"Nå väl! en sån är jag!"

"Den 29 Ocotber 1871 lofvade jag att upphöra med någonting. Samma dag hände någonting för första gången.
Den 24 November 1871 lofvade jag att upphöra med någonting.
Den 24 Mars 1873 förändrades jag mycket med afseende på X.
Den 3 Augusti skref Jacob det der brefvet."

Om "X" och "Jacob" är samma person vet jag inte. Men att den senare spelat en viss roll i hans liv framgår bland annat av att pojkens porträtt finns bland Wickströms dyrbaraste klenoder i ett litet svart kassaskrin, där annars endast de allra viktigaste ungdomsminnena gömts: hårlockar, minnen från föräldrarna, konfirmationspsalmboken, en pärlbroderad börs, ringar och krimskrams. Jacob Iverus var klasskamrat till Hugo i Falun och prästston.
Hugos betyg från Falu högre allmänna läroverk är inte särskilt imponerande: Hans genomsnittspoäng renderade honom en sjätteplats bakifrån, och anmärkningsboken skvallrar om ett visst mått av uppstudsighet, bråk och oskick. Trots det fanns inga hinder för fortsatta studier på högskola. Efter mogenhetsexamen 1875 skrevs han in vid universitetet i Uppsala.
Från läroåren 1875-85 har det inte bevarats några dagböcker som skulle kunna ge rapporter från hans personlighets utvecklingshistoria. Vi vet att han tog filosofie kandidatexamen 1877, men misslyckades med sin licentiatexamen trots tre försök, och tvingades därför flytta till Lund. I Uppsala tycks han ha stött på personligt motstånd från en del student- och lärarkretsar, vilket - om man får tro honom själv - skulle ha berott på hans sanningskärlek, hans kritik av lärdomshögfärden och det akademiska fjäsket. Men också för att han tyckte om att tvätta händerna,och envisades med att vara propert klädd i en miljö som befolkats av allehanda solkiga existenser. Enligt Johan Lindström Saxon (grundare av bland annat tidningarna Såningsmannen och Saxons veckotidning), som så småningom kom att bli Wickströms ärkefiende, berodde motviljan mest på Wickströms egen tillgjordhet och självgodhet. Saxon har skrivit om detta i sina memoarer - En tidningsmans minnen (1918).
I början av åttiotalet åkte Wickström till Berlin och Paris för att fördjupa sina kunskaper i filosofi och psykologi. En vistelse i dessa miljöer kunde knappast ha försvagat hans erotiska självkänsla. På ett kafé i Berlin, julafton 1880, träffade han till exempel serbiern Wladoslaw Katjansky, som läste för en doktorsgrad i psykologi. Katjanskys brev vittnar om förälskelse och hängivenhet. Julen -82 och -83 skriver han för att erinra sin svenske vän om två- och treårsdagen av deras första möte. Wickström har i sitt första brev efter hemkomsten - i november 1881, anhållit om Katjanskys diskretion. Han skickar också sitt fotografi, och med stor förtjusning utbrister Katjansky:

"och vilken angenäm överraskning. Min älskade svensk med sina drömmande ögon! Den glädje ni därmed har berett mig kan jag inte beskriva... Bilden är mycket vacker, mycket lik, men er blick tycks mig inte längre så melankolisk, så sentimental som förr, den visar snarare självmedvetenhet, energi och allvar".
(min översättning från tyska)

Wladislaw Katjansky blev så småningom professor vid Belgrads högskola. 1890 var han chefredaktör för en av stadens mest ansedda tidningar.

Av Wickströms egna brev finns endast bevarade dem som han skrivit till sin mamma och till vännen Börje Norling, som han lärde känna i Paris. Det är alltså svårt att avgöra hur öppen han är om sin homosexualitet i förhållande till sina vänner. Det förtjänar att påpekas att han i dagboksanteckningarna är mycket förtegen, vilket kanske delvis kan förklaras av hans syn på sig själv som en kulturpersonlighet, som framtiden skulle ägna större intresse än vad hans egen tid gjorde. I ett av de första breven efter hemkomsten från Paris gör han dock några antydningar som lyckas sätta myror i Norlings huvud. Inledningsvis skriver han några rader om sitt liv, som han anser vara meningslöst och illusionsfritt, och därpå bjuds följande gåtfullheter:

"Hur mår 'Pysen' nu för tiden. Jag blev riktigt kär i honom - 'Min fröken, tror ni att jag menade något svinaktigt?' (Hamlet) - och det skall bli roligt att ej återse honom; ty jag börjar att hysa den åsigten att det är bäst att tycka om på afstånd! Då får man alltid behålla det goda man tror är falsk[t], ehuru man på samma gång vet, att det är ett godt - blott för inbillningen. [...] Helsa 'Pysen' från din 'i alla livets skiften trogne' vän".

"Pysen" omnämns flera gånger i den fortsatta brevväxlingen. Att Wickströms kärlek består ett tag, framgår av vissa återkommande formuleringar (19 januari 1882, 24 februari 1882).

Men Börje Norlings långa svar uttrycker en viss förvirring. Norling har visat brevet både för "Pysen" och en annan gemensam vän. Den senare har i sin tur talat om detta för Wickström, som blivit uppbragt över tilltaget. Men Norling försöker lugna honom:

"Ej stod det något farligt i ditt bref och vill du jag hädanefter ej skall visa dem kan jag nog låta bli, hoppandes att du gör mig samma återtjenst. Det enda du kunde velat att han ej skulle läsa hade du ju med din förträffliga stil och nystafvning dragit försorg om att ingen menniska kan läsa. Är det ngt farligt, att du tycker om Pysen? Det skall jag kunna tala om för hvem som helst att jag gör. Sedan komma ord, osammanhängande eller oläsliga. Jag har upptäckt att der står 'svinaktigt', hvilket Gahn i hasten läste för något helt annat. Men vad som står förut kan jag omöjligen läsa och det är svinaktigt af dig att skrifva så. Så har du behagat sätta dit ett frågetecken, så ett 'kan det', och så ingenting. [Norling misstolkar Wickströms "Hamlet"] Nej, min kära det kan det ej. Hyggligare pojke än honom får du leta efter och jag kan trösta dig med att han tycker sexton gånger mer om dig än du tycks tro. Tycka om på afstånd, hvilka ljusa idéer! Det har jag nog roat mig med i mina dar, men har sannerligen ledsnat på. Men jag skall säga dig något. Hoppas ej att finna en vän, som just är så beskaffad som du vill, var nöjd om du träffar en, som på ej allt för lång tid kan uppfostras till att blifva det. Hvad en person ej begriper i dag kan han begripa i morgon. Hvad behöfver man bry sig om uppfattningen blott ej uppfattningsförmåga saknas. Jag har lagt bort många fördomar jag sedan jag kom till den här lilla staden." (22 oktober 1881)

Sedan Wickström återkommit till Sverige bosatte han sig snart i Lund. Från Lund var steget inte långt till Köpenhamn. Här lärde han känna bland annat den danske homosexuelle författaren Herman Bang, samt Peter Nansen, en annan dansk skriftställare som Bang bodde ihop med vid den här tiden. Under ett besök i Lund den 3 maj 1884 har Bang skrivit några rader om vänskap och kärlek i en av Wickströms anteckningsböcker.

I Lund disputerade Wickström för en docentur, men enligt fienden Saxon fick han ett ovanligt slätstruket approbatur, och måste därför ge sin in på lärarbanan. Så 1885, efter ytterligare några månader i Tyskland, tog han ett antal lektorsvikariat, först i Lund, så i Härnösand och slutligen i Östersund. Vad han väl nu inte anade var att han i och med färden till Jämtland gjort sitt livs sista flyttning. Östersund skulle bli hans hemvist under de återstående tjugotvå åren av hans liv.

Redan året därpå hade Wickström blivit redaktör för Jämtlandsposten, efter att ha lyckats med bedriften att peta J L Saxon från dennes plats. Hugo var "pomaderad, parfymerad, slickad, ring-, berlock- och armbandsprydd som ett behagsjukt fruntimmer", menar Saxon, vilket gjorde intryck på Jämtlandspostens ägare Jonas Sahlin. Denne höll på att "svälja öronen av förtjusning" när Wickström föreslog brorsskål, tillägger han surt.

Ytterligare två år senare står Wickström på mycket märkliga, om än juridiskt oantastliga grunder, som ensam ägare till tidningen. Han hade då löst ut Sahlin för den ringa summan av 40.000 kronor. Det snabba ägarbytet är särskilt märkvärdigt med tanke på att Sahlin ursprungligen var en förmögen man, men på fem år helt ruinerad, medan Wickström själv några år tidigare varit skuldsatt upp över öronen.

Jämtlandsposten kallades "svensksinnad" och gavs ut tre gånger i veckan. 1887 hade man 1700 prenumeranter och 1904 stod upplagan på 4000.

Wickström var ingen politiskt skolad person - han ställde kulturen framför politiken. Spontant tog han ändå ställning för de liberala idéerna. Socialismen såg han som ett hot och de konservativa föraktade han, inte minst för deras fromleri i religiösa och sexuella spörsmål. den 2 oktober 1892, visar ett rum i rokokostil med möbler som enligt bildtexten gick i vitt och guld. Och hans eget yttre bågnade av allsköns prål. "Han kunde t o m byta klockkedja tre gånger om dagen", klagar Saxon. Och systern Hilma Wickström skriver i ett brev den 14 april 1900:

"Vi glädja oss båda mycket åt att få träffa dig, käre 'puffeloxen' men vill du att jordens mäst raffinerade kvinna skall med välbehag kunna betrakta dig och njuta af ditt uppträdande, så tag i himlens namn af dig några kilo ringar, kråsnålar och dylikt - annars ansvarar jag ej för följderna."

"Puffeloxen" skall egentligen vara "buffeloxen", ett smeknamn Wickström fick för sin bufflighet, sitt hävdande av sina egna intressen i alla sammanhang.

Den långvariga fejden mellan Wickström och Saxon tog sig allehanda uttryck, inte minst juridiska. Stämningar för ärekränkning återkom ofta. Men 1906 lyckades Wickström genomdriva ett företag som ändå måste ha imponerat till och med på Saxon. men stor röstövervikt valdes han till Jämtlands representant i riksdagens andra kammare. Men någon politiker var han som sagt inte. Och dagböckerna från 1906-07 års riksdag visar mindre intresse för de stora debatterna i tiden och mer för supéerna med vännerna på Hotell Rydberg, för "svinaktiga" historier och personligt skvaller. Och för teaterföreställningar - det följande är ett exempel från 17 januari 1907:

"Deltog på f.m. i riksdagens förhandlingar och var under kvällen på Vasateatern, der jag såg Wilde's 'Mister Ernst', som var högst spirituell. Det väckte hos mig en mycket vemodig känsla att tänka mig denna under livstiden så obarmhertigt behandlade och till en död i elände dömde mans alster hyllas av liknande publik som skulle varit färdig att änyo stena honom."

Om Wickströms tid i Stockholm berättar Saxon i sina memoarer. Wickström

"blev utskrattad i riksdagen för sin högfärd, fruntimmersaktiga klädsel {...] sin politiska okunnighet och sina löjliga motioner."

1907 var också Wickströms sista levnadsår. Den 29 december, 51 år gammal tog han en för stor dos sömnmedel och vaknade aldrig mer.

På sina resor jorden runt borde Wickström ha haft tillfälle att göra intressanta bekantskaper å sina sexuella intressens vägnar. Dagböckerna är dock, som sagt, mycket förtegna på den punkten. På sin höjd undslipper han sig några dunkla fraser, typ "Hur underbart, hvar helst jag sträcker mina armar, de mötas af ett annat par."

Sitt förakt för kristendomen och sedligheten underlåter han emellertid aldrig att ösa en skopa galla över så fort tillfälle ges. På resan till Nordkap får han sällskap av bland annat den norska före detta skådespelerskan Fredrikke Nielsen, som nu tagit över rollen som predikant i nykterhets- och sedlighetsförhållanden. "Ett djäfvla stycke!" är Wickströms kommentar.

På båten till Finland den 14 april 1899 blir han förälskad i en man vid namn Ludvig Nobel - brorson till den berömde Alfred - som var på väg till Petersburg, där han utbildade sig till ingenjör.

På tåget genom USA utsätts han för en tåflirt:

"ett par [...] stövlar äro placerade på ett ställe af min kropp, hvilket skulle känna sig högst förolämpat däraf, såvida icke placeringen vore ihållande och sålunda uttryckte mera en vänlig initmitet..."

Och i Neapel har han roligt åt de pronografiska väggmålningarna. Han konstaterar förnöjt att "ingen form av könsnjutning var okänd för romarna [...] Romarna synes särskilt älska kärleken 'par la derrière". Det sistnämnda är Wickströms omskrivning för analsex, uttrycket används flitigt. I Turkiet, på ett bad, frotteras han till exempel av en fjortonårig gosse som gnider honom särskilt duktigt mellan benen. Wickström är med på noterna ända tills gossen försöker "faire l'amour par la derrière" på honom, varpå han ber honom veta hut och hålla sig lugn.

Fortfarande 1895 hävdar Wickström att man bör "afhålla sig från att säga större sanningar än samtiden kan smälta" (i En ny himmel och en ny jord). "Vänskap" får därför ses som en kod för djupare känslor än vad som är möjligt att uttrycka i skrift vid den här tiden.

Under nittiotalet började han ändå införa helt nya antydningar i sina berättelser. I den romantiska novellen "Dunkla djup" (först publicerad i Jämtlandsposten 30 september 1891, senare i bokform), där månen spelar en av de viktigare rollerna, ger han signaler som tidigare aldrig förekommit bland homosexuella författare i Sverige:

"Mitt emot mig tog en ung man med fina later och oklanderlig toalett plats. Det enda hos hoom, som stötte mig, var, att hans arikstokratiskt långsträckta fingrar bokstafligen täcktes av ringar, hvari voro infattade gnistrande briljanter och stora turkoser."

Att Wickström själv inte stöttes av att män bar smycken framgår väl av tidigare citat.

I "Dunkla djup" handlar det på nytt om mäns vänskap. Under månens hypnotiska inflytande ansätts den ena av dem av en fix idé. Han skall, när månen skiner, bli mördad, någon kommer at sticka en dolk i halsen på honom. Idén smittar efter hand av sig på den andre, som så småningom blir den som verkställer dådet. Månen företräder föstås vänenrnas erotiska förhållande, men troligt är att mordet snarare skall tolkas symboliskt än bokstavligt. Berättarjaget gör en definition av ordet samvete som "sammedvetande". Mordet skulle på så vis kunna tolkas som ett samordnat, av båda parter utfört och godkänt mord på den sexuella oskulden.

Huvudfiguren i "Dunkla djup" kan jämföras med Wickströms karaktäristik av den feminine mannen, så som denne framställs i boken Mansstudier (1900).

"Det finns män, som på grund af sina små drag, sin vårdade klädsel och sitt mjuka uppträdande af såväl män som fruntimmer kallas kvinnliga. [...] men oftast föreligger här ett kapitalt felslut. Dessa milda ögon, som ibland utmärka dylika individer, se djupt in i tingens väsen, denna korta näsa med febrilt rörliga vingar angifver en manligt roflysten sensualitet och från dessa veka läppar klinga energiskt kraftiga ord. När du ser en sådan person, tror du dig stå ansikte mot ansikte med en feminin gelésjäl, men du skall snart till din häpnad finna, att du stött på en intelligens af eld och en vilja af stål, någonting, som ju icke alls är kvinnligt."

Att Wickström inte hyste några högre tankar om kvinnan eller om kvinnlighet, skall kanske understrykas. Kvinnor ansåg han vara bortskämda, fåfänga, intriganta, skvallriga, och han höll dem helst på avstånd. Saxon ger i sina memoarer en elak kommentar till det Wickströmska kvinnoföraktet:

"Nu bjöd östersundspressen mötet på middag (då man därvid sporde Wickström var han ville sitta, svarade han: 'Så långt från damerna som möjligt' - i likhet med det slags herrrar, som uppträda i genombrutna strumpor, nipper och dylikt tyckte han ej om fruntimmer)."

Inte heller kvinnor som bröt mot könsrollskonventionerna kunde han fördra. I Paris fick han med egna ögon se den lesbiska revolutionären/anarkisten Louise Michel i full aktion. Wickström kallar henne ohyggligt ful, hatisk och blodlysten.

Trots den konventionella, för att inte säga reaktionära könsrollssynen, var Wickströms förhållande till sexuallivet genomstrålat av en positiv anda. I böcker som En ny himmel och en ny jord (1905), Prästväldets satanism (1903), Kvinnostuder av en ungkarl (1895), och Mansstudier (1900) propagerar han för en skuld- och skamfri sexualitet, för sexualupplysning i skolorna etc. Man skulle kunna betrakta honom som en föregångare till Elise Ottesen-Jensen. Tjugoåtta år innan RFSU bildades skriver han:

"Hvad vi närmast böra och måste sträfva för är att befria det uppväxande släktet från att, som nu, få den gryende uppfattningen af könslifvet besudlad af träck och uselhet. Könslifvet är hvarken synd eller skam. Könslifvet är plikt och härlighet. Reses den grunden säker, så skall mänskligheten befrias från sin tyngsta mara och med starkare fjät gå fram till fyllande af allt högre uppgifter?"
(En ny himmel och en ny jord)

Det är först 1907, i boken Sanningar om Stockholm, som han äntligen tar bladet från munnen och skriver en uppsats som uteslutande ägnas homosexualiteten. Uppsatsen tillkom efter skriverierna kring en mycket uppmärksammad homosexskandal i Stockholm i januari samma år, och publicerades förutom i bokform också i ett tiotal landsortstidningar. Uppsatsen kallade han "Det tredje släktet" efter de rådande teorierna om de homosexuella som ett tredje kön mellan man och kvinna. Till större delen var uppsatsen ett referat av huvudpunkterna i programmet för Magnus Hirschfelds Vetenskapliga humanitära kommitté i Berlin. Att Wickström verkligen stod i förbindelse med Hirschfeld visas av en tillskrift på det handskrivna originalmanuskriptet. Intressant är att Wickström för första gången i svensk homosexuell historia talar om "den homosexuella kärleken". Läkaren och seuxalupplysaren Anton Nyström fördrog fortfarande långt senare uttryck som "sexuell abnormitet", "olyckligt tillstånd" och "last". Wickström påstår vidare att - av alla platser på jorden - är det i Sverige som den homosexuella kärleken förekommer talrikast.

"Kännare påstå, att Stockholm är den av Europas huvudstäder, där dessa mellanstadietendenser mest framträda, ja en skribent i Svenska Dagbladet har oemotsagd framhållit, att det finns vissa ställen i Stockholm, som sedan åratal utpekats som mötesplatser för homosexuella personer och de ynglingar eller män, som av likartad böjelse eller av pänningbegär söka upp varandra."

Reaktionerna på uppsatsen uteblev inte. Mest positiv är förmodligen brodern Krisitan Wickström i ett brev från den 3 februari 1907.

"Wisst är att lagstiftningen bör ändras i mera human riktning. Det finnes många menniskor hvilka äro homosexuella utan att sjelfva riktigt veta af det. Graderna äro mångfaldiga. Gubben Svedelius, den hedersmannen, hörde helt visst dit. Många verkligt goda och ädla män och kvinnor hafva medfödda tendenser till homosexualitet och äro djupt bedröfvade deröfver. Jag har äran att känna flera, hvilka jag ställer mycket högt i min aktning. De rå absolut icke för att de blifvit skapade efter sådant formulär.

Kristian Wickström var läkare vid sinnessjukhuset på Hisingen i Göteborg. Även systern Hilma instämde i applåderna.

Wickström översatte också Michelangelos homoerotiska kärleksdikter, som på svenska fick namnet Kärlek (1905). I sitt förord skriver han lite svävande att författarens "olycksöde" föll inom den konkreta kärlekens ram. Michelangelo älskade, men fick aldrig sin kärlek besvarad, och därför blev den olycklig. Svaret på varför den blev olycklig finns i dikterna, säger Wickström och fortsätter:

"Den som förstår dem, erhåller i dem swar utan förklaring; den som icke förstår dem, skulle icke fatta förklaringen. Ju bättre man förstår dem, dess djupare skall man gripas af hans olycksöde. De utgöra en aldrig sinande källa för kännedomen om en af alla tiders största andars själslif."

Men att det homoerotiska budskapet gick fram till dem det angick, framgår av ett anonymt brev, poststämplat den 6 januari 1906 i Tollarp i Skåne:

"visserligen äro icke dessa dikter för den stora hopen, vare sig den litterata eller den illiterata; men det är dock min öfvertygelse, att jag icke ensam skall få äran af att hafva uppskattat och förstått dem."

De offentliga insatserna för den homosexuella självkänslans spridning var under artonhundratalet försvinnande få. Men även om Wickströms bidrag - uppsatsen "Det tredje släktet", Michelangeloöversättningen , samt det konsekventa ställningstagande för en öppen och skuldbefriad sexualitet i diverse böcker - gärna kunde ha fått vara fler, så är de tillräckliga för att tilldela honom en andraplats på listan över artonhjundratalets svenska "homosexaktivister". Efter filosofen Pontus Wikner förstås.

När man jämför Wickström och Wikner slås man i första hand av den bitterhet och tragik, det vemod, som lyser fram mellan raderna av Wikners bekännelser. Wikner vädjar till den "normala" delen av mänskligheten att försöka förstå. Å andra sidan är han utrustad med en stor portion historiskt medvetande: han tar ansvar för homosexuella i en tid som han själv aldrig kommer att få uppleva.

Hos Wickström saknas alla dessa tendenser. Könslivet är härligt som det är, menar han, och man skall tillåta sig att hänge sig åt det på samma sätt som det inte finns anledning att försaka någon annan njutning. Moralen är till för att förtrycka. Prästväldet är ondskan och livsfientligheten personifierad, kristendomen skall bekämpas. Å andra sidan saknar han Wikners solidaritet med framtidens likasinnade. Wickström var den suveräne materialisten som levde i nuet, medan man om Wikner kan säga att han vistades i en eterisk tidlöshet.

Det jag här främst velat förmedla är Wickströms karaktär av frisk och befriande fläkt mitt i den kvalmiga instängdhet som viktorianismens övriga homoerotiker stundom utdunstar. För i sitt kompromisslösa bejakande av lustprincipen får man ändå - trots den ohöljda borgarbrackan i hans väsen - betrakta Victor Hugo Wickström som en pionjär på sexualpolitikens område.

Greger Eman