket utseende hon kommer att ha. Men det lär vi få vänta på några månader till. 7 mars 2009 är det beräknade ETA-datumet.

Det enda som saknas nu är att få dela denna upplevelse med Matilda. Hon hade tyckt att det var toppen-toppen att "vi" skulle få tillökning. Och ack, vad mysigt det hade varit att få göra i ordning barnrum och köpa små kläder etc tillsammans med en blivande storasyster. Jag har dock bett Matilda skicka lite bra namn-förslag på något sätt. Även om vi inte kommer att bestämma något namn till nya lilla livet förrän vi faktiskt har fått träffa henne, så leker vi nu med varenda tänkbara variant som vi kan komma på. Ja, pojknamn fick vi ju skippa för någon vecka sedan, och tur är väl det, eliminerade hälften i ett slag. Arbetsnamnen just nu varierar kraftigt. Nike är ett namn som jag tycker om. Astrid är fint. Stella är ju taget (av en riktig stjärna, så det blev bra). Vilda är ett namn som har fastnat på sista tiden. Inte för att det är så mycket kännbar action i livmodern ännu, utan helt enkelt för att det passar ihop med Olofs efternamn (han försöker indoktrinera mig redan nu, :-) men har nog underskattat den kvinnliga listan, hehe). Men det som jag ser som det främsta arbetsnamnet under dessa nio månader, det är ett dubbelnamn - Mi-Rakel. En av mina Karma-ringar i halsbandet är ju 'Miracle', som nu har fått en större innebörd. Och den ringen hänger på halsbandet bredvid mina 'Angel' och 'Forever'.

Det arbetsnamn vi hade på Matilda innan hon föddes var Skorpan. Det började som Grynet, men när magen växte, så växte också Grynet till en Skorpa. Faktum är att hon fick heta Skorpan ändå fram till dopet framåt tre-månaders-dagen, för namnet Matilda kom in i bilden relativt sent. Det arbetsnamn vi gav Stella (vi = är i detta fallet storfamiljen, men inte nödvändigtvis hennes egna föräldrar) var ju Pärlan. Något vackert och värdefullt som växer fram ur ett litet korn. Någon som har bra förslag på fina andra arbetsnamn till Mi-Rakel? Ni som har barn, vad kallade ni dem?

Ser fram emot att berätta mer allt eftersom det fortskrider. Men nu måste jag gå och packa väskan. Styr färden mot Kastrup imorgon bitti igen.... för vidare färd mot Venedig denna gång. När jag kommit hem så har nog även Anders skrivit ihop en uppdatering från sin sida av klotet. Där han kan berätta om tyfon-isolering, ormar i ruffen på golfbanan, och att spela innebandy i 35 graders hetta.

Har den senaste tiden tillbringat senkvällarna med att läsa igenom Matildas sjukdomsjournaler. Bara de kopierade journalsidorna ryms i en hel pärm… i en hel pärm! Det är ingen rolig läsning och hälften är rena grekiskan för oss som inte är medicinare, men jag har känt att jag vill läsa igenom det ändå. Första tanken som slår mig: Fy f-n, vad hon har fått utstå och gått igenom! Vad Anders och Ulrika har gått igenom och fått utstå! Vilka hjältar alla tre! Man glömmer lätt alla dessa behandlingsår och jag har ju endast varit med på en bråkdel av behandlingarna, inläggningarna och operationerna.

Det enda positiva på alla dessa sidor har jag funnit i raden ”Allmäntillstånd” i varje journalblad. Ja, även lite positiva kan kanske journalerna verka efter de MR (röntgen) då man sett regress (tillbakagång) av tumören/tumörerna, men jag har väldigt svårt att läsa detta i positiv mening då jag vet utgången av hela historien. Tillbaka till Allmäntillstånd… Matilda är från 3 ½ år och framåt och följande ord används återkommande i journalerna om hennes Allmänstillstånd: Gott, Mycket pigg och glad, rakad på huvudet, mycket social, åker runt på cykel på avdelningen, gles hårväxt, lättundersökt, pratar och ler, mycket tjänstvillig, pratsam, gott och opåverkat som vanligt, gott och opåverkat trots sena timmen, fin begynnande hårväxt, medverkar väl vid undersökning, springer runt i rummet, glad och positiv till att utföra saker, förefaller mycket harmonisk, opåverkad flicka som medverkar mycket väl, helt pigg som hon brukar vara, livlig, pratsam, aktiv, på gott humör, pigg och pratsam, bryter gärna in i samtalet. Inte ett enda negativt ord! Och dessa ord finns med i hela pärmen ända till de sista månaderna. Förstår att detta ändå är läkarspråk som betyder att hon trots olika sjukdomsförlopp ändå har dessa egenskaper och tillstånd. Men jag blir glad när jag läser dem och jag undrar så över hur hon kunde gå igenom det mesta med ett leende på läpparna.

Det finns faktiskt ord i journalerna som får mig att gapskratta och le med hela kroppen och det är bland annat när en läkare i journalen för 16 september 2003 (Matilda 4½ år) skriver följande under Allmäntillstånd: ”Gott, pigg och glad som vanligt. Har dekorerat sig med Nasse-strumpor och tröja inför bio-föreställningen i eftermiddag.” Ha, ha! Åh, Matilda! Jag kan se dig framför mig lite pillemarisk och lyrisk över att du ska få gå på bio och kolla på Nasse (mosters favorit). Självklart blir man lycklig över att läsa detta för det framkallar minnen, men lika glad blir man när en läkare noterar detta i journalerna, speciellt eftersom texterna för övrigt är ganska kalla och tråkiga. Ett annat glatt lästillfälle är när en annan läkare uttrycker följande under Allmäntillstånd i journalen från 30 september 2003 (Matilda 4 ½ år): ”Gott och opåverkat. Pigg och glad. Står på händer och hjular i korridoren.” Återigen att gapskratt och minnen som kommer tillbaka. Minnen av en sprallig tjej trots behandlingar, illamående, stick, febertoppar på 38-40 grader, kräkningar o s v. Det enda negativa negativa jag kan hitta om Matildas medverkan är på raden ”Undersökning Mun/Svalg: Vägrar undersökning.” Detta var dock vid ett tillfälle då Matilda las in p g a feber och undersöktes vid midnatt: Inte konstigt att hon vägrade....

Sista sidorna i pärmen hade man önskat att de inte hade funnits där. Läste dem snabbt och försökte inte reagera på det jag läste men minnena kastas ändå tillbaka till en fruktansvärt jobbig tid, inte minst för Matilda och det smärtar så när jag tänker på det.

Vet du Matilda, du är så stark, modig, pigg och glad, social och omtänksam och jag hade varit så lycklig om jag bara haft en bråkdel av dina fina egenskaper! Jag är så stolt över dig och önskar att du kunde vara här så jag kunde säga det till dig, om och om och om igen. Jag sa det alldeles för lite när du fanns hos oss och det kan jag ångra idag. Men du kanske hör mig ändå nu när jag säger det högt och tydligt! KRAM!
/Isabella

Tisdag 12 Augusti 2008 Anders om Vita och svarta minnespärlor. Och några gråa…

Har nu påbörjat denna uppdatering säkert tio gånger. Tanken var från början att skriva lite om hur det var att precis ha kommit hem för lite semester, men det känns som jag har försuttit den chansen. Semestern är nämligen slut, i och med igår. Har varit i Sverige under två veckor och åker tillbaka till Taipei i veckan.

Det var en mycket märklig känsla att komma ”hem”. Och det slog mig kanske inte riktigt förrän efter några dagar, hur mycket ”tillbaks till verkligheten” det var. Jag kan inte förklara varför det var betydligt jobbigare denna gång, eftersom jag varit tillbaka innan, men på något sätt var det annorlunda. Har ju alltid sagt att det inte spelar speciellt stor roll var jag är, rent fysiskt. Jag saknar Matilda lika mycket oavsett. Men trots allt så finns det så många påminnelser när man är på hemmaplan. Situationer, möte med kända ansikten, när man handlar, vägen till BUS, vägen till jobbet, nästan allt har en liten påminnelse med sig i bakfickan. Så där apropå ingenting, dyker den lilla rackaren upp.

Jag vet att jag upplevde det i fjol sommar, men tänkte nog att den känslan hade passerat. Kanske har jag ”sluppit” det under en tid, genom att vara på en plats där jag inte kan förknippa situationer och platser med saker som har hänt, utan mer kunnat tänka mig in i situationer som skulle kunna hända. Om det hade varit annorlunda. När jag skriver det, känns skillnaden väldigt liten men i verkligheten är den tydligare och jobbigare än vad jag tänkt mig. Och hade jag inte varit i väg tror jag inte att jag hade noterat skillnaden.

På vägen från Taiwan passade jag på att vara i Thailand några dagar på för-semester. Långa promenader på stranden i ensamhet har en förmåga att få en fundera på allt och ingenting. Har man en 6 km lång sandstrand J att täcka hinns det med en del. Tänkte mycket på minnen, både från ifjol och längre tillbaks. Det har kommit fram både vita, svarta och t.o.m. några grå minnespärlor. Visst är det konstigt att de vita skulle jag kunna plocka fram hur många som helst, njuta av dem och le lite grann . Men de svarta som egentligen bara kommer ifrån en kort period, kan slå sig fram så att det är de som känns mest. Av de underbara drygt 446 veckor som vi fick ha världens underbaraste tjej i närheten, så lyser 5 eller 6 stycken igenom på ett grymt sätt. Lyser, är väl kanske fel ord, men ändå. Jag brukar alltid vara den, i halvfullt-halvtomt-glas-diskussionerna, som tycker att den är klart att glaset är halvfullt. I detta fall funderar jag ofta på om jag ska tycka det var bra att jag fick ha just Matilda nära i 8,5 år eller om jag ska tycka det är dåligt att jag inte fick mer tid. Det svaret jag ger mig själv beror definitivt mycket på dagsformen.

Har efter att ha inhandlat min första ipod, lyssnat bla mycket på ett spår (är det vuxenpoäng på den termen?) av Mika, där en del av texten går ”Say goodbye, to the world you thought you lived in”. Jag kom tillbaka till den låten gång efter gång och det kändes som den korta strofen sammanfattade väldigt mycket. Drygt ett år har passerat. Hur jobbigt kommer det inte att bli att ta sig igenom fler sådana? Tänker också mycket på när jag på sjukhuset, sa till Matilda att det var ok att släppa taget. Hur kan man ens komma på tanken? Vilken totalt vansinnig sak att säga. Och trots allt känns det att det var rätt. Livet är märkligt.

Trots detta mörkare avsnitt har jag haft en skön semester. Jag har passat på att träffa en massa kompisar, jag har träffat Stella (som blir mer och mer en lite person och som nu är nyklippt), jag har kört mycket MC (Tack Mats!), spelat lite golf, gjort alldeles för lite husjobb och nästan inte varit ”uppkopplande” mot jobbet. Dessutom har det varit jättebra väder.

Med lite annat perspektiv hade jag sagt att det blev en alldeles perfekt semester. Men jag är lite kluven……

Torsdag 10 Juli 2008 Anders om Nu mer än 3 månader på andra sidan klotet

Nu har jag varit utanför Sverige i mer än 3 månader men det känns som att det var igår jag kom hit. Det har också gått en månad sedan jag skrev något sist så det är definitivt dags. Som väl är så håller Ulrika er uppdaterade med både nutid, tillbakablickar och lite framtid. Jag håller definitivt med de som skriver i gästboken att hon har en otrolig förmåga att verkligen förmedla både skratt och gråt. (Både bilden på Matilda i kartongen, och hennes ”vitlöksteckning” är helt underbara. Och det roliga är att det finns en hel hög av den typen.)

Sedan jag skrev senast så har ju också flera speciella datum passerat för första gången. Det har varit både midsommar och dödsdagen den 22 juni, som båda har triggat tankar och känslor på olika plan. Jag skrev i en tidigare uppdatering att jag här nere inte riktigt har haft ”koll” på exakt vilket datum det är ”idag”och så är det lite hela tiden.

Däremot har det under de sista veckorna i juni kommit mer inpå, med kommentarer om skolavslutningar och midsommar. Många bilder dyker upp framför ögonen om hur det kunde ha varit. Samtidigt har det ändå varit skönt att läsa kommentarerna om Montessoris skolavslutning i gästboken, som förmedlat en känsla av att Matilda finns kvar i tankarna hos många.

Trots, eller kanske på grund av midsommarveckans "innebörd", så fyllde jag den helgen med aktiviteter. För mig känns det som ett sätt att fördriva tiden (säger inte bra, eftersom jag inte alltid är helt övertygad om att det är bra). Ett antal av aktiviteterna var inplanerade sedan länge av andra än mig, så det var bara att hänga på. Midsommarfest på fredagen, jobbaktiviteter på lördagen, och det jordgubbs-ätande i Matildas minne på söndagen.

Midsommarfirandet gick tillsammans med 25 vuxna och 9 barn, var ett knytkalas och en trevlig upplevelse i lite annorlunda miljö. Att sitta ute under bar himmel hela kvällen, efter att ha slutat bry sig efter 20 minuter över att man är nästan genomsvettig, är lite annorlunda mot vad man är van vid… Poolen var precis bredvid, så en och annan passade på att svalka sig mellan nubbar, sill och jordgubbar. Det var länge sedan det smakade så gott med den "vanliga" midsommarmaten. Knytkalaset bestod av personligt medtagna saker från Sverige, som saffranssill, skärgårdsill, matjessill mm och lokalt inköpta jordgubbar (importerade), potatis och öl. Dessutom var Jansson underbart god. Som ni hör var det rätt så okej, trots en del "svarta minnespärlor" och saknad av en extra sprallig tjej, som säkert hade stoppat i sig både köttbullar och sill långt efter de andra barnen lämnat bordet. Matilda var alltid den som brukade sitta längst tid vid matbordet. Kanske var det sociala viktigare än själva maten. Och var där inga barn kvar, så fick man väl prata med de vuxna. På Matildas dagis fick man ändra regeln om att alla var tvungna att sitta kvar till siste person ätit upp. I alla fall vid M’s bord... :-)

Den 22:e juni satte jag mig först och tittade på hela Matilda-bildspelet från begravningen. (Vi har fortfarande inte kommit på hur vi ska göra det tillgängligt, trots ett antal tips, men undersökningarna fortsätter.) Trots fukten i ögonen kunde jag inte låta bli att skratta när vissa favoritbilder kom. Skönt med lite vita minnespärlor också. Sen blev det golf på förmiddagen. Väldigt varmt, och en inte så bra bana denna gång. Det var dock inte anledningen att resultatet blev som det blev. Jag spelade mer tennis än golf, fick använda alldeles för många andra-servar från tee…… Det var inte riktigt min dag. Eller som Ulrika sa sen, det var kanske inte meningen att den 22:e juni ska vara det heller.

Tillbaks till lägenheten, läsa lite på dummapricken, skölja jordgubbar och sedan iväg till "101". Taipei 101 är namnet på en byggnad i Taipei som var världen högsta byggnad tills för ett år sedan (nu tror jag att något i Shanghai eller Dubai är högre). Det strulade lite, då jag blev stoppad på vägen upp, på grund av att ryggsäckar inte var tillåtna. Men till sist stod jag där, 390 meter upp i luften och glufsade i mig kanadensiska varianter klockan 21 (= kl 15 svensk tid). Jag tror att folk tittade lite konstigt på mig när jag stod där uppe och tittade ut över ett mörkt Taipei ätande jordgubbar…..

Det var härligt att se och höra att det var många som skänkte Matilda en tanke den dagen och att ett antal verkligen var på Brågarps kyrkogård och åt jordgubbar. Jag vet en som hade tyckt det var så "cooolt" och "modeeernt", och som med all säkerhet stolt kunde berätta för alla i sin närhet att det där minsann är hennes kompisar som står därnere…. Och jag håller med. Tack för det.

Som ni kanske kan läsa mellan raderna så, om man tar bort den otrevliga, jobbiga, mer eller mindre konstanta känslan av Matilda-saknad, kan man nog säga att jag har det relativt bra. Inrutat, men bra. Långa dagar på jobbet men efteråt har man ändå en annan typ av fritid (mer fri-tid). Man går ut och äter, eventuellt lite träning och sen är den dagen slut. På helgen lite fika, eventuellt lite shopping och så var den veckan klar. Inte så många andra måsten. Och jag tror att det är det som jag behövde. Att komma ifrån en del av verkligheten ett tag.

Har dock fått lite "midsommarvecka-baksmälla" under de senaste dagarna (själva den veckan gick kanske "för" lätt för mig). Jag har ju nu varit här halva tiden och började tänka lite på nästa steg, vilka beslut som behöver tas. Kom in på vad som ska göras hemma, om jag ska behålla huset etc. Kände att jag "var tvungen" att tänka på hur jag vill ha det på lite längre sikt. Jag tror inte jag har haft den planerings-horisonten sedan väldigt väldigt länge, och definitivt inte sedan i juni ifjol, så plötsligt blev det lite jobbigt. Många tankar och Matildabilder snurrade mer än ett varv om vi säger så. Hade nog behövt en sån där speciell AVBM-kram..

Vädret i Taipei fortsätter att vara ostadigt. Inte temperaturen, men resten. Sol, moln, regn, åska kommer i en salig blandning. Tittar man på väderprognosen kan det vara molnigt och eventuellt regn under tre dagar. Sen blir det strålande sol på förmiddagen, och åska och vattenfall på eftermiddagen. Det skiftar med ungefär en timmes mellanrum, så någon längre väderplanering är det inte tal om. Det som är mer eller mindre konstant är temperaturen. Det var lite svalare igår kväll, då det gick ner till 29,5 grader vid 20-tiden. Till och med så man kan promenera 200 meter innan första svettfläcken syns på tröjan…. Men jag klagar inte, tycker det är skönt med värme.

Vi var på ett "vattenland" i förrgår för att få lite sol på "icke-golfbränna-ställena". Det gick inte så jättebra eftersom det är för varmt att ligga still på ett ställe. Det skönaste var att sitta i poolens trappa, halvvägs ner i vattnet. Stoppljuset är därmed på plats igen…… Får skylla på jobbet när jag kommer hem och ser vit ut.

Jag försöker passa på att leva relativt sunt, men det är inte lätt, med mycket god mat och dryck och ett stillasittande jobb. Det är inte så lätt heller att sticka ut och springa i 33 graders värme och väldigt hög luftfuktighet. Gör mitt bästa och hoppas på att gymkortet i alla fall ska vara en lite lönande investering. Och när det är lite motigt på träningsfronten, brukar jag tänka på att jag skulle vilja att Matilda var i alla fall hälften så stolt över sin pappa, som hennes pappa är över henne. Då brukar det var lite lättare att komma iväg….

Jag kan också berätta att jag faktiskt blivit 1 kilo lättare. Dock inte på grund av träning eller diet, utan för att jag har varit och klippt mig. Lite spännande att fundera på om de pratar engelska på salongen eller inte. Finns ju en viss fördel med att kunna förklara hur man vill ha det. 90 minuter tog det, med 40 minuters tvätt och hårbottenmassage innan. Sen ytterligare en tvätt för att få bort det nyklippta. Låter väl inte helt fel? Resultatet blev helt okej, kanske på grund av att han som klippte mig var duktig på engelska. Det roliga är att när man beställer klippning får man avgöra vilken nivå man vill ha - på den som ska klippa. Och så betalar man efter kompetens. 6 nivåer finns det där jag var, men början på "Stylist". Sen blir det "Senior Stylist", för att fortsätta med Creative bla bla bla…. Han som klippte mig var i botten av näringskedjan men ändå helt okej. Dessutom stod det en "novis" bakom hela tiden, som kom fram för att borsta bort lite hår från ansiktet eller ta fram fön etc... Det är i alla fall lite skönare med kort hår i värmen. Jag förstår att det är/har varit sommarvärme i Sverige också. Spar lite åt mig till slutet av juli och början av augusti.

Ha en fortsatt skön sommar! Med hälsning från ett just nu soligt Taipei
/Anders

Söndag 22 Juni 2008 Ulrika om Grattis Himlen, på 1-årsdagen!,
mina minnen från midsommarafton 2007, samt Minnesceremonier idag

Grattis Himlen, på 1-årsdagen! För exakt 1 år sedan idag så flyttade vår älskade finis Matilda till er. Jag hoppas verkligen att ni tar väl hand om henne. För vi vet att hon tar väl hand om er....

(Lekterapins Midsommarfirande 20 juni 2007, Matilda hade krampat ordentligt på förmiddagen, och då fått medicin nog för att söva en häst. Men vi rullande ner sängen till Lekterapins gård ändå, ut i solskenet...)

Har vaknat många gånger inatt. Precis som jag gjorde då natten för ett år sedan. Detta är några av mina detalj-minnen från den midsommarafton (för den som kan tycka det är obehagligt att läsa, så rekommenderas att hoppa över de kommande fyra styckena).

Minns mycket tydligt att jag då vaknade klockan fyra på natten, av ljudet av Matildas andhämtning. Den var mycket tyngre, rossligare och besvärligare än tidigare. Jag minns att jag väckte Anders och sa att nu var det nog klokt att han också satt bredvid Matilda en stund. Vi börja då ana att "nu var nog det slutliga skedet på gång". Men vi visste ju inte alls hur snabbt sista förloppet skulle gå. Och vi var sannerligen inte säkra, Matildas starka kropp hade "lurat oss" tre gånger tidigare, första gången i maj, andra gången den 1 juni tror jag att det var, och tredje gången den 11 juni, då hon låg länge med syrgas innan hon åter kämpade ifatt. Framåt morgonkvisten på midsommarafton mätte vi hennes syresättning, och den var redan då mycket mycket låg. Tror egentligen inte att hon var vid medvetande alls under det sista hela dygnet. Vid sen-förmiddagen förstod vi att nu var det bara timmar eller minuter kvar.

Klockan två på eftermiddagen gick andningen ner ytterligare ett snäpp. Det är jättesvårt att veta hur man ska bete sig i det läget. Ens barn är medvetslöst och helt neddrogat, inlåst i en kropp som har svikit henne. Samtidigt som man vill insupa hennes varelse varenda sekund som det är möjligt, så vill man bara också att hon ska få slippa det helvete som hon så orättvist utsatts för och som blivit värre och värre för var dag som gått.

Klockan två på eftermiddagen lägger jag mig bredvid henne, nära nära nära, i ett försök att låta hennes undermedvetna känna att vi är med henne, även om hon måste göra denna lite skrämmande resa själv. Alla i närmaste storfamiljen hade varit hos Matilda på förmiddagen, men blev inringda igen, så en efter en kom alla sex (förutom vi föräldrar) tillbaka från sina respektive midsommaraftonsplaner. Det var tyst och lugnt i rummet, nästan som att vi alla höll andan. Anders satt vid hennes ena sida. Och jag låg kvar med henne i famnen under den sista timmen, med min ena hand på hennes bröstkorg, där jag kunde känna hur hjärtslagen blev långsammare och långsammare. Plötsligt var pulsen borta, och då var det bara att lugnt konstatera att "NU, nu är det slut". Tittade upp på klockan, som stod på exakt tre.

Medan jourläkaren kom in och gjorde formaliteterna, så kom också doktor Maria in - hon har varit med under hela Matildas sjukdomstid. Hon beklagade, vi tittade menande på varandra, och det skulle inte förvåna mig om hon i det läget tänkte precis som jag, att det var meningen att hon skulle jobba just denna dag. Och jag sa till henne - "Maria, visst känns det som att cirkeln är sluten nu? Du var med precis i början, när vi höll på att förlora Matilda allra första gången. Och du är med oss också nu när vi slutligen gör det.....". (Doktor Maria var jourläkare på avdelning 62 också precis när vi först hamnat på sjukhuset. Lördagen 7 september 2002, då Matilda fick akutopereras för tryck i hjärnan.... se början av Historia.)

Vi tog det lugnt på eftermiddagen, alla fick ta den tid de ville för att ta farväl och göra vad de kände var rätt. Det enda jag propsade på direkt, som jag ville att sköterskorna skulle göra så snart som någonsin var möjligt - det var att ta bort alla djävla!!! slangar och nålar och mätare och morfinplåster och medicinpumpar och ALLT som symboliserade sjukhus. Vi slängde undan syrgasmasken. Det enda som var tvunget att vara kvar var patientarmbandet, och så småningom ytterligare ett "armband" som visade att hon var dödförklarad. För att trotsa detta så gott vi kunde så pepprade vi dem fulla med små klistermärken ur hennes samling. Isabella målade och satte glaspärla även på den finger- och den tå- nagel som varit omålade (för syrgasmätarens skull). Vi tvättade och klädde henne, och valde omsorgsfullt ut smycken och kläder som "var" Matilda.

Vid tidiga kvällskanten så tog vi henne i våra armar, Anders och jag turades om, inlindad i sin fina hjärtefilt och bar ner henne till Regnbågsrummet på bottenplan. Övriga familjemedlemmar bar med viktigaste gosedjuren och den stora röda heliumballongen, som märkligt nog fortfarande levde trots på övertid. Det var inte många personer alls på avdelningen, och jag tror egentligen att de få patienter med familj som satt där i köket, att de inte förstod att det var en död liten prinsessa som vi bar förbi.

Spontant, men ändå så rätt, kändes det när vi kom på hur vår lilla avskedsceremoni skulle se ut. Medan vi turades om att vara med Matilda i regnbågsrummet så passade de som kände sig klara på att skriva små meddelanden på heliumballonghjärtat, som vi sedan släppte upp mot skyn, samlade på lekterapins gård (berättat i Läget just nu)....

Ballonghjärta med små meddelanden tänkte vi också skicka upp till Matilda i eftermiddag. Klockan tre har vi en "global jordgubbsätar-ceremoni" för att hedra Matildas minne. Och jag måste säga att det känns helt fantastiskt att så många, såväl kända som okända, såväl familj och nära vänner som alla nya och gamla cyber-vänner som hört av sig på olika sätt och berättat att klockan tre på söndag blir det jordgubbar. Pratade precis med familjen Rinaldo i Lindome. De ska ha en egen Matilda-minnesstund klockan tre, där de släpper upp ballonger. Hedvig Nallesson är ju och hälsar på dem just nu, så även hon får skicka en nalleballong till Matilda. Anders kommer nog att åka upp i den högsta byggnaden, Taipei 101, klockan 21 blir det i Taiwan-tid, och äta jordgubbar där. I Staffanstorp blir det jordgubbsätning på Matildas grav samma tid. Vi knyter idag vid lunchtid fast ett ballonghjärta och en tuschpenna, ifall någon mer skulle vilja skriva meddelande till änglarna. Efter tre-snåret får den segla uppåt. Fysiskt är vi på olika platser i världen, men mentalt är vi tillsammans.

(Matildas gravplats igår 21 juni 2008, Midsommar- och minneskransar från papps och mamsen, samt Stella som hälsar på "Blomma")

Och med det så vill jag också återigen säga till er dummaprickenbesökare - Tusen tack för alla uppmuntrande och medkännande ord! Nu i midsommartid så har det ju rasslat till lite extra i gästboken igen. Även om det är en tung tid för oss så ger det oss verkligen styrka att känna den värme som ges, via gästbok, sms, telefon, post, och gåvor till Barncancerfonden. Ni är ovärderliga...!!!!

Snart åker Olof&jag på vi-som-mist-vecka på Almers Hus, ser fram emot det.
Jag fortsätter att trä minnespärlor på det mentala Matilda-halsbandet…. Denna helg är de är lite svartare än vanligt. Men många minnen och leenden finns också där. Hon var ju alltid en sann glädjespridare, min lilla älskling...

("Matildas regnbåge", vid Brågarps kyrka 29 juli 2007, dagen efter Ulrika's 40-års-dag...
Snart treåriga tokfian med sina lustiga idéer, någongång hösten 2001..
Omtänksamma Matilda, skolavslutning december 2006)

Jag är så stolt över att du ville vara just ”min unge”, skulle aldrig velat ha haft någon annan. Du glömmer väl inte vad vi har lovat varandra – du kommer för alltid att finnas i mitt hjärta och jag i ditt. Som jag brukar säga vid godnattpussen – ”Jag älskar dig mest av allt, och det kommer jag att göra ända till slutet av evigheternas evighet.” Och då svarar du som vanligt – ”Ja, till och med när vi båda ligger i graven”. Och så blir det. Åh, vad jag längtar efter dig. Längtar så till dess att vi möts igen. Då blir det MMM! Du och jag… Min finaste glädjespridare...

Tisdag 10 Juni 2008 Ulrika om Matilda-saknad, Jordgubbsfest och Hedvig på ett av de sju haven

Du envisa solstråle, du fantastiska prinsessa. Hjärtat fullt av kamp, hjärtat fullt av kärlek till livet. Ett ansikte vi aldrig ska glömma, ett leende som fastnar hos oss. Livet du ville leva, vann orättvisan. Men du, världens bästa Matilda, nu bland änglar ler. Ler ner på oss, och våra händer du kommer att hålla. När vi dig i ensamheten sörjer, ska minnet av dig värma oss.

En framtid som inte blev din, får vi nu leva vidare. Med änglavingar mjuka som bomull, ska du vaka över oss. Under saknadens tid, ska vi känna din kärlek. Du ska se efter oss, och få lov att vila. Vila i himlens sängar av moln, tills vårat nästa möte. I våra hjärtan du för evigt ska finnas, i våra drömmar du ska sjunga. Sjunga oss till sömns, med himlens godnatt sagor. Vila i frid du oskyldiga barn.

Dessa fina ord skrevs förra sommaren, av då 16-åriga Sebastian Nilsson, som är son till Matildas fritids-fröken Anseli. Jag fick dikten i samband med minnesstunden för Matilda de hade på skolan och fritids efter midsommarhelgen förra sommaren. "En framtid som inte blev din, får vi nu leva vidare..... tills vårt nästa möte." Matilda, mitt finaste hjärtegull, jag längtar så tills att vi kan mötas igen. Jag hoppas så att det blir som du såg framför dig... Jag kommer att leta efter dig i solrosfältet... eller bland jordgubbarna. Då blir det fest! Och det blir MMM för fulla muggar. Mamma-och-Matilda-Mys!!!!! Jag längtar....

Jag lyssnar om och om och om och om igen på Lene Marlins fina låt "A Place Nearby". Fastnar på "You just faded away, You spread your wings, You had flown, Away to something unknown, Wish I could bring you back. You're always on my mind, About to tear myself apart. You have your special place in my heart. Heaven is a place nearby, So I won't be so far away. And if you try and look for me, Maybe you'll find me someday....".

Min Matilda-saknad är svår nu. Nästan så att jag lite avundas Anders "icke-kontroll på datumen" som han beskrivit (glöm inte att se Anders reserapport från Taiwan nedan, uppdaterad igår). Jag tycker själv att det är lite knasigt varför det skulle kännas speciellt mycket just exakt siffran 365 dagar efter en viss händelse, men av något magiskt skäl så verkar det ändå vara så. Har nu i maj och juni verkligen halkat ner i en sorgedal igen, känns som att man återupplever de brutala bitarna från förra sommaren igen. Jag sover jättedåligt och drömmer ofta mardrömmar, om hus som brinner ner, olyckor och folk som dör.

Och det är kanske inte så konstigt, men jag ser verkligen inte fram emot midsommarhelgen. Har å andra sidan bara ”firat” midsommarafton vid ett tillfälle under de senaste 6 åren, tack vare den där djävla sjukdomen… så man har väl glömt bort hur det går till. Vid midsommarhelgen flyr vi fältet, Olof och jag. Via Barncancerfondens försorg så har vi blivit erbjudna en veckas vistelse på Almers Hus i Apelviken, Varberg. Det blir bra, tror jag. (Och i samma mening kan jag ju åter igen säga stort TACK till de som köper Hope-halsband och ger bidrag till BCF's verksamhet!) Huset ligger inbäddat i grönska, mindre än 100 meter från havet, och är granne med Spa-hotellet, vars faciliteter vi får utnyttja. Härligt, va? Finns också grill, nya cyklar, tennisbana, och förhoppningsvis solsken och morgondopp i havet. Vistelsen är under en ”vi-som-mist-vecka", så vi delar boende med tre andra familjer som förlorat barn. Även om tidpunkten just sista veckan i juni är slumpartad så känns det som att det är det perfekta stället att vara på under Matildas dödsdag. Dessutom fyller Olof år under veckan som följer, och födelsedagspresenten i år blir ett enkelt val – massage på Spa och middag på hotellet…

Här hemma tar våra kära vänner hand om Matildas viloplats under de "magiska dagarna" runt midsommar. Och just klockan 15 (svensk tid) på den 22 juni så tror jag att det för vissa skulle kunna bli lite jordgubbsätar-knytis vid Matildas grav.
Efter Anders förslag (egentligen efter förslag av Anders kollega) så har vi kommit överens om att till Matildas ära och minne ha jordgubbsätarceremoni just vid den tiden, var och en på sitt håll. Kan tro att en eller annan röd helium-ballong också får stiga upp mot det blå.

Inte upp, men väl ut på det guppande blå, dit har Hedvig styrt kosan, för fortsatt ambassadörande åt Nalles Resa. Äventyrslystna Hedvig Nallesson fick bara ett par dagar hemma i Staffanstorp, och färdades sedan iväg norrut på E6:an. Hon stannade till hos familjen Rinaldo i Lindome, fick presentera sig på Valåsskolan, men drog sedan till sjöss. Hon har jobbat på en Bogserbåten Bruse i Brevik, Norge under en vecka. Ryktet säger också att hon fick smak för det marina livet, och kanske kanske har hon nöjesseglat under långhelgen som gick? Ingen vet riktigt. Ryktet säger också att hon ska åka på ridläger. Ja, ni får själva kolla av hennes strapatser, antingen på www.nallesresa.se, eller under Hedvig-sidan i Fotogalleriet här på Dummapricken.

Matilda, i Spanien sen-sommaren 2001, då dryga 2½ år. Hon blev alltid brun som en pepparkaka, trots att hon aldrig fick "sola" i den bemärkelsen. Ända sedan första våren/sommaren fick jag alltid menande blickar på BVC när vi var på kontroll. Ibland också någon diskret kommentar, i stil med "barn ska inte vara i solen". Jaja, själv var jag mest avundsjuk på hennes skinn, som var sol-vänligt, trots aktiviteter i skuggan..

En av alla de "ibland-något-underliga-men-för-Matilda-totalt-självklara!" alster.
Denna föreställer prispallen efter en höjdhoppstävling. Den röd-gula vinnaren är spanjor. Den blå-gula andraplatstagaren är... såklart... från Ukraina. Och inte undra på att vitlöken kom sist - det var ju ändå en tävling i höjdhopp. Såklart.
(Ja, fråga inte mig, för jag har ingen som helst aning...)
Är lite osäker, men tror att teckningen är från ungefär 2005.
Av en fantasirik 6-7-åring?

Sitter och blickar ut över ett regnigt Taipei och kan berätta att när det regnar här (vilket det gör med jämna mellanrum) så REGNAR det. Det är skyfall som kan hålla på i ett par timmar utan att det ser ut att lätta det minsta. Nu är det inte alls så att jag klagar det minsta, eftersom fram till klockan 14 idag var det strålande solsken och 30 grader varmt på golfbanan. Bränt mig på näsa och kinder, trots solfaktor 35... Svettigt och klibbigt blir det, men idag gick golfen också bra, så vem bryr sig.

Sedan förra uppdateringen har jag varit med om lite olika saker, bland annat en veckas tjänsteresa till Sverige (se nedan). Dessutom har jag hunnit med ett snabbt besök i Brasilien. Jag vet att det låter jätteglassigt, men 28 timmars i flygplan dit, 36 timmar på plats och sedan 36 timmar hemresa är väl kanske inte det ultimata om man får välja. Bodde dock på ett hotell som låg ett kvarter från där jag bodde förra gången jag var i Sao Paulo, 1998. Kändes lite märkligt, jag tänkte på att det då var fyra månader till ”Skorpan” (arbetsnamnet på Matilda) skulle födas, och jag kommer ihåg att det kändes som jag var väldigt långt borta och mest ville hem. Vilka minnen som kan triggas igång, bara för att man återkommer till samma plats en gång till.

Här i Taipei har jag hunnit skicka ut min första kackerlacka ur lägenheten, hoppat till av en lite försiktig skakning och upplevt utkanten av en betydligt större jordbävning.

Kackerlackan upptäcktes i ögonvrån i badrummet. Vad är det som rör sig bakom tandkrämen? Försökte i det längsta fånga den för att släppa ut den, men till sist fick den en snabb "vattenrutschbanetur" ut ur lägenheten. Har sedan hittat ytterligare en, liggande på rygg, avliden av värmeslag(?) i min lägenhet under tiden jag var ute och reste.

Det andra var lite märkligare. De som vet säger att det händer 3-4 jordbävningar per veckan här, men att man oftast inte märker dem. Alltså kan jag ha varit men om både en och två utan att veta om det. Däremot när vi satt i baren på 38 våningen (glassigt, eller hur?) för en månad sedan och drack lite öl och åt mozzarella-sticks och cashewnötter, så dunsade det till i golvet ordentligt två gånger. Jag tänkte inte så mycket på det, utan det var mer ett noterande av "jaha , undrar vad det var som dunsade till". Plötsligt sa Magnus, som varit här ett tag, att det där var en liten jordbävning. Jaha, ungefär. Ingen stor sak med andra ord. Sen var det inte mer med det. Så har man varit med om det också. ;-). Två veckor senare blev det dags igen, denna gång betydligt mer påtagligt. Den fruktansvärda jordbävningen som slog till i Kina kändes här också. På inget sätt med liknande katastrofala resultat, även om man fick sig en tankeställare om naturkrafterna även här. Vi satt på möte och plötsligt sitter jag och börjar känna mig lite yr, precis som om det gungar. Tittar mot fönstret och ser hur persienntrådarna svänger från ena sidan till den andra. Man kände verkligen att byggnaden ”svängde” från ena till andra sidan. Enligt uppgift kändes det inte speciellt på marken. Även om det var lite obehagligt för stunden, var vi ju lyckligt lottade, jämfört med de drabbade områdena i Kina.

Jag har förstått att det har varit sommarvärme i Skåne ett tag. Antar att det mest är pepparkakor jag får träffa nästa gång jag är på "hembesök". Då är inte golfbrännan något att komma med. (Röd i ansiktet och på armarna med en tydlig linje över de icke välpumpade bicepsen). Stoppljuset lyser just nu på fler ställen än i korsningarna, om man säger så….

Jag var hemma i Sverige under en vecka i slutet av maj, vilket avslöjades i tidigare ”PS2” i Ulrikas förra uppdatering (hehehe)...

Under den veckan lyckades jag mot förmodan få in både övningskörning och en uppkörning. Och till min stora lättnad så lyckades det!!! Så skönt det kändes! Jag är numera ägare till ett MC-körkort. Nu går jag och funderar på vilken typ av MC det blir. Ska det vara en glidare eller något mer strömlinjeformat? Måste prova mig fram, så det får bli ett antal provkörningar nästa gång jag är på svenska breddgrader. Helgen innan jag åkte tillbaks fick jag möjlighet att låna en variant (Tack, Mats, du är en klippa). Lite nervöst men skojigt värre. Mersmak! Speciellt i solsken…. Är inte helt 100% på att HD-typen är riktigt min stil. Men kaxigt är det.

Förutom en tidigare nämnd morsdagspresent passade jag också på att utöka mitt Karmarings-bestånd medan jag var i Sverige. Nu hänger Angel och Forever tillsammans med Hope-ringen.

I fredags var det den 6 juni och till skillnad mot i Sverige var det normal arbetsdag men uppmärksammades lite ändå. Jag hade med mig Matildas Sverigeflagga till jobbet (lite i bakgrunden skymtar ni också ett pärlhjärta som pryder sin plats).

På kvällen var det ”mottagning” på Shangri-La Hotel, anordnat av Svenska Exportrådet med anledning av nationaldagen. Det serverades lax, janssons temptation, köttbullar, pepparkakor och prinsesstårta. Mums!!

Annars är det rätt så ok. Hittar småsaker som påminner om världens bästa charmtroll, vilket trots allt kan få mig att småle med jämna mellanrum. Bara det här med "Gul Bil" - här i Taipei är taxibilarna gula och det finns ett antal.... Matilda hade blivit helt snurrig av all ropande och poängräknande. Känns dock konstigt att konstatera att jag varit här mer än två månader. Tiden har gått jättefort, kanske mycket för att det varit mycket praktiskt att klara av, men ändå.

Påminns också om att det är ett år sedan snart, fast det känns som det är en evighet sedan vi satt på sjukhuset med endags-perspektiv... Tänker inte mycket mer än vanligt med hänsyn på datumen. Mest på grund av att jag inte har riktig koll på datumen här. Veckodagarna passerar utan någon speciell datum-siffra att hänga upp saker på. Och varmt är det hela tiden, så jag kan inte säga att ”nu kommer sommaren”. Denna icke-kontroll gör det lite lättare att vistas i vardagen, men jag ser samtidigt att midsommar, som nog kommer att firas lite speciellt här, kommer att bli tufft.

Har iallafall bestämt mig för att vandra upp i bergen och sätta mig där och äta jordgubbar den 22:e. (Tack för tipset, Sophie.)
/Anders

Många har frågat om hur det är med kussen. Stella är vår lilla pärla, som nu har hunnit bli dryga 5 månader. Faktum är att jag själv ärligen alltid har tyckt att spädisar är rätt tråkiga, men att det sedan bara blir bättre och bättre med tiden. Stella är ett praktexempel på det.

Frågar ni mig så skulle jag beskriva 5-månaders Stella så här: En trygg och go liten flicka, glad för uppmärksamhet men med ett gott mått av integritet (hon är definitivt inte alltid helt lättflörtad, man får kämpa lite). Generellt är hon lättsam, men har lite kämpigt ibland med magen och matsmältningen, därav också missnöjd och högljudd med jämna mellanrum (är vi inte alla…?). Just nu är utmaningen att få i henne så mycket av den mat hon förmår för att hon behöver äta upp sig lite, men det blir å andra sidan som komplement till amningen en spännande kombo av mosade och smörade rotfrukter, havregöt (som Isabella dessvärre själv hatar!!), puréer och burkmat.

Stellas favoritfärg verkar vara blått, hon tycker om att sitta på pappas mage och titta på La Liga-fotboll, och kallas fortfarande för ”Ostbågen” eftersom hennes favoritställning fortfarande är ”inverterad ostbåge” – hon lägger sig som ett U, fast tvärtemot vad ryggraden borde uppskatta.

Märkligt nog så pratar hon hellre med blommor, humlor och kor än med människor. En av hennes ”bästa kompisar” just nu är en mjukisdjur/skallra i form av en färgglad blomma som kan pipa, skallra och prassla. Håller man upp denna framför näsan på Stella så börjar hon jollra och prata. Många människor däremot är hon lite mer skeptisk mot, vilket ju är hel-sunt. Hon har förmågan att tystna tvärt och titta på en så där att man själv inser vilket miffo man verkar vara. :-)

Som synes av fotona så är Stella helt underbart söt med jättestora ögon och bara en styck smilgrop på högra kinden. Många lustigheter har dock kläcks tack vare hennes suveräna men något speciella/intressanta frisyr. Många liknelser har nämnts - Elvis, Brolle Jr, Stig-Helmer med flera. Med vad kan man vänta sig – heter man Stella så bör man väl ha en frisyr som pekar mot stjärnorna?

Matilda hade såklart varit helstolt. Inte minst frisyrmässigt. Hon själv hann ju avverka flera intressanta varianter med mer eller mindre hår på fler eller färre ställen på huvudet, tack var historia av operation, cellgifter, operation, operation, strålning osv. I början var hon lite bekymrad över att se något ”annorlunda” ut. Men efterhand som hon upptäckte att kompisar och skolkamrater accepterade henne för den hon var, och efterhand som vi istället försökte vända det till något positivt att ha olika tuffa frisyrer och mössor så tror jag att Matilda också själv kände att det var helt ok. När hon vintern 2006/2007 efter operation och strålning i tät följd hade tappat håret på sidorna av huvudet så ville hon ibland inte att vi skulle kamma långa luggen över det kala, utan istället att vi skulle sätta upp det kvarvarande i svans och samtidigt spreja stubbet uppepå i blått, rosa eller silver.
Mohikanfrissa – det var ”Cooolt! Nej, Modeeernt!”.

2003

2004
2005

2006

Jan 2003 - På Maddies kalas, Matilda kal av cellgifter Aug 2004 - Mäkta stolt efter första frisörbesöket
Sept 2005 - Leker tomte i badkaret, håret har växt Aug 2006 - MMM på hemresan från Mallis, med 56 stycken AVBM-flätor

Augusti 2006 - Tagit ut Mallis-flätorna September 2006 - Efter Operation December 2006 - På Djembe trummor/dans-övning

Sista Julafton 2006 - Visar Anna något Påsk 2007 - Påskpussar Jörgen 11 Maj 2007 - Stylad på Min Stora Dag

Stella är egentligen inte speciellt lik Matilda. Vissa drag är säkert igenkännande, själv tycker jag såklart att Stella är lik bebis-foton av mig själv. Men Stella är helt klart sin egen personlighet, och en alldeles förtjusande sådan. Likheten med Matilda som hon redan har och förhoppningsvis kommer att få ännu mer – det beror nog på omgivningen – det är musik och sångintresset. Får hennes moster bestämma så kommer hon också likt Matilda under de första åren att bli ett riktigt vattendjur, inte minst tack vare babysim till hösten (jag har ju själv varit babysimsinstruktör förut, och är en ivrig förespråkare av fördelarna med att ha vattenvana). Fast det dröjer nog ett tag innan jag får spreja Stellas tuppkam blå. Men det beror inte på Stella, utan på hennes föräldrar. De är inte lika ”Modderrrna”….

Stella Matilda Alessandra Färemo-Panozzo, också ett litet liv men ett stort underverk….
/Ulrika (stolt moster)

PS1: Igår när jag körde till Lund och tillbaka, en sträcka på cirka 2½ mil, så hann jag ropa GULBIL 10 gånger! Eftersom jag var ensam i bilen så vann jag duktigt…. :-)

PS2: På Mors Dag fick jag faktiskt en present av "Matilda" fast via en annan viss nära släkting till henne, som råkade befinna sig i Sverige just då. Jag fick en till Karma-ring, till mitt Hope-halsband. Jag fick först ringen "Bitch", dock med ett stort leende! "1000 tack, vad omtänksamt" sade jag, också med ett leende! Men sedan fick han så dåligt samvete att jag istället fick ytterligare en Karma-ring, den jag själv ville ha. En "Forever" som hänger ihop med "Angel" till min finaste Angel Forever... Nu har jag fem ringar hängande i mitt halsband.

Är det bara jag som ser gula bilar överallt? I söndags när Olof och jag var ute och körde runt mellan plantskolor i området så avverkade vi visserligen ett antal mil, men inbördes ställningen i GULBIL-tävlingen var framåt kvällskanten hela 13-9! Det innebär att vi tillsammans hade sett 22 gula bilar på en dag!

Matilda införde gulbil-tävlingen i vår familj redan för länge sedan. Naturligtvis så vann hon alltid. Och det är egentligen inte så konstigt med tanke på att hon hade både falkögon och vinnarskalle, vilket för den tävlingen är en ultimat kombination. Det fåniga (eller inte) är istället att vi fortsatt i hennes anda, med ännu mer frenesi nu eftersom vi andra inser att vi äntligen har en chans att segra. Det känns ibland lite fånigt när vi ”vuxna” människor på söndagspromenad börjar halvspringa runt en viss hörna, bara för att först se den gula bilen så brukar stå parkerad på den gatan. Först se = och därmed få skrika GULBIL!! och inkamma ytterligare en poäng. Lite fånigt, och ändå så härligt befriande.

Matilda gillade bilar, speciellt gula bilar, speciellt gula cabrioleter, och speciellt speciellt knallgula öppna sportbilar. Då sade hon alltid sitt typiska ”COOOOLTT!!! Nääh, modeeernt!”. Därför var överraskningen vid hennes Min-Stora-Dag-kalas förra maj så perfekt. Så nöjd och stolt hon var över att få åka 2-sitsigt nedcabbat i en sprillans ny och gul Ferrari Spider, som en liten jetset-prinsessa. Men vad prislappen på en sådan bil går lös på, det hade hon ingen aning om, hur pengar fungerar var alltid ett oklart ämne för henne.

Det finns en annan gul-bil-episod som vi minns med ett leende. För 2 år sedan ungefär så satte en av Anders&Matildas grannar en till-salu-lapp på sin bil som stod på gemensamma parkeringen. Det var en något äldre men säkert fin, lite halvsportig bil av något asiatiskt märke, som var gul. En dag när jag hämtat Matilda hos Anders hade vi pratat lite om bilar, eftersom jag då funderade på att byta upp mig några årsmodeller från min gamla Big Silver. Matilda lyssnade nogsamt på Anders och min konversation, men sade ingenting då. När vi så småningom körde så förklarade hon glatt och med sin mest övertygande röst att ”det var ju jättebra, om jag ville ha ny bil, så kunde vi ju köpa grannens, eftersom den var till salu”. Jag tackade henne för förslaget, men förklarade att jag nog ville köpa en lite nyare bil. När den dramatiska donnan börjar förstå att jag inte är övertalningsbar, då sjunker hon ihop i en liten hög och suckar högljutt, tungt och uppgivet, ”Åhhhrr!! Pappa ville ju inte heller!”. Och mycket riktigt, Anders bekräftade sen att hon försökt övertala honom varje dag när de kört förbi den gule. Taskigt läge när veckopengen inte verkar räcka till.

(Vänster: Höst 2004, Teknikens Värld gör reportage från BUS, där barnen får testa elbilar. Matilda kör BMW.)
(Höger: Sommar 2005, Matilda kör 4-hjuling på Barncancerföreningens stuga Möllegården.)

Okey att det nog är lite av en vårföreteelse, men nu för tiden så ser jag gula bilar överallt. Först trodde jag att det var ren inbillning, en mental grej eftersom det är första våren utan Matilda. Ungefär som att man ser barnvagnar precis överallt när man väntar barn, eller att man bara ser vita bilar när man själv beställt en sådan. Ja, ni vet väl? Jag har också gjort en pakt med Matilda att hon ska peta på mig på något sätt när det kommer en guling, så att hennes&mitt lag ser den först. Men visst är det inte bara jag? Visst finns det faktiskt många fler gula bilar i år än tidigare? På riktigt alltså?

(En helt underbar teckning från en av Matildas skolkompisar, En bland de många som skickades till sjukhuset förra maj, och som vi tapetserade hennes sjukhusrum med. Matilda kallade de teckningsfyllda väggarna för "Min Glädjebubbla", som kontrast till hennes många "Bekymmersbubblor".)

Tisdag 6 Maj 2008 Ulrika om En inre resa av glädje och sorg alltid bredvid varandra - en riktig EGO-uppdatering

Snart har det gått ett helt år, ett år av stor tomhet…. Efterhand så landar man i tanken att så här är det. Inte accepterar, inte vill vara här, utan bara förstår att så här är verkligheten just nu. Jag har i vintras läst Malin Sävstams bok ”När Livet Stannar: En berättelse om att överleva”, som handlar om hennes liv efter att ha förlorat nästan hela familjen i tsunamin i Thailand 2006. Trots att Malins erfarenhet givetvis är väldigt olik min egen så har hennes bok talat mycket till mig, och hennes ord har hjälpt mig att sortera ut och bättre förstå mina egna tankar och reflektioner och känslor kring min egen sorg. Och en av alla kloka saker hon skrev cirka ett år efter katastrofen är – "Jag vet nu att man inte dör av sorg".

Senast för lite drygt ett år sedan – när Matilda fortfarande levde och levde hyfsat gott, fast vi förstod vart det barkade hän – då gick det inte att överhuvudtaget tänka tanken på och förstå hur det skulle vara att förlora sitt enda barn. Det var liksom helt kolsvart, jag hade ingen plan eller strategi överhuvudtaget på hur jag ens skulle överleva. När man tänkte framåt så sträckte sig tidslinjen bara fram till Matildas dödsdag, sedan tog den liksom slut, som ett svart hål. När verkligheten väl kom fram till det svarta hålet så vet jag egentligen inte hur vi gjorde för att omvandla den till en grå-svart sörja, men jag vet att jag flera gånger tänkte att ”andra har ju gått igenom detta, kan de så ska väl jag också kunna”. Livet är fortfarande grått, och vi kämpar med näbbar och klor att inte ge efter för det. Jag försöker göra en ”Matilda” (= min stora idol, hon har lärt mig ofantligt så mycket om livet) – ska försöka ”gilla läget”, och göra det bästa av situationen även när det är mörkt. Kruxet är att det alltid kommer dubbla känslor, två känslo-strängar som hela tiden går parallellt bredvid varandra.

Ta som exempel våren och dessa senaste dagarna, härligt sommarlika soliga varma dagar. Visst är det underbart med värmen och ljuset, som svensk har man ju längtat hela vintern. Men samtidigt känns det ibland som ett hån, att solen lyser så gott, och att blommor och natur spirar av liv. När Matilda inte får göra det, och när vi inte får uppleva det tillsammans. Igår tog Olof och jag en kvällspromenad när det var så skönt ute. Vi avslutade på macken med att köpa varsin mjukglass, ”för att hylla vår-sommaren” (minns inte när jag åt mjukglass senast, det måste varit hysteriskt länge sedan). Samtidigt kommer automatiskt Matilda-saknad, hon skulle ju varit med och fått uppleva detta. Matilda älskar mjukglass, bägare med chokladsås och med strössel och med silverkulor, inmundigad utomhus gärna i solen. Och som den sanna livsnjutare hon var så hade hon förmågan att verkligen HYLLA solen genom glassätning. (Bilden är från April 2004.)

När vi nu börjar landa allt mer i denna nya verklighet, så börjar också en mer ”normal” vardag att infinna sig. Sedan januari så jobbar jag igen, har trappat upp arbetstiden steg för steg och är nu uppe i 75%. Delar av mig känner att det är bra att jobba, det är bra att känna att man förhoppningsvis gör någon nytta. Jag är också glad över förmånen att ha en arbetsgivare som stöttat mig på bästa sätt. Både i termer av jag som jobbat många år på samma stora företag nu kan leva lite på rutin, de känner mig och vet vad jag går förr. Och även för att jag vet att många av individerna runt omkring mig utstrålar sina varma peppande tankar. Fast parallellt med detta känner jag fortfarande ett helt avgörande behov av att ha ungefär en dag i veckan, som är bara ”min egen”. En dag för att regelbundet försöka ladda batterierna hos denna ständigt trötta varelse, att bara få vara ensam, få ta ett steg bakåt och reflektera i lugn och ro. Utan några krav och utan några måsten.

Kampen i vardagen är ju framför allt tre saker, och de hör nog ihop på något sätt. Jag saknar motivation och lust och lekfullhet, och en känsla av meningsfullhet. Allt verkar så oviktigt, bara praktiskt hela tiden. Allt som ska göras, oavsett om det är tråkiga plikter eller roliga sociala äventyr, allt är en liten kamp, något jag behöver ”tvinga mig till”. Till stor del saknar jag ork och energi. Och sedan det tredje - som har tagit mig lite tid att förstå (men som jag förstått mycket bättre efter läsning av Malin Sävstam-boken) – jag är så ofta otålig och arg. Arg på allt och på inget, och på att livet är orättvist. Samtidigt som jag inte har någon eller något att kanalisera den ilskan på. Men den finns där inom och pyser ut, sakta men säkert. Tror att det är något naturligt med ilska i ett sorgearbete, för jag ser det också på andra människor i samma sits. Därför tycker jag nu synd om min närmaste omgivning, för det är ju de som får ta emot slängarna av sleven, som många gånger är helt oförtjänta. Men jag hoppas samtidigt att de kan ha förståelse. Jag är en riktig Bitch nuförtiden! :-) (Såg att bland Karma-ringarna finns också en som heter ”Bitch”, kanske skulle jag komplettera mina 4 nuvarande Hope-Angel-Miracles-Courage med den… hehehe)

I vardagen "njuter" jag just nu att att leva ”vuxenliv”, eller kanske jag snarare ska kalla det ”utan-barn-liv”. Det kan vara riktigt skönt och praktiskt ibland. Behöver bara ta ansvar för mig själv och för vad jag vill. När sociala grejer bjuds så behöver jag inte genast fundera över ”Hmm, kan jag? Är det barnhelg då? Barnvakt?”. Ofta kan jag unna mig en lång sovmorgon på söndagen, och behöver inte ha dåligt samvete när jag jobbar sent. Men i samma veva så hade jag gjort vad som helst för att få tillbaka till och med det stressiga vardagsgnatet – jag hade tagit det med glädje. Har ett återkommande minne från en alldeles vanlig dag. Då jag som vanligt kört som en galning för att hinna hämta Matilda innan fritids stänger. När vi kommer hem, båda två trötta, hungriga och lite griniga så slänger hon som vanligt av sig skolväskan och jackan och skorna mitt på hallgolvet. Jag blir såklart irriterad och skäller – ”Matilda, häng upp jackan ordentligt!!!!”. Varvid hon ljudligt suckande och med tunga steg protesterar – ”Öhh! Varför måste JAG göra ALLting!???!!”. Känns situationen igen? Nästa gång den händer dig – njut av den. Det är livet! :-)

Som ni nog märkt vid detta laget så är temat här att Glädje och Sorg kan gå hand-i-hand, som två parallella spår hela tiden. Det är faktiskt möjligt. På samma dag så kan jag njuta av små saker i nuet, på samma gång som stark saknad brutalt rycker i en. Skillnaden över tiden är förmodligen hur starkt vart och ett av de två spåren är.

Anders skrev när han flyttade om behovet av nystart. Han har ju valt en lite äventyrligare väg till att få det (nedanför min långa uppdatering här så lägger jag in hans senaste ”reserapporter”, då jag tror att många är nyfikna på hans äventyr). Men även Olof och jag har nu rört lite på oss, om än inte lika många meter i flyttsträcka. Vi flyttade i slutet av april till ett nytt hus, som dock ligger bara några hundra meter från det förra. Så Staffanstorp blev inte av med oss. Vi har då också blivit med flaggstång – fattar ni hur mycket vuxen-poäng det är på det…??!! :-) Och tja, nytt och nytt, det är kanske att ta i. Det är hyfsat nytt, i bemärkelsen att det uppfördes 1997. Men det är byggt till 85-90% av gammalt återvunnet material. (Ett unikt ”experiment” i samband med Bomässan 1997 i Staffanstorp.) Så vi bor nu i tegel och stengolv från ett gammalt sjukhus, med fönster och spegeldörrar från sekelskiftet, en 1800-tals kakelugn från Ystad, golvbrädor från ett gammalt bryggeri i Alingsås och av gammal järnvägsräls har man gjort liten bro till ovanvåningens ”West Wing” (= ett sovrum på andra våningen når man genom att gå över en tre meter lång järnbro som sträcker sig över vardagsrummet, där det är öppet hela vägen upp till andra våningen).

Vi är båda jättestolta över det nya huset (som väl märks här), som i allra högsta grad känns som en nystart. Den stora skillnaden är givetvis att detta är något som vi köpt tillsammans. Och inte minst att vi äger detta hus (det förra var hyrt), det är helt klart skönt att äga sina fyra väggar. Många har frågat mig – hur känns det? Att flytta till ett nytt ställe, där Matilda inte varit med? Jo, även om jag helt klart varit fundersam på hur det skulle bli, så kan jag nu i efterhand konstatera att det överlag känns förbaskat bra. Mycket har att göra med att Olof är så glad och ivrig över nya ”Residenset” så att man inte kan annat än att glädjas med honom. Det smittar av sig, helt klart. Dessutom har jag kommit till det klara med att min Matilda-saknad inte är mindre, men inte heller större i detta nya. Den är fortfarande lika stor, fast på en annan tomt... Men återigen – glädjen och sorgen går hand-i-hand – jag saknar Matilda i det nya huset. Jag tror och jag kan riktigt se framför mig att hon varit super-duper-pirrig för att man måst gå över en ”sjörövar-bro” för att komma till hennes rum. Jag tror att hon skulle tyckt det var jättemysigt och dessutom lite spännande att kunna ha våra MMM framför en brasa i kakelugnen. Och nästan mest av allt saknar jag henne när jag går ut och hissar flaggan, för det hade ju såklart blivit hennes uppgift, och det jag anar är att inte bara svenska flaggan hade åkt upp utan också någon piratflagg plus papegoja (inspirerade av tidigare bus på Lekterapin) och kanske ett och annat gosedjur (Hedvig är ju van vid att resa).

Så överlag känns det himla bra med nystart-biten. Sitter i detta nu ute i trädgården, i solen, med en kopp kaffe bredvid, och skriver i lugn och ro. Och funderar. Och minns. Och i samma andetag kan jag bara konstatera att det parallellt känns alldeles för djävligt just nu med sorg-saknad och minnen. Jag känner redan av det, och jag inser att Maj och Juni kommer att bli två riktigt jobbiga månader, för de är så fyllda av brutala minnen från sjukhustiden i fjol. Jag förstår också att flera av er som skrivit i gästboken har gjort precis som jag gjort - gått tillbaka och återupplevt maj och juni 2007 (via läget-just-nu).

Just maj månad 2007 saknar jag INTE. Istället saknar jag underbara MMM-stunder…. Saknar de glittrande busiga ögonen och den mjuka varma rösten som säger ”Heeej mamma!”….

PS Vi har planterat fjärilsbuskar (Buddleja) på Matilda’s grav. Får se sedan vad det sedan blir för mera sommarblommor. Men med dessa varma vårdagar så har hela kyrkogården blivit en riktig färgexplosion....

Hej Peter och alla andra dumma-prickare,
Ditt gästboksinlägg framkallade en lust att skriva "uppdatering" om musik-tankar.

Bland mina "Matilda-saknads-låtar" finns Eva Cassidy's "Autumn Leaves", som jag lyssnat mycket mycket på. Den är jättefin, och sorglig och rogivande på en och samma gång. Jag tror iofs inte att Matilda själv hann höra Eva Cassidy's musik. Men jag tror också som du att hon hade gillat den, i stunder när hon ville ha lugn. För Matildas musiksmak var visserligen bredare än bredast - hon drog igenom Elvis Presley, Magnus Uggla, Linda Bengtzing, lite gamla Bellman, kyrkliga Gospel, Hiphop, Gullan Bornemark, Maja's Alfabetsvisor och Jag-är-en-fattig-bonddräng med samma inlevelse. Allra helst de som man kunde showa till. Men oavsett musikstil så fastnade hon alltid för lugnare låtar med gitarr-komp. Förutom Tomorrow så var en av hennes Amy Diamond-favoriter "All the Money in the World" (dock ej gitarren).

Förra sommaren på sjukhuset präglades också av Melodifestivallåtarna från 2007. När en smärtfylld Matilda försökte koppla av i ett varmt bad, efter att vi försiktigt burit henne till badkaret under gallskrik, så beställde hon dessa låtarna på stereo.
Detta ser jag framför ögonen mycket nu - tyvärr. Hennes plågade ansikte, tyst mimade med till Marie Lindbergs "Trying to Recall". Varje del av kroppen låg blickstilla och hon låg tyst och blundade, men läpparna rörde sig försiktigt med till texten i refrängen. Matilda gillade verkligen denna låt, här finns ju verkligen gitarrklinket med. Och den är fin, men varje gång jag nu hör den (och Sonja Aldéns "För att du finns" och Sarah Dawn Finers "I Remember Love") så är de för mig så starkt förknippade med maj och juni 2007, en tid med fruktansvärda minnen. Häromdagen spelades Trying to Recall på radio. Och jag har inget emot Marie Lindberg, men ärligt talat så blir jag illamående. Den kommer som ett knytnävsslag i magen och det känns som att jag ska kräkas på riktigt. Synd, men sant.

PS Nu har även jag flyttat. Återkommer med lite bilder. Ska då också visa Stella, som nu är mer barn än bebis...

Så var det måndag igen. Och det regnar igen. Helt ok egentligen eftersom förra veckan blev likadan som den innan. Fint väder i slutet av veckan, varmt och stekande sol på helgen och sedan regn på måndagen. Det är precis som det blir varmare och fuktigare, slår över och börjar regna och sedan börjar det om igen. Får hoppas att trenden håller i sig.

Igår var det som sagt varmt och närmare "95%" fuktighet. Det var som man bara väntade på den första regndroppen. Man känner sig rätt så klibbig efter ett tag men sen "vänjer" man sig (läs = bryr sig inte längre). Vi hann också med lite golf i helgen, se bild 135. Solen stekte, en nästan 2meters orm krälade i out-of-bounds, lånade klubbor, 2,5 liter vatten gick ner, solfaktor 15 var på gränsen till för lite, resultatet var inte godkänt, men det var en rolig dag ändå. Några riktigt bra slag blev det iallafall. Sen är det lite roligt och för mig lite främmande att man har en caddie med, som kör golfbilen, kommer fram med några klubbor att välja på, markerar och torkar av bollen på green och letar boll i naturen (se kommentaren innan om ormen!). Ska dock erkännas att det var i tjejbollen bakom (vi spelade i en killboll och en tjejboll) som den otäcka varelsen uppenbarade sig. Det är inte billigt här men helt klart blir det fler rundor.

Måste kommentera det där med solfaktorn. Det är svårt att hitta sololja här, det är nästan bara total blockering av allt vad UVB och UVA som gäller. Generellt vill man inte ha sol på sig. Var ute för att hitta någon form av lotion i affären. Förutom då att det står väldigt mycket på kinesiska är det väldigt många av produkterna som det står "extra whitening". Känns inte riktigt som det är vad jag vill ha, om jag vill ha lite färg i ansiktet…. Det är ju inte tandkräm jag är ute efter.

Annars tycker jag att jag börjar komma in i en slags vardag. Upp någorlunda tidigt, 10 timmars jobb :-(, hem och ställa datorväskan, ut och äta :-) och sen i säng. Vid behov lite shopping eller träning, vilket som känns mest påträngande. Får kanske fokusera lite mer på det senare….God mat och lite vin eller en kall Corona med lime, kan ju få vem som helst till att ta träningen imorgon istället.

Bilden visar huset där jag bor (med utsikt över Taipei 101 från sovrumsfönstret). Ni ser "mitt" badrumsfönster på gaveln, till höger om de kinesiska tecknen och på tionde våningen. Vardagsrumsfönstret vetter ut mot vänster på bilden, så utsikten är det inget fel på. Gatan ser lite tom ut, men detta var en lördag morgon och det står 45 scootrar och ett antal bilar väntande utanför bilden och väntar på att det ska bli grönt på tvärgatan.

Tänker på och saknar Matilda och är inne och läser i gästboken med jämna mellanrum. Svårt att förstå att det är ett års sedan vi åkte in till sjukhuset med vetskapen att AVBM inte skulle kunna komma hem igen. :-(

PS För de som undrar är det 6 timmars tidsskillnad, alltså när klockan är 18 i Sverige är det midnatt här.

Måndag 28 April 2008 från Anders Reserapport från Taipei, Efter-helgen-uppdatering

Så var det måndag igen. Regn, regn och regn. Vill inte alls klaga, eftersom helgen var jätte fin med sol och 27-28 grader. Möjligtvis kan man önska sig något ställe man skulle kunna lägga sig på en filt och lapa lite sol, men tyvärr så finns det inte. Får spara det till någon semester(?). Skönt är det iallafall. Bara att sitta ute och äta på kvällarna skulle ju få vem som helst att längta. Sen är det lite roligt när man kommer till restaurangerna och de i många fall tittar på oss lite konstigt, när man säger man vill sitta ute. På ett ställe tog man till och med fram en fläkt och ställde vid bordet ;-). Fuktigt är det och därmed svårt att få saker att torka. Det går inte att hänga saker på balkongen efter tvätt, så man får hänga upp dem därinne och så på med AC (på lite värme). Visst är det härligt.

Helgen tillbringades med bergspromenader, lunch på "franska stället" och lite shopping. Lördag kväll blev lite tuff (kanske mer natten och söndag morgon) efter ett antal öl och Jaegermeister på sportsbaren, tittande på Manchester U - Chelsea. Söndagens "bergklättring" blev extra bra för samvetet. Har ju inte golfklubborna med mig, än. Får nog ta med mig dem hit nästa gång. Så när tillfället uppenbarar sig till helgen, så var det inköp av skor, handskar och lite bollar som gällde. Som tur var kan jag låna ett set klubbor, tillfälligt. Vi får se om hooken försvinner i den fuktiga luften. Hoppas kan man ju alltid.

Passar också på att berätta att jag varit på blomstermarknaden och handlat. Eftersom det var så många som kommenterade att det såg kalt ut i lägenheten, har jag nu fyllt på med lite växter och annat. Det var tur att de fixade hemkörning, annars vet jag inte hur det skulle fungerat. Dessutom finns det numera strykjärn, dammsugare och vattenkokare på plats. Veckans inköp blir strykbräda, handdukar, lakan och kanske ballerina kex. Med andra ord bär det av till IKEA.

PS Kan man äta för mycket av melon, ananas och genmanipulerade vindruvor? Hoppas inte det.

Idag regnar det och inte så lite heller. Efter helgens varma, molniga och fuktiga väder (det vanliga, tydligen) så gick fuktigheten över 100% idag. Tydligen var det en tyfon som svepte förbi under helgen i Hong Kong, men jag vet inte om det är den som passade på att skicka hit lite extra regn.

Annars har helgen fyllts med inköp till lägenheten, med allt från tvättmedel, värmeljus, lakan, handdukar, whiskey och mycket annat.. Började med det nödvändigaste till köket, KVÖFF, Kaffe, Vatten, Öl, Frukt, Frukost. Flyttade alltså in i fredags. Egentligen en för stor lägenhet till mig men jag står nog ut. Får se hur jag gör med städningen….. Nästa steg är att få igång torktumlaren efter att ha tolkat instruktionerna som bara är på kinesiska. Fick ordning på tvättmaskinen iallafall, även om man här bara tvättar i kallt vatten. (När lägenhetsagenten skulle visa mig hur jag skulle göra och jag frågade vilken knapp man ändrade från 40 grader till 60, så tittade hon på mig som om jag kom från Mars). Det blir säkert bra. Lite jobbigare att flytta från hotellet men har fått lite mer ordning så det blir nog bättre och bättre. Har fått upp min M-plats, se foto.

Ska också ut och försöka hitta ett GYM att anmäla mig till. Får nog försöka hålla igång för att uppväga att man är ute och äter i stort sett varje dag. Tydligen minst Sverige-priser på gymet men vad gör man? Har man stoppat det i sig får man ju skylla sig själv. ;-)

Hej alla! Det har varit lite tyst här på dummapricken ett tag (utom i gästboken förstås, härligt med era peppande inlägg). Anledningen är att vi gick i taket storleksmässigt på vår tilldelade Passagen-plats, och har därför varit tvungna till en rejäl "omstrukturering" bakom ettorna och nollora. Jag ska själv snart skriva en uppdatering och då bland annat berätta lite kuligheter om Hedvigs senaste äventyr, samt lägga in lite nya foton. Hoppas att det ska gå bra, det blir första gången jag pysslar i fotogalleriet. Tidigare var det Anders uppgift, men han har ju delegerat allt sån't nu till undertecknad, med hänvisning till att Taipei ligger så långt bort från hans dator med FTP-program på. Hehehe, så lättlurad jag är ibland... :-)

I vilket fall som helst så har ju Anders nu tagit ett stort steg mot nya äventyr - flytten till Taiwan. Håll till godo så länge med hans uppdatering nedan. Och för den som är nyfiken på spännande Hedvig-bilder så får ni tills vidare gå med i den sociala community'n Facebook, där man kan bli Friends med Hedvig Nallesson, som faktiskt nu har en alldeles egen sida och profil, tack vare hennes senaste reseledaren Frida. Kul....
/Ulrika

Torsdag 10 April 2008 Anders om På plats i Taipei med en förhoppning om nystart

Efter mycket om och men så var det dags att ge sig iväg. Den senaste tiden, både inför resan och med mycket Matilda-saknad, har nog varit lite som en tecknad film - Om man inte tittar ner och fortsätter springa så märker man inte klyftan under och kan fortsätta över. Det var väl så de senaste veckorna ”försvann”. Men inte mindre, hann jag med ett våffelkalas och en överrasknings-avskeds-fest (Stort tack till alla inblandade!!). Packningen fick vänta till dagen innan avresan, vilket nog är lite typiskt mig. Men det nödvändigaste kom med, Matilda-foton, en hjärtformad pärlplatta, ett paket knäckebröd och passet. Med andra ord var det full fart in i sista minuten innan avfärd och jag andades väl inte riktigt ut förrän jag satt på tåget till Kastrup.

Med hjälp av en stor del tur och SAS blev det en relativt behaglig 17 timmars tripp, inkluderande ett 3 timmars byte i Bangkok. Jag lyckades sova 5-6 timmar vilket säkert också berodde på den utandningen jag pratade om innan. Dessutom kan jag meddela att Amy Diamond fanns med på lyssnarlistan på planet. När jag tittade på väderprognosen hemifrån var det 14-15 grader och lite regn här i Taipei. Döm om min förvåning när värmen slog emot mig när jag kom fram. De fyra första dagarna fylldes av sol, 26 grader och 80% fuktighet. Lite annorlunda än det Skåne jag lämnade. Tydligen var det en tidig topp eftersom det sedan blivit mer normalt väder för säsongen, med regn, lite åska och 20 grader. Men det är trots allt så, att man nästan behöver ta på sig en extra tröja när man kommer till kontoret på grund av den ständigt surrande luftkonditioneringen.

På jobbet har det börjat med full fart, jag har fått ett rum att sitta i och det rullar på. Det svåra är egentligen att avsluta dagarna och lämna kontoret eftersom när det blir sen eftermiddag här, så vaknar Lund (6 timmars skillnad) och mail-skörden får förnyad fart. Det är väl bara att lära sig säja nej……(Och alla som känner mig, kan ju direkt säga att det inte ska vara något problem ;-)) Har också varit ute och tittat på lägenhet och ska försöka bestämma mig de närmaste dagarna. Njuter än så länge av att vandra ner till hotellfrukosten (mmmmmm) och eventuellt till gymmet på kvällen, med folk runt omkring mig den mesta tiden, men i det långa loppet blir det nog bra med något eget. Förhoppningsvis ingår det ett gästrum, så är det någon AVBM-fan som har vägarna förbi Taipei de närmaste sex månaderna så hör av er.

Sammanfattningsvis har jag det alltså bra och går in på ”dummapricken” när andan faller på (och det gör den relativt ofta). Jag saknar Matilda enormt men det är ingen förändring mot tidigare. Däremot kan jag se henne framför mig på flygplatsen efter att ha rest hit själv för att hälsa på, pirrigt studsande, med ett leende som bara hon kunde visa upp…..

Precis som nästan alltid händer något som gör tajmingen en aning sämre, men beslutet känns ändå helt rätt och jag hoppas att det blir den nystart, både privat och jobbmässigt som jag hoppas på.

Vill visa hur fint det blivit efter Ulrika varit och shoppat loss på plantskolan och tillbringat ett antal timmar med rensning och plantering på kyrkogården. (Dagen efter kom "vintern tillbaka och lade ett snötäcke över alltihopa, men det fina kommer säkert snart fram igen.)

För de som vill se en söt påskkärring finns här 4 stycken, från 2003, 2004, 2006 och 2007)

Fråga till er, alla Matilda-kompisar därute - Ni hjälper väl till att rösta på Amy Diamond och hennes låt på Melodifestivalen på lördag? Jag har lovat Amy att hon kommer få ett gäng röster från Matilda-vänner landet runt.
Amy - dina fans sträcker sig ända upp till himlen - You GO, girl!!!

Tyvärr dröjde det lite med den utlovade uppdateringen, men här är den iaf. Och de nya Hedvig bilderna kan ni se här.

Det har varit några tunga veckor sedan senaste uppdateringen. Jag vet jag har skrivit det tidigare, men de senaste veckorna har varit annorlunda och på ett sätt jobbigare än på länge. Klumpen i magen har varit större och tyngre än tidigare. Det har t.o.m. varit jobbigt att titta på alla Matilda-foton. Innan var det bilderna från sjukhuset som jag inte ville titta på medan övriga bilder ändå framkallade ett litet snett leende trots saknaden. Nu har det inte varit roligt alls. Och inget annat heller. Det är precis som man har brist på kraft. Man går på tomgång konstant.

Förr när det fanns jobbiga stunder under dagen kunde man ändå hämta kraft när man kom hem, antingen genom en Matilda-kram, en Matilda-kommentar eller bara att vara i närheten av AVBM. Jag har nog inte tänkt på det speciellt mycket tidigare, men den osynliga kraftinhämtningen betydde nog betydligt mer än man tror.

Sättet jag har ”avreagerat” mig på nu, har nog varit motionsvägen. Det börjar faktiskt kännas som konditionen har blivit bra mycket bättre, även om jag skulle vilja att det syntes mer på midjemåttet J.

Precis som Ulrika berättade om deras flytt kommer det att ske lite(?) förändringar för mig också. Jag har nämligen beslutat mig för att flytta utomlands ett tag. Jag kommer att befinna mig i Taiwan respektive Kina under en planerad tid av ett år. Även om det naturligtvis känns lite annorlunda att lämna kompisar och vänner hemma ett tag och hyra ut huset, så känns det skönt att få en nystart både privat och jobbmässigt. (Jag får "prata" med Matilda så hon kan ha lite koll på mig där borta också.)

Tillfällig kommentar (av Ulrika, tors em) -> Uppdateringen av Hedvig-startsidan har inte fungerat som den ska, på grund av att vi har gått i taket utrymmesmässigt på Passagen-sidan summapricken. Problemet löses under torsdag kvällen och/eller eventuellt fredagen. Återkom gärna fredag, för att se Anders nya uppdatering (som innehåller en del förändringar :-) ) och inte minst bilderna från Hedvigs senaste äventyr.

Hedvig är nämligen nyss hemkommen från vinterresa till Österrike och familjevänliga Saalbach. Det finns dom som nu tycker att Hedvig börjar anta lite Jet-set fasoner, det är nog så för Hedvig men vad gör det. Hedvig fick nog smak av det goda livet på Hawaii och enligt säker källa så "Hon visade stort intresse för butiken vid hotellet som hade designglasögon och smycken - kunde ha blivit dyrt!". Nu är Hedvig hemma ett par dagar för att sedan störta iväg till Indien. Där skall Hedvig göra tre veckors volontärarbete. Hedvig kommer hem till oss på torsdag för direkt ompackning och vidare till Frida i Båstad. Hedvig åker då med Frida och hennes kompis Oscar, och planet mot Indien går på onsdag nästa vecka. Hedvig har numera också sin laminerade "Nalles Resa- instruktion" på engelska, så att hon ska kunna göra lite ambassadörsskap.

Hej hemsidan! Jag har precis varit vid Matildas gravplats, och donat lite. (Träffade där ett par av Matildas klassisar från Montessori - det är alltid lika kul att se er och höra lite hur det går för er nuförtiden! Måste erkänna att jag verkligen saknar Montessori-gänget.) Det tillkommer vid graven grejer varje vecka. På alla hjärtans dag fylldes platsen naturligtvis med hjärtan av olika slag, allt från blommor till stenkulor lagda i hjärtform. Igår har någon vänlig själ gett Matilda en mycket vacker bukett i varma färgglada orange-röda toner (som jag satt i vatten, för att jag tror den håller sig längre, hoppas ok säger jag här till givaren). Ofta vet vi inte vem det är som har besökt Matilda, och det behöver vi inte heller veta. Alla är självklart varmt välkomna dit. För oss är det bara mysigt att se dessa små tecken av att Matilda inte är bortglömd av omgivningen heller. Men detta tar mig till egentliga anledningen till dagens uppdatering - ett par praktiska efterlysningar!

I grottan på Matildas gravsten har någon lagt en HOPE-ring. Jag blev mycket glad, för min omedelbara tanke var att någon hade hittat den HOPE-ring som issiC dlawredeC tappat på graven på Matildas födelsedag för två månader sedan. Kan det vara så? Vi har tidigare letat så bland jorden och singlet, men nu har kanske Matilda busat fram ringen så att den blivit synlig. Cissi vill dock gärna försäkra sig om att det inte är någon som i själva verket lagt ringen där som gåva till Matilda innan hon tar den igen. Så om du som lagt ringen i grottan läser detta, hör gärna av dig, via gästboken, mail eller sms. Tack, hälsar en glad och lättad Cissi.

När jag ändå är i farten på att efterlysa borttappade smyckesägare så passar jag på att ställa en fråga från hemmaplan. I vintras tog jag av tyget från vår soffa för att tvätta det. Hittade då djupt inkilat ett smycke, ett långt halsband med stor berlock, som vi inte lyckats hitta ägaren till. Om någon av dummapricken-läsarna känner igen beskrivningen och vet med sig att de saknar denna, så är det bara att höra av sig. Förmodligen har ägaren tappat denna redan förra året. Märket på halsbandet är "mi lajki". Den silverfärgade kedjan är visserligen så lång att det kan vara vuxenstorlek, men berlocken är lite ungdomligare, närmare bestämt en godisprydd syltmunk. Känner någon igen detta?

Förutom vårblommor, både från klasskompisarna och från undertecknad, så fick Matilda också lite sushi idag. Avlevererade en makirulle med lax vid gravstenen. Matilda älskade sushi. Igår kväll gjorde Olof och jag "egen" sushi, inspirerade av min kusin+fru, som proffsigt lärde oss hur man gör förra helgen. Det blev inte lika snyggt som då, men minsann gott. Och riset var tillagat med mycket kärlek, vilket enligt vår nya sushi-kokbok är det viktigaste. Hemligheten bakom bra sushi är tydligen just riset. I Japan säger man att riset ska vara som en familj. Man ska kunna se att riskornen är enskilda individer, men även att de hör ihop, eftersom de klibbar fast vid varandra lite lätt. Poetiskt! Eller hur?

(Full sushitillverkning.... Vackert slutresultat.... och gott!!.... Stella och förväntansfull moster Ulrika....)

I övrigt - fortfarande sjuk och febrig. Jag säger som Matilda, "Det är skitans trist att vara sjuk!". Men jag kör också med hennes botemedel, de 2 V'na, det vill säga Vila och Vatten.

Hedvig är snart på gång igen. I slutet av nästa vecka bär det av till Österikiska alperna. Tillsammans med en Mathilda och hela familjen Rosén ska hon ta tåget söderut, mot en förhoppningsvis solrik och snörik äventyrsvecka. Hedvig har aldrig åkt skidor förut, men hon har tränat mycket på sin kompis Sötis skateboard. Såklart med både hjälm och knä-/armbågs-skydd. Vi ser fram emot kommande semesterbilder.

Först vill jag återknyta lite till vad AVBMOS Isabella skrev om tidigare, att det knyter sig i magen. Det är precis så det känns. Man går runt med en klump i magen mest hela tiden. Ibland är den mindre och man kan låta bli att tänka på den ett tag, men till slut det gör sig alltid påmind igen..

På sjukhuset pratade vi ibland om att man skulle skriva en bok som hette ”Väntan”, där vi skulle räkna upp alla sakerna vi väntade/väntat på. Att provsvaren ska komma, att lekterapin ska öppna, MR-svar, att läkaren ska komma, nästa inskrivningstid, nästa illamående, när medicinen ska verka och ytterligare ett nästan oändligt antal sjukhusrelaterade händelser. Det blev nästan en sport att komma på fler saker till listan.

Jag tror jag skrev för ett tag sedan att jag tyckte det var jobbigt att vara på hemväg från Asien och inte hade någon att handla en present till. Efter lite mer eftertankte tror jag nu att det mer handlar om att jag inte längtade hem…Jag kände ingen önskan om att snabbt komma hem och överlämna det jag hade köpt.

Det är nog ungefär så det känns nuförtiden. Från att alltid ha någonting att längta efter, litet eller stort, nära eller avlägset, 13 rätt, semester, jobbet, hämtning, min Matilda-vecka, (ingen prioritetsordning) till att mest längta ifrån saker. Jag längtar inte till jobbet men väl där längtar jag inte därifrån heller. På hemresan längtade jag inte hem, men inte heller efter att få stanna kvar. Det blir likgiltigt på något sätt. Samtidigt blir det verkligen att leva i nuet, kanske lite väl mycket.

Jag har liksom inte något som jag riktigt längtar efter. Jo, en sak, men det vet jag är omöjligt.

Förutom denna, lite mörka, uppdatering, går livet vidare på något sätt. Jag har lyckats hålla uppe motionsmotivationen ett bra tag, vilket känns jättebra. Jobbet fortsätter i en hastighet som ibland gör att man inte hinner tänka så mycket. Om det är positivt eller negativt beror lite på vilket humör jag är på. Mest har det nog varit det förstnämnda, tyvärr(?). Hinner också med lite husjobb när samvetet kommer ifatt mig.

PS Jag har nu lagt upp lite bilder i fotogalleriet på Allra Världens Bästa Kusin, Pärlan Stella, för de som vill se (kommer också fler så småningom). Snacka om en liten ostbåge!!

Måndag 11 februari 2008 Ulrika om Nytt år, då jag trär halsband av minnespärlor

2008 – nytt år i almanackan. Försöker ställa in mig på att det är något bra, att ett nytt år visar vägen mot framtiden, mot nya möjligheter. Men just en dag som idag så är jag skeptisk – saknar Matilda så mycket att det gör ont i hela kroppen. Varför kan vi inte få vara tillsammans, lite grann ibland iallafall? Varför, varför, varför??? När saknaden slår luften ur en som ett rejält knytnävsslag i magen så vill jag ändå inte gå in i 2008. För det betyder samma som ett år utan min bästa goaste modiga älskade 9-åriga gullunge!!!!

Kanske just därför tyckte jag att december har varit tuff, men att januari har varit tuffare. December månad innehåller så många av de där magiska ”årsdagarna”, namnsdag, lucia, födelsedag, jul, nyårsafton. Dessa tillfällen visste vi skulle bli jobbiga, och vi förberedde oss på detta, höll liksom andan i en månad. Jag själv & Olof flydde ju dessutom ifrån julen genom att åka till Åre för lite skidåkning och friluftsliv. Det var skönt och avkopplande, men lagom till nyåret kändes det än mer som att Matilda saknas hos oss. 2008 är sannerligen inte gott nytt år, det är mest grått nytt hår!

När man läser om sorg så talas det ofta om att det första sorge-året är intensivast, och man hör ofta att sorgen sedan minskar men att saknaden i gengäld ökar. Jag har funderat mycket över detta, och faktiskt fastnat redan på första frågan. Vad är skillnaden mellan sorg och saknad? Vad menas med det ena och vad innebär det andra? Har fortfarande nu efter ett drygt halvår inte listat ut vad det betyder, så jag har istället gjort mig en egen definition. För mig handlar det om - Minnen eller Saknad. Före eller Efter midsommar 2007. Av minnen blir jag glad, och av saknad blir jag ledsen. Kan inte låta bli att citera Charlotte (kontaktsköterska Charlotte från BUS), som skrev så vackert i ett mail häromdagen - ”Födelsedag, skolavslut, festligheter, jul och nyår… december måste verkligen innebära ett långt halsband av minnespärlor! Smärtsamma, men kanske också vackra och nödvändiga? Och så nu… nytt år och oskrivna blad… men så klart också ännu fler pärlor att plocka upp och trä på tråd.” Jag gillade den tanken, bestämde mig för att det är så jag vill se det hela – det är det jag gör nu. Jag trär ett långt långt pärlhalsband, av varma och glada minnespärlor och av kalla och sorgsna saknadspärlor…. Så småningom kommer det att räcka runt hela jorden.

Livet går vidare och dagarna rullar på i sakta mak. Själv tycker jag ändå att det fortfarande känns sämre över tiden. Varje dag är fortfarande en kamp, ibland en liten kamp och ibland en stor. Saknaden är verkligen förlamande och småsaker kan kännas oöverstigliga. Kanske påverkar också den mörka årstiden, hoppas att det blir lite bättre med våren och ljuset (fast tror det knappt). Jag försöker i alla fall se framåt rent praktiskt. Har börjat jobba halvtid nu i januari. Olof & jag har köpt nytt hus som vi flyttar till i april. Och helgerna fylls återigen av diverse sociala aktiviteter. Men lusten saknas, jag måste ”tvinga” mig till allt. Och när som i förra veckan bilen har pajat, jag blivit förkylningssjuk (som ett brev på posten nu när jag är på jobbet och träffar folk), jag precis fått veta att vi inte fick plats på Ågrenska Stiftelsens vi-som-mist-dagar, det blåser så att sakerna på Matildas grav inte kan stå still och jag är totalt slut av ovanan att jobba… ja, då känns det som att världen och livet har en komplott mot just mig. Nu är jag gnällig, jag vet. Jag känner mig så.

Får åka och hälsa på lilla Pärlan för att piggas upp. De små liven ger ju hopp om framtiden, det är mysigt med bebisar, de är så oförstörda. Precis som så många skrivit i gästboken – Pärlans föräldrar har valt de finaste namn - STELLA Matilda Alessandra Panozzo (eller kanske Färemo-Panozzo tills vidare)… Vilken ära för Matilda, kan jag känna. Matildas förslag på bra kusinnamn var ju Stella Alexandra, eftersom hon visste att jag egentligen velat döpa henne själv till Stella, och Anders första förslag var Alexandra. Alessandra blir då den italienska versionen, pappa Pascal är mån om sitt italienska ursprung. Och många har kommenterat en sanning - man kan riktigt se framför sig socialligisten berätta om lilla kussen. Jag kan lova er att hela BUS och hela Blocket, alla, personal, patienter och anhöriga, alla hade fått höra storyn, om hon hade varit med oss här… Så klart kommer det lite Stella-bilder i fotogalleriet inom kort. Jag kan avslöja tills vidare att vårt smeknamn på henne är ”Ostbågen”, för hon ser ut som en ”inverterad ostbåge”. Ligger ofta med kroppen som en halvcirkel, fast tvärtom mot vad ryggraden borde tåla… Ja, ni får se själva sen.

På glädje-sidan utbrister även jag, också som så många skrivit i gästboken –
HURRA och GRATTIS till Amy Diamond, allra världens bästa idol!
Så kul att hon gått vidare till finalen i Globen. Jag har lovat Amy att alla Matildas kompisar på jorden ska rösta på henne. Så hoppas att ni hjälper till med det! Heja Heja!!!

Lilla Melodifestivalen var något som lockade Matilda. Hon stod ibland framför karaoken och presenterade själv sina framträdanden, med ”Välkomna till Lilla Melodifestivalen!!! Nu ska Matilda Färemo sjunga… xxx-låten!!! Tjoho!”. Jag höll nu först på att skriva att ”hennes dröm var att få vara med i Lilla M-F”, men ärligt talat så tror jag att det vore rättare att skriva ”hon planerade att någon gång vara med i Lilla M-F”. När jag så småningom upplyste henne om att man då måste skriva låten själv – ja, då var det bara att plocka fram papper och penna. Hon höll på länge och ofta filande på samma papper, och hon kom inte direkt snabbt framåt. Men viljan var det inget fel på! Jag hittade häromdagen detta papper, väl ihopvikt. Det finns en endaste rad nedplitad – ”Heeeeyeah: jag är kär i dig”. Men jag vet att hon hade musik uttänkt till just den raden också. J

Jag nämnde tidigare att vi har köpt nytt hus och ska flytta senare i vår. Flyttlasset går inte så många hundra meter bort, för även det nya huset ligger också i Staffanstorp. Men jag har redan nu börjat att rensa och packa ihop sakerna i Matildas rum. Har idag lagt ut annons på Blocket för att se om det går att sälja de hyfsat nya möblerna till ett bra pris. Säger precis som Anders att det är en god hjälp att Matilda faktiskt själv uttryckte i somras att det var helt ok att göra sig av med hennes grejer. Hon var ju aldrig en materialist, tror inte hon riktigt förstod innebörden av pengar. Det var ju det sociala, och samspelet med andra människor som var det viktigaste. Kompisar och lek. Och bus. Och kramar och pussar. Och sång och musik. Att hon inte hunnit bli någon ekonomisk materialist fick jag det ultimata exemplet på när jag rensade hennes rum. Långt in i hyllan, just framför en massa egen-vikta färgglada pappersaskar och ett par halvfärdiga ”loppor”, där står hennes spargris. Den var tung…, visade sig innehålla 290 kronor. Pengarna i sig var säkerligen helt oväsentliga i hennes värld. Men spargrisen – den hade hon klätt fin i en passande dock-klänning, och på grisens huvud hade hon satt en egen-gjord kungakrona av gult papper. Det är vår Matilda i ett nötskal. Hemma hos Anders hade hon inte en spargris, utan en spargiraff. En som hon hade gjort själv på lekterapin, i papier-maché, och sedan målat i orange och blå. Det är synd att man inte kan spara allt. Små saker egentligen, men dock fina minnespärlor att trä på tråden…

Återkommer om ett tag… med fler pärlor på mitt AVBMM-halsband. Till dess – alla trogna dummapricken-läsare och gästboks-skrivare - tack för att ni finns därute!!
/Ulrika

Lördag 26 Januari 2008 Moster Isabella om STELLA Matilda Alessandra Panozzo

Hej på er alla Matilda fans! Ett nytt år har börjat och ett nytt liv har fötts i vår familj. Vår älskade dotter valde ju 2007 som sitt år, vilket både känns bra och dåligt. Bra, för att 2007 även kunde innehålla ljuspunkter, dåligt för att det känns som om man bara vill glömma hela det året, låtsas som det inte finns. Men det kan vi ju inte nu.. Det är väl bara att acceptera att Pärlan ville titta ut då och göra det till en bra sak. Det var ju många tunga minnesdagar i slutet av december och kanske detta påverkade Pärlans ankomst.. Något annat som säkert påverkade var att jag fick en rejäl förkylning under juldagarna och det ville väl Pärlan i magen inte vara med om. Men hon väntade snällt några timmar extra den 26 dec så att pappa Pascal kunde ta sig hem med första flyget från Stockholm för att kunna välkomna Pärlan vid födseln, som då visade sig vara en tjej. En riktig pappas flicka, med mörk kalufs och stora fina ögon! Pärlan, vårt underverk, är riktigt gosig, fin, underbar, lugn, ljuvlig och verkar må prima (förutom lite magknip..) Att bli mamma är speciellt, nytt, oroligt, spännande, kaotiskt, overkligt men underbart! Jag kan inte sluta titta på henne och tänka: Är det här verkligen min dotter? Har jag verkligen blivit mamma? Har denna härliga varelse verkligen legat i min mage i 8 månader? Detta är säkert helt normala tankar för en nybliven mamma.

Vad som kanske inte är helt normalt är tankar som: Hur ska jag kunna dela glädjen att bli mamma och glädjen över Pärlan med sorgen över att Matilda inte är med oss, att hon inte får växa upp bredvid Pärlan och vara hennes allra världens bästa kusin? Jag kan inte förstå hur detta ska kunna gå ihop. För det gör det inte för tillfället.. Sorgen över Matilda är alldeles för stor för att jag ska kunna njuta (till fullo) av vårt underverk. Och så har det känts ändå sedan Matilda lämnade oss. En psykolog sa till mig under graviditeten: Du måste sätta Matilda lite på sidan om nu. Du måste låta tankarna på henne ”vila lite på sidan om” nu och koncentrera dig på det liv du har i magen. Lättare sagt än gjort. Hur skulle jag någonsin kunna sätta henne vid sidan om? Jag styr ju inte över mina tankar och mina känslor. Dessutom kände jag skuld över att inte kunna få tänka på henne.. Men, men, det måste ju gå att dela? Glädjen över mitt barn och sorgen över att förlora Matilda. Jag vet bara inte hur..

Det jag har koncentrerat mig på hittills och det som känns viktigast just nu är att vår dotter till synes är frisk. Jag är stolt över att jag är mamma till en sån fin dotter och att hon har kommit till oss, till vår lilla familj – Vår dotter, jag och Pascal!

Vi firar nu 1 månad som familj och vi kan stolt meddela att vår lilla Pärla (som inte är så liten längre) får namnet
Stella Matilda Alessandra Panozzo.
Det har inte varit särskilt svårt att komma överens om vilka namn hon ska få, vi har bara velat ha lite tid för oss själva att tänka över det. Stella har både Pascal och jag funderat på hela tiden, vi tycker det är väldigt fint och när vi fick se henne har det känts ännu mer rätt, Matilda får hon naturligtvis för att hedra sin skyddsängel i himlen, Alessandra var också ett av våra toppalternativ och känns helt rätt tillsammans med sitt och pappas efternamn. Jag är dock inte helt övertygad om att hon inte ska få mammas efternamn så det kanske kanske blir Färemo som mellannamn tills mamma också får heta som sin dotter och sambo… ;-) Men den diskussionen är nog inte helt klar..

Jag har många gånger den senaste månaden sett framför mig hur en stolt och sprallig kusin berättar för alla dem hon träffar att hon har fått en kusin, en jättesöt lite tjej-kusin som är si och som är så och kan göra både det ena och det andra och har fina kläder och gör roliga miner och att hon minsann ska få heta Stella. Att den stolta och spralliga kusinen håller i den lilla bebisen och känner på hennes runda och mjuka kinder och kammar hennes hår och kliar henne lite på ryggen och pussar på hennes panna och känner på hennes små fingrar och tår. Att hon berättar hur mycket de kan leka ihop och att hon ska visa henne hur allt går till där ute i den stora världen. Jag tror hon är stolt, Stellas skyddsängel där uppe i himlen! Jag önskar bara att vi kunde se hur stolt hon är, hur sprallig hon är och jag önskar framför allt att vår Stella kunde träffa Matilda och kunna uppleva allt det vi har upplevt med Vår fina, underbara, modiga, vackra Matilda. Jag saknar dig, gumman! Jag saknar dig så det knyter sig i magen, värker i hjärtat, ger yrsel i huvudet, många tårar i ögonen! Du finns för alltid i mina tankar och det kan ingen ta ifrån mig. Glöm inte att vaka över din kusse, din finfina kusse som kommer att få höra många många fina historier om allra världens bästa och modiga Matilda!

Söndag 20 Januari 2008 Anders om Vardagsbestyr och plötsliga Matilda-minnen

Ibland så kommer Matilda-minnena från oväntade saker. I veckan var det dags för bilbesiktning. Jag körde in bilen och lämnade över bilen till besiktningsmannen och gick bort till kaffeautomaten för att inhämta lite av dagens andel av koffein. Man önskar naturligtvis inte att de ska hitta något även om det är bättre att de hittar det nu, än jag gör det senare när det blir problem med bilen. Dessutom kostar ju reparationerna "onödiga" pengar. I ögonvrån ser jag att den besiktningsman jag har stannar till, och tillsammans med en kollega ställer de sig bredvid passagerardörren och pekar och pratar. Vad nu då?, hinner jag tänka innan jag går försiktigt närmar mig för att se vad det är de hittat. Så säger den ena - "Ett fult märke du har där, är det någon som dragit en nyckel på djävulskap?" - och pekar på en 30 cm lång lång repa uppifrån och ner på dörren. Jag hade nog glömt bort den, eller iallafall inte tänkt på den, men kunde inte låta bli att småle och nästan stolt förklara. Att det var faktiskt min dotter som råkade tappa ett paraply på dörren när hon satt på mina axlar en gång. Det ser inte alls snyggt ut, men den får nog vara kvar som ett litet minne. Jag kommer ihåg att jag vid tillfället inte var speciellt glad på Matilda, men nog mest arg på mig själv eftersom jag lät henne hålla i paraplyet, fast risken var stor att något skulle hända.

Jag har tillbringat helgen med att städa upp i Matildas rum. Jag vet inte riktigt varför jag inte har gjort det tidigare. Kanske en blandning av olust och att jag inte "behövde" rummet till något annat. (Har kanske lite mycket rum nu, för 1 person.) Tänker väldigt mycket tillbaka på tillfället under någon av de sista veckorna på sjukhuset i somras, när Matilda svarade "Släng dem", på frågan från Ulrika om vi skulle göra något speciellt med hennes saker när hon inte fanns längre.

Förutom att det var jobbigt att sortera i respektive släng- och spara-högen, blev det också ett antal leenden under tiden bland leksaker och allt annat som fanns i hennes rum. För det fanns mycket. Alla McDonalds-leksakerna (som Matilda tyckte om att spara) hade jag inga problem att göra av med. Men det fanns lite hamsterblod i henne, för det finns stenar, pinnar, glaspärlor och mycket mer i hennes lådor. Och dessutom massvis med egengjorda pappers-askar och teckningar från olika tidsperioder. Kommer att göra en Matilda-saker-låda med både det ena och andra. En speciell låda till minne av en speciell person.

När jag tittar på hennes teckningarna (från alla åldersperioder), pärlplattor, askar och annat, kan man se att det fanns en väldig kreativ och skapande gen någonstans. (Kommer högst troligt från Ulrikas sida). Det hade varit spännande att se hur det hade blivit när hon skulle få ihop den delen med hennes väldigt logiska tankesätt.

När det gäller namn på Pärlan finns det nog både tankar, planer och eventuella beslut. Men, det och allmän Pärl-status lämnar jag till AVnBMOS att skriva om när nästa "lång-uppdatering" kommer. Senast jag pratade med AVBMOS Isabella var det i alla fall helt ok med Pärlan.

Onsdag 9 Januari 2008 Anders om att de är dags att skriva en ny siffra i slutet på årtalet

Så var det nu 2008. Som vanligt är det mycket fokus överallt på att summera det gamla året och samtidigt blicka framåt, in i det nya. Jag nöjer mig med att konstatera att 2007 varit ett extremt dåligt år och hoppas att 2008 kan bli ett litet steg uppåt på skalan.

De senaste veckorna har gått upp och ner. Ibland undrar man om det senaste halvåret bara har varit en mardröm och Matilda är hos Ulrika denna vecka. I och med jul och nyår har det varit ett antal aktiviteter som tidigare år gjordes på uppmaning av Matilda eller bara tillsammans med henne, som har gjort att det varit blandade känslor som rusat genom huvudet. Ledsamma tankar, men många gånger med ett glatt minne i bakhuvudet. Maria nämnde både vinterlandet och lussebullarna i en hälsning i gästboken och det fanns många fler. (Senast, förra julen, när vi var på Vinterlandet i Malmö var det precis som nu ont on snö, minusgrader och blåsigt. Efter skridskoåkning fick Emelie och Matilda lite pengar att köpa något för i kiosken. Vad skulle de själva få välja, samtidigt som jag stod och hoppade för att hålla värmen. Med en kroppsvärme på ca 35 grader stod jag och väntade på att de skulle komma tillbaka med varm choklad eller popcorn eller något liknande. Då plötsligt kommer det två glada tjejer gående med....varsin isglass, två Piggelin!!. Typiskt de båda. Varför göra som andra väntar sig? Sen håller jag med Maria, lussebullarna blev väldigt goda det året.)

När det gäller julafton och nyår "lyckades" jag stå över önskan att åka bort själv någon annanstans och firade hos familjen Andersson i Malmö respektive Rinaldo i Lindome. Precis som på Matildas födelsedag känns det i efterhand som bra beslut och riktar ett tacksam tanke till båda familjerna (och till er andra som erbjöd alternativ).

Som sagt, det har varit en tuff period med tuffa dagar blandat med några trots allt avkopplande sådana. Att man sedan gått runt i ett gråtrist södra Sverige med en förkylning som man inte blivit av med, gör det inte jättemycket bättre. Men jag måste ändå säga att det har varit skönt att "tillåta" sig att stanna kvar under filten och inte göra något speciellt. Att bara var utan någon press på att ta tag i något. Jag hade från början planerat att vara ledig under/mellan helgdagarna, men det slutade med att jag infann mig på jobbet ändå. Det var inte så många på plats men det var ett bra tillfälle att få städa undan i mailbox och på skrivbordet. :-)

Jag har också fått möjligheten att hälsa på "Pärlan". Jag hade nästa glömt att man kunde var så liten. Jättesöt, med mörk kalufs (pappas flicka) och jag är övertygad om att hon har en stolt kusin någonstans, som förhoppningsvis tittar till henne ibland. GRATTIS en gång till till AVBMOS och Pascal och även till Ulrika (Matilda hade säkert kommit på vilken förkortning vi skulle använda men tillsvidare får det bli "NAVBMOS= nyblivna AVBMOS").

När det gäller Hedvig, fortsätter hon sitt resande. Efter två resor, som varit mer jobbrelaterade, tog hon tillfället i akt och hängde med familjen Andersson på en semester-relaterad tur. Vi är jätteglada att Hedvig får resa runt omkring i världen, men denna gång är vi lite oroliga då det på denna resan verkar mest handla om vin, killar och sång.....Eller sol, champagne, paraplydrinkar och poolparty. (Fotogalleriet). (Klicka på Hedvig)

Grattis jorden! Ett nytt underverk har anlänt. Ett litet liv, men ett stort underverk.

Välkommen Pärlan, som ivrigt bestämde sig för att hon hellre ville bli en -07:a än en -08:a! Det stora underverket och lilla livet visade sig vara ett flickebarn på 3,2 kg & 47 cm i dagsläget. Hon tittade ut i stora världen vid 16-snåret i eftermiddags. Det var 3½ vecka före beräknad datum, exakt likadant som kusin Matilda.

En förkyld och febrig AVBMos Isabella fick kämpa hårt, hon är månadens hjälte och vilar nu (hoppas jag) välförtjänt ut på KK-avdelningen i Lund. PP, som nu uppgraderats till PPP (=Pappa Pascal Panozzo), fick hasta hem från Stockholm två dagar tidigare än planerat och fick nog en omtumlande resa. Men, av MMS-bilden att döma fick han också en pappas flicka,

med mörk yvig kalufs. Själv är jag nybastad och har det gott i Åre-backarna, om än med onda vader och trötta fötter. Men det är i-landsproblem och just precis nu längtar jag hem till att skåda underverket. Har massor av "magiska tankar" kring likheterna mellan Pärlans och Matildas födelser och hoppas och tror att Pärlan fått en mycket kvalificerad skyddsängel.....

Om och om igen tänker jag på en av de nätter i maj då Matilda och jag haft MMM och legat och pratat. Fast den natt jag tänker på var Matilda tyst och (trodde jag) bekymrad. Jag trodde att hon låg och tänkte på döden och hemskheter, för hon såg så sammanbiten ut. Frågade mjukt "Matilda, vad tänker du på ?". Matilda svarar: "Jag är så pirrig för att jag ska få en kusin. Undrar vad den ska heta?". Matildas förslag på namn om det blev en flicka var "Stella Alexandra", för det var vad hon själv skulle ha hetat om hon inte blivit en Matilda. Men vi är säkra på att Isabella och Pascal hittar det namn som bäst passar det nya lilla livet.

Och om och om igen tänker jag på vilket fantastiskt jobb Isabella har gjort idag. GRATTIS till er båda nyblivna föräldrar. Och till Pärlan - Välkommen till livet!

Funderade länge och väl på om jag skulle åka bort över julen, vilket också hade inneburit att jag inte skulle varit hemma i torsdags på Matildas födelsedag. Nu i efterhand känns det som ett jättebra beslut att ändå stanna hemma. Efter torsdagen Matildakalas med så mycket värme från alla, på plats, i gästboken och de som hedrade Matilda vid hennes grav gör att det trots omständigheterna kändes som en jättefin dag. Och som Ulrika beskrev, jag tror världens bästa nioåring delar den uppfattningen. Tack till alla som var med och bidrog.

Vill önska kompisar, släkt, kända och okända läsare av Dummapricken en riktig God Jul. Och till de familjer som kämpar vidare på sjukhusen och speciellt till de familjer som tyvärr har kämpat klart, en så God Jul det nu går.

Jag tror säkert Matilda sitter någonstans med en tomteluva på och gör detsamma.

Vill också dela med mig av AVBMOSs födelsedagshälsning till Matilda från i torsdags(se nedan). Hoppas det är ok, Isabella. Den är jättefin.

Du är den mest speciella människa jag någonsin träffat! Speciell.. bara på BRA sätt.. väldigt många BRA sätt.

Du är så omtänksam mot andra! Du vet när en människa behöver en kram, ett vänligt ord, en hjälpande hand, ett leende och du ger det, som om det vore det mest självklara i hela världen. Du sprider glädje omkring dig! Du tänker på andra i första hand och det verkar som det är extra viktigt för dig att folk omkring dig har det bra. Du är en fin kamratstödjare, en fin fadder, en fin medmänniska, en fin systerdotter...

Du är så modig! Du har fått gå igenom så många jobbiga perioder i ditt liv, sånt som många andra människor, vuxna eller barn, aldrig skulle förstå att man kan gå igenom… eller ens klara av. Du har gjort detta utan några större klagomål, protester och sura miner. Och när protesterna väl har kommit så har de varit befogade för länge länge sedan. Vem skulle orka stå ut i en situation som du har befunnit dig i under så lång tid? Trots att du säkert har varit rädd för saker som har hänt så har du gått igenom dem, ofta med ett leende eller med en sång, eller några väl valda ord, för att göra allting lite lättare.

Du är så vacker! En sån fin tjej! Med dina glittrande, busiga ögon, ditt fina långa hår, dina mjuka händer, din söta näsa, ditt härligt spralliga leende! Kan inte sluta titta på alla fina bilder av dig där det strålar av din personlighet. Du är underbar!

Du är social! Vilket är en fin egenskap, trots att vi kallar dig ”social-ligist”. Du vill prata med andra, du vill låta andra människor veta av vad du gör, tänker på och vad du har för dig, även om inte alla just då förstår att de vill.. På grund av detta har du påverkat många. På många positiva sätt. Du har fått många att skratta och le bara genom att tänka: ja, tänk vilken fin tjej, hon har mycket idéer hon.

Du är smart! Tänk att du kunde alfabetet så tidigt! Att du kunde läsa så tidigt! Att du kunde skriva så tidigt! Vilka bra gener dina föräldrar har gett dig. Att du kan leva dig in i det du läser och spela upp en teater i huvudet (eller framför oss andra) när du läser böcker så vi får lyssna på en riktig berättare. Du är t o m smart nog att fuska dig till vinsten i många spel. J

Du är en underbar underhållare! Dina små sånger, självklart med gester till, dina små teater-stunder, dina påhittiga bus, dina ”vet-du-vad” berättelser, din spralliga utstrålning! En självklar IDOL för mig!

Du är så många fler olika saker, alla dessa gör dig så speciell! Så speciell för mig. Min allra världens bästa systerdotter! Du betyder så mycket för mig! Du har gett mig så många goda minnen, härliga stunder, glada känslor! Jag är så stolt över att få vara din moster!!

Stora fina 9-åriga Matilda! Hoppas du har en bra födelsedag!! Hoppas du är lika pirrig som du skulle ha varit här hos oss. Vi firar dig alla tillsammans med vår traditionsenliga glassbomb. Fortsätt att sprida glädje där uppe bland de andra änglarna och fira riktigt mycket ihop med farmor och farfar idag. Dina presenter får vänta till vi ses igen! Men till dess… säger jag:

Fredag 21 december 2007 Ulrika om FF = Fantastisk Födelsedag och Sommarlängtan

Hej finis! Super-GRATTIS min bästa goaste modiga älskade 9-åriga gullunge!!!! En miljon (släng-)pussar till dig!
Jag tror och hoppas innerligt att du såg alla födelsedagsgåvor du fick igår, och hur otroligt fin och varm och inbjudande din grav blev efter att alla som ville fira dig varit där och hälsat på.

Idag har jag svårt att välja vilka ord som kan beskriva gårdagen på ett rättvisande sätt. Förutom mitt gravbesök på förmiddagen då jag sjöng och bjöd Matilda på citronbakelse, så promenerade vi bort till graven sent på kvällen, vid halv tolv-snåret, efter att våra sista gäster vänt hemåt. Det var en fantastisk syn som mötte oss. Vi blev alldeles hänförda och mållösa. Det var vackert och stämningsfullt och så rörande att se hur fullt av blommor ljus och presenter som fyllde gravplatsen. Jag är glad och stolt över att Matilda har så många fina omtänksamma vänner, både unga och gamla, som fortsätter att bära henne med sig i sina hjärtan. Tack till alla fantastiska ni som förgyllde Matildas grav. Med blommor, nallar, änglar, godis, ljus, teckningar och brev, ja, till och med en rosa helium-ballong som fick stiga upp mot himlen idag när det var ljust…

Under hela december så är nog födelsedagen den dag som jag mest fasat för, mer än för julen faktiskt. Vet inte varför, men kanske för att 20 december enligt Matilda var årets höjdpunkt, och att hon på barns vanliga vis alltid var så härligt pirrig inför dagen. Jag läste just igenom vad jag hade skrivit för ett år sedan, i uppdateringen från 19 december 2006, och då blev det lättare att minnas den härliga glittriga spralliga ungen som alltid infann sig i årets bästa vecka, vecka 51.

Men i år så märks det att både Anders och jag har velat förtränga att den 20 december faktiskt skulle infinna sig, båda två har stoppat huvudet i sanden. Men allt eftersom vi förstått att familj och vänner ville komma att fira/hedra, så bestämde vi oss för att istället göra något av det traditionsenliga, nämligen beställa glassbomb. Hela dagen vankade jag av och an som en osalig ande, hade svårt att ta mig för något vettigt. Framåt eftermiddagen åkte dammsugaren fram (ska erkänna att det inte var jag, utan Olof som fick ratta den) och jag dukade fram fika för de Matilda-grav-besökare som vågade sig förbi hemma på lite födelsedagfika. Saffransbullar som mormor Elisabet bakat, de Citronbakelser som är Matildas favoriter på Bengts Kondis, lite chokladbollar. Som kronan på verket kom Anders med de två glassbomberna, en björnbärssorbet & vit choklad och en hallonsorbet & italiensk vanilj, mums...

Under kvällen så avlöste vår stor-familj och våra vänner varandra i en strid ström, och det blev så himla mysigt och varmhjärtat. Det blev juligt kallprat, födelsedagssång (fanns fler födelsedagsfirande skyttar) och gosedjursadoptioner. Det blev många minnen, såväl glada, lustiga, eftertänksamma och sorgliga minnen. Det blev både ledsna tårar och glada skratt – men ack vad skönt att få ha allt det i de goaste vännernas sällskap. Tänk att glädje och sorg kan gå så hand i hand, så länge hjärterummet finns där. 6 timmar och 22 fikagäster senare så var vi överens om att det mot alla odds blev en fantastisk Matilda-födelsedag, skulle inte velat ha gjort det på annat sätt. Jo, förresten, det skulle vi naturligtvis ha velat. Men under omständigheterna så blev det så bra, och kan jag bara åter konstatera att både Anders och jag (och Matilda) är privilegierade med så goda fina familjer och så underbara vänner omkring oss.

Tack till alla Matildas goda kompisar, unga och gamla, från dagis och från dagmamma och från skola och från grannskapet och från alla möjliga ställen.

Tack alla barn och vuxna från Montessori-skolan som passade på att uppvakta Matilda igår före och efter er skolavslutning på St Staffansgården (som ligger alldeles i anslutning till Brågarps Kyrka, anm till övriga läsare). Jag vet via flera av de gäster som passerade hemma hos oss igårkväll att ni var många som hälsade på Matilda vid graven och tände ljus, pratade med henne och sjöng vackert för henne. Så mysigt, även om det kanske också kändes sorgligt. Jag hoppas att ni kände hur stolt och glad Matilda varit för era besök där. Kjaaam! J

Tack till alla våra goa vänner som vallfärdat till Staffanstorp dagen till ära, att till och med ni tog er tid som själva hade födelsedagsfirande eller kvällsjobb eller full rulle inför jul.

Tack till er, både familjen Magnusson och till ”farbror&faster” Anna & Per & adoptivnallen Bruno, som hedrat Matildas födelsedag genom bidrag till Barncancerfonden. Vilken bra present.

Tack till alla cyber-vänner som skickat hälsningar genom gästboken (och tack till Anders som hittade en temporär lösning på gästboksproblemet lagom till den stora dagen). Ida, du som undrade om Max Martin – inte vi själva, men min kusin Johan är bekant med honom. Vad som hände den där fantastiska vårdagen med idol-besök kan ses på ”Läget-just-nu”, uppdateringarna från 12+14+15+18 april 2006, samt i det allra sista Matilda-klottret.

Inte minst också ett stort tack till våra kära familjemedlemmar, som ser till att vi firar och hedrar Matilda och hennes minne, även när inte vi föräldrar orkar ta tag i det. Ni är våra klippor!

Igår fick vi också tända ett extra ljus – ett ljus för 4-åriga kämpen och sötnosen Felicia som började sin änglafärd vid 11-snåret på torsdag förmiddagen. Jag ler åt kommentarerna från Felicias familj och vänner, som konstaterat att om man nu är man en riktigt partypingla som Flisan, ja då vill man inte missa ett kalas. Bra val av resdag, ”Vila i fred” Felicia!

Till Felicia och Matilda och alla dessa andra modiga kämpar i vårt avlånga land, Alfons och Ebba och Greta och Irma som kämpar förtvivlat precis just nu, (det är bara några av de barn som rest i förväg under senaste året, men det finns många fler tappra hjältar som inte är namnlösa i våra hjärtan) – ni har nu gjort en resa som ingen av oss andra har. Och just nu är ni och era änglakompisar klokare och vet mer än någon av oss andra, till och med mer än oss som är vuxna. Vi längtar så efter er och flyger efter så småningom. Men till er modiga hjältar idag vill jag gärna citera Margareta Ekströms ”Instruktion för skalbaggar”, för den känns så passande.

        För att man skall kunna flyga
        måste skalet klyvas
        och den ömtåliga kroppen blottas.

        För att man skall kunna flyga
        måste man gå högst upp på strået
        fastän det böjer sig
        och svindeln kommer

        För att man skall kunna flyga
        måste modet vara aningen större
        än rädslan
        och en gynnsam vind råda

        (Margareta Ekström - Instruktion för Skalbaggar)

Till min egen modiga Matilda vill jag bara säga att jag saknar dig så ofantligt mycket. Jätteofta går jag och nynnar för mig själv på den fin-fina ”Matilda-sången” som dina skolkompisar sjöng för dig många gånger på sjukhuset och också på skolavslutningen inför sommarlovet. Men framför allt i den vackraste versionen då de sjöng den för dig på din begravning…. Så modiga de var, eller hur?

Flera har frågat efter sången. Även om den för oss alltid har gått under benämningen ”Matilda-sången” så heter den egentligen ”Sommarlängtan” och är skriven av Maria Haellquist-Carlsson. Jag skriver av texten här nedan.

Jag önskar så att du vore här, vill alltid vara just där du är… Men Matilda – du glömmer väl aldrig? – du finns i mitt hjärta och jag i ditt och vi kommer att älska varandra mest av allt ända till slutet av evigheternas evighet. Och absolut också nu när du är 9 år!

önskar /Ulrika
(som förhoppningsvis fladdrar nerför Åreskutan i övermorgon,
nynnande ”Jag önskar så att du vore här, Vill alltid vara just där du är…”)

1.
Vinden rufsar mitt sommarhår, jag går på stranden och längtar så.
Plockar snäckor från solvarm sand, lägger varsamt uti min hand.
Jag önskar så att du vore här, vill alltid vara just där du är.
Vinden rufsar mitt sommarhår, när jag på stranden går.

2.
Rullande vågor mot sommarben, går i sanden den känns så len.
Läser brevet jag fick av dej. Du skriver alltid så fint till mej.
Jag önskar så att du vore här, vill alltid vara just där du är.
Rullande vågor mot sommarben, går i sanden så len.

3.
Ljummen kvällsbris mot sommartyg, jag går i gräset och väntar i smyg.
Kanske dyker du upp ändå, så vi kan vara tillsammans vi två.
Jag önskar så att du vore här, vill alltid vara just där du är.
Ljummen kvällsbris mot sommartyg, går och väntar i smyg.

4.
Smygande steg i en sommarnatt, jättekramar och glada skratt.
Tänk att du äntligen kommit hem, nu får du inte resa bort igen!
Det är så härligt när du är här, vill alltid vara just där du är.
Smygande steg i en sommarnatt, jättekramar och skratt!

Onsdag 19 december 2007 Ulrika om Da’n före doppareda’n, Gravstenen på plats och Saknadens skepnad

Idag är det da’n före doppareda’n! I alla fall i Matildas värld. För imorgon är det den tjugonde december, födelsedag! Imorgon skulle allra världens bästa Matilda ha fyllt 9 år. Det känns svårt att fira födelsedag utan huvudrollsinnehaverskan. Men det skulle kännas ännu svårare att inte uppmärksamma den dag som för Matilda själv var årets absoluta höjdpunkt. Så i eftermiddags har jag varit länge på graven för att snygga till lite grann, och för att göra plats för eventuella födelsedagshälsningar som kan dyka upp. Imorgon bitti blir det ”Hej Finis!”, födelsedagssång i tre verser och en citronbakelse från Bengts Konditori (ytterligare en favorit), som tillsammans med nio tända ljus får göra gravplatsen mer ”kalasig”. Till kvällskanten har vi precis som vanligt beställt glassbomb att frossa i. För att få mer Matilda närvarande så kanske vi spelar det fina bildspelet från begravningen, för de som passerar förbi hemma på Djurkretsens.

Ja, som Anders nämnt så har nu äntligen gravstenen kommit på plats. En riktig AVBMM-sten säger många, och jag är benägen att hålla med (AVBMM = Allra Världens Bästa Modiga Matilda). Vi är jättenöjda, den blev precis som tänkt.

Denna bild är tagen vid lucia, på kvällen i mörker. Efter födelsedag så kommer det i fotogalleriet fler och bättre (?) bilder från graven och på gravstenen.

På lördag har det gått 6 månader sedan Matilda gjorde sin himlafärd. 6 konstiga overkliga månader, och vi kämpar på här i Staffis. Livet går ju vidare och solen går ju upp varje morgon, även om det är svårt ibland att förstå varför. Men på något sätt går dagarna, en efter en, i en tyst, tom dvala. Det är inte alla dagar det funkar vidare bra, men jag försöker numera att se framåt snarare än bakåt. Klart att man vill hålla fast vid alla minnen om och om igen, men samtidigt kan man ju inte fastna i dåtiden, för då kan man lika gärna lägga sig själv i graven. Men som sagt, det funkar bra i teorin, inte lika bra i praktiken.

December är en extra tuff månad Matilda-saknads-mässigt. Det sägs att sorgen är värst under hela första året, inte minst på årsdagarna av allt möjligt. December var alltid Matildas favoritmånad alla kategorier. Födelsedagen har alltid varit nummer ett, men i december infaller också en namnsdag 9/12 (mycket viktig firande-dag i hennes ögon, vi har en speciell ritual och sång), lucia 13/12 (hon älskade att sjunga och spexa), skolavslutningen på fredag (med luciatåget som hon skulle ha varit en del av detta år, eftersom det är tredjeklassarna på Montessori som står för det) och naturligtvis familjehögtiden jul…

Till jul tar jag enkla vägen ut, kör strutsmetoden och flyr fältet helt enkelt. Jag och sambon Olof drar till Åre för en uppfriskande skidsemester. Egentligen ville jag boka resa till Thailand och sol och värme, men hemma-förhandlingen kring det föll inte så väl ut…. Jag bor ihop med en smålänning, och Thailand är ju inte billigast runt juletid. Nåja, vad är Thailands stränder mot en bastu i Åre? Eller hur? ;-) Skämt åsido, det ska bli riktigt riktigt skönt. Mycket frisk luft och friluftsliv som är tröttande på ett fysiskt sätt. Om nu bara de små vita flingorna ville falla i Svealand också.

Saknaden efter gullungen gör sig påmind i alla möjliga och omöjliga tillfällen. Sorgen böljar upp och ner som vågor. Längst nere i vågdalarna slår det oftast till som ett rejält knytnävsslag i magen, så att man tappar luften helt. Sorgen är verkligen fysisk. De senaste veckorna har varit jobbigare igen. Det kämpigaste tycker jag att det inte finns något slut på det jobbiga, bara små pauser ibland. Jag brukar ibland säga att tårar är som modersmjölk, så länge de ”behövs” så kommer det fler. Men även om mina tårar på senare tid skulle kunna fylla ett helt badkar så gör det fortfarande inte mindre ont i hjärtat.

Min sorg är ändå både glad och ledsen. När jag saknar min älskade unge, då blir jag oftast sorgsen eller ledsen. När hon skulle ha varit med mig på olika saker. När det är Lucia-tåg utan henne. När jag planerar skidresa, men inte behöver fundera på om hon har växt ur skidkläderna ännu. När vi går på servicerestaurang och teater och hon inte kan vara med oss. När jag nu aldrig får små pärlplattekreationer på löpande band. När jag hör de sånger, låtar och verser som så ofta lallades här i huset. Då blir jag ledsen. Jag blir också ledsen när jag tänker på det grymma första halvåret 2007, då Matilda hade svårt och smärtsamt. Men när jag istället tänker på den tid som har varit (minus första halvåret 2007), dessa 8 år av mysiga härliga roliga knasiga busiga MMM-stunder, då blir jag oftast glad. Glad och varm om hjärtat. Ofta här hemma härmar vi Matildas små underfundiga kommentarer, bara för att vi tror oss veta exakt vad hon skulle ha sagt.

Till exempel säger någon av oss nu varje helgmorgon ”Kan jag få Kultur & Nöjen, tack?”. Detta var ett mycket vanligt Matilda-citat från frukostbordet. En vanlig söndag-morgon, vi sitter lite längre vid frukost-bordet. Pratar inte så mycket, var och en sitter och idisslar på sin macka. Vår morgontidning Sydsvenskan har många delar, så vi vuxna sitter och bläddrar förstrött i var sin del. Matilda vill ju inte vara sämre hon. Med sin högtidligaste röst: ”Olle Bull, Kan jag få Kultur & Nöjen, tack?”. I början tror jag att Olle Bull (dvs Olof) var lite imponerad över den lilla 8-åringen som trots sin ringa ålder verkade så vuxet kulturellt intresserad…. Tills också han genomskådade henne, det enda hon var intresserad av i B-delen som heter Kultur&Nöjen, det var TV-tablån, för att planera kvällen.

Sedan kan jag inte låta bli att berätta ett annat vanligt förekommande och vardagligt men halv-knasigt Matilda-infall, som ändå var så typiskt henne. Lördag-morgon hyfsat tidigt, mega-trött mamma, gullungen har krupit ner bredvid mig i sängen, men har tröttnat på att titta på morgon-barn-tv-programmen. Så hon kommer på som vanligt att om hon kliar mig på ryggen så där skönt som bara hon kan så kan jag ju inte somna om. Hon kör med bokstavsleken, jag ska lista ut vad hon skriver på min rygg. Eller på min arm. Sedan när vänstra armen är röd-riven så tycker jag att ”nu kan vi väl byta arm, så att den andra får lite skönt kli också?”. Det blev alltid(!) ett mycket bestämt svar, ”Nähä! Nej!!”. ”Varför inte det???”. Med eftertryck ”Den andra armen ska vara avundsjuk!!!”. Och hon var stenhårt i förhandlingen, det gick inte med någon övertalning. Undra just vad Freud hade sagt om det?

Det handlar väl i slutändan om att acceptera faktum, det faktum är att vi fick 8 härliga år tillsammans med världens bästa unge, men att nu kommer vi aldrig mer att träffas, aldrig i detta livet i alla fall. Jag sover dåligt, drömmer massors massor, vilket betyder att jag sover ytligt. Verklighetstrogna drömmar, på morgonen vet jag oftast inte om saker har hänt på riktigt eller inte. Är trött och riktigt trög på mornarna (jaaaa, faktiskt mer än vanligt, kan jag säga till de som känner mina sömniga morgonvanor även sedan tidigare). Men jag kan ju också nu unna mig att sova mycket, och att ta långsam-förmiddagar när det behövs.
Jag saknar fortfarande lust till det mesta, tvingar mig till att hitta på saker för att inte bli totalt apatisk. Trivs fortfarande bäst i min egen lilla ”hemma-bubbla” där saker kan få lov att gå på lågfart. Men jag träffar gärna kompisarna när tillfälle bjuds. Man behöver ju trots allt få skratta ibland, även om de där hjärtliga äkta skratten är mycket sällsynta nuförtiden. Efter julhelgerna ska jag börja återgå till jobblivet igen. Mer om det senare.

En som verkligen inte har legat på latsidan är Hedvig Nallesson. Ni har väl sett foton och reserapporter från hennes senaste bravader, dels i Dummaprickens fotogalleri, och dels på Nalles Resas hemsida? (www.nallesresa.se) Kina, Lanzarote, Småland, Dubai, och Taiwan, ja, resmålen är skiftande men spännande. Och trots att hon bara har varit på hemmaplan i en vecka, så har hon redan börjat packa väskan. Denna gång är det solglasögon och linne, kanske också någon fräck festblåsa, för nyårsfirandet blir i San Fransisco för vidare befordran till Hawaii. Mmm, inte utan att man är avundsjuk på den lilla nallebjörnen. Till våren blir det både skidåkning i Österrike och volontärarbete i Indien, tack vare våra trogna dummapricken-vänner. Häftigt!

En annan sak som jag verkligen hoppas att ni har noterat är att Amy Diamond släppt ny skiva för några veckor sedan. Andra singeln från den, Stay My Baby, spelas flitigt nu, och det är ingen mindre än Max Martin som har skrivit denna. Låten är en klockren Amy-låt som lätt fastnar i huvudet. Det är verkligen kul tycker jag att detta samarbete blev av, inte minst då initiala kontakterna mellan dem togs i samband med att Amy hälsade på här hos Matilda i våras (en önskedröm som gick i uppfyllelse tack vare empatiska och osjälviska insatser av Johan Färemo, Max Martin, och Amy Diamond + pappa Lee). Vi önskar dem framgång med nuvarande och kanske fortsatta samarbete. Köp Amys nya platta….

Som Anders har skrivit här tidigare så har Passagens gästbok tyvärr legat helt nere i en dryg vecka. Vi har varit i kontakt med Passagen, men de verkar ha svåra driftstörningar, och säger sig jobba på problemet så snabbt de kan. Eftersom vi gärna ville ha en fungerande gästbok nu på Matildas födelsedag så har vi lagt in en temporär lösning. Inte så snygg kanske, men den funkar i alla fall. Förresten, tack för alla mysiga namnsdags-hälsningar.

De senaste veckorna så har vi åter fått allt fler mail, sms och gästboksinlägg av empatiska och omtänksamma vänner, såväl kända som okända. Det är väldigt skönt att känna att Matildas själsliga närvaro fortfarande finns runtom lite här och var, och inte bara hos oss i närmaste familjen. Ingen vill naturligtvis ha gjort de erfarenheter som vi har. Men något känns ändå vunnet om och när det kan få någon att uppskatta livet mer. Så jag tar tröst i att känna att trots Matildas på tok för korta liv så lyckades hon själv fastna i så mångas hjärtan, framförallt med sitt ständiga leende och omtanke, och har på så sätt påverkat andra människor till det bättre. Och på så sätt känns inte hennes liv ”förgäves”. Kanske alldeles för naivt, men det värmer mig att tänka så.

Slutligen vill jag önskar alla dummapricken-besökare en riktigt GOD JUL och ett gott nytt år !
Njut av barnens glittriga ögon….

Onsdag 19 December 2007 Anders om Problem på Passagen och Födelsedag imorgon

Det kommer mer text och bilder senare men vill passa på att konfirmera, det ni säkert redan vet, att det är problem att komma åt gästboken. Passagen är vidtalad och man försöker åtgärda det så snart som möjligt.

Matildas gravsten har kommit och det var skönt att den kom innan morgondagen (Matildas födelsedag).

Fredag 7 december 2007 Anders: Tre mörka veckor har passerat och drygt tre speciellt tuffa veckor återstår av 2007.

De senast veckorna har varit mörkare än på länge och inte då bara på grund av årstiden (påverkar säkert också). Det har varit mer tomt och mörkt hemma än på länge och energin att ta sig för saker har liksom inte funnits där alls. Var hemma på semester för att vila lite och fixa lite i huset, men det blev nästan enbart det förstnämnda. Och jag vet att jag måste accepterade att det är ok att inte göra något alls men det är inte lätt. Det är lättare när allt går i 110 km/h och man knappt hinner tänka, vilket antagligen en av anledningarna till att det känns ok och vara på jobbet, även om tempot där börjar kännas. Även om det var en pina att ta ner dem, så blev det lite bättre när jag fick upp ljusstakarna i fönstret som lyser när jag kommer hem. Det är så många saker som brukade hända vid denna tiden på året. Matilda och jag brukade baka både pepparkakor och lussekatter till varje jul, vilka tog nästan en hel helg. Hälften av lussekatterna skulle vara utan russin, för de var inte goda. Dessutom fylldes köket av en doft av pepparkakor, nybakat och saffran som man inte ville vädra ut på flera dagar. (Vill passa på att berömma Isabellas lussekatter som jag fick provsmaka. Du får fortsätta lussekattsbakandet tillsammans med Pärlan sen.)

Det närmar sig också andra dagar/tillfällen som alltid (iallafall de senaste åtta åren) varit speciella. Lucia, Matildas födelsedag (20:e dec) och naturligtvis julafton med allt vad det innebär. Jag vet att den närmar sig med stormsteg men har inte bestämt vad/var det blir i år. Jag funderar på att åka bort helt och hållet, var hemma själv eller acceptera någon av inbjudningar som jag fått. Oavsett blir det inte detsamma och det känns inte lockande något av det, vilket gör det ännu svårare att fatta beslut. Vi får se. Det kanske blir lite bättre när det närmar sig.

En lång beskrivning, som kan sägas kort - Livet är inte jätteskoj. Några dagar i taget.

Vi hoppas också på att gravstenen ska komma inom kort. Matildas gravplats är jättefin med alla ljus, blommor och teckningar, men det känns ändå bättre när väl stenen är på plats.

Jag har lagt in lite nya Hedvig bilder i fotogalleriet, denna gång från Dubai. Hon börjar bli en väldigt berest björn. Hon hinner knappt packa upp innan det är dags igen, på söndag bär det av till Taiwan tillsammans med mig.

Söndag 18 november 2007 Anders om Hedvig har varit på resor och Anders på resa

Nyss hemkommen från tjänsteresa i västerled, med en ny konstigt-att-inte-handla-lite-fräcka-kläder-eller-andra-saker-hem-till-Matilda-känsla. Det känns som jag kommer hem utan at det är något att komma hem till. Kan ju klart vara en fördel när man väl är borta, att inte behöva längta hem, men ändå inte...Upplevde speciellt denna gång hur jag reagerade med ett sting i hjärtat när jag landar på en flygplats (blev ett par under resan) och man ser en liten tjej kommer springande med en jättestor välkomstkram till mamma eller pappa som varit ute och rest. Jag kan se Matilda framför mig och det känns märkligt att inte få uppleva det igen. Innan jag går vidare med resväskan eller datorn i handen, lyckas jag någorlunda vända lite på det och småle, njuta lite av tanken och bli glad åt de ökända personernas vägnar. Har trots allt, fina minnen som jag kan försöka blicka tillbaka på. Vilket kanske inte alla kan. Men jag saknar så min lilla solstråle! (även om hon nog inte gillar att jag skriver "lilla").

Dagarna försvinner märkligt nog, relativt snabbt en efter en, utan att man i efterhand begriper var de tog vägen eller vad som hände. Tänker mycket på Matilda., vad hon gjorde och vad hon skulle gjort i de situationer jag hamnar i, i vardagen. Försöker se framför mig den glada spillevinken som sprang omkring i min värld, men har ibland svårt att få bort sjukhusbilderna (de sista veckorna) från hornhinnan. Dessutom har jag upplevt att jag t.o.m. drömmer om att jag saknar Matilda, men utan att hon själv är med i drömmen. Märkligt, även om det kanske finns en psykologisk förklaring någonstans.

Vill jag passa på att tacka för Fars dags hälsningarna i gästboken och per sms i söndags. De värmde. Vet inte riktigt om jag fick en liten speciell present, från någon speciell. När kom ut i köket på söndagsmorgonen och, efter ett tag, tittade ner på golvet framför kylskåpet, hade ett av kylskåpsmagnetsorden trillat ner. Ordet "sol" låg och tittade på mig. Jag städade dagen innan så det låg där inte då. Den uppenbar logiska förklaringen är naturligtvis att jag har sprungit förbi och dragit ner den precis den i den allmänna packningsstressen....

Som sagt tidigare, har Matildas nalle Hedvig (från Nalles resa) fortsatt sitt ambassadörsskap och sina resor. I fotogalleriet kan nu ses bildbevis från vulkan- och poolbesök på Lanzarote med Matildas mormor och morfar samt lite (som Matilda hade sagt) läbbiga bilder från grisslakt i Småland med Ulrika och Olof.

Vill ändå här visa bilder på en modig tjej och inte lika modig(?) björn, med grisfötter framför sig.

Nu är den tiden på året då det är skönt att kura ihop sig i soffan med en kopp te eller kaffe (kanske med tillägg för en whisky eller konjak). Det är mörkt ute och borde var mysigt inne. Men det är svårt att få mys-stämningen att infinna sig. Saknar så kvällarna när Matilda och jag satt i soffan, tittande på barnprogram tillsammans, läsande läxa eller någon bok. (Till slut somnade Matilda och efter lite förhandling med mitt tandborstsamvete lyfte jag in henne i sängen.)

Tidigare, innan mörkret föll så tidigt på kvällen fyllde jag tomheten med aktiviteter som rollerblades-turer, jogging, cykling eller lite golf. Kanske t.o.m. med lite tradgårdsarbete som sista utväg. Det är inte lika lätt nu, vilket gör det lättare att stanna kvar på jobbet eller att, trots allt hamna i soffan, men nu utan riktig mening.

Ibland känns det som det inte var alls länge sedan Matilda var här och förgyllde tillvaron och i nästa andetag som det var så längesen man fick en riktig prinsesspuss. Ibland önskar jag att det fanns en logik i det hela. Men Matilda var inte speciellt logisk, så varför skulle saknaden av henne var det?

Har uppdaterat fotogalleriet med lite bilder för de som är intresserade. Bilder finns nu från begravningen, urnsättningen och dessutom några från när helgens höstmörker lysts upp av allhelgonafirandet. Vill passa på att tacka alla som varit vid Matildas grav i helgen och hjälpt till att göra den till en jättefin plats med jättemycket blommor och ljus. Sent igårkväll lyste det 21 lyktor/ljus i mörkret under en stjärnklar natthimmel.....

Idag är det 1 november, alla helgons dag, och på landets kyrkogårdar lyses höstmörkret upp av fler ljus än vanligt. Dagen till ära har vi nu äntligen beställt en gravsten till vår glädjespridare Matilda. Det är naturligtvis ett antal veckors leveranstid, men förhoppningsvis står stenen där innan Lucia kommer med sina ljus. Det blir en rejäl stenbumling i ljusgrå granit, av vars form man kan ana vara ett hjärta. I stenen finns en liten grotta, och hjärt-temat är genomgående. Hjärtan är ju inte speciellt ovanlig på gravstenar för våra älskade, men vårt val är mycket medvetet, med tanke på det Matilda och jag sagt till varandra så ofta, inte minst under hennes sista månader, då vi förstod vart det barkade hän. ”Fastän vi kommer att vara ifrån varandra ett tag, så kommer du alltid att finnas i mitt hjärta, och jag kommer alltid att finnas i ditt hjärta”. Sedan skulle M fråga ”Hur länge då?”, och jag skulle svara ”till slutet av evigheternas evighet”. Och sedan var M noga med att lägga till, ”ja, till och med när vi båda ligger i graven”.

(Gravplatsen som den såg ut 22 oktober. Magiska trädet är inte planterat än.)

Under de senaste veckorna har vi ändrat om på gravplatsen, som ser helt annorlunda ut nu. Istället för den tidigare helt raka buxbomshäckdelade fyrkanten har vi försökt skapa lite rundare och mjukare former, mer passande för en go och mjuk liten unge. Många ljuslyktor har det blivit. Och det dyker efterhand upp såväl blommor som hjärtan som teckningar som godis som kastanjer. Tack alla ni som förgyller Matildas grav lite då och då. Hon uppskattar det garanterat. Vi har nyligen planterat ett litet magiskt träd, i vilket vad som helst kan växa. Jag har en känsla av att det så småningom flyttar in en apa eller två där.

Massor av apor bor i träden i atrium-ljusgården på strålningsenheten på Lunds sjukhus, det vet alla ni som varit där. Det var inte säkert att man upptäckte det första gången på plats, för de sitter långt uppe i träden. Men efterhand blev det en rutin när man satt i väntrummet i atriumgården att gå rundan och räkna hur många apor man kunde hitta. Hette man Matilda och älskade att prata med alla i närheten så inkluderade också promenaden att upplysa alla andra väntande patienter vad man kommit fram till i ap-antal. Igår var det exakt ett år sedan som Matilda började sin strålbehandling, det som skulle vara det tunga artilleriet mot cancer-draken. Det är så svårt att förstå att det skulle gå så snabbt utför efter det. Våra hjärnor förstod nog redan då att Matildas dagar var räknade. Men jag räknade också med att strålning skulle sänka draken ett tag i alla fall. Trodde att vi skulle få några år tillsammans, och inte bara några plågsamma månader….

Jag tänker just nu massor på Matildas sista tid i livet, alltför mycket för att det ska vara sunt för mig. Jag tittar på bilder och videosnuttar, och grunnar mycket på hur hon egentligen upplevde det, och hur vi hade kunnat hjälpa henne bättre. Det är mycket smärtsamt att se på bilderna från juni månad, faktum är att det är svårare att se dem, med de plågade blickarna, än att se bilderna från efter hennes död. Var finns du nu, min vän…..?

Annars börjar jag hitta tillbaka till vardagen mer och mer, i sakta mak. Allt går i ultrarapid, men jag lyckas sova bättre, vilan är viktig för utbrändheten. Jag har dock svårare att komma igång med träningen, som också är helt nödvändigt för hälsans skull, för att gå ner de många extra-kilon som jag har lagt på mig detta året, då träning inte varit så högt prioriterat. Sjukgymnastens rekommendation var faktiskt att ta det lugnt med träningen, så att den lilla energi jag har inte går till träningen, utan i första hand till sorgearbetet. Försöker därför framförallt att promenera, istället för löpning eller cykling. Jobbigast är energilösheten och bristen på lust för saker och ting. Men jag försöker tvinga mig till saker varje dag för att inte bli försoffad. Går då och då på massage för att hjälpa ständigt spända muskler på traven. Testar för första gången i mitt liv en serie avancerad akupunktur som förhoppningsvis ska bidra till att ge lugn i själen och energi till kroppen. Sist, men inte minst, har jag börjat på en golfkurs, som jag hoppas resulterar i en anledning att komma ut i friska luften och röra på sig. Det återstår att se om det är något som jag fastnar för. Tanken är väl att man ska vara lugn&fin&avkopplad när man kommer hem från en golfrunda. Men ska jag vara ärlig så har jag nog egentligen inte ”rätt” temperament för att bli en golfspelare.

Så är det rent praktiskt. Känslomässigt är det fortfarande berg- och dal-bana, och så kommer det säkert att förbli. Vissa dagar är helt ok, och andra dagar är nattsvarta. Jag försöker att ta bara en dag i taget, för att inte gå miste om de glädjeämnen som faktiskt finns, bara man inte är förblindad av sorgen.

En dag som kändes bra var förr-förra fredagen. Då åkte jag till Sätaröd och träffade Alfons fin-fina familj. Många av er dummapricken-läsare följer nog också familjen Lövs blogg, men för er andra kan jag berätta att 4½-årige Alfons dog i mars i år efter en svår och smärtsam kamp mot neuroblastom i ett par omgångar (http://alfons.blogg.se/). Vi var nog alla lite spända inför hur det skulle kännas. Vi har ju aldrig riktigt träffats förut (utom på Lekterapin), vi känner ju egentligen inte varandra. Och ändå känner vi varandra så väl på grund av våra så liknande erfarenheter. På något märkligt sätt så var det för mig väldigt uppfriskande. Möjligheten att för en dag bara få frossa i minnen kring våra barn, såväl ljusa som mörka, samtidigt som man inte behövde beskriva det praktiska, som sjukhusmiljö, röntgenundersökningar, strålbehandlingar, samtal för att ingjuta trygghet i oroliga barn, och vad cancersmärtor innebär. Det blev vår egen lilla ”vi-som-mist-grupp”. Dessutom var det härligt att få vara lektant för en stund. Det har ju jag vant mig av med vid det här laget. Men jag har saknat det. Alfons har två härliga lilla-systrar, båda två med stor integritet och mycket vilja, på ett sätt som påminner så mycket om Matilda.

För mig som nu plötsligt igen har noll barn så är skillnaden på sättet att leva stor. På gott och på ont. Livet har förändrats lika mycket som det gör när man skaffar första barnet, och behöver anpassa sig efter en annan individ som är helt beroende av en, fast åt andra hållet. Plötsligt har jag ”friheten” igen. Men jag saknar, oj vad jag saknar…. Dessutom känner jag mig lite förvirrad kring på vilket sätt jag är mamma just nu. Måste dela med mig av en riktigt tragi-komisk händelse i somras. På min 40-årsdag fick jag ju av ”min” käre Olof en slotts- och spa- weekend på Rånäs Slott i Uppland. Spa-behandlingarna gavs av en trevlig kvinna med varma fingrar och stor mage. Hon var hög-gravid, och vi kom obönhörligen att prata om barn. Det var första gången sedan Matildas död som jag fick frågan – ”Har du barn?”. Och jag hade då inte haft tillfälle att tänka igenom vad ett logiskt svar på frågan är. Så jag hör mig själv svara, högst tveksamt. Något i stil med – ”Jo. Eller, eee ehrm, Nej. Eller, jo, eee, fast, ööö, inte nu… men…”. Jag hör hur totalt sjukt mitt eget svar låter, och hon måste trott att jag helt tappat greppet, vilket jag ju hade… I det läget var det bara att berätta precis som det var, trots lite bestört stämning och medkännande tårar. Den magiska frågan är fortfarande svår att svara på, och det beror så mycket på tillfället. För faktum är att så klart jag har barn och att jag är världens bästa Matilda-mamma. Men samtidigt har jag ju inte barn, just nu, i livet. I alla fall inte när säljare från Min Häst eller Kalle Anka ringer med ett tipp-topp-erbjudande….

En liten mjuk individ som inte har legat på latsidan, det är Hedvig Nallesson. Hedvig, som kom till Matilda via Nalles Resa, hon är ju van vid att resa. Matilda själv är ju barnambassadör för Nalles Resa, och vi är överens om att hon bara bytt disktrikt för sitt ambassadörsskap. Men Hedvig har fått stanna hos oss på jorden, för att fortsätta sin gärning. Vi är inte riktigt säkra på exakt hur ännu. Men vi har gett henne tillstånd att fortsätta åka runt på äventyr, och där det är möjligt fortsätta göra reklam för Nalles Resa. Hon blev överlycklig och började boka resor hej vilt. Vi har behövt beställa en namn/instruktionsskylt på engelska, eftersom hon nu vill expandera sitt distrikt. Imorgon åker hon till Lanzarote, för lite sol & bad, och förhoppningsvis en utflykt till en vulkan. Av Matildas ena kanin Sötis (egengjord på Build-a-Bear) har Hedvig fått låna en solskärm med svenska flaggan och urfräcka solglasögon, ljusröda med diamanter på. Lanzarote är dock bara uppvärmning, för hon har sedan planerat resor till såväl Dubai och Hawaii som Paris och Småland….

I övrigt vill jag säga att jag glädjs så åt alla HOPE-halsband som ni köper och ger bort, eller bär själva. Oavsett om de är Matilda-halsband eller ej (såklart). Inte bara för att Barncancerfonden får bidrag, utan också för att det ger en medvetenhet kring barncancer och på sätt och vis ger oss HOPE-bärare en gemenskap. Många många berättar för mig att de på stan ser andra människor med HOPE-halsband. Passa på att berömma den för den goda smaken, och visa ditt eget på samma gång. De är ju faktiskt snygga. Och jag håller med flera som skrivit i gästboken – vilken perfekt julklapp.

Själv har jag numera fyra stycken karma-ringar i mitt halsband. HOPE-ringen står naturligtvis för hoppet på kämparglöden och livsviljan hos barnen som drabbas av cancer-draken. Men av min köra vän Elisabeth har jag också fått ANGEL, som symboliserar Matilda. Och senare har tillkommit både MIRACLES, som representerar glädjen kring stor-familjens nya underverk (läs = Isabellas&Pascals) Pärlan, som väntas i januari. Den fjärde ringen har jag köpt till mig själv, och den heter COURAGE, för det tycker jag att mitt karma kan behöva just nu.

Avslutningsvis vill jag bara dela med mig av ett klassiskt Matilda-citat, som jag påmindes om när på gäst-toaletten idag.
Från badrummet hördes många många gånger ett ivrigt… ”Maaammaaaa…!!”.
- Ja?
”Vet du – om man lever vid en flod – vet du vad man måste vara då?...”
- Nej?
”Om man lever vid en flod, måste man vara vän med krokodilen…!!”
En äkta Matilda-sanning, hämtad från mönstret på ett visst märke av toalettpapper. Men som också blev en liten ritual mellan oss.

I helgen kommer vi att traditionsenligt tända många ljus för vår stjärna på hennes grav. ”Hej Finis!” säger jag när jag kommer. Och ”Hejdå Finis! Vi ses snart igen.” när jag går. På lördag får hon av mig en girlang av röda hjärtan, som jag tänkt hänga i det magiska trädet.

På återhörande! Tack för att ni finns, och tack för alla vänliga värmande ord!
Det är vad jag vill jag säga till er dummapricken-besökare därute!

4 månader av tomhet och saknad. Ibland känns det inte så länge sedan, som Matilda fanns här (i centrum som vanligt). Samtidigt känns det som en evighet sen man fick en kram eller en puss av världens sötaste och bästa unge. Och när man tänker på att man har många fyra-månaders-perioder framför sig känns det tungt. Kanske lite höstdepp, jag vet inte. Vill ändå passa på att hälsa till alla som fortfarande läser vad vi lyckas få skriva. Det är inte lika lätt att få ihop något bra när man inte har någon pågående Matilda-historia att berätta, men det är glädjande att se kommentarer i gästboken som påminner mig om att Matilda trots allt verkar ha gjort ett litet avtryck i världen. Ha en fortsatt bra höst.

Vissa dagar känns det som det bara finns sorg efter Matilda. Det finns ingenting annat i livet som betyder något mer än att jag saknar henne. En sån dag är det idag. Man vaknar och det känns som man har fått ett slag i magen så man tappar luften och har svårt att hitta nästa andetag. Det sitter en klump i halsen hela tiden, tårarna rinner, man blir yr, det känns som om någon står och stampar på bröstet och jag undrar hur länge man ska behöva stå ut. Lyckliga stunder som man kunde känna för några dagar sedan är som helt bortblåsta… Man undrar vad det finns för mening i någonting just nu. Jag skulle göra vad som helst för att få henne tillbaka hos oss. Jag vågar inte tänka på hur det kommer bli framöver, vecka för vecka, månad för månad, år för år. Vill inte tänka på det. Det konstiga i allt det här är att jag inte riktigt har förstått att hon inte kommer tillbaka.. Kan slå emot mig riktigt ibland att: Nej, det var ingen dröm. Hon är faktiskt inte kvar, hon är inte på semester, hon är inte i skolan, kan inte ringa henne, kan inte krama henne. Usch! Ett andetag - en minut i taget, en timme i taget, en dag i taget… jag får hålla ut, för jag har inget val, men det gör det ju inte lättare för det. Jag mår så här och jag kan inte ens förstå hur ni, Ulrika och Anders orkar. Kan inte förstå det, mina känslor kan inte vara ens i närheten av era. Det är jag ledsen för. Får försöka styra mina tankar på något positivt, på alla goda minnen jag har med Matilda och att försöka glädjas åt det som vi hann uppleva.. Lättare sagt än gjort en dag som denna..

Matilda skrev själv i sitt klotter om monstermasken som hon gjorde till Dr Peter inför operationen i mars. Meningen var att den skulle hjälpa till att skrämma bort tumörerna under operationen, speciellt eftersom Peter inte såg tillräckligt elak ut själv. Matilda tänkte nog att han skulle ha den på sig och även om tanken var god, var det nog inte praktiskt genomförbart. Men, med på operationen var den i alla fall.

"UNDERBAR!! Blå ögon, gröna ögonfransar, röda huggtänder och små små öron. Det kan väl inte bli bättre! Jo, kanske förmågan att skrämma dumma prickar... "

När jag skulle skriva detta, gick jag in på Matildaklotter för att titta på vad Matilda faktiskt skrev. Jodå, hon skrev ju om masken, men det som fastnade och hugger tag i en mest var det hon också skrev vid samma tillfälle (17 mars 2007). Hon skrev:

"Jag önskade mig att mina dummaprickar skulle försvinna. Men det kunde de inte fixa. Så jag fick önska mig något annat istället. men det jag önskar mig är en hemlighet än så länge. Fast det är en kändis som jag vill träffa. Hoppas att det går att fixa."

Och sen i slutet (3 rader längre ner :-)) kan hon inte hålla sig utan skriver: "PS Kändisen jag vill träffa är Amy Diamond."

Hemma igen från en veckolång resa i Beijing. Håller på att försöka "landa" igen och bli av med min jetlag. Att vara iväg kändes ändå ok, då jag försökte koppla bort så mycket hemma som gick. Det som kändes tuffast var när när det började närma sig hemresa och jag inte "behövde" fundera på om och vad jag skulle handla med hem till Matilda.

Som jag berättade tidigare hade jag Matildas nalle Hedvig (från Nalles Resa) med mig och nu finns lite bilder på hennes äventyr i fotogalleriet. (Hedvig) Vi får se om hon kan följa med på fler resor och i så fall utöka reseberättelserna.

Dessutom kan hon följas på Nalles Resas hemsida, där Per Erik satt upp Hedvig som resande igen.

Söndag, 23 september 2007 Anders - om foton och minnen, om saknad, och om återträff på BUS

Tänkte att jag skulle börja med att svara på frågan i gästboken - om jag tittar i fotogalleriet? Ja, det gör jag, med totalt blandade känslor. Jag tycker om att titta på bilderna fram till maj 2007, även om det känns i hjärtat och tårarna kan vara nära ibland. Samtidigt kan jag inte låta bli att le lite grann när jag ser många av bilderna. Tankarna går tillbaka till allt roligt vi gjort och hur fantastiskt stark Matilda har varit, trots allt hon varit med om. Jag skrattar lite då jag kommer att tänka på de små historier som så ofta finns bakom bilderna. Jag kan höra Matildas kommentarer som kom samtidigt som bilden togs, strax innan eller efter. ”Modernt!”, ”Cooolt!”, ”Jag är inte alls trött!”. Jag kan nog rabbla hur många som helst. Eller så påminner den specifika bilden om en situation, resa eller tillfälle som vi inte lyckats fånga på bild, men som finns i mitt eget stora fotoalbum inuti huvudet, som på något sätt är väldigt levande och samtidigt framkallar både små leenden och tårar. Just nu är nog en av de största rädslorna att eller när de här bilderna ska blekna. Tänk när man inte kan plocka fram dem när man vill. Tänk om man kunde koppla in en sladd och spela in alla bilderna, situationerna och spara dem i all evighet. Däremot de bilder som är tagna efter att vi kom in på sjukhuset igen har jag svårt för, och de från de sista fyra veckorna känns rent ut för dj-gt att titta på. Bilderna finns och det kommer kanske en tid när jag kan titta på dem, men just nu är det som att vrida om en hullingförsedd slö kniv flera varv mitt i hjärtat. Att veta och känna hur ont Matilda hade den sista tiden, hur fruktansvärt jobbigt hon tyckte det var när hennes kropp inte lydde henne, när hon kände att hon inte hade kontroll, gör så ont att det är svårt att beskriva. Att sitta bredvid sin älskade dotter totalt maktlös och inte kunna göra någonting, förutom hoppas att hon ska somna in i en inte alltför avlägsen framtid, är inget jag skulle vilja någon fick uppleva.

Jag skrev tidigare att jag blir väldigt påmind om att Matilda saknas i vardagssituationer när man minst anar det. Jag kan säga att detsamma inträffar när det är lite annorlunda saker som är på gång, vilket har blivit väldigt märkbart den senaste veckan. Den bild som då kommer fram är på den ”pirriga” Matilda. Matilda hade lätt för att bli pirrig. Om det var för att Amy Diamond skulle komma på besök, att vi skulle åka till Disneyland, eller att vi skulle hälsa på Viktoria och Isabella i Lindome hade ingen betydelse. Det liksom lyste om henne och hon nästan vibrerade, i alla fall luften runt omkring, det var nästan som om man kunde ta på det. I förra veckan när det var jag som skulle åka till sjukhuset för operation (näsbenet) kändes det väldigt tomt och ensamt. Tänkte på att Matilda, även om hon var hos Ulrika den veckan, oroligt hade ringt kvällen innan och undrat hur det var och om jag var nervös….. Hon hade varit nästan lika pirrig som jag. Kanske blir det påtagligt när man inte behöver anpassa och planera så mycket, när ”extrasaker” händer.

Idag är jag på väg till Beijing och vandrade genom Kastrups flygplats i Köpenhamn. Bland alla människor rör sig ett relativt stort antal barn, många med ryggsäck, sin egen packning och med förväntansfulla ansikten. I det ögonblicket kunde jag se Matilda tydligt framför mig. Med sin egen utvalda packning, troligtvis ett gosedjur i väskan och ivrigt utforskande alla delar av flygplatsen. Garanterat också hej-ande på allt och alla…, oavsett om de pratade svenska eller ej. (Så gjorde hon nämligen på sjukhuset, hejade på precis alla, inklusive patienter, besökare, vårdpersonal, varenda kotte i restaurangen, korridorerna och/eller hissarna.) Hon är saknad! Som sagt, de senaste två veckorna har varit tunga.

I slutet på förra veckan var vi på återbesök på BUS, för att träffa ”våra” läkare och sköterskorna på avd 62. Inför besöket kändes det konstigt att gå dit, men väl där var det precis som vanligt, och nästan som vilken annan gång av så oerhört många gånger vi vandrat i de ljusa korridorerna. Vi hälsade på såväl lekterapin, som avdelning 64 (barnonkologen) och avdelning 62 (barnneurologen), och lämnade på varje ställe en minnessak från oss och Matilda. Lekterapin fick en målad sten-katt, som förhoppningsvis kan bo på deras vackra utegård/lekplats och där skrämma bort mössen. Avdelning 64 kan behöva mycket gott, så de fick ett fat med ett godisberg och en solrosflicka. Och avdelning 62, sist men definitivt inte minst, fick ärva Matildas karaoke, som vi hoppas och tror kan skänka en ”Matilda-typ av glädje = med sång och musik” till både framtida patienter och personal. Vi misstänker vidare att sköterskorna redan börjat planera för nästa personalfest.

På något sätt var det skönt att träffa personer som blivit en å viktig del av tillvaron, men som nu inte är en del av vardagen längre. Vi fick i alla fall med oss bilden av att Matilda har gjort ett avtryck hos personalen också. På de frågor och funderingar som vi själva ältat på nu i tre månader fick vi vissa svar. Vissa frågor finns det tyvärr inga svar på alls. Men totalt kändes det ändå ok. Jag tror också att Dr Johan och Dr Peter fick lite svar på några av sina frågor. I stort sett kom vi fram till att vi inte kunde se att man skulle ha gjort något annorlunda i fråga om Matildas behandling. I slutet var ju tanken att inte låta förloppet dra ut på tiden, för att minska Matildas lidande så mycket det gick. Tyvärr var Matildas kropp och själ så envis att vi ändå hamnade i det scenario vi alla helst av allt ville undvika. Precis så envis som hon var under 8 ½ år innan. Att inte ha något beslut eller åtgärd av oss eller andra att skylla på är och har underlättat under Matildas sjukdom. Vi har väl känt att alla inblandade och vi själva har gjort vad de/vi kunnat. Dock kan man under vissa stunder känna att det varit skönt om det funnits något specifikt som man faktiskt kunde skylla allting på… För i slutändan räckte ju inte allas bästa ansträngningar ändå till att ge ett värdigt slut.

Det som kändes mest konstigt när vi skulle gå, var nog mer att vi efter samtalet inte skulle in och avlösa den som satt hos Matilda på rum 12 eller jaga ifatt henne någonstans på avdelningarna där hon säkert stod och förde någon form av dialog (och ibland monolog) med någon patient, föräldrar, läkare eller sköterska.

Vad kan man säga för övrigt? Gravstensorganiserandet fortsätter. Jag andas lite lättare genom näsan, som nu är lite rakare. Hedvig Nallesson (Matildas nalle från Nalles Resa) är med mig i Kina. Och jag försöker återuppta motionerandet.

Måndag, 17 september 2007 Ulrika - om livet med sorg, om Matildas gravplats, om glädjeämnen och om saknad

Matildas AVBM här, det vill säga originalet, Allra Världens Bästa Mamma. ;-)
Jag har inte gjort speciellt mycket väsen av mig på dummapricken-sidan på hela sen-sommaren. Men nu är det dags igen. Har förstått att jag varit saknad. Och det är ju alltid skönt. Så nu blir det come-back. För den som inte orkar läsa hela min låååånga uppdatering, se till att åtminstone ögna igenom den sista tredjedelen… den om glädjeämnen.

Min frånvaro har framför allt berott på att min kropp och min själ (och min hjärna inte minst) behövde lite ”paus” innan jag orkade ta tag i sorgen efter Matilda. Har haft lite skrivkramp helt enkelt. Svårt att hitta orden, och svårt att sortera ut tankar och känslor överhuvudtaget. Hela detta året har varit kämpigt, och de sista två månaderna på sjukhuset rent omänskliga, om man tänker efter, så här i efterhand. När Matilda så hade lämnat oss, och vi hade kunnat ta farväl genom kistläggning, begravning etc, så var jag helt enkelt tvungen att ta en liten paus från allt, inklusive sorgen. Min kropp och själ orkade inte mer då.

Efter Matildas begravning (som tacksamt nog blev precis det vi ville att den skulle bli, vi får berätta mer detaljer vid ett senare tillfälle, i samband med att vi fyller fotogalleriet) så har jag varit och är i ett lite apatiskt vakuum så att säga. Känner mig enormt initiavtivlös, och trött, trots att man i princip inte gör många knop. Men det sägs att sorgen är ett hårt arbete, och det kan nog stämma. Till skillnad från Anders så mäktar jag i nuläget inte med att gå tillbaka till jobbet, som det ser ut nu. Det är nog lite manligt respektive kvinnligt hur man tacklar det. Och som det känns just nu så kommer det nog att dröja ett tag innan jag klarar av att vara ”produktiv” igen. Har gått in i väggen, eller in i dörrposten i alla fall, och har svårt att koncentrera mig på vad det än må vara.

Många frågar hur man tar sig igenom detta. Det känns som att jag verkligen är ute på oprövad mark. Inte mycket förefaller meningsfullt, jag har ingen direkt strategi, men det är väl bara att ta varje dag som den kommer. Målet nu är att hitta en hyfsat ”normal” vardag igen. Att faktiskt sova ungefär 8 timmar på ungefär den mörka delen av dygnet. Det är faktiskt inte lätt att hitta något mönster i sömnen. Förmodligen har vi vant oss av med det under sommarmånaderna på sjukhuset, då vi sov någon timme i taget, lite då och då. Jag försöker dock ”tvinga mig” till att faktiskt göra saker. Att gå upp ur sängen på morgonen, att äta frukost och duscha före klockan står på lunch, att handla mat, tvätta osv. Att träffa kompisar ibland, att ta itu med det praktiska. Jag håller fullständigt med Anders i att man saknar en massa före detta ”måsten”. Saknar så att tjata på mornarna. Saknar Matildas frustrerade morgon-svar ”Sluuuta, ni stressar meeeej!”, efter att hon suttit och pillat i yoghurten i en halvtimme. Saknar att småspringa över parkeringsplatsen på jobbet för att man återigen är sen och får köra som en galning för att hinna hämta på fritids innan de stänger. En dag i taget. Vissa dagar känns rätt ok, andra dagar känns nattsvarta och man undrar hur och varför man ska överleva detta. Varför, varför, varför?

Eftersom Matilda var enda barnet så har jag inte längre någon eller något som ”tvingar” mig att gå ur sängen på morgonen. Men jag är mycket glad och tacksam åt att ha ”min” Olof bredvid mig. Han jagar ut mig på semester, på små utflykter, och hjälper mig att försöka komma igång. Och det kan vi nog båda behöva. I somras så var vi först på en liten Sverige-turné, som bland annat inkluderade en riktigt lyxig spa- & slotts-weekend på Rånäs Slott i Uppland. Det var mycket mycket trevligt, och råkade händelsevis infalla samtidigt som min 30-, förlåt 40-årsdag var det visst. Efter några dagar hemma drog vi på restresa till Rhodos, för att lapa sol och värme i lugn och ro, vilket kan vara riktigt terapeutiskt bara det. Men nu är vardagen tillbaka igen, och snart den riktiga hösten, med gula löv och kyliga vindar över Skåne.

I slutet av denna veckan ska Anders och jag till BUS för en ”återträff” med läkare, sköterskor och annan vårdpersonal. Ett tillfälle för oss alla att få sitta ner och reflektera över den tid som varit helt enkelt. Jag ser fram emot det mycket, i bemärkelsen att det känns väldigt viktigt, fast samtidigt ser jag inte fram emot det, eftersom det nog kommer att kännas tufft. Vi återkommer kring detta möte…

Några har undrat om Matildas gravplats. Matildas stoft vilar, som Anders nämnt, på Brågarps kyrkogård, mitt i Staffanstorp. Hennes grav ligger på den gamla delen av kyrkogården, nära själva kyrkan, till höger bakom kyrkan om man kommer från framsidan. (Gravplatsen heter 127, kan ses på lilla kartan vid redskapsboden.) Alla som vill är givetvis mycket välkomna till graven. Berätta också gärna när ni varit där, t ex i gästboken. Vi har märkt och också hört av andra att många människor, både barn och vuxna, kommer till graven då-och-då för att hälsa på Matilda. Det syns också på att det tillkommer blommor, stenar, kastanjer, teckningar etc efterhand. Det är bara välkommet. Vi har tillfälligtvis satt upp en ”anslagstavla”, i form av en bräda med spikar och häftstift, som gärna får utnyttjas om någon vill lämna en teckning eller ett litet meddelande. Tänk på att plasta in, och fäst stenhårt i plankan, den skånska sensommaren och hösten för som vanligt med sig regn, rusk och framför allt tuff blåst.

Det är en relativt stor gravplats, som är tänkt att bli familjegrav så småningom. Till att börja med så är det dock bara Matildas vilorum. Utmaningen nu är att ordna till graven, med plantering och gravsten, så att den stora platsen blir mysig och passande för vår färgglada solstråle, en ”liten” 8-åring. Vi har ännu inte beställt gravstenen, men har enats om en idé på hur den ska se ut. Så det blir förhoppningsvis av inom hyfsat kort.

Vidare så vill också jag passa på att skicka lite allmänna gratulationer också. Anders har redan nämnt vissa saker i sina uppdateringar. Men också jag vill säga att jag kan glädja mig åt de goda händelserna i familjen. Gudarna ska veta att vi har behövt lite goda nyheter att glädjas åt. Och det har vi fått.

Så först stort GRATTIS till Per & Anna (eller ”reP & annA”, som Matilda kallade sin farbror/gudfar med sambo för i somras), som äntligen beslutade sig för att bli herr och fru Callmer. Kul!! De gifte sig i Köpenhamn, den 17 augusti med en liten ceremoni som deras närmaste familj (därmed också Anders, som är Pers tvillingbror) fick äran att bevittna och fira. Enligt brudparet själva så fanns nog tanken på giftemål någongång i bakhuvudet redan tidigare, men det var Matilda som blev katalysatorn. I början av maj när Matilda just hamnat på sjukhuset för sista gången, så sade hon till Anna & Per att ”kan inte ni gifta er, så att jag får vara brudnäbb”. De tog verkligen fasta på det. Hade det inte gått så snabbt utför i slutet så hade hon nog kunnat få sin önskan uppfyllt, rent fysiskt. Men eftersom det tar minst en vecka att få hindersprövning beviljad, och eftersom vi alla då trodde att Matilda inte hade en vecka kvar i livet, så fick det bli under lite mer kontrollerade/planerade förhållanden. Matilda fick dock vara närvarande ändå, om än från sin änglaplats. Två brudnäbbar följde brudparet. Dels Annas yngsta brorsdotter Emma, och dels Matilda som var representerad av sitt dopljus och en tärnbukett. Som en del av själva ceremonin så fick Emma tända Matildas dopljus som ställts i Matildas egen silverljusstake på altarringen, och på så sätt var de två näbbar på plats. Själv var jag den dagen och pulade på gravplatsen, men jag kände verkligen att det inte var lönt att prata med Matilda. För hon var inte där… i Staffanstorp. Hon var i Köpenhamn… GRATTIS, Per och Anna!

Ett annat önskemål som Matilda bearbetat sina gudföräldrar (farbror Per samt moster Isabella) med ett tag, men som de nesligen bara hänvisat vidare till varandra hela tiden, var en önskan / ”beställning” av en kusin. Nu vill jag säga också GRATTIS till Isabella & Pascal, och hela familjen Färemo för den delen, som har ännu ett litet underverk på gång. ”Pärlan”, som är arbetsnamnet på detta underverk, ska enligt planen titta ut i världen någon gång i mitten/slutet av januari nästa år. ”Pärlan” har Matilda och jag kommit på att vi ska kalla underverket, inte med någon antydan på könet på bebisen, utan bara för att det är något värdefullt som växer fram från ett litet ynka sandkorn. Matilda själv kallade vi för ”Skorpan” under merparten av min graviditet, något som växte fram ur ”Grynet”. Matilda hette Skorpan ändå fram till dopet när hon var tre månader gammal.

Nyheten om Pärlan var ju väldigt nytt och färskt när Matilda låg på sjukhuset. Men hon fick i alla fall veta det. Förutom den blivande pappan så var Matilda person nummer två som fick veta. Eftersom vi då inte trodde att Matilda hade många dagar kvar i livet så var Isabella naturligtvis mån om att just Matilda skulle få veta så snart som någonsin var möjligt. Mot löftet att hon inte fick berätta det för någon alls, inte ens för Anders och mig. Rent verbalt lyckades hon väl låta bli att säga orden rakt ut. Men hon var så pirrig över nyheten att det gick ändå inte att dölja mer än någon dag. Det ledde till mycket glädje hos Matilda och hos oss andra. På våra nattliga MMM-stunder kunde vi ligga och pirra kring hur den nya kusinen skulle te sig. Och Matilda kunde ligga och fundera på ”ååhh, hoppas att bebisen får ett fint namn….” osv. Hennes egna förslag var (bland annat) Stella Alexandra om det blir en flicka. Matilda vet ju att jag från början ville döpa henne till Stella, och att hennes pappa först ville döpa henne till Alexandra. Blir det däremot en pojke så har hon föreslagit namnet Jonas, ”för det heter ju Isabellas chef…”. ;-) Hrrm, jaja, vi får väl se, i slutändan är det ju Pärlans föräldrar som ska få äran att välja namn, hur många förslag vi än har bombarderat dem med. Och det är ju för väl… Annars har vi vuxna föreslagit Stella-Tilde, som ju är en kombo av två fina namn (läs namnet fort, och lyssna på vad du säger). :-) GRATTIS, Isabella och Pascal!

Ja, för oss i familjerna Färemo och Andersson kommer livet aldrig att bli detsamma. Det går förhoppningsvis vidare, med nya erfarenheter. Men det blir sig aldrig likt. Saknaden efter vår eviga solstråle och GLÄDJESPRIDARE Matilda kommer troligtvis att bli starkare och starkare.

Min sorg och saknad är väldigt fysisk – jag saknar doften av Matilda, att få klappa hennes varma kind, hennes kramar och pussar som aldrig tog slut, att känna henne krypa ner bredvid mig på en lördag morgon och killa mig på ryggen för att hindra mig från att somna om. Jag saknar också mest av allt hennes mycket påtagliga närvaro hemma. Det har blivit så tomt och så tyst, på ett väldigt tråkigt sätt. Med Matilda i närheten så var det ett evigt sjungande här. När som helst på dygnet, nästan omedvetet ibland, kunde hon riva av en låt. Det kunde vara precis vad som helst, från schlagerfestivallåtar, till Bellman, Elvis, Hard Rock Halleluja, någon vacker sång de lärt sig på Kiwi-kören, eller en snapsvisa (hon kunde massor…). Och så var det ju alla dessa små blixtrande kommentarer. Nu i hennes frånvaro brukar vi andra härma henne när vi träffas, eftersom vi oftast tror oss ”veta” vad hon hade sagt. Olof och jag har nu inbördes tagit över Matildas Gul-Bil-tävling. Och plötsligt har det blivit match igen. För enda chansen för oss andra att ta någon poäng över huvud taget är att Matilda inte är närvarande. Men det är så tomt…

Hon fattas oss så! Jag måste trots det tacka för all peppande inlägg vi får, hela tiden, via gästboken och via mail. Ingen av oss vill ju ha gjort denna erfarenhet. Men samtidigt känns något vunnet om och när våra erfarenheter kan få någon att uppskatta livet mer, och att inte ta något för givet. Tack för alla fina värmande ord!

Onsdag, 12 september 2007 Anders - om saknad, om bröllop, och om urnsättning

Nästan en månad sedan sist. Det går upp och ner. Tomheten och saknaden slår en i huvudet med ett baseballträ väldigt ofta. Saknaden efter en kram, att titta på Disney-channel i soffan tillsammans eller att få tjata lite på att hon ska städa upp på sitt rum. En dag i denna veckan körde jag direkt från jobbet och uträttade en hel mängd med ärenden, Apoteket, IKEA, mathandling mm. Vad skönt att fixa sakerna på en gång, men plötsligt ersattes den lilla "va-bra-att-jag-hann-med-detta-på-en-kväll-känslan" av en överväldigande önskan/vilja att inte ha möjligheten att kunna vara så fruktansvärt "effektiv". Jag vill ju behöva ta hänsyn till hämtning vid skolan, mattider och läggdags. Jag skulle vilja ha alla underbara måsten tillbaka (De som man ibland tyckte var jobbiga när man var mitt uppe i det) Som sagt, vissa dagar är inte bra och andra är lite bättre.

Jag har jobbat mer eller mindre full tid, vilket trots allt har känts skönt. Har trappat upp intensiteten efter hand och den senaste veckan har det känts som det skulle vara skönt att stanna upp och pausa lite. Kommer därför vara ledig en vecka. Ska dessutom passa på att fixa till lite sviter efter några armbågar i närkontakt med mitt ansikte (fotboll, inte slagsmål), vilket ändå innebär lite konvalescens.

Sedan senaste uppdateringen har det också varit dags för bl. a bröllop och urnsättning.

Matildas farbror/gudfar har gift sig. Med en liten ceremoni med närmaste familjen gifte sig Per och Anna i Köpenhamn den 17:e augusti. Det blev jättefint även om en jättesöt brudtärna saknades. Under vigseln hade de ordnat så att Matildas dopljus stod tänt på altarringen, vilket gjorde att det iaf lite grann kändes som prinsessan var där.

Dagen innan bröllopet var så urnsättningen. Med först en kort stund i kyrkan gick vi ut och satte ner urnan på plats och de som ville, fick lägga ner någon småsak i hålet. (Patrik(prästen) skrattade lite när Matildas pruttkudde hamnade där, men vad gör man). På något sätt skönt att det är avklarat. Än så länge har det inte kommit upp någon gravsten, men vi har nog en bra bild på hur den ska se ut och ska försöka ordna det under de närmaste veckorna.

Det veckoslutet (torsdag- urnsättning, fredag-bröllop) avslutades med a sista sträckan av Kenneths skånerundtur (ca 4-5 mil). Insåg min begränsning och tog cykeln istället för inlines:en, vilket gjorde både lördagen och framförallt söndagen behagligare. Jag har fortfarande svårt att se hur han klarade nästa 70 mil på en vecka, respekt! Efter denna fysiska och psykiska berg-och-dalbana kände jag mig som en urvriden disktrasa på söndagen och gjorde inte många knop. Men,jag har sen fortsatt att försöka motionera lite. Tycker inte riktigt att det visar sig i vilket hål i bältet jag använder, men det är en form av "avkoppling i alla fall.

För den som undrade, så vilar Matilda på Brågarps kyrkogård i Staffanstorp.

Torsdag, 16 augusti 2007 Anders - om Kenneth Brocknäs och Inlines-Skåne-Runt

En vecka till, denna gång med ett antal fysiska och psykiska ansträngningar. Började i söndags med inlines, då jag följde med Kenneth Brocknäs på en etapp av hans skåne-runt-resa för Barncancerfonden. Det blev dock "bara" sex mil innan kroppen sade ifrån. (Hela etappen var 10 mil).) Det var betydligt jobbigare än jag trodde. Inte så mycket själva åkningen, eftersom det var med i bagaget från början, utan mer starten. Det blev känslomässigt tufft. Dels i den stämning det blev i starten med en stor uppslutning på plats men mest för att jag såg Matilda framför mig. Speciellt när Kenneth gick runt och hälsade på några och hans lilla dotter kom framspringande och stolt förklarade att "Det är min pappa". Det var precis som Matilda... Efter starten tog dock den fysiska ansträngningarna över och även om jag precis efteråt var besviken på att jag inte klarade alla 10 milen, så känns det i efterhand som att jag är nöjd. Jag tror som någon sa att Matilda nog hejade på, även om hon nog mer skakade på huvudet åt sin pappas tokiga ideer. Hon vet iaf var hon fått hälften av sin envishet ifrån...

En stor eloge till Kenneth som dragit igång detta och en ännu större eftersom han nästan låg och höll igen, väntande på oss andra, kommer att kunna genomföra detta enorma kraftprov. (I dagarna har jag sett att han kommit till norra eller nordvästra delarna av Skåne. www.inlinesskanerunt.se)

Mer ansträngningar blir det idag, då det är dags för urnsättning, med den närmsta familjen. Det blir nog tufft, men på något sätt känns det skönt att vi avslutar fler av de "måsten" vi har, även om saknaden och tomheten är kvar ändå.

Ytterligare nästan två veckor har passerat, blandat med dåliga dagar och några lite bättre dagar. Har försökt fylla dem med aktiviteter med betoning på fysiska sådana, vilket känns som någon form av terapi. I vilket fall som helst känner jag mig tillräckligt ok (och troligen lite dum, envis och verklighetsfrämmande) för att försöka ge mig på att följa med Kenneth på startsträckan av hans skånetur, se nedan.

Så, inträffar inget oförutsätt kommer jag att ge mig på en ca 8 mils tur på inlines på söndag. Först måste jag dock klara av det hjulbyte jag lite valhänt har gett mig på för kvällen. Vi får se hur det går, både ikväll/natt och på söndag. Om Kenneth ska köra ca 66 mil på en vecka (beundransvärt) ska väl jag klara av att hänga på en dag i alla fall.

Vill också meddela att Barncancerfonden fick i samband med Matildas begravning in drygt 66 000 SEK och Barncancerförening Syd ca 22 000 SEK. Vi har också fått höra att Barncancerfondens försäljning av HOPE-halsband satte fart i samband med tidningsartiklarna om Matilda, och att första lagret på 2500 halsband snabbt såldes slut. Vi har också förstått att det kommit in bidrag till både Min Stora Dag och Nalles Resa. Helt otroligt och vi vill skicka ETT STORT TACK till alla som har bidragit. Vi vet ju att det kommer till god nytta, både för barn och föräldrar.

PS Vi har fått in några stycken minnesberättelser, men vill jättegärna ha fler. Känn inte att det behöver vara någon lång eller detaljerad historia. För oss är småsakerna lika bra på att framkalla minnesbilder av Matilda.

Nu är det mer än en månads sedan Matilda somnade in. På något sätt rullar ändå dagarna på, även om det känns som jag har varit utan henne i betydligt längre tid. Bilderna som flimrar förbi ögonen är en blandning av den pigga Matilda bara för tre månader sedan och den smärtfyllda lilla tjejen på sjukhuset under den sista månaden. Jag satt och tittade på bilder i fotogalleriet och det känns jättemärkligt att vi i början på mars, åkte skidor i trollskogen (Sälen) med fullt fart. Och därefter fortsatte med full fart in i overkligheten....

Det är så tomt och tyst att komma hem om dagarna, oavsett var man varit och hur länge man varit borta. Det är precis som den viktigaste ingrediensen saknas. När Matilda och jag bakade eller lagade mat tillsammans ville alltid Matilda vara den som läste receptet och högt och tydligt berättade vad som skulle ingå. Vi skulle gärna också plocka fram alltihop på bordet innan vi började. Var det något som saknades suckade Matilda och undrade hur vi kunde fixa det snabbt. Inte om vi skulle göra något annat utan mer vem som skulle gå och handla, nu med detsamma. Ibland räckte det med att gå bort till Hydro-macken men någon gång fick vi anpassa oss och göra det vi tänkt lite annorlunda. Det är väl det man håller på med just nu, att försöka komma på hur man ska anpassa sig till ett liv utan den som satte färg och smak på tillvaron. Det går att baka och laga mat utan socker, salt, kryddor och grön karamellfärg. Det går att äta, det mättar, men det är oerhört trist, tråkigt och smaklöst. Och man kan hela tiden se framför sig, känna och smaka hur det skulle vara med rätt " ingredienser".

Men det går inte med någon billig kopia, eller variant, det finns bara ett original.....

Rent praktiskt har vi börjat planeringen för urnsättningen och hur gravsten mm ska se ut. Dessutom har jag börjat jobba lite grann. Kan kanske låta lite märkligt, men det är relativt skönt att vara på jobbet. Att känna att man uträttar något (lite iallafall). Det är väl kanske så att det är den delen som påminner om en normaltillvaro. Väl där är det tufft att köra hem.

För att få hjulen snurra hemma också, även om det är på lågfart, tvingar jag mig därför till några projekt på hemmaplan, såsom husjobb och lite motionerande.

(Det sista behövs, inte minst eftersom jag funderar på att försöka hänga på en del av en skåne-runt-på-inlines-resa. Det är Kenneth Brocknäs som ska åka Skåne runt på en vecka för att hedra deras avlidna dotter Ebbas minne som också dog av cancer, www.inlinesskanerunt.se)

Sänder också en tanke till familjen Holgersson och speciellt till Gustav som fått oroande besked.

Torsdagen begravning var ledsam och overklig, men samtidigt känns det som det blev just den ljusa minnesstund som vi hade önskat. Med en ljus fin kyrka, mycket folk, en underbar präst och mycket musik (barnkör med Matildas skolkompisar, solosång mm) blev det en ceremoni som verkligen påminde om Matilda.

"Mingelpartyt" efteråt tillsammans med bildspelet i kyrkan gjorde att vår lilla "social-ligist" fanns på näthinnan mer än på ett sätt. När sedan det avslutades med att de 150 heliumballonger med hälsningar steg till väders kändes det som en fin avslutning.

De här två dagarna efteråt, har känts som man försöker återhämta sig efter ett maratonlopp. Helt utan energi försöker man ta tag i lite praktiska saker hemma, med litet resultat. Struntar i det just nu, ska sätta mig och titta på bildspelet och känna tomheten men samtidigt en stolthet över att det var jag som är hennes pappa...

När det gäller bildspelat håller vi på att funderar hur man skulle kunna ha det på hemsidan. Utmaningen är att filen idag är drygt 1 GB stor vilket gör det omöjligt att lägga ut. Vi får se om vi kan lösa det på något sätt.

Nu känns det som vi förberett så mycket vi kan, för att så mycket som det nu går få morgondagens begravning att gå i minnenas tecken. Vill bara lämna lite info i sista minuten.

För de som kommer till själva ceremonin med barn vill jag berätta att det kommer vara möjligt för barnen att titta in i kyrkan, lite innan tillsammans med Patrik, prästen, mellan 12.00 och 12.15. Detta är om man känner för det, för att eventuellt avdramatisera det. Dock kan det vara bra att veta att vi har sagt att det tidigaste man kan komma in och slå sig ner i kyrkan är 12.30. Vi har gjort kvarten däremellan till "familjetid".

Om det är någon känner att de vill stanna på minnesstunden, men som inte anmält sig, så ordnar vi det. (Meddela oss bara). Kanske vill ni stanna och titta på det bildspel, som sats ihop om Matilda, som vi kommer att visa i kyrkorummet efter själva ceremonin. Eller kanske vara med och skicka upp ballonger någon gång under eftermiddagen. Ni som inte är på minnesstunden kan ju titta uppåt vid 16-tiden och se om ni hittar 150 st färgglada heliumballonger som är på väg till Matilda med hälsningar, eller som någon sa i Gästboken släppa en egen. Matilda är inte jättebra på att fånga, men hon kan säkert charma ihop några medhjälpare.

Det har blivit lite mer text under Begravninginfo och under länkar. Vill speciellt trycka på det som står nedan om "Matilda minnen efterlyses".

Hemma är det tomt och saknaden finns närvarande hela tiden, Samtidigt som den smyger på en extra vid tillfällen när man minst anar det. Jag var och handlade och gick den "vanliga" rundan bland livsmedel - "Visst ja, jag behöver ju inte handla yoghurt numera", Det är ingen som tittar på Disneychannel med mig längre. Det är ingen som varannan vecka somnar i mitt knä i soffan och som gör att jag får slåss med mitt "tandborstsamvete" den kvällen också.

Bland allt praktiskt som ska klaras av inför begravningen (där Ulrika fått dra det tyngsta lasset) försöker jag hitta tillbaka till någon form av vardag. Lite motion, lite försök till jobb, städning, för att nämna något. Jag har iaf gjort i ordning en liten plats på bänken i köket, placerat så det är det första jag ser när jag kommer hem. Några foton, handavgjutningen vi gjorde på sjukhuset och några ljus lyser upp. Det JÄTTESTORA problemet är att den som naturligt lyste upp vardagen (och helgerna också) inte finns här mer.

Vi har bestämt oss för en "öppen" begravning, där vi hoppas att alla som vill hedra Matildas minne kan och vill närvara. Vi vill också att begravningen ska gå i ett "Matilda-tecken", och vara en stund av tacksamhet för de 8 1/2 åren vi fick ha henne här, snarare än sorg över alla de år hon inte fick fortsätta sprida glädje.

allt i Brågarps Kyrka i Staffanstorp.

Även om det inte är i Brågarps kyrka som begravningen kommer att hållas är det här Matildas gravplats kommer att finnas. I Brågarps kyrka finns det också ett foto av Matilda och en kondoleans-bok som man kan skriva i om man vill. (Kyrkan öppen 8-18)

Matilda-minnen efterlyses

Vi önskar och ber att alla som har något speciellt Matilda-minne lämnar det personligen eller skickar det till någon av oss. Stort eller smått, viktigt eller oviktigt, en situation eller en kommentar, kort eller långt, foto eller skrivet på en servett spelar ingen roll. Tanken är att göra en minnespärm som vi kan ta fram och frossa i, när det behövs.

Per mail

ulrika.faremo@lsn.se

anders.faremo@lsn.se.

Per brev:

Ulrika Färemo, Farinvägen 6, 245 33 Staffanstorp

Anders Färemo, Snickarevägen 7, 245 35 Staffanstorp

Tack på förhand

Lika välkommet som blommor till Matildas begravning är bidrag till någon av följande organisationer/stiftelser, som har betytt mycket för henne. Vi har under Matildas sjukdomsperiod utnyttjat mycket av vad dessa fyra organisationer har erbjudit och kan vi genom denna uppmaning bidra till att andra barn i samma situation kan få hjälp känns det väldigt bra. Även om det inte kan hjälpa Matilda. Rent administrativt fungerar det lite olika om man vill skicka ett bidrag, se nedan alternativt respektive hemsida.

Barncancerföreningens pengar går till den "mjuka hjälpen" . Vi kan inte bota men vi kan göra tillvaron lite ljusare. Föreningens pengar går till att skapa möjligheter för föräldrar och barn att vara tillsammans under lättsammare former och på det sättet mildra de ofta långa behandlingarna. Just då kan lite betyda så mycket,

Barncancerföreningens verksamhet är bl a.-
- Stödja de drabbade och deras familjer.
- Driva Möllegården, som är vår rekreationsanläggning på Österlen.
- Anordna träffar för föräldrar och anhöriga som mist barn i cancer.
- Miljöombyte och rekreation för de drabbade familjerna.
- Anordna "Trivselkvällar" på sjukhuset.
- Göra livet lättare på avdelningen med bl a; mjuka djur, egen dator på rummet
med gratis Internetuppkoppling, frukt och TV-video.
- Utflykter, bio, teater och clowner på sjukhuset.
- Träffar för barnen och ungdomarna.
- och ett ständigt sökande efter annat som kan göra tillvaron ljusare...

Barncancerfonden står för en stor del av resurserna till den svenska barncancerforskningen.

Som ett komplement till det offentliga arbetar Barncancerfonden med att:
• ge stöd till forskning och utvecklingsarbete kring cancer hos barn.
• ge stöd till utbildning och fortbildning av vårdpersonal.
• driva opinionsbildande arbete för att förbättra villkoren för de sjuka barnen och deras familjer.
• ta fram och sprida informationsmaterial om barn och cancer.
• driva rekreationsanläggningen Almers Hus.
• underlätta behandlade barns och ungdomars inträde i vuxenlivet.
• vara ett samarbets- och samordningsorgan för de lokala barncancerföreningarna.
• samarbeta med andra organisationer som driver liknande frågor i Sverige och internationellt.
• driva opinionsbildande arbete för att möjliggöra en fortsatt god situation för insamlingsorganisationer i Sverige

Om man vill ge en minnesgåva går man in på hemsidan väljer "Ge Gäva" och därefter "Minnesgåva".

Matilda var den som först blev barnambassadör för Nalles Resa, och den titeln behåller hon även om hennes "arbetsdistrikt" har ändrats sedan midsommarafton.

Nalles Resa är ett äventyr som sträcker sig genom hela Sverige.
Ett antal nallar placeras ombord på bussar, tåg, tunnelbana, spårvagn eller andra färdmedel på olika platser i Sverige.

Målet för nallarna, som alla heter Nallesson i efternamn, är att nå fram till svårt sjuka barn eller vårdavdelningar för barn/ungdomar
Meningen med det hela är att personer som "hittar" dessa nallar skall föra dem vidare och se till att nallarna kan fortsätta sin resa fram till sin slutdestination, samt att det de som hittar nallarna också ska ge en slant till välgörande ändamål och då främst Barncancerfonden.

Stiftelsen MinStoraDags uppgift är att förverkliga svårt sjuka barns önskedrömmar.

Stiftelsen MinStoraDags uppgift är att förverkliga svårt sjuka barns önskedrömmar. Barnen är 3-18 år och bor i Sverige. Stiftelsen arrangerar även grupp evenemang för barn på sjukhus.

Det är Läkarna på alla Universitets sjukhus i landet som identifierar de barn som får önska sig en stor dag. En "Stor Dag" är ett avbrott i tillvaron när sjukhusdagarna är långa och behandlingarna svåra. I barnens fantasi kan roliga saker hända; tänk att få gå på konsert med favoritartisten, få en egen ponny eller en efterlängtad docka, träffa sina idrottsidoler eller åka MC på motocrossbana!

En av Min Stora Dag:s önskningsförverkligande var Matildas födelsedagskalas som firades på sjukhuset för snart två månader sedan (11 Maj).

Sättet att stödja Min Stora Dag är att gå in på deras hemsida och fortsätta under "Stöd oss".


Kondoleansbok i Brågarp kyrka		Minnesbord på Montessoriskolan i Staffanstorp


Insatt i Sydsvenska Dagbladet 1 juli 2007