Viljan till makt

Från en skolsal i Uppsala i slutet av 1870-talet har ett ögonblick brutits ut och sparats åt eftervärlden. Scenen är inte bara ett paradexempel på makten att behärska genom öppet redovisad svaghet. Med några penseldrag fångar den också kvintessensen av Pontus Wikners karaktär

Det är en av eleverna som berättar om klasskamraten som genom obetänksamheter hamnat i knipa och inte sett någon annan utväg än ett revolverskott mot tinningen. Följande morgon löper budet från mun till mun. Med oro samlas den dödes kamrater till dagens första lektion, som är Pontus Wikners. Stumt följer elevernas ögon lärarens när han träder in och tar plats.

Över det bleka, fina, slätrakade ansiktet, som alltid stämplades av ett drag av melankoli, låg nu en slöja av den omisskännligaste smärta; han kämpade tydligen en hård kamp med sig själv för att kuva sin rörelse.

Men för denne de ungas vän blev smärtan allt för mäktig. Mitt framför honom i den främsta pulpetraden vittnade den tomma platsen, runt om mötte kamraternas bleka, allvarsamma ansikten och dunkla ögon. Han böjde huvudet ned i sina händer och brast i häftig gråt.

Men hur kunde vi se denne man gråta, som vi älskade så högt! Plötsligt hördes en snyftning och flera följde efter. Vi grät tillsammans, vi långa pojkar, som ansåg en tår för en omanlighet, vi grät som små barn och jag tror icke det fanns ett öga i klassen som var torrt.

Sent omsider blev vår lärare herre över sina känslor och begynte med lågmäld skälvande stämma sin lektion. Ej med ett ord berörde han dagens sorg...

Den 19 maj 1987 har det gått 150 år sedan Pontus Wikner såg dagens ljus. Mannen som kommit att betraktas som den svenska homokampens anfader är för de flesta, åtminstone till namnet, känd för sina Psykologiska självbekännelser (författade 1879, men hemligstämplade till 1971), i vilka vi för första gången i svensk historia spårar embryot till en homosexuell identitet och där till och med långt utvecklade tankar på homosexuella äktenskap finns redovisade.

Pontus Wikner (1837-1888) var det fattiga och överbegåvade torparbarnet från det schartauanska Bohuslän. Tre och ett halvt år gammal lärde han sig läsa. Som sjuåring kastade han sig över biblisk historia på tyska. Och inom ytterligare några år såg man honom sitta fördjupad i engelsk och latinsk grammatik - allt av eget intresse och i stort sett på egen hand.

En barndomsupplevelse som Wikner beskrivit som sin "första tunga sorg i livet" var när hans äldre bror inbillat honom att ett luftskepp skulle komma till jorden, ta honom ombord och föra honom som konung till världens yttesta gräns och vidare till himmelriket. Pontus var sex år. Han såg fram emot händelsen med glädje. Kvällen innan den utsatta dagen gav han bort sina fattiga leksaker och satte sig i trädgården att vänta, med blicken uppåt. Mot kvällen var han vid förtvivlans rand. Drömmen var inte sann. Den fromma oskuldsfullheten är betecknande för Pontus Wikner långt upp i åren.

Ofta har Wikner framställts som en kuvad och smått patetisk figur i sin outtröttliga strävan efter att samordna sin längtan efter en vän med själens "renhet" inför Gud. Dilemmat var: hur kan man gränslöst älska Kristus och samtidigt gränslöst älska en vän. Konflikten ledde Wikner till en svindlande balansgång, och nästan lika ofta som han, blödande av förtvivlan, bröt med föremålen för sin kärlek - Hugo, Herman, Ernst - lika ofta hittade han nya ideologier för att förena de två behoven. Under sin panteistiska period på 1860-talet var det bl a Sigfrid Wieselgren och Oscar Quensel som fick smaka manliga kyssar.

Bilden av den i kärlek alltid lika lidande Wikner kan ställas mot bilden av generalrevoltören Wikner, som ofta glöms bort: mannen som i högsta grad var medveten om sin makt och sin personliga dragningskraft. Han som såg Viljan som sitt innersta och som inte bara kysste passionerat, men också - först som informator och senare lektor - gav sig in i könslig närstrid med sina elever.

Exempel på denna vilja hittar man t. ex. i de epistolära raseriutbrotten mot Sigfried Wieselgren år 1865. Vännen har plötsligt dragit öronen åt sig och vill komma undan. Efter att ha mottagit brev och vandrat runt som en rasande furie i sitt rum skriver Wikner den 17-18 april detta år:

Du opponerar dig mot hängivenheten. Jag tillstår, att jag icke begriper denna opposition. Du har dock sagt, att du älskat mig, att du givit mig kärlek. Jag tror också, att du sagt sant däri. Vad är det då i himmelens namn som Du givit mig? Det måste vara antingen något av Din person eller ock något opersonligt. Har det varit det förra, så har det varit hängivenhet; har det varit endast det senare, så har det icke varit kärlek [...]. En annan fråga kan bli om graden av denna hängivenhet. Du vet, hur jag älskar. Jag ställer Dig i jämnbredd med mig själv. Jag ger mig själv. Därmed förlorar jag intet, ty gåvan är given åt Din evige ande, ej åt Din sinnliga natur, och Din evige ande förslösar inga gåvor, hur mycket än Sigfried Wieselgren förslösar dem [...]

I brevet befinner sig Pontus Wikner visserligen på könlöshetens eteriska höjder, men verkligheten såg ofta annorlunda ut. I Psykologiska självbekännelserberättas om hur han efter julen 1859 förts ihop med två pojkar:

Jag förförde dem båda: men också kunde de aldrig låta bli att kyssa och smeka mig (som då ansågs vacker) samt tävla om att dela min bädd. Det var då jag inte längre orkade motstå det glödande begäret. För den ene av dessa gossar hyste jag en verklig ömhet, vilken med könsnjutningen infann sig.

Som en följd av nya utvecklingsfaser och personliga kriser, gifte sig Pontus Wikner sommaren 1871 med barndomsvännen Ida Weinberg. Med Ida var han helt öppen om sin längtan efter andra män. Hustrun tycks inte heller ha haft något emot att de två sönerna, som blev resultatet av äktenskapet, fick namn efter makens förälskelser: Ernst och Hugo Oscar Herman. Wikner upphörde inte med förbindelserna med pojkar, ändå kan äktenskapet efter de särskilda omständigheterna bedrömas som lyckligt.

Pontus Wikner författade en rad böcker, de flesta som ett direkt nödarbete för att försörja inte bara de sina, men också för att bistå unga elever i ekonomisk kris. Andra tillfällen skrev han som en följd av påtryckningar från omgivningen, som krävde motiveringar för hans ideologiska svängningar. Förutom självbekännelserna finns egentligen bara ett verk som tillkommit på hans eget initiativ - Kulturens offerväsen - som var en uppsats han föredrog i Uppsala 1880 inför ett fullsatt audotiorium.

Föredraget blev en skandal eftersom det helt oväntat diskuterade "könsfrågorna" och gav stöd åt ett "sedlighetssårande" anförande som tidigare hållits i samma lokal.

I föredraget lämnade Wikner inga detaljer om sina egna känslor, men gjorde fullt klart att de ämnen han berörde djupt angick honom själv. Av homosexhistoriskt intresse är avsnitten som behandlar "gränsvarelserna" och människors olika "naturer". Liknelsen med trädet återkom senare i bekännelserna:

Om vi ger akt på träden, så finner vi, att de ojämförligt flesta skjuter sina stammar rätt upp i höjden. Därav gör vi induktionsvis den regeln: den naturliga riktningen hos ett träds stam är den i rät linje uppåtgående. Sedan kallar vi varje annan riktning hos en trädstam onaturlig. Nu händer det ibland, att ett trädfrö faller i en fördjupning i ett berg under en överhängande klippa. Den ur detta frö uppskjutna stammen böjer sig utåt; ty han kan ej låta bli att växa, och han kan ej växa genom klippan. Vi säger då: det trädet har fått en onaturlig växt [...] Inför Gud gissar jag dock, att det trädet är lika vackert som de andra, och sedan förmodar jag, att det stackars trädet följde just sin egen outplånliga natur, när det under sådana naturomständigheter växte just så, som det växte.

Sedlighetsivrarna rasade och Pontus Wikner uppmanades att åtminstone inte låta trycka talet. Han lät emellertid meddela att han var till vämjelse trött på att smeka fromsinta öron. Han hatade den fariseiska sedligheten och syftet var att ge den en örfil.

Genom barndomens umbäranden i dragiga och fuktiga bostäder fick Wikner dålig hälsa. Mot slutet av sitt liv skriver han att han led av fyra kroniska åkommor. En av dem - för stort hjärta - nämner han inte utan en viss stolthet. Pontus Wikner dog 1888, strax innan han skulle fylla femtioett. Traditionen säger att han under sina sista dagar, omtöcknad av opiater, skall ha talat om ett luftskepp som han såg komma ner för att hämta honom. Myt eller inte - man tror det gärna.

Greger Eman