Välkommen till den homosociala zonen

Den homosexuella identiteten som vi ömt vårdat som vårt älsklingsbarn, torkat ren från skit och ammat med kultur och politisk och sociologisk teori, visade sig vara en amöba, inte sant? Den gled isär och sprack upp i två, fyra, åtta, sexton delar - läderbögar, fjollor, discokex, aktivister, transor - ja, så många att vi inte längre kunde eller ville hålla dem alla i famn.

Som alla goda mödrar hade även vi ett ädelt syfte: att stärka vår familj inåt och ge de nykläckta en god start i livet. Och Gud hjälpe om vi inte lyckades vad den saken anbelangar! Men i förhållande till omvärlden bet vi oss naturligtvis i svansen. För redan den gången då vi anammade den historiskt i och för sig nödvändiga myten om "den homosexuella minoriteten", var det givet att vi också skulle skapa vår antites: "den heterosexuella majoriteten". På så vis blev vår familj en isolerad och tämligen apart företeelse, kring vilken man till och med började bedriva klinisk forskning.

Men att leva är att acceptera illusioner, säger Klara Johanson i en av sina böcker. Frågan är bara hur många, vilka och hur? Skall man sluka dem - med förbehåll, vörda dem eller genomskåda dem?

- Tennstopet, vad är det för ställe? Vad har jag där att göra? Vännen O lockar och pockar mig över de februaribruna snövallarna mellan Odenplan och Dalagatan. Jag är motspänstig och skeptisk till pubar som uppges vara benådade med ett "bögvänligt" klientel. Jag drar mig inte heller för att vädra tusen betänkligheter och invändningar. Varje gång en sån där "bögvänlig" jävel med förväntansfullt tindrande ögon ger utlopp för sin naivitet i frasen "jag-accepterar-er-homosexuella" har jag lika svårt att lägga band på känslorna: "Du din lilla sketna obegåvade lus! Och vem har gett dig den rätten?" Man vill se blod flyta, för med den sortens inskränkta filantropi och nedlåtande ynnestbevis tar de mer än lovligt miste på person. Men mild och motsägelselös som man i verkligheten trots allt är, reser man sig i stället, knixar lätt med benen, och svarar som den värmländska lebban på M/S Victoria i somras: "En får väl tacke då". Alla andra svar vore för övrigt bevis på taktlöshet och bristande självdistans.

För sex år sedan hade O Tennstopet som raggställe. Det var innan han gått i gestaltterapi och insett att det var bög han var. Det må låta konstigt, men själv har jag ingen anledning att betvivla hans uppriktighet när han säger sig ha varit framgångsrik både vad de förföriska konsterna och självbedrägeriet beträffar.

Då var Tennstopet Stockholms journalister och publicisters favorittillhåll, och fortfarande gör klientelet ett svagt intryck av att någon gång i ett töcknigt förflutet ha närt en tanke, eller åtminstone ett ideal. Numera tycks publikens mest frapperande drag vara ölskummet i mustascherna och de sorgsna blickarna under oordnade luggar: en kennel av bortsprungna labradorer. Det passar mig förträffligt, och jag rynkar inte heller på näsan åt en och annan oknäppt knapp över en hårig mage. Ett pedantiskt yttre behöver visserligen inte vara beviset på ett torftigt och förflackat själsliv, men erfarenheten har lärt mig att sätta större tillit till den lite slafsigare delen av mänskligheten. Fördomar kanske. Slående är också ställets sneda könsfördelning: Det kvinnliga könet är inte - åtminstone inte i kväll - representerat i nämnvärd grad. Skulle man rent av kunna kalla Tennstopet en homosocial zon?

Medan jag stryker mellan pilkastargängen, upp och ner i trappor, genom trånga passager, i tung rök som den snurrande takfläkten inte förmår bjuda något som helst motstånd, väljer O snabbt ut sitt offer och hälsas välkommen i ett sittande gäng. Han tränger sig fräckt förbi fyra damknän för att komma så mycket tätare inpå en mörk, något orakad man i flanellskjorta. Det är inte på något sätt den utstyrda typen: skjortor slutade säkert intressera denne man för 15 år sedan. När O tänder cigaretten på djärvt Bogartmanér, drar jag mig försiktigt närmare för att spionera, dock inte så nära att O på sitt vanliga bullrande sätt skall kunna tvinga in mig i sällskapet.

Jag har aldrig mött någon som förmår hantera snusdosan, cigaretten och ölglaset i så jämnt avvägda åtbörder som O: ett med ett nästan matamatiskt pedanteri uträknat teaterstycke av nonchalant manlighet. Sport och "ja fy fan vet du" och skitsnack om brudar avverkar han med samma avundsvärda brist på samvete. Till detta kan tilläggas ett smicker som slabbas på med murslev. Den grövsta sliskigheten kommer så plötsligt att jag misslyckas med att hålla tillbaka ett gapskratt: "Du ser viril ut". Naturligtvis fångar mitt utbrott både deras och alla andras uppmärksamhet. Såväl O som hans offer tittar på mig med blickar som dock mest uttrycker häpnad, offret måhända med en tillsats av misstänksamhet: "Är jag inte det då kanske?"

"Äckligt!" mumlar jag när jag vänder på klacken, vilket känns så mycket mer befriande som jag själv inte skulle tacka nej till den i högste grad så virile. Fortfarande när det är dags att gå och jag följer paret i hälarna suger jag på mina sura rönnbär. Det kramas och klappas hela vägen ut. O spelar fullare än han är, förmodligen den andre också. Det byts telefonnummer under den vingliga påklädningsscenen i garderoben, det sluddras och kramas igen.

När O och jag står ensamma på gatan blir han raskt sig själv igen: "Nu går vi till Heinz' pub", säger han.

Här har man just fått sig en ypperlig lektion.

Är det verkligen så lyckat, det här med att vi definierar oss som en minoritetsgrupp, undrar Vilhelm von Rosen i en just utkommen pamflett.

Rosens artikel handlar om homorörelsens allierade och fiender. Men i än högre grad om hur makten i samhället speglas i dess sätt att ställa frågor. Frågan "Vad beror homosexualitet på?" har varit betydligt viktigare för homosexualitetens undertryckande (och en bättre spegling av maktförhållandena) än frågans spektrum av tossiga svar under de gångna decennierna. Sjuttiotalets motfråga "Vad beror heterosexualitet på?" lyckades måhända möblera om något i strukturerna.

Vår status av minoritetsgrupp har onekligen fört oss ett stort steg framåt jämfört med hur man en gång i tiden betraktade "homosexuella" och "sodomiter": som sjuka, kriminella och perversa. Och det är också i syfte att uppnå denna status som vår kamp de senaste hundra åren varit inriktad. Men att utgöra en minoritetsgrupp, menar von Rosen, innebär att tvingas tävla med andra minoritetsgrupper om uppmärksamhet från massmedia, om ekonomiska bidrag, politiska rättigheter o.s.v. "Vi bör leta efter andra lösningar", avslutar han, "andra historiska utvecklingsvägar i framtiden."

En ilsket blå vårdag i början av 60-talet hände det sig att vännen R fylldes av mördande avsky för sitt ostimulerande arbete - en löjlig passupptjänst i någon dammig lokal. Efter fyra nervöst smygrökta cigaretter på en toalett insåg han att han inte längre kunde hålla livstörsten stången. Med en tuss genomdränkt dasspapper baddade han ögonvrårna och lyckades få mascaran (på den tiden använde han sånt) att flyta ut över kinderna i lagom gråsjaskiga rännilar. Han smög ut, placerade sig strategiskt utanför förmannens kontor och behövde inte hulka mer än någon minut förrän han upptäcktes och tillfrågades hur i all världen det var fatt. Känslokall och förhärdad måste den förman ha varit som inte skakats av den blodiga bekännelsen: "Mina föräldrar och tre syskon omkom i en bilolycka på E3:an igår på väg hem från sommarstället!" R fick naturligtvis ledigt resten av dagen utan avdrag på lönen. Ett tjugotal manslemmar lär han ha vederkvickat sig med på stadens pissoarer den eftermiddagen.

Detta berättat som exempel på Rs förslagenhet och icke-lutherska hållning till livets goda. Än idag drar han sig inte för att förföra taxichaufförer eller i en fullsatt buss ta främmande män på snoppen. Och detta trots att han numera är en bit över 40 och har klättrat några pinnhål i den hierarki som utgör den svenska sjukvården.

Precis som O har R ett påfallande maskulint yttre, dock utan att på minsta vis överdriva det eller medvetet utnyttja det som förförarknep. Till hans väsentliga kännetecken får man istället räkna en stor portion sällskapslusta, och en måttlöshet i känslor, som drabbar både dem han älskar och avskyr. Och i princip älskar han alla som älskar honom. Till detta kommer hans kanske främsta egenhet: kuksugarblicken. Hos R är det bara av ohejdad och oreflekterad vana som han håller blicken i gylfläge när han pratar med en man. Det betyder alltså inte så mycket och för inga komplikationer med sig såvida den inte ger effekt i form av en "fetsnorre", som R kallar det, i den tilltalades byxor.

En kväll berättar R om den gifte och prudentlige läkaren på jobbet som tog honom på restaurang - det är bara en av hundratals historier i hans liv, många andra har jag själv fått bevittna. Det åts, glammades, skrattades, man delade några flaskor vin. Den vingliga hemfärden företogs per cykel genom ett sommarfagert industriområde. Och någonstans dråsade man naturligtvis omkull. Den ene över den andre, och båda rullande och tumlande om varandra ner i diket. R beskriver scenen som högst uppsluppen, och för att vara utförd av två medelålders herrar, föga distingerad. Men mitt i larmet och yran kastar sig läkaren över honom med ett våldsamt kyssande och smekande, vilket R naturligtvis är alltför artig för att avspisa. Men eftersom han inte gjort några som helst framstötar eller ens haft en tanke åt det hållet, är det högst förstummat som han tar emot kyssarna. Längre än så sträcker sig emellertid aldrig läkaren. R berättar inte hur den fortsatta cykelturen avlöpte, om i förlägenhet eller oförminskat sällskapligt. Men intressant är läkarens kommentar till incidenten ett halvår senare: "Den där gången vi cyklade omkull och du försökte förföra mig". R får röda fläckar på halsen när han berättar det: "Han var helt övertygad om att det var jag som försökte förföra honom". Och han skildrar sina vaga försök att tillrättalägga de faktiska förhållandena. "Hans behov av självrättfärdighet upphävde all logik, bara poff!" sammanfattar han. "Och några medvetna lögner var det förmodligen inte fråga om. Helt säkert trodde han att hans version var den sanna."

Laud Humphreys Tearoom Trade (1970), en sociologisk undersökning av "offentlig sex" mellan män på amerikanska pissoarer, får väl anses som en klassiker idag. Av de 50 personer som Humphreys i rollen av "Watch-Queen" (tittbög, som samtidigt håller utkik efter poliser) observerade i sexuell aktivitet, och vars övriga sociala liv han på olika krångelvägar lyckades undersöka, visade sig endast sju stycken tillhöra gruppen "gay" (med en homosexuell identitet, d.v.s. där hela tillvaron byggts upp kring det faktum att de sexuellt attraheras av andra män). Tolv personer definierades som "Closet Queens", smygisar, personer som objektivt sett anses vara bögar men utan att identifiera sig med den homosexuella kulturen. Av dessa yttrar en t. ex. "Jag gillar faktiskt inte homosexuella. De kan vara så jävla käringaktiga! Jag gillar egentligen kvinnor bättre - utom när det gäller sex." Övriga 31 personer (54 procent) var gifta (hade varit det, låg i skilsmässa) och hade barn. 19 var heterosexuella och tolv karaktäriserades som "ambisexuella". Ett typiskt yttrande om pissoarsexet av en s.k. "ambisexuell" lyder: "Det är inte riktig sex egentligen. Sex är något jag har med min fru i sängen... Jag är inte nån sjuk bög. Du tror kanske att jag lever ett dubbelliv, men om jag gör det så känner jag mig inte splittrad". Om den heterosexuella gruppen säger Humphreys något som jag tror är viktigt att understryka: "Jag ser inget bevis på att det är homosexuell kontakt i sig som de här männen söker, snarare önskar de en slags orgasmproducerande handling som är mindre ensamt än onani och mindre engagemangskrävande än en kärleksrelation."

Inte vet jag om den här undersökningen automatiskt kan användas som mall för svenska förhållanden. Redan det faktum att majoriteten av de heterosexuella var katoliker, med hustrur som vägrade använda preventivmedel och i rädsla för att få fler barn endast accepterade sex under s.k. säkra perioder, talar kanske för att så inte är fallet. Men utifrån mina egna erfarenheter är jag ändå benägen att acceptera siffrorna som rimliga.

Slutsatsen jag drar av det faktum att de flesta som engageraar sig i homosexuella handlingar har en heterosexuell identitet, är inte särskilt revolutionerande, många bögar har säkert kommit till samma insikt: Det är inte den sexuella handlingen som är den avgörande skillnaden mellan homo- och heterosexuella. Första frågan blir: Vad skall suffixet -sexuell i så fall alls vara bra för? Andra frågan: Vari ligger då egentligen skillnaden?

På kräftskivan hemma hos P hade jag träffat samtliga närvarande förut utom S, hans vän. Någon gång i mitten av 60-talet hade de två gått ur nian samtidigt och därefter umgåtts tämligen flitigt, med periodvisa avbrott. P och S är två rundhyllta troll; deras relation vill jag gärna beskriva som ett slags matematikens förhållande till poesin: den jordiska trygghetens förhållande till det luftigt visionära. Två stjärnor som skimrar mot varandra på till synes svindlande avstånd men egentligen är ett par extremer som alltid tyr sig till, eller snarare, förutsätter varandra. Bilden är lite dramatisk och kanske inte helt korrekt. Jag har svårt för att bestämma vem som i så fall skulle representera vad. S det förra och P det senare tror jag.

Det är först sedan vi hejat med nubbglasen några gånger och det nervösa slaskandet med skal och klor avlösts av ett däst välbefinnande, som S med sin blida tystlåtenhet och en smula flegmatiska framtoning förmår göra sig gällande. Ps kaskader av lustigheter och aforistiska blomster över de allt sorgsnare dillkvistarna tvingas för ett ögonblick till en paus medan vi andra tillåts göra bekantskap med S.

S är inte alls bög visar det sig. Han är gift och har två barn, villa, pudel och katter, och trivs tydligen ganska bra med det. P umgås flitigt i familjen och tycks vara högt skattad av såväl dess människor som dess zoologiska trädgård. "Vad har ni för slags förhållande då?" undrar jag med otåligt växande nyfikenhet och hoppas jag därmed inte kliver in med träskor i något finstämt och outtalat. Men varken P eller S verkar generade.

Det hela är lite förvirrande. Här sitter alltså två personer anno 1985 och betygar sitt romantiska svärmande för och sin mångåriga förälskelse i varandra, lätt skelande, och båda med klädsamt stigande rodnad över kinderna. Det är ett vänskapssvärmeri precis sådant jag uppfattat 1800-talsromantikernas förhållanden och som jag själv i svaga ögonblick hoppats att någon gång få uppleva. Vad P och S tycks motsäga är den gamla teorin att allt sympatiserande mellan två människor skulle vara dirigerat från underlivet: att hjärta och hjärna någon gång också kan tänkas råda. Jovisst, vid ett tillfälle hade man hoppat i säng med varandra, men mer av vänskap och som ett experiment än av verklig kåthet.

De slutar sin berättelse och sitter stilla, lysande som två röda rosor. Själv skulle jag inte varit mer överraskad om jag plötsligt stött på en livs levande dinosaurie: "Gode Gud, jag som trodde att ni var utdöda!" Men motsatsen kan ju inte heller uteslutas: att det är hundra år före sin tid de är.

En mindre romantisk själ än min skulle kanske försöka spjälka sönder S efter de kända procentsatsernas metod: 90 procent hetero tio procent homo, eller liknande besvärjelser. Men den efter miljöer och tillfällen ständigt flytande massa som kallas Människan låter sig knappast nålas fast av en så usel och ofullkomlig varudeklaration. Historien kommer att visa att den sortens förklaringsmodeller är lika datummärkta som den berömda teorin om samhällets tio procent homosexuella. För oss har de tio procenten fungerat i självrättfärdigande syfte och som en plattform från vilken politiska krav kunnat ställas. men för en mer närgången prejning skulle teorin inte hålla, eftersom den inget säger om de tio procentens brokiga mönster av identiteter.

Men jag är inte den som är den. Även om jag själv aldrig sett röken av de 830.000 svenskar som här och nu skulle ha tillägnat sig en sorts homosexuell identitet, är jag alls inte obenägen att acceptera siffran: i särskilda situationer - och om den uttalas med ett småleende.

Den internationella konferesen "Among Men, Among Women" i Amsterdam 1983 markerar en viktig milstolpe för den homosexuella forskningen. Man hade här sagt definitivt tack och farväl till den gamla kliniska och deterministiska hållningen, till förmån för en fenomenologisk, semiotisk och historisk metodologi.

I boken med samma namn beskriver den holländska gruppen det historiska förloppet av samhällets s.k. heterosocialiseringsprocess, som påbörjades på 1800-talet och som fortfarande pågår. För 200 år sedan var samhället strikt uppdelat i manliga respektive kvinnliga sfärer, men som en följd av franska revolutionen, nya klassförhållanden och det allmänna humaniseringssträvandet i liberalismens anda, började man ordna om samhällets sociala aktiviteter - i utbildningen, på arbetsplatsen, inom särksilda intressegrupper o.s.v. - så att var och en oberoende av kön fick tillgång till dem. Dessa strävanden medförde att man också började se med oblida ögon på enkönad samvaro överlag. På de områden där den "heterosociala revolutionen" genomdrevs kom de homosociala aktiviteterna att representeras av homosexualitet. Å ena sidan, menar man, får homosexualiteten (och därmed också skapandet av den homosexuelle) betraktas som just det pris heterosocialiteten tvingats betala: det enkönade umgänget utestängdes från det offentliga livet och drevs till toaletter, sängkammare och mörkrum. Å andra sidan förblir homosexuella arrangemang, objektivt sett, ett irritationsmoment för samhällets fortlöpande heterosociala strävanden.

Holländarna föreslår den homosexuella forskningen att byta kurs. Hittills har vi jämfört våra relationer med andra män med hur förhållandet mellan en man och en kvinna ser ut. Ett betydligt intressantare perspektiv vore att ställa det sexuella umgänget mellan män bredvid alla andra typer av homosocialt relaterande för att utröna varför just sexualiteten sticker så många i ögonen.

Hos mig väcker holländarnas resonemang en hel rad osorterade frågor. I syfte att uppnå jämlikhet mellan könen måste den heterosociala revolutionen väl anses ha varit nödvändig, men i takt med att jämlikhetsprincipen genomförs och förankras på allt fler områden, hos allt fler individer, ligger det också i linje med framväxandet av en tolerantare hållning till homosexualiteten. Utan att vilja förringa kampens värde, är det kanske ändå i detta ljus som homorörelsens framgångar sedan 70-talet i första hand måste ses. Om den liberala humanismens jämlikhetssträvanden fortskrider - och inget säger att det inte skulle göra det - kommer vi antagligen snart att på tidningarnas familjesidor få läsa om mäns behov av kompisar. Och detta skulle bara vara uttryck för en attitydförändring som går mycket djupt och säkert inte alltid är medvetetkopplat till könskampen. Homosexuellt likaberättigande skulle alltså förutsätta kvinnornas frigörelse.

I ljuset av holländarnas resonemang blir den lesbiska separatismen mer begriplig, även om jag tror att lesbianernas ständigt kritiska närvaro är enda garantin för att ett medvetet homosocialiseringssträvande bland bögar inte utvecklas i extrema manlighetsförbund, typ det pro-nazistiska Gemeinschaft der Eigenen på 20-talet. Men trots allt tror jag att det är i förhållande till den "heterosexuella" omgivningen som vår homosociala självuppfattning skulle få störst effekt.

Illusioner skall inte vördas. De skall genomskådas, eller om man väljer att sluka dem - så åtminstone med förbehåll. "Den homosexuella identiteten" är en produkt av historiska, politiska och sociala nödvändigheter, men därför inte mindre en produkt och en konstruktion som mycket snävt definierar och avgränsar de roller som både vi själva och andra förväntar att vi skall spela. Ur vår identitet är det meningen att vi i givna situationer skall kunna hämta styrka och möjlighet att ytterligare flytta fram våra samhälleliga positioner. Men i samma stund som identiteten blir oss en boja och en hämsko är det dags att pröva nya vägar. Begreppet "homosocialitet" kan vara en sådan väg, som - om den inte för något annat gott med sig - åtminstone öppnar en mängd nya vyer, på både sexualpolitisk och individuell nivå. Vår homo-sexualitet är ju trots allt bara en beståndsdel i ett mycket större nätverk av känslor och behov.

Greger Eman

(Revolt nr 4 1986)