Den något personliga beskrivningen av en rockkonsert är publicerad i Det lever! 3/95 (oktober -95). Artikelförfattare: A. Schweinstein     Sånger ur en fågelholk av gamla spånskivor som limmats ihop och hängts upp där borta     Hälleforsnäs. Går till ett ställe. Varmt. Helvetes varmt. Andas. Nej. Tala. Nej. Skrika. Folk hoppa. Rök överallt. Nån slänger sig handlöst. I golvet. - Är det Karsudden eller va fan är det? - Nej. Nej fan. Folkets hus. Förband hela kvällen. Folk svettas och skriker. Bankar ursinnigt på en gammal skev gura. Kontakt. Nej. In i puben. Malt i ena gluggen och humle i den andra. Javla dryck. Folk verkar bli döva. - En TT. - Va? Jag upprepar. - Nä. Här finns fan inge lipton. Jag går. Råkar komma in i låchen. - Fan vilken jävla medhörning! - Hur kom du in i låten egentligen? - Vilken låt? - Den... Den. Jag kommer fan inte ihåg vad den heter. - Hur kan de ställa in så jävla illa? - När var den då? - Näst sist. Eller tredje. - Hörde fan ingenting. - Du, vad heter den näst sista? - Va? Går för att pissa. Stöter på ett lik. Frågar efter vägen. Han säger inget. Gapar. Det är sent. För en del. Toaletten. Här är dom. Dom som en gång går in för att lätta men aldrig kommer ut. Möter en polare och så en till och sen blir det klister och ingen kommer därifrån. Sitter fast. På toaletten. Hela kvällen. Hela natten. Ingen märker nåt. Det är fest. På toaletten. Då halkar jag. På blött, slipprigt, utslängt toapapper. Får upp bena på nåt sätt. Hänger en stund. Landar. Slocknar. Vaknar. På en efterfest. Någon har kört mej. I en skottkärra. Får en pilsner. Det är söndag. Det är tyst. Solen går upp. Eller vänta. Den går ju fan ner.     A. SCHWEINSTEIN       tillbaka till artikelindex   tillbaka till startsidan