The Hijackers

 

Artikeln är publicerad först som en kortare version i Eskilstuna-Kuriren (december -95) och i sin helhet i Det lever! 1/96 (mars -96).

Artikelförfattare: Jarmo Haapamäki

The Hijackers anno 1996. Från vänster: Mats Pettersborg, Freddy Månsson, Sarah Englund, Anders Björnlund, stefan "Pedro" Svensson. Foto: Hannu Alakoski

 

 

 

The Hijackers - från Flen till alla kontinenter

 

Kultbandet The Hijackers från Flen har funnits till sedan tretton år tillbaka. Fan-post från Australien och skivutsläpp genom skivbolag i England har inte lämnat några fula spår i bandets medlemmar - bara trevliga minnen.

Tommy Andersson och Anders Björnlund, medlemmar i The Hijackers, plockar fram högarna med urklipp och fotografier och berättar bandets historia.

Sagan om The Hijackers börjar vid slutet av 70-talet, när punken började skaka om musiklivet även i det kalla Flen. Ebba Grön hade spelat på ungdomsgården och några modiga unga män hade börjat spela stökig rockmusik i sina källare och vrån.

Finnpunk

Ett av banden som vågade var Junkers. Det var bandet som Tommy "Ferdi" Andersson debuterade i. Senare skulle han bli sologitarrist i The Hijackers.

- Vi spelade finnpunk, bröderna Mukkala var ju med, berättar Tommy.

- Banden hade tendens att inte hålla ihop så länge, många bytte band oftare än sina kalsonger. I början av 80-talet spelade jag i band som "Ryl", "Lychéerna" och "Communist Party". Jag gästspelade också kortare perioder i Bull Stomp Combo, Flensost och Blodbusarna.

Bull Stomp Combo gjorde en singel med låtarna "Flygplansreggae" och "Jävla typ". De har spelat som förband till Noice, vid tiden de var mycket populära.

- Det var innan Hasse i Noice började gå på heroin. De var jävligt dryga, 14 år och askaxiga. Vi fick inte vara i omklänningsrummet samtidigt, fast vi delade på det, säger Tommy.

Stefan den begreppslöse

Några andra ungdomar bildade 1981 "BSB", Begreppslösa Stefans Band, efter sångaren Stefan "Pedro" Svensson. Han och två andra av medlemmarna i BSB skulle senare bilda Hijackers: Freddy Månsson, sångare och gitarrist och Anders Björnlund, trummis. Pedro spelar på bas.

- När Pedro var liten, kallade vi honom för "Pyro Punk". Det skulle han kanske heta än idag om inte Nicklas Lantz skulle ha sagt fel en gång. "Pedro" sa han och alla kallar honom för det nu, berättar Anders Björnlund.

- BSB spelade någon slags proggpunk som alla andra dårar spelade. Magnus Fridberg spelade gitarr och Mikael "Mannen" Eriksson bas. Vi hade täckjackor med nitar och raggsockor utanpå jeansen då, säger han.

I december 1992 gästade Jerry Nolan Flen. Den före detta trummisen i Johnny Thunders Heartbreakers spelade med sitt nya band, Teneriffa Cowboys, i Tea-lokalen. Johnny Thunders var känd för sitt heroinmissbruk och tidningarna skrev rubriker: "Johnny Thunders trummis spelar drogfritt i Flen". BSB spelade som förband.

- Fast han var allt annat än drogfri... skrattar Anders.

En annat osannolik gäst i Flen var The Barracudas från England. Mot slutet av spelningen dök Pedro upp på scen och spelade tamburin med Barracudas under resten av spelningen.

Trummisen i Barracudas hade glömt att ta med sig trumpinnar (!) men fick låna några stockar från Hannu Alakoski, lokala trummgurun. "Lay them on the scen", beordrade han trummannen och drog i väg. Var trumpinnarna sedan hamnade är en gåta än i dag.

Tommy var tuff

I början av 1983 bildades The Hijackers, "flygplanskaparna". Anders, Freddy och Pedro hann genomföra två spelningar innan Tommy kom med i bandet.

- Vi tyckte att Tommy var tuff, han bjöd oss på öl. Vi behövde en gitarrist också, berättar Anders.

- Vi lyssnade bara på Johnny Thunders och annat tungt amerikansk rock på den tiden. Vi spelade enkelt och stökigt garagerock.

- Band som The Cramps och engelska Milkshakes var också stora influenser. Speciellt Milkshakes. De öppnade många portar. De visade att det var OK att lyssna och spela på "raggarmusik", 50-tal och 60-tals pop och rock, säger Tommy.

- Vi har krånglade aldrig till vår musik. Tre ackord, enkelt och primitivt.

- Vi arrangerade inte låtarna, om låten inte funkade på första försöket skrev vi en ny. Vi har alltid varit så lata, säger Anders.

I mitten av 80-talet sköljde en garagevåg över Europa. Det var lätt att få spelningar, även på utlandet.

Knappt över kommungränsen

- Alla utom vi fick åka på Europaturné. Vi var så lata att vi knappt kom över kommungränsen, säger Anders.

- Vi har aldrig ansträngt oss vad gäller att skaffa oss spelningar, spela in skivor... Vi har andra att tacka för allt som har hänt. Gunnar Johansson som bekostade vår studiotid och tryckte skivor, Stockholmsbandet Stomach Mouth som fixade oss spelningar... Vi har inte gjort någonting själva, säger Tommy.

- Jo, en gång ringde jag till ett spelställe i Kalmar, säger Anders.

- Det var för Stomach Mouth tyckte att jag skulle göra det. De hade varit där och spelat och fått jättemycket pengar. Så jag ringde dit att sa: "Vi är också bra". Vi fick spelningen! Och jättemycket pengar.

- Det var vår bästa spelning. Vi blev behandlade som rockstjärnor och fick jävligt bra pröjs. Vi fick bo i hotellrum som hade en välfylld barskåp, säger Tommy.

- Det är den enda gången jag har bott i hotell, berättar Anders.

- Vi var oroliga för stället var så enormt stort och vi var så... ...små. Men stället blev proppfullt, det var säkert 800 pers där. Och sånt röj, de var som galna. De verkade vara svältfödda på rock'n roll i Kalmar, minns Tommy.

- Vi fick signera skivor. Det var då vi förstod hur bra vi var.

- Vi spelade typ en gång i veckan på Kaos i Stockholm men det var inte samma sak, säger Anders.

Ett roligt sidoprojekt som Freddy och Anders hade tillsammans med basisten Lill-Mats Pettersborg och trummisen Hannu Alakoski hette Ramonas. Freddy sjöng och Anders spelade gitarr. Ramonas spelade uteslutande Ramones-låtar.

- Bara Ramones. Vi härmade dem till 110 procent. Vi klippte håret som dem. Vi slet hål i jeansen och letade fram våra gamla Petroff skinnjackor. Lill-Mats och jag käkade bara hamburgare och bar korta t-shirts. Det gick så långt att vi trodde att vi var Ramones, berättar Anders.

Det är min babis

The Hijackers spelade 1986 in en singel med låtar "That's My Baby" och "When I Get Home". Via Pet Sounds distribuerades skivan även utomlands.

- Skivan sålde bra i Flen. Några kopior har väl hamnat runt om i världen, eftersom vi har fått beundrarbrev från folk i Australien och olika delar av Europa, säger Anders.

- Jag har faktiskt sett singeln i en skivaffär i New York, berättar Tommy.

- En japansk rocktidning kallad "Doll" kontaktade oss så det måste finnas ett ex i Japan också, säger Anders.

- De skickade en frågeformulär till oss. Vi svarade tufft och roligt, tyckte vi. De hörde aldrig av sig något mer.

En hel del musiktidningar utomlands skrev om bandet "from cold north". Fanzines i Italien och Frankrike skrev om The Hijackers, likaså Lindsey Huttons tidning "Next Big Thing" i England.

- Första trummisen i Cramps, Miriam Linna tyckte om vår singel, det har hon sagt i nån intervju, säger Tommy.

En annan skiva som The Hijackers medverkar på är "Raw Cuts", en samlings-LP med svenska garagerockband. Ett engelskt bolag släppte skivan i hela Europa. Hijackers medverkade med låtarna "That's My Baby" och "I don't Care".

- Jag köpte skivan hos Virgin i London. Jag pekade på vår bild på omslaget och skrek till expediten: "Look, it's me! It's me!" berättar Anders och skrattar.

- Efter skivutsläppet fick vi mera beundrarpost. Någon kille i Australien ville ha vår nyaste video och allt möjligt skit. Jag skickade honom en affisch och skrev att videon var tillfälligt slut... säger Anders.

1987 fick bandet tillökning. Då blev Lill-Mats från Ramonas den femte medlemmen i Hijackers.

- Han spelare maraccas och tamburin och sjöng. Falskt. Han festade alltid med oss och följde med på spelningar så vi tog med honom i bandet, berättar Anders.

- Sedan jag såg en film med Bo Diddley tyckte jag att det skulle se snyggt ut att ha någon med i bandet som spelade maraccas, säger Tommy.

Vill du spela orgel i vårt band?

The Hijackers lade av 1988. Tommy och Pedro tyckte inte att det hände något nytt med bandets musik.

Tommy spelade ett tag i tjejbandet "C.C.. and the Kittens" och "Luxory Liners" med Pedro, Hannu Alakoski och Henrik "Råttanson" Aspenborg. Anders bildade Dirt, numera Dirt U på grund av ett annat band som redan hade rättigheter till namnet "Dirt".

- Freddy satt hemma och gjorde nya låtar, säger Anders.

Efter fem år,1993, var The Hijackers tillbaka. Freddy, Anders och Pedro började jamma med "Flens Janne Schaffer" Tomas Johansson.

- Sedan flyttade Tomas till Malmö och vi frågade Tommy om han vill spela orgel. I stället blev det gitarr igen så bandet blev detsamma som förut, berättar Anders.

- Förutom att Sarah Englund började sjunga bakgrund.

- Jag måste påpeka att den enda anledningen att vi heter The Hijackers är att vi har kvar en tjock bunt med Hijackers-affischer. Det är ett helt annat band. Softare, mera laidback. Vi råkar bara ha samma personal, säger Tommy.

Bandet har inte spelat ute lika flitigt än förut. Kaos i Stockholm, Hälleforsnäs, Flen och ett par krogspelningar och privatfester, längre än så är inte listan. Under alla åren har The Hijackers gjort ett 60-tal spelningar.

JARMO HAAPAMÄKI

 

 

 

tillbaka till artikelindex

 

tillbaka till startsidan