Enslingen som hånskrattade och grät

Av de två var Nicander den vackre, den svärmiske och tålmodige. medan Sjöberg representerade allt det osköna - bitterheten och människoföraktet. När båda skalderna i början av 1820-talet gavs tillfälle att debutera i bokform, var det med stor besvikelse som Sjöberg såg vännen tillägna kronprins Oscar sina dikter. Trots allt var han och Nicander mycket nära vänner. De hade hjälpt varandra med kritik och stöd i många år. Vad vore naturligare om de tillägnat varandra sina verk? Retad av vännens hovfjäsk beslöt Sjöberg att hedra Fullmånen med sina dikter. Nicander lär ha tagit mycket illa vid sig av denna parodi.
Som hos andra nyromantiker är månen central i Sjöbergs diktning. Vad en i hans särskilda fall representerar får man en antydan om i mottot till Tal till månen, där det på latin sägs att kejsar Caligula "när det var fullmåne och klart väder, regelmässigt inbjöd månen att ha samlag med honom". Citatet lånade han från Suetonius.

Sjöberg föddes 1794 i en liten sörmländsk socken. Barndomen tillbragte han i Trosa, skolåren i Strängnäs. Därpå följde umbäranden, informatinstjänster, universitetsstudier, nya umbäranden, akademisk grad och knäckt hälsa. Den fattige studenten var politiskt liberal. De stipendier som kronprinsen på Geijers intrådan ville stödja det löftesrika skaldesnillet med, avsade han sig, stolt och misstänksam av naturen som han var. Överhuvud taget avskydde han att bli föremål för välgörenhet.
I ett brev från 1817 förebrår Sjöberg sin vän för att dennes känsla varit "på sin höjd en sinnlig flamma och ingenting vidare". Kärleken övergick så småningom i vänskap, men även här var Vitalis omåttligt krävande och svarsjukt bevakande. Kring 1819 tycks han även anse sig ha förlorat Nicanders vänskap, vilket dikten Minne och tro, tillägnad "en förlorad vän", tyder på:
I ett brev till en annan vän skriver Sjöberg om sig själv:

Min ömhet i vänskapen, med enthusiasm för hvad jag ansett högst på jorden, har du liksom alla andra menniskor, åt hivlka jag meddelat mig, mött med ett med medlidande blandat löje, hvilket af allt ondt, som mött mig jag aldra minst kunnat fördraga. Eller åtminstone med köld? Och svärmare och fantast och galning har jag alltid hetat, äfven bland dem, som kallat sig för mina vänner. Derföre så drog mitt hjerta sig bittida inom sig sjelf; och öfverflödet af denna trånande kärlek, som aldrig funnit och aldrig skall finna något föremål, förbränner mig långsamt. Derföre, när man log åt ömheten i mina uttryck, sväljde jag ned min smärta öfver att ingen menniska skulle förstå mig, och mitt språk blef bittert, och jag log åt hela verlden, emedan den förut så bemött mig. jag var dock stundom i början så förtviflad deröfver, att mina drömmar om vänskap och kärlek på jorden blott vore drömmar, att jag mer än två års tid geck hafvande med det beslutet att taga lifvet af mig sjelf.

Under tider då antiken fötts på nytt i litteraturen - senast under upplysningen .- har även vänskapen upplevt en renässans, så också kärleken mellan män. I romantiska epoker - medeltiden, nyromantiken - är det däremot kärleken mellan man och kvinna som ansetts vara den högsta. I det tidiga 1800-talet är Vitalis ett av de få undantagen från denna regel. Medan romantikerna Stagnelius, Tegnér, Geijer och Atterbom lovsjöng kvinnas behag, var det mannen som Vitalis åtrådde. I dikten Enslingens sång i den stora öknen, heter det:

En vän jag hade; jag gjurti mitt blod, om hans blick det begärt av mig; men mitt hjärtas värme han ej utstod: måte bort för att svalka sig.

Då grät jag högt och ropte hans namn: min hade han varit en gång. Hans minne jag endast slöt i min famn, och då blev all världen mig trång.

Signaturen Vitalis lär Erik Sjöberg paradoxalt nog ha tagit från en munk i Alexandria, som haft till livsuppgift att leda stadens skökor på bättre vägar. Men ordet är också en sammanställning av de latinska orden "vita" och "lis" (liv och strid). För Vitalis själv var det förmodligen denna betydelse som låg närmast till hands.
Vitalis var emellertid inte enbart självömkande och sorgesamt kärlekstrånande. För sin samtid blev han mest känd som satiriker. Hans "komiska fantasier" förlöjligar rappt och vitsigt skaldekonstens dåtia heliga kor: Svenska akademin, göticismen, fosforisterna med Atterbom i spetsen. Vitalis fick epitetet "minotaurus" och "folkätare", sedan han gycklat med ceremonierna kring sin egen och Nicanders promotion i Uppsala 1825, och bland annat varit grym mot några högtidliga verser som Nicander låtit framföra.
Dynamiken och sammansattheten Vitalis personlighet upptäcker man om man parallellt med de ibland ganska patetiska kärleksdikterna, läser hans intelligenta och underhålölande brev där esprin flödar. Det är i första hand mängden av brev till Nicander som bevarats åt eftervärlden. Men på 1920-talet återfann litteraturhistorikern Fredrik Böök två kärleksbrev av Vitalis hand, tillställda den åtta år yngre friherren Hugo Hamilton. År 1819 kom Hamilton till Uppsala och utlöste genast rivalitet mellan Nicander och Vitalis. Det första brevet till Hamilton är daterat julen 1823:

Tack, min Hugo, för ditt bref och dess sköna innehåll, hvarigenom Du löst alla gåtor och skänkt mig mer, än jag verkligen mången gång, då jag tänkt på Prosa, vågat hoppas af Dig. Mitt misstroende må Du förlåta mig, ty jag har klart insett alla de hinder, som kunnat ligga i vägen för en närmare förening oss emellan, men då jag ser, att Du menar uppriktigt med mig, öfverlemnar jg mig åt Dig med fullt förtroende, hvilket Du herefter har lika svårt att förlora, som Du hittills haft att vinna det.

Med ett tidigare brev hade Vitalis bifogat ett antal dikter kallade "Till Alvin", senare utgivna under titeln "Sånger till Mannen i Månen". Det är dess dikter som utgjort de "gåtor" som Sjöberg nu anser sig ha fått svar på. Dikterna uttrycker böner om trohet och förening, att inte bli förskjuten, att "Alvin" skallta emot hans kärlek. Och som en sammanfattning sägs följande:

Jag lyftat har för Dig min andes slöja:
Kan i hans drag Din själ ej fränskap röja?
Du ser min bild, som hopen den ej ser.
Vet Du ej svar uppå mitt hjertas fråga,
Ack, Alvin! aldrig, aldrig skall jag våga
Till lifvets barn en bön om kärlek mer.

Men tydligen är Vitalis ändå inte helt belåten med Hamiltons var. Det följande brevet, daterat 12 januari 1824, utgör ett upprepat försök att undanröja alla missförstånd - en anhållan att den unge friherren måste "upptäcka den hemligheten som jag förra gången begärde att få veta". Han ber vidare att Hugo skall lämna sitt säteri utanför Örebro och komma till honom - "så skall jag sjunga en liten sång för Dig". Hamilton gör så, han kommer, men resultatet blir inte vad Vitalis tänkt sig. Den unge vännen lierade sig med Nicander i stället. Om Vitalis någonsin kom Hamilton så nära som han ville, känner vi inte till. Några strofer ur dikten Epigrammer skulle kunna tyda på att det förekommit mer fysiska scener mellan dem:

1. Om jag jollrar, som barn, tillskrif det, Alvin, min ålder. Först vid ditt hjerta blef ju till lifvet jag född? [...]

5. Att du mig unnade himmelens fröjd, det visste jag redan. När Du i famnen mig slöt kände mitt hjerta det ock.

6. När i de ljufva armarnes band förtroligt Du slöt mig Evigheten sin ring skönt kring mitt väsende slöt.

Men Vitalis fick som sagt finna sig i att Nicander ersatte hans plats som föremålet för Hamiltons gunst.Förkrossad av svartsjuka satte sig Vitalis ner och gapskrattade och grät.
Det är ingen tvekan om att Vitalis skulle ha kallat sig homosexuell om han levt idag. Det intressantaste med honom är att han inte tycks ha upplevt något opassande i sina känslor för andra män. Jovisst led han. Men inte utifrån några föreställningar om att vara offer för ett "onaturligt driftsliv", som man några decennier senare skulle ha kallat hans känslor, utan endast därför att han inte kunde finna någon som ville ta emot hans kärlek. Delvis hänger denna nonchalans inför omigvningen samman med att samtiden - och i synnerhet den lite förfinade litterära och akademiska uppsalamiljön - lämnade ett mycket stort utrymme för kyssar, omfamningar och lidelsefulla brevutgjutelser mellan män. Och dels kan det förklaras av Vitalis djupgående kunskaper om antik etik. Han hade läst sin Platon grundligt och insåg att hans speciella kärlek hade sina historiska vågtoppar och -dalar.
Som flera andra av 1800-talets homoerotiker tog Vitalis - när han sveks i förhoppningarna om kärlek och vänskap - sin tillfykt till klasisk litteratur och filosofi. Men medan Pontus Wikner fann gemenskapen hos Biblen och Kristusgestalten, och Viktor Rydberg flydde in i Platons visioner om det ideala tillståndet efter döden. kastade sig Vitalis över Cato den yngre. Den ortodoxa stoicismen blev hans särskilda kännetecken. Om han inte tilläts älska, kunde han åtminstone behålla sin värdighet i elakt spel och bemöta omgivningen med ett stort stolt hånskratt - åt rikedom, börd, ära och hopens beröm. Vitalis resignerade således för sitt "öde". Men till skillnad från andra stoiker hyllade han aldrig dygden som den enda vägen till ett lyckligt liv. Tvärtom - dygd och sedlighet blev honom påtvingat:

För mig gjorde ödet och naturen hvarje pligt svår. Mig blef det gifvet att se mina pligter i ansigtet. [...] Jag vet icke af hvad njuta är.

Greger Eman

(Revolt nr 4 1985)